hris Stringer, senior forskare vid Natural History Museum i London, har lagt fram en revolutionerande ny hypotes. Hans uppslag går ut på att finns en tidigare oupptäckt en asiatisk människolinje. Den slutsatsen har han dragit ur flera fynd.

De har legat utspridda över det vidsträckta Östasien, från Dalislätten i centrala Kina till Harbin i norr, och de förenas genom sina drag: robusta men välformade kranier, stora ögonhålor, kraftiga pannbågar, men också en hjärnvolym som närmar sig den moderna människans.

Dali-kraniet, som dateras till omkring 300 000 år, var länge ett ensamt vittne. När Jinniushan-fyndet framkom under 1970-talet, med sin något yngre datering på cirka 260 000 år, växte bilden fram av en befolkning som inte bara överlevde utan också utvecklades i det föränderliga klimatet i nordöstra Asien.

Det avgörande steget kom med Harbin-kraniet, ”Drakmannen” vars datering till omkring 146 000 år placerar det långt in i den sena mellersta pleistocenen. Harbin är massivt, men hjärnvolymen är över 1400 cm³ – fullt jämförbar med Homo sapiens. Om Harbin är Denisovan öppnas två vägar: antingen samlar vi Homo longi/Harbin och andra Denisova-fynd i en klad, eller så behåller vi "Homo longi" som artnamn men tolkar den som Denisova-representant. Båda kräver fler molekylära data från Dali/Jinniushan. Nya analyser av tandstens-mtDNA (och kompletterande proteindata) visar att Harbin-skallen tillhör denisovans. Detta gör Harbin till den första nästan kompletta denisova-skallen och antyder att denisovans var utbredda i nordöstra Kina under sena mellersta pleistocen (?146 ka). Det stärker hypotesen att andra äldre östasiatiska fossil kan vara denisova-nära, men genetiska/proteomiska data saknas ännu för t.ex. Dali och Jinniushan.

Allt tyder på en lång och självständig utveckling av människor som, utan att vara direkta förfäder till oss, delade samma begåvning och samma förmåga att förstå världen i symboler. I denna linje, som kanske sträckte sig från Dali till Harbin, ser Stringer inte en avvikelse utan en parallell till den afrikanska och europeiska utvecklingen. Den asiatiska linjen visar att mänskligt tänkande kunde anta flera former, alla sprungna ur samma grundläggande förmåga att forma redskap, bygga boplatser och ge mening åt tillvaron.

Om vi ser dessa tre fynd tillsammans blir det tydligt att den asiatiska linjen inte är en spekulativ hypotes utan ett dokumenterat faktum i fossilens språk. Frågan är snarare hur dess arv inflätades i vår egen historia. De genetiska analyserna antyder att dagens människor till åttio procent bär afrikanska gener, men att en femtedel kommer från återvändande grupper som en gång lämnat kontinenten. Kanske bar dessa människor med sig fragment av det asiatiska arvet, liksom minnet av ett språk, en kroppslig erfarenhet eller en tankevana som en gång tillhörde Drakmannens folk. Det är denna mångstämmighet som gör människans historia så svår att sammanfatta i en enda linje, och som ger Stringers tanke dess tysta styrka: den öppnar för ett större sammanhang där flera vägar leder mot det vi kallar människa.

Konsekvenser

Stringers nya hypotes får konsekvenser särskilt för hur vi ser på de europeiska fynden. Ett av de mest kända är Cepranomannen från Italien, daterad till omkring för 400 000 år sedan. Under lång tid användes han som en av de typiska representanterna för Homo heidelbergensis.

Samtidigt dyker de första spåren av Acheuléen-teknik upp i Europa. I Sommedalen i norra Frankrike, ungefär samtida med Ceprano, finner vi de första europeiska handyxorna. Detta visar att den teknologiska tradition som uppstod i Afrika redan spridit sig norrut, vilket innebär att människor med avancerad redskapstillverkning etablerat sig i Europa vid denna tid.

Traditionellt har Homo heidelbergensis använts för fynd daterade mellan ca 600 000 och 200 000 år, från Ceprano till Steinheim (Tyskland), Petralona (Grekland) och Atapuerca (Spanien). Arten har setts som en gemensam förfader till både neandertalarna och Homo sapiens.

Men Stringers tanke underminerar denna enhetliga bild. Om en asiatisk linje existerade parallellt, blir heidelbergensis svår att försvara som en art med global utbredning. Istället kan det vara mer rimligt att se dessa fossiler som delar av regionala utvecklingsbanor:

tringers hypotes öppnar för tre tolkningsmodeller:

Bred Homo erectus

Alla dessa fossil inkluderas i Homo erectus sensu lato. Då får vi en art som sträcker sig från 1,9 till 200 000 år, från Afrika till Indonesien och Kina. Problemet är att variationen blir så stor att artnamnet nästan förlorar sin förklaringskraft.

