å fort jag kommit tillbaka till Runehäll började jag mäta vattentemperaturen. Fortfarande var sydsidan varmare än nordsidan. I slutet av augusti var skillnaden fyra grader. Jag ringde in det till professor Holmqvists telefonsvarare. Samtidigt grubblade jag över mig själv. Jag var rädd för att gå i vattnet – mörka attackdykare kunde gömma sig där, kände jag. Men jag hade också skuldkänslor över att ha dödat två dykare fastän det var frågan om mig eller dem. Jag insåg att jag så engagerat hjälpt Emil med hans nya hus var det för att försöka glömma morden.
En annan överraskning var att jag kände mig ensam efter att ha umgåtts så nära med Emil under dagarna när vi byggt hans nya hus. Den är gången ville känslan av ensamhet inte släppa. Det hjälpte inte att jag bad stugan spela all sköns musik och det så högt att det ekade över vattenvidderna. Min känsla av ensamhet och övergivenhet blev inte bättre av att jag om nätterna vaknade ur mardrömmar där skuggliknande attackdykare angrep mig.
Mot denna bakgrund blev jag mycket glad när jag upptäckte polisbåten långt ute på fjärden men på väg mot Runehäll. Men vad jag inte anade var att besöket skulle medföra nya komplikationer.
Ombord på polisfartyget var kommissarie Gösta och hans två polisassistenter. Gösta vinkade åt mig från kommandobryggan. När fartyget kommit fram till bryggan tog jag emot tampen och förtöjde båten. När de steg iland skakade vi hjärtligt hand. Så gