ari utnyttjade hänsynslöst Stugans tjänstvillighet och förmåga att skapa vad som helst. Som mest var hon i farten i december. Hon fick datorn att klä stugan med omfattande dekorationer inför julen. Vi fick en julgran och grankransar runt hela rummet. I fönstren fäste hon glimmande julstjärnor. Till julbordet beställde hon en vit duk. Så dukade hon det vita bordet med en specialservice som hon tänkt ut själv och Stugan sedan tillverkade. Servetterna var röda.
Stugan tillredde vidare på hennes begäran vår julmåltid. Den bestod av sill och potatis med tillhörande snaps, sillsallad, som hon kallade rosolli, och skinka med finsk kålrotslåda. Till skinkan serverades ett utsökt rödvin. Det var jättegott och jag blev jättemätt. Sari var på ett strålande humör och fick mig att skratta nästan oavbrutet.
Sari hade också kommit underfund med att stugans TV-mottagare också kunde få in finsk TV. Sedan betraktade vi Yles julaftonsprogram medan vi drack kaffe med konjak. Sari somnade i soffan. Jag lade en filt över henne. Jag var ganska berusad när jag med en viss möda klättrade upp i min säng. Innan jag somnade längtade jag efter att ligga och krama hennes nakna kropp. Vad höll på att hända med mig?
Men vad som slutligen fick mig att förstå vad som hänt mig var en sen kväll i januari. Det hade varit ovanligt varmt i stugan så både Sari och jag gick omkring nakna. Jag klev upp i min säng naken men jag kunde inte somna. Jag hörde Sari vända på sig gång på gång och sucka. Så plötsligt klättrade hon upp i min säng. Hon började naken pussa och krama mig. Jag kramade henne tillbaka lite lamt. Så tog hon tag i mitt organ och började slita i det. Till slut böjde hon sig över det och tog sig för att suga på det. Då hände någonting jag aldrig varit med om i mitt långa liv. Organet började svälla och styvna. När det stod i all sin mäktiga prakt satte sig Sari på mig och förde in organet i sin slida. Sedan började hon ganska hårdhänt rida mig. Hon gjorde det uthålligt och det började rycka i organet. Jag kastades i våg efter våg in i sällsam lycka.
Sari steg av organet och lade sig vid mig. Men organet gav sig inte. Det drev mig att dra Sari under mig och bestiga henne bakifrån. Sedan knullade jag henne som en besatt. Tre gånger fick jag utlösning innan kuken gav upp. Jag lade mig ganska utmattad bredvid henne. Herregud, vad hade hänt med mig?
Men Sari lade armen om mig och viskade i mitt öra: ”Ingen har älskat mig så uthålligt. Du är underbar!”
När jag vaknade hörde jag hur Sari nynnande höll på att duka frukostbordet i samarbete med Stugan. Själv låg jag och skämdes. Jag hade själviskt utnyttjat en kvinna! Men så gick det långsamt uppför mig att jag genomgått en förändring som nu var slutförd. Jag bara inte såg ut som en människa. Jag var nu biologiskt fullt ut en människa!
Skamkänslan försvann. Jag hade för första gången älskat min käraste på hennes begäran. Det var fint. Plötsligt kände jag mig lycklig.
Resultatet blev att våningssängen förvandlades till en dubbelsäng. Men i stugans trånga utrymme var det nödvändigt att den under dagen var en enkelsäng mot väggen, men till natten en dubbelsäng med gaveln mot väggen. Så levde vi som det älskande par vi blivit under resten av vintermånaderna.
mil var den första som vågade sig ut på det kalla och nästan alltid blåsiga vårhavet. Vi var förtjusta att se honom och bjöd honom in i vår stuga. Han påstod att det lyste om oss och att vi förmodligen blivit ett par. Vi förnekade inte det.
Emil skakade på huvudet. ”Jag trodde aldrig du, Sari, skulle lyckas förföra Runar,” sade han. ”Han är ju inte människa!”
”Nu är du orättvis mot Runar,” sade Sari. ”Du skulle bara veta hur mycket karl Runar är. Men det tog bara lite tid att få den sidan hos honom att vakna.”
Jag började känna mig besvärad över detta prat om mig. ”Nu struntar vi i mig,” sade jag. ”Berätta för oss hur vintern varit på Holmen.”
Emil hann gästa oss två gånger innan polisen och sjöräddningen kom för att kolla oss. När seglingssäsongen började inleddes också turistbesöken i våra vatten. Det var inte lugnt längre.
En solig dag i maj kom poliskommissarie Gösta Fredriksson i full fart till vår kobbe. ”Den ryska ambassadören har beställt fullt polisskydd för ett besök på Runehäll,” upplyste han oss andfått så fort vi hälsat.
När jag undrade varför sade Gösta att ryssarna blivit besvärade av dramatiken med döda attackdykare och en ubåt som kör upp på ett skär. Det var ett stort misstag som de nu vill be om ursäkt för.
”Ryssarna är sådana,” sade Gösta. ”Än låter de kallblodigt mörda vad de tycker är olämpliga personer, än ger de helt human kompensation för ett misstag eller orättvisa. Det är för att övertyga sig själva att de trots allt är goda människor.
”Det är min erfarenhet också,” sade jag. ”Vi kommer att ta väl emot ambassadören.”
Ambassadören kom i början av juni i en lite större motorbåt bevakad av två polisbåtar. Det var poliserna som lade till först och inspekterade vår kobbe. När allt var grönt ljus steg ambassadören värdigt.
”Välkommen till Runehäll,” sade jag åt ambassadören på ryska. Han ryckte till. ”Talar Ni ryska,” frågade han på engelska. ”Visst gör jag det,” svarade jag på ryska. ”Jag har bott många år i Ryssland.”
Sedan gick samvaron med ambassadören smärtfritt, trots att brisen pinade oss. Jag presenterade ambassadören för Sari på uteplatsen. I hennes sällskap gick vi runt på kobben. Först visade jag honom sydsidan där långt nere de två attackdykarna hade omkommit. När vi stod på den östra hällen berättade jag åskådligt hur ubåten kommit flygande och slagit ner. Ambassadören var förbryllad: ”Hur kunde ubåten uppnå en så hög hastighet att den formligen flög,” undrade han på ryska. Jag svarade att jag har undrat över det själv. Men kanske det berodde på mitt perspektiv. Jag hade stått på en gungande motorbåt ganska långt ut. Jag kunde ha fått intrycket av att båten flög när den i själva verket aldrig steg över markytan utan farten bara räckte till att skaka den fram över markytan.
”Ja, kanske det var så,” funderade ambassadören på ryska.
Sari och Stugan hade arrangerat på uteplatsen ett trevligt ryskt bord med te och ryska tekakor. Vid stugan hade Sari förtjänstfullt ordnat ett annat bord dukat på samma sätt för de ambassadpersoner som medföljde samt poliserna. Vid uteplatsen satt ambassadören och drack och åt med förtjusning.
Där vid bordet sade ambassadören: ”President Putin ringde mig och bad mig framföra den ryska statens ursäkt för incidenten. Han bad mig också fråga hur han kunde ersätta mig för utstått lidande.”
”Innan jag lämnade Ryssland uppstod en tvist med ryska skatteverket,” berättade jag. ”Då frös de pengar jag skulle ha. Kan herr ambassadör be president Putin att säga åt skatteverket att släppa dessa pengar och sända dem till mig.”
”Jag ska se vad jag kan göra,” sade ambassadören. Så sade han att när han sett platsen för de dramatiska händelserna verkade de inte så tokiga som när han först hörde om dem. Därpå tackade han Sari och mig för en oväntat trevlig sammankomst.
Minnet av ambassadörens besök överskuggades snart av att Sari berättade för mig att hon blivit gravid. Någon dag därefter sade hon att hon vägrade att föda en baby mitt i vintern härute. Så vi beslöt att skaffa oss en bostad på fastlandet och flytta dit till hösten.
esten av juni och juli var jag upptagen med att ta emot alla nyfikna som ville se Runehäll och helst höra berättelsen om ubåten som körde upp på kobben. Därför blev det Sari som fick sitta vid datorn och söka efter en bostad på fastlandet åt oss. Men ingenting föll oss i smaken, antingen var lägenheten för liten eller så hade vi inte råd att köpa huset.
”Vad ska vi göra,” utbrast Sari en morgon i juli. ”Så som det nu ser ut är vi helt enkelt tvingade att stanna här ute kommande vinter.”
Men hon gav ändå inte upp. I början på augusti kom hon ut till mig där jag satt på uteplatsen iförd bara shorts i den värmebölja som kommit över oss. Jag har just avslutat ett telefonsamtal när hon kom.
”Jag har hittat en perfekt bostad,” sade hon. ”Det är en medelstor, vacker villa, just lagom för oss. Och den skulle kosta bara tre miljoner...”
”Lägg bara ett bud på den,” sade jag. ”Jag fick just ett samtal från banken. Dom meddelade att det ryska skatteverket betalat ut mina innestående medel och sänt dem till mig.”
Jag reste mig och gick fram till Sari på andra sidan bordet. Jag slog armarna om henne och vi kramades intensivt.
Samtalet jag fått var nämligen från banken. Den hade ringt upp mig av en speciellt anledning. En rysk bank hade nämligen överfört 3 miljoner kronor i rysk valuta.
”Är det frågan om penningtvätt,” hade banktjänstemannen frågat.
”Nej, det är ett skadestånd,” hade jag svarat. ”Det var så genant för Ryssland att en av deras ubåtar körde upp på min ö, så Putin ordnade detta skadestånd.”
”Gör Ryssland sådant,” hade han frågat förbluffad.
”Ibland händer det,” hade jag svarat.
Med pengar på banken vågade vi kontakta säljaren av villan. Över internet kom vi överens med denne att vi var nyfikna på huset. Så åkte vi iväg med motorbåten. Bakom oss såg jag Stugan se till att skylten 'Tillträde förbjudet' dök upp igen i hamnen på Runahäll. Vi stannade nämligen flera dagar borta på den resan. När vi kom tillbaka var vi ägare av en villa med tillträde den 1 september.
Så började vi packa. Den första september åkte vi med våra tillhörigheter, som inte var särskilt många till vår villa. På kvällen återvände jag med motorbåten till Runahäll. Jag hade sagt åt Sari att det var för att låsa vår stuga.
Men när jag kom tillbaka till Runehäll satte jag mig inne i stugan. Det var alldeles stilla och tyst nu när ingen Sari var där och styrde och ställde. Jag sade högt åt Stugan: ”Jag vill ha dig med till vår nya villa.”
”Jag vet inte om dom däruppe tillåter det,” sade Stugan.
”Det gör de visst. Fråga dem!”
Stugan var tyst en stund. Så återkom den: ”Jag får svaret att jag varit så länge i din tjänst att vi fått minnen tillsammans. Det skulle betyda att du fått en förfoganderätt över mig. Så jag kommer gärna med.”
”Bra,” sade jag. ”Jag vet inte hur lång tid du behöver för att packa ihop dig. Men om du börjar förberedelserna ikväll så är du kanske klar imorgon.”
”Sannolikt,” svarade Stugan.
Kvällarna hade redan blivit mörka. Men vädret var hyggligt. Jag beslöt att ta en sista kvällsöl på den ännu upplysta uteplatsen. Den var fortfarande varm. Jag var en upplyst punkt i ett väldigt svart hav. Jag hörde vågorna viska: Stanna kvar! Stanna kvar! Det var bitterljuvt att vara tvungen att lämna detta paradis!
öljande morgon steg jag upp tidigt. Stugan hade dukat inne i huset mitt morgonmål. Jag kunde se att uteplatsens stolar och bord var borta liksom arrangemanget för belysningen. Inne i stugan var också de flesta föremål borta. Bara min säng, bordet med en stol samt toaletten fanns kvar.
Efter frukosten fick jag för mig att gå ut på den östliga hällen med kaffekoppen i handen. Jag satte mig där och såg mig omkring. Ännu hade brisen inte kommit i rörelse. Havet som omgav mig låg alldeles blankt och stilla. Jag kisade mot solen som kommit en handsbredd över horisonten. Solbryggan över vattnet fram till mig var intensiv.
Plötsligt upptäckte jag att berget under mig inte var så kallt det borde vara efter en natt. Det måste var den i bergen insprängda mini-kärnkraftverket som värmde berget. Det borde också pumpa ut sitt uppvärmda kylvatten ut i havet just på kobben södra sida. Det skulle kunna vara den enkla förklaringen till varför havet här var någon grad varmare än på nordsidan.
Om så var fallet skulle orsaken till de ryska angreppen på mig inte vara någonting man ville dölja utan avsikten hade varit att att döda mig. Någon och några med anknytning till den ryska marinen hade använt en föråldrad ubåt för att ta livet av mig. Det hade ogillats av den högsta ledningen, därav tröstepengarna. Kunde det förhålla sig så?
Jag han inte fundera mera på detta för jag tyckte jag mig se en rörelse på solbryggan när åter jag kisade på den. Någonting rörde sig därborta. Det var inte fågel, inte heller en båt utan någonting som liknade en människa.