Regionala utvecklingslinjer

Vi betraktar de olika fynden som delar av parallella linjer: Europa → neandertalare, Afrika → sapiens, Asien → en egen linje. Detta stämmer bättre med fossilen, men kräver att vi överger tanken på heidelbergensis som en enhetlig art.

Heidelbergensis kvar som etikett

Vi behåller heidelbergensis som en praktisk kategori för fynd som inte passar helt i erectus eller i senare arter. Detta underlättar klassificering men riskerar att dölja verkliga skillnader i utveckling.

Om Harbin är denisovan öppnas emllertid två vägar: antingen samlar vi Homo longi/Harbin och andra denisova-fynd i en klad, eller så behåller vi ”Homo longi” som artnamn men tolkar den som denisova-representant. Båda kräver fler molekylära data från Dali/Jinniushan.

Kultur och språk

Fossilen måste förstås i ljuset av de redskap och kulturella uttryck de är kopplade till.

Acheuléen i Europa (från ca 700 000 år) markerar en högre grad av planering och social inlärning.

Levalloistekniken (från ca 300 000 år) visar förmåga till abstrakt tänkande och avancerad sekvensering.

Detta antyder att språket under denna period genomgick en dramatisk expansion: från tusentals ord hos sena ergaster till tiotusentals ord hos de människor som levde i Europa och Asien under mellanpleistocen.

DNA-bevisen – evolution som nätverk

Genetiska studier visar betydande men regionspecifika återflöden från Eurasien tillbaka in i Afrika under senpaleolitikum och holocen. Andelarna varierar mellan populationer och epoker (större i Nordafrika och nordostafrikanska områden, mindre i stora delar av subsahariska Afrika). Detta stöder en nätverksartad snarare än linjär utveckling.

Detta betyder att utvecklingen inte var en enkel linje. Vissa populationer vandrade ut, utvecklades i andra miljöer och återfördes sedan genetiskt in i Afrika. På så sätt kan fragment av de parallella linjer som Stringer talar om – även om de är svåra att spåra i fossilmaterialet – faktiskt ha satt spår i vårt DNA.

Språket som avgörande faktor

En fråga som sällan ställs i diskussionen om människans parallella utvecklingslinjer är varför det i dag inte finns några spår av olika språksystem. Om både Europa och Asien hyste människor som utvecklades vid sidan av de afrikanska formerna, vore det rimligt att anta att även deras språk hade helt egna rötter. Så tycks det dock inte vara. Alla nu levande språk kan, direkt eller indirekt, föras tillbaka till den moderna människans spridning från Afrika för omkring 55 000 år sedan.

En tänkbar förklaring är att den afrikanska språkformen var både mer ekonomisk och anpassningsbar än de språk som kan ha uppstått i Europa och Asien. Den kan ha haft en enklare men mer flexibel grammatik, större förmåga till ordbildning och en syntax som tillät en snabb utvidgning av ordförrådet. Med ett sådant språk fick de afrikanska grupperna ett kommunikativt övertag: de kunde planera, förhandla och undervisa på ett sätt som gynnade samarbete och kulturell spridning.

Språket blev därmed en kulturell konkurrensfaktor i sig. Liksom bättre vapen, verktyg eller mer organiserad jakt kunde ett lärbart och produktivt språk öka gruppens överlevnadschanser. De asiatiska och europeiska människotyperna kan mycket väl ha haft egna språk, men de trängdes undan när de mötte ett system som var mer effektivt, mer överförbart och bättre lämpat för den växande mänskliga kulturen.

hris Stringers hypotes om en asiatisk människolinje bryter med bilden av en enhetlig utveckling från Homo erectus via Homo heidelbergensis till Homo sapiens. Fynden från Dali och Jinniushan antyder en lång, parallell utvecklingsväg i Östasien, medan Harbin-kraniet visar att denna linje kunde nå samma hjärnvolymer och kognitiva nivåer som vår egen art. Samtidigt pekar DNA-analyserna på en mosaik av migrationer och återflöden mellan kontinenterna.

I stället för en rak evolutionär stig framträder en bild av ett nätverk av regionala utvecklingsbanor: i Europa mot neandertalarna, i Afrika mot sapiens, i Asien mot en ännu ofullständigt dokumenterad gren. Vad som återstår är att förstå hur dessa grenar möttes, blandades och ibland försvann – och hur deras kultur, språk och idéer påverkade det som blev människan. Stringers hypotes öppnar dörren till denna bredare berättelse.