oliskommissarie Gösta anlände till Runehäll efter det korvetten med fångarna ombord hade avseglat mot Berga. Efter den soliga morgonen hade molnen börjat samlas och en kall bris hade blåst upp. Måsar kretsade kring ubåten i hopp om att hitta mat. Kommendörkapten Edvardsson och jag stod på Runehälls uteplats och diskuterade hur de kvarvarande kustjägarna skulle inkvarteras.
”Vi måste ha folk kvar på kobben så länge den halva delen av ubåten finns kvar här,” sade Edvardsson.
”Hur lång tid tar det för Belos att komma hit igen,” frågade jag.
”Ett par dagar,” svarade han.
”Hej Runar,” hörde jag Göstas röst bakom mig.
Jag vände mig om. Där stod poliskommissarien mot bakgrunden av en svart ubåt vars blottade inre var fullt av kablar. Överst på ubåten satt en mås och tittade in öppningen. I den ökande vinden hade vågorna hade blivit så stora de hördes slå mot Runehälls klippor.
Jag räckte Gösta min hand. ”Du har alltså också hunnit hit.” sade jag medan vi skakade hand.
”Det var ett häftigt larm du sände ut. De flesta på polisstationen trodde inte på det. Men jag kände dig och visste att du inte skulle larma i onödan,” sade Gösta.
”Ja, det var ett suggestivt larm,” sköt kommendörkapten Edvardsson in. ”Det fick högsta ledningen i Berga på fötter med en gång.”
”Kommendörkapten Edvardsson får jag presentera poliskommissarie Gösta Fredriksson,” sade jag.
De två herrarna skakade hand. Samtidigt skrek en mås högt över kobben.
”Kommendörskaptenen planerar att lägga beslag på min stuga för att inkvartera där sitt vaktmanskap,” sade jag till Gösta i klagande ton.
”Ja, det är väl nödvändigt,” svarade Gösta. ”Bodde du inte hos Emil på Holmen ett tag? Kunde du inte flytta till honom igen? Snart kommer pressen hit!”
”Vem är Emil,” frågade kommendörskaptenen.
”Det är min närmaste granne,” förklarade jag. ”Hans lite större holme ligger ungefär 3 km härifrån.”
”Det är ju utmärkt,” sade Edvardsson. ”Där skulle vi lätt få tag på dig om det behövs.”
De båda följde mig med till motorbåten. Jag hade redan klivit över till motorbåtens sittbrunn när jag kom ihåg kameran, som jag lagt på en av sittbänkarna när jag gick upp till uteplatsen.
Med kameran i hand sade: ”Jag filmade större delen av hur ubåten körde upp på kobben och sedan brast itu,” sade jag. ”Vem av er ska ha filmen?”
Jag såg hungern i Göstas ögon. Men Edvardsson räckte fram handen. ”Jag tar kameran,”sade han. ”Det är militärt underrättelsematerial.”
Medan båten i vanlig ordning började avlägsna från bryggan hörde jag Edvardsson säga: ”Kom poliskommissarien så går vi tillsammans och tittar på den sensationella filmen.”
är jag kom fram till Holmen väntade Emil redan på den långa bryggan. ”Skönt att du kommer och hälsar på mig. Jag håller nämligen på att dö av nyfikenhet. Så många krigsfartyg har stävat i riktning mot Runehäll att jag förstått att något stort att skett.”
”Det är förfärligt,” svarade jag. ”En ubåt körde för ett par timmar sedan upp på kobben. Jag slog larm. När marinens stridsbåt kom till Runehäll utbröt strid.”
”Blev du skadad,” frågade Emil.
”Nej, inte jag. Men två av kustjägarna fick lindriga skador och en av de ryska matroserna stupade.”
”Så det var ryssarna,” konstaterade Emil.
Vi hade under samtalet gått upp på Holmen. Spontant styrde vi steget mot den gamla vilolunden. Holmens dofter av torr sand och stark tallkåda var påfallande. I lunden var dukat kaffe med bulle.
”Hur visste du att jag var på väg,” frågade jag förundrad.
Emil skrattade lite generad. ”Det fanns en ny säng i min stuga när jag vaknade,” sade han. ”Jag förstod att det var ett tecken på att du skulle komma. Du behöver bo här hos mig några dagar?”
”Ja, jag hoppas det inte blir till för stort besvär,” svarade jag. ”Det har kommit så många kustjägare till min kobbe att där har uppstått trängsel.”
Vi satte oss. Det var en behaglig dag. Den hårda brisen på Runehäll kändes inte här. Från stranden hörde jag en gräsand kvacka.
”Du har dukat för tre,” påpekade jag. ”Var är den tredje?”
”Hon kommer där,” svarade Emil. Han pekade med sin arm mot träden bakom hans stuga. Och där fick jag syn på en kvinna komma gående med en svajande kjol.
Hon kom fram till oss. Hon var inte särskilt lång men hade vackra bruna ögon, liten näsa och en kysstäck mun. Det visade sig att hon talade en felfri svenska.
”Det här är Sari,” presenterade Emil. ”Hon är finska och har bott här i ett par veckor.”
”Trevligt att träffas, Sari,” sade jag artigt.
”Han heter Runar och bor därute på Runehäll,” sade Emil.
”Vad häftigt,” sade Sari med en behaglig röst. ”Du är alltså den omtalade Kufen på Runehäll!”
ag skrattade. ”Ja, jag är sannerligen Kufen på Runehäll som det hela tiden händer saker omkring,” sade jag åt Sari. ”Du skulle ha sett i morse när en hel ubåt körde upp på min kobbe.”
”Du överdriver,” sade Sari. ”Sånt händer inte här i Sverige!”
”Medierna har ännu inte informerats,” sade jag. ”Men snart får du se bilder med ubåten på Runehäll i TV.”
Efter förmiddagskaffet inspekterade vi min nya säng i Emils stuga. Något till min överraskning bestod en av överdelen av en våningssäng. Nedre delen var dold av ett förhänge.
”Jag blev mycket förvånad när jag imorse vaknade upp bakom ett förhänge,” sade Sari. ”Det fanns inte igår kväll, inte heller den övre sängen.”
”Det är vår kuf på Runehäll, som ställer till med sådana här saker,” förklarade Emil halvt skrattande.
”Verkligen,” sade Sari lite spetsigt. ”En våningssäng här och en ubåt där! På så sätt blir inte livet tråkigt!”
”Jag medger att det händer underliga saker omkring mig,” sade jag. ”Men jag kan inte göra någonting åt det.”
Efter ett ögonblicks tystnad sade jag: ”Jag tycker vi ska gå ner till min båt.”
Jag vände på foten och gick ut ur stugan. De två andra följde mig.
”Är han alltid så snarstucken,” hörde jag Sari viska åt Emil.
”Nej, det är han inte. Men jag tror han fortfarande är uppskakad över att mer eller mindre bli påkörd av en ubåt,” svarade Emil med låg röst.
”Menar du att det verkligen hänt,” undrade Sari.
”Runar ljuger inte, om han inte måste förstås,” replikerade Emil.
När hon fick se min vita och ganska stora motorbåt, visslade Sari till. ”Det är då inte en dålig nöjeskryssare,” kommenterade hon ironiskt.
När jag visat dem omkring i ruffen, satte vi oss på de mjuka sittdynorna som nu fanns på bänkarna i sittbrunnen. På vägen hade jag önskat ett bord och se, när vi kommit fram till båten fanns där ett mitt i sittbrunnen. Jag gick tillbaka in i ruffen och hämtade tre stop med öl. ”Det här ölet bryggdes ombord på båten och blev färdigt i morse. Det är verkligen nybryggt,” sade jag.
Sari gav mig en sån där blick att nu pratar han skit igen. Men så smakade hon på ölet. ”Det är ju jättegott,” utbrast hon.
i satt i sittbrunnen som gungade lite med motorbåten i dyningen från den styva kuling som blåste längre ut på södra sidan av fjärden. Vi själva hade lä och lagom med sol. En färggrann gräsandshane simmade runt bryggan och lät emellanåt ett kvack. Ibland tyckte jag mig höra en fisk slå. Måsar patrullerade över våra huvuden.
Jag satt så att jag hela tiden kunde se ut mot söder. Ibland tyckte jag mig kunna skymta Runehäll som en prick vid horisonten. Men det var trafiken till kobben som jag bevakade.
En stund efter det ölstopen var tömda kände jag att det började suga i magen. Jag frågade om de kunde tänka sig att äta lunch här på båten. ”Det blir en trevlig omväxling,” sade Emil.
I tur och ordning värmde jag i båtens mikrougn tre portioner från frysen. Det var ingenting märkligare än köttbullar med potatismos och grönsaker. Men portionerna var hygglig kryddade så mina gäster åt med god aptit.
Efter måltiden fyllde jag på deras ölglas igen. De satt gärna där i min motorbåt i Holmens lilla vik, hade det varmt och skönt, gungade lätt till dyningen och drack öl. Jag spanade söderut, men ingenting tycktes hända. En bit in på eftermiddagen kom Gösta med sin polisbåt förbi och och berättade att alla väntade på Belos.
Så kom helikopter efter helikopter med lite olika mellanrum och satte av sina passagerare.
”Sverige högsta ledning, militärt som politiskt, har fattat att en rysk ubåt har kört upp på ett svenskt skär,” sade jag åt Sari och Emil.
”Jag tror de inte avslöjat denna stora nyhet för medierna,” sade Emil. ”Borde vi inte meddela TV?”
”Vill du så gärna bli intervjuad av TV,” sade jag och såg frågande på honom. Han skakade på huvudet och tittade ner.
Efter en timme eller två kom helikoptrarna tillbaka och hämtade sina respektive höga herrar.
På kvällen fanns det ännu ingenting om ubåtsincidenten på Runehäll i TV.
Vi gick tidigt och lade oss. Jag klättrade upp i den övre sängen. Jag såg aldrig när Sari smög sig in i sin säng bakom sitt förhänge.
mil och jag vaknade tidigt. Vi satte på TV:n. I nyheterna klockan 7 meddelade SVT att en ubåt kört upp på en grynna i Stockholms södra skärgård. Mera skulle komma senare.
Halv nio flög ljudligt en helikopter över oss i riktning mot Runehäll. ”Det är kanske Sverige Television,” föreslog Emil ivrigt.
En halvtimme senare dånade en annan förbi oss mot min kobbe. ”Det kan vara TV4:s nyheter,” föreslog jag i min tur.
Vid halvtionyheterna i SVT visades bilder av den halva ubåten och en reporter stod på min uteplats och intervjuade kommendörkapten Edvardsson. Mot slutet av förmiddagen kom nästan en flotta av småbåtar, alla med journalister som skulle bevaka årets troligen mest sensationella nyhet. Vid ett tillfälle kom en motorbåt till Emils brygga. Kaptenen ombord fråga efter den exakta riktningen till Runehäll. Annars var vi bara åskådare.
Ubåtsincidenten vid Runehäll var på alla nyheter den dagen. På kvällen, som var ljus som vanligt i juni, kom ett specialprogram i TV om händelsen. Där stöttes och blöttes om orsakerna till att en rysk ubåt kört upp på ett skär i ytterskärgården. Emil, Sari och jag tittade och lyssnade. Den förklaring som jag trodde på kom från kommendörkapten Edvardsson. Ubåten hade försökt krossa stugan på Runehäll som hämnd för att deras kollegor, de två attackdykarna, dödats vid denna klippa. Emil trodde också på denna förklaring. Sari sade ingenting. Hon steg upp och diskades tallrikarna från den middag vi ätit inne i stugan.
Följande dag kom ms Belos fram till Runehälls nordsida. Försöken att lyfta ubåten till Belos akter återgavs noga i TV. Försöket misslyckades. Man fick vänta på en pråm med en ordentlig kran på. Jag svor. Det skulle dröja ännu längre innan jag fick återvända till min stuga.
Följande dag stod arbetet stilla. Men nyheterna dominerades av att Ryssland framfört en officiell ursäkt för kränkningen av svenskt territorium. Men själva ansvaret för händelsen lades på ubåtens besättning. Den hade handlat mot order från den ryska marinens överkommando.
nte heller dagen därpå hade kranen kommit fram. Då grävde TV4 Nyheterna fram att Runar Elofsson var ägaren till Runehäll. De lyckades också komma underfund med att jag evakuerats till Runehälls granne, Holmen. Dit kom ett reportageteam på motorbåt för att intervjua mig.
Jag gick med på en intervju, men bara om det handlade om ubåtsincidenten. Det godtogs och i vilolunden på Holmen stod jag inför en kamera berättade att jag gjort en sväng med min motorbåten den morgonen. När jag befann en 50 meter från Runehäll på nordsidan kunde jag se händelsen. Det var en ubåt, som rusade upp på kobben från sydsidan. Den kom med en sådan fart att den liksom flög upp på kobben och landade pladask där. Nedslaget var tydligen så hårt att båten brast itu.
Jag berättade också att det var jag som larmade marinledningen i Berga. Därifrån gick genast ut en stridsbåt som nådde Runehäll efter ugnefär en 20 minuter. Kustjägarna tog sig upp på Runehälls östra klippa och bekämpade därifrån de ryska matroserna.
Mera vägrade jag att säga hur än reportern ansträngde sig att få mig att berätta hur det kändes att vara evakuerad. Lätt förargade gav de sig iväg. Men intervjun med mig sändes i kvällsnyheterna och på nytt i deras morgonprogram. Då kom också ett team från SVT i en flott motorbåt. Emil stod på bryggan och förklarade att de hade ingenting att göra på Holmen. Runar Elofsson vägrade att ge fler intervjuer. De körde iväg öppet förargade.
Men denna dag kom äntligen kranpråmen fram. Nu hade reportrarna fullt upp att följa med förberedelserna för den halva ubåtens upphissning och överföring till Belos. Med ubåten säkert surrad på Belos baksida seglade den äntligen bort från Runehäll. Men ännu återstod för kranpråmen att lyfta bakänden av ubåten från Östersjöns botten. Det arbetet påbörjades följande dag. Det pågick i tre dagar till den fattande delen på ubåten lastades på pråmen. Därmed kunde den avsegla.
Men det skulle dröja ytterligare två dagar innan kommendörkapten Edvardssons korvett förtöjdes försiktigt vid Holmens brygga. Kommendörkaptenen steg i land och berättade för oss att marinen nu lämnat Runehäll. Det stod mig fritt att återvända dit.
Sedan blev han högtidlig. ”Marinledningen vill tacka dig för din insats i ubåtsincidenten,” sade han med pompös ton. ”Som tack utnämns du till kommendörkapten med full lön.”
Han räckte fram sin hand till mig. ”Gratulerar kommendörkaptenen,” sade han skakande hand med mig.
å fort Edvardssons korvett gett sig iväg, vände jag mig till mina vänner: ”Får jag bjuda er på en inspektionstur till Runehäll.”
”Tack, gärna, sade Sari.
”Tack, men jag har en del att göra här. Jag kommer och hälsar på imorgon eller övermorgon,” sade Emil.