Jag måste stiga upp. En människa kom gående på vattnet mot mig. Det hade jag aldrig sett och inte heller hört om. Jag hade bara läst om en viss Jesus, som påstods ha gått på vatten.
Jag hade för länge sedan studerat egyptiska väggmålningar och sett att män från Syrien och Palestina alltid hade avbildats med pipskägg. Det måste nog Jesus också ha haft. Skulle mannen som gick längs solbryggan som en svart silhuett också ha pipskägg?
När han kom en fem meter från hällen kände jag igen honom. Han var förstås slätrakad. Han och jag hade varit goda vänner under en tid för ganska länge sedan.
”Hej gamle vän, verkligen roligt att se dig,” hälsade jag honom på hans speciella språk.
”Hej själv,” svarade han på samma språk, men fortsatte på ett mera allmänt tungomål: ”Jag skulle gärna prata gamla minnen med dig. Men jag är här i ett viktigt ärende.”
”Det ante mig,” sade jag på samma idiom. ”Låt höra!”
”Du ska tas hem,” sade han. ”Du har varit borta alltför länge. Du borde ha tagits hem redan när du blivit efterlyst för mord i Sovjet. Men det saknades en man här så du fick fly hit. Nu är ditt uppdrag här slutfört. Du måste hem!”
”Beklagar, men det går inte längre,” sade jag. ”Jag har blivit människa. Jag har till och med avlat ett barn. Jag tänker leva och bo här!
”Milde himmel,” utbrast han. ”Du har valt permanent monoform! Hur kunde du göra det? Det är ju straffbart!”
”Bara om jag lämnar jorden,” svarade jag. ”Det tänker jag inte göra. Jag trivs så utomordentligt bra här!”
”Du överger dina minnen, dina kontakter och ett verkligt civiliserat liv.”
”Som du själv framhöll har jag varit så länge borta att jag redan förlorat allt detta. Nu har jag anpassat mig till människor, till jorden och dess kemi. Jag mår bra av detta, bättre än jag mådde därute.”
Han blev tyst. Jag kunde inte låta bli att säga: ”Men jag kommer att att sakna att inte kunna gå på vatten.”
”Du kan inte gå på vatten. Jag kan inte gå på vatten. Jag är här som ett hologram. Hologrammen har ju ingen vikt och kan följaktligen se ut att gå på vatten.
Så skrattade vi båda. I samma ögonblick var han borta.
ag gick tillbaka till stugan. Dörren var stängd, men utanför stod en termos. Den visade sig innehålla kaffe. Jag gick ner till båten och hämtade därifrån en stol till uteplatsen. Sedan satt jag där på stolen, drack kaffe och tänkte på vårt samtal. Jag var fast på jorden och hade ingenting emot det. Också det kändes märkligt.
Stugan liknade inte mera en stuga utan en utsträckt kub av något material. Moln hade dragit upp från väster och täckte himlen. Det borde ha blivit kallt men uteplatsen var ännu varm. Till lunch gick jag ner till motorbåten och värmde en rätt i mikron. Den bar jag upp till uteplatsen och åt den där.
Jag tittade och tittade på havet, som nu hade börjat svalla kring min kobbe. Jag hade upplevt det som en vän, men människor hade fyllt den med onda anslag. Som människa skulle jag sannolikt inte bli av med dem. Men det ingick i den jordiska tillvaron.
En bit in på eftermiddagen hade stugan förvandlat sig till ett paket, ungefär 70 kubikcentimeter stort. Jag slog en speciell rem runt paketet. Den lyfte paketet från marken med kvantgravitationell kraft. Så kunde jag med handen på paketet skjuta det ner till motorbåten. Skulle Sari ha varit där skulle hon förstås ha börjat tala om Star Wars.
Nere på motorbåten lät jag paketet sjunka till durken i sittbrunnen genom att ta bort den speciella remmen. Men andra remmar fäste jag den sittbrunnens väggar. Som paket var stugan så tung att den skulle skada båten i den sjögång som väntade.
Till slut sprang jag upp till uteplatsen och hämtade stolen, termosen och min tomma tallrik och bar dem ner till båten. Den förstod att vi skulle ge oss iväg och lossade förtöjningarna. Jag gick in i styrhytten medan båten backade ut. Sedan tog jag över styret, svängde båten helt om och började körningen bort från Runehäll och mot mitt nya hem.
Tillbaka till Första kapitlet
Till Kulturmenyn.