Så kom det sig att Sari och jag åkte på min motorbåt tillbaka till Runehäll. Det båste en frisk bris men solen sken från en molnfri himmel. Färden gick enkelt. Båten lade till vid sin vanliga västliga brygga och förtöjde sig av sig själv. Sari såg förvånat på men sade ingenting. Hon hoppade i land och gick sedan runt på hällarna. ”Det här var då en liten plätt för så mycket hallå,” kommenterade hon efteråt.
Vi gick in i stugan. Hon såg sig om och konstaterade: ”Den här är mindre än Emils stuga.”
Jag visade henne våningssängen och drog undan förhänget. ”Det här din säng,” sade jag åt henne.
Hon kände kände på sängen med en handflata som hon pressade nedåt. Så luktade hon på dynan. Därpå drog hon undan täcket och böjde sig ned åt luktade på lakanen.
”Det verkar rent och madrassen tycks vara lagom mjuk,” sade hon. ”Men jag skulle vilja ha ett duntäcke.”
”Det tror jag nog Stugan kan ordna,” sade jag. ”Här var ursprungligen bara min säng. Men från båten kontaktade jag Stugan och bad den fixa en dubbelsäng.
”Kan din stuga av egen kraft möblera om,” undrade Sari förvånad.
”Ja, det är en fantastisk stuga,” svarade jag.
”Då skulle stugan kunna ordna en större lavoar i duschrummet så jag kan tvätta mitt hår utan att behöva gå i duschen?”
”Du kan själv fråga Stugan.” Jag lutade huvudet bakåt och sade: ”Stugan, det här är Sari. Hon kan komma att stanna ganska länge här. Du får gärna prata med henne.”
Sari såg på mig som om jag blivit tokig.
Men så hördes Stugans djupa röst: ”Hej Sari. Jag är Stugan, en dator som också kan prata. Säg bara till åt mig om det är något du behöver.”
Sari var tyst en lång stund. Men så öppnade hon munnen: ”Hej Stugan. Jag är glad över att träffa dig. Jag hoppas vi kommer att trivas tillsammans!”
Stugan svarade: ”Hoppas det. Du önskade ett större duschutrymme tyckte jag mig höra. Det kan vi ordna. Du har det imorgon bitti.”
”Det vore underbart,” svarade Sari.
Vi gick ut ur stugan. Det syntes att hon var full av tankar. Men jag sade: ”Börjar du bli sugen på lunch?”
”Det skulle smaka med en bit,” medgav hon.
Vi tog de få stegen ner till uteplatsen
”Den här uteplatsen kommer du småningom att finna som fantastisk,” sade jag. ”Som du ser är det redan dukat för en måltid. På tallrikarna har serverats en rätt som är mycket omtyckt av gäster på Runehäll. I stopen finns öl. Varsågod och sätt dig!”
Sari åt och drack under tystnad. Jag förstod henne. Utan ord njöt också jag av Runehälls populära rätt: Pasta med räkor. När hon ätit färdigt sköt hon undan tallriken och sade: ”Det var verkligen gott!”
Hon såg sig om. ”Den konstiga flaggan på huset fladdrar hårt i vinden, varför blåser det inte här,” frågade hon.
”Vi har lä,” svarade jag.
”Ja, men hur?”
”Den här uteplatsen är speciell på lite samma sätt som stugan,” svarade jag. ”Den omger uteplatsen med ett slags strålning som inte släpper igenom vind men väl oss.”
”Du har då tillgång till en mycket avancerad teknik,” sade hon. ”Det är bara i Star Wars-filmerna jag sett någonting liknande.”
Hon var tyst en stund. ”Kan ryssarna fått nys om den här tekniken,” undrade hon. ”Kan de ha anfallit dig för att kunna stjäla tekniken?”
ari stannade på Runehäll som jag gissat. Även Emil hade kommit till samma slutsats. Efter en vecka kom han för att hälsa på. Han hade med sig Saris alla saker som hon behövt under sitt liv på Holmen.
Sari blev förtjust över att återfå sina saker. Hon bar dem upp till stugan där den redan ordnat ett nytt skåp åt henne. När hon var borta frågade jag Emil: ”Har du förstått varför en ung kvinna som Sari gömmer sig här ute?”
”Jag vet inte,” svarade han. ”Men jag har ett intryck av att hon är på flykt undan någon skit till karl.”
Efter all publicitet om ubåten och borttransporterandet av den var Runehäll förstås föremål för en stor nyfikenhet. Folk kom seglandet hit ut, andra körande med fräsiga motorbåtar och någon enstaka t o m puttrande med en gammal fiskebåt. De flesta nöjde sig med att på nordsidan komma ganska nära och fotografer kobben, andra tog sig runt hela Runehäll för att se mirakelplatsen från alla håll. Så var det några som hade djärvheten att stiga iland.
Dessa turister pratade jag med och berättade något om de dramatiska händelserna som utspelat sig här. Gamla vänner och bekanta fanns bland dem. Jag bjöd dem på lunch innan jag fick dem att ge sig iväg. Så var det journalisterna som kom smygande. Jag gick med på några intervjuer och lät några reportrar fotografera Sari och mig utanför stugan. Det sistnämnda borde jag inte ha gjort. Tack vare de bilder som publicerades av Sari och mig, kunde hon spåras.
En mulen dag i slutet av augusti kom en ståtlig motorbåt ut till Runehäll. Utan preludier lade den till vid den västliga bryggan. I land klev en stor och stark karl. När jag frågade om hans ärende svarade han: ”Jag har kommit för att hämta min fästmö!”
”Det blir det ingenting av,” svarade jag bestämt. ”Var vänlig och kliv tillbaka till din fina båt och ge dig iväg innan det uppstår några tråkigheter!”
”Du kan inte hindra mig,” sade han föraktfullt och tog ett steg mot mig där på bryggan. Men han stannade mitt i sin rörelse. Han tittade ner. Vad som såg ut som en bläckfiskarm hade gripit slutit sig om ankeln på hans vänstra fot.
”Runehälls speciella vakthund tycker inte om dig,” sade jag med hög röst. Medan jag talade dök nya armar upp från vänster och höger. Snart var det armar som slöt sig om hans båda ben och båda armar och höll honom fjättrad. Jag såg fasa lysa i hans ögon.
”Runehälls monster är kobbens vakthund,” sade jag fortfarande med hög röst. ”Om jag befaller bryter den genom bryggan och drar dig ner i djupen.”
”Säg, att den släpper mig,” bad den inte längre så arroganta mannen.
”Lovar du att ge dig iväg och aldrig komma tillbaka,” frågade jag.
”Jag lovar,” stönade han.
Bläckfiskarmarna släppte sitt grepp om mannen och drog sig tillbaka ner i vattnet. Mannen vände och gick tillbaka tillbaka till båten. Men vattnet rasslade på något sätt runt motorbåten. Det verkade som spetsarna på armarna slog på ytan som fiskar kan göra.
När jag sett motorbåten försvinna på den vida fjärden gick jag upp till uteplatsen. Där stod Sari. ”Jag såg allt,” sade hon. ”Har kobben verkligen en jättebläckfisk som vakthund?”
”Nej, det var ett skådespel som stugan spelade upp,” sade jag. ”Otäckt men effektivt.”
När det började bli kyligare upphörde trafiken från de nyfikna. Bortsett från besök av Emil, sjöräddningen och sjöpolisen fick vi vara ifred på Runehäll. Det fick Sari att börja gå naken inomhus under lata dagar. Jag sade ingenting, men hon hade onekligen en snygg kvinnokropp. Till en början blev jag inte heller berörd.
Men så i december började det rycka i pitten. Jag förstod till en början inte varför. Jag har alltid varit asexuell här på jorden. Jag har inte varit lockad av vare sig kvinnor eller män. Men nu kändes det som om jag ville smeka den vackra Sari.
Till nästa kapitel: Avskedet till Runahäll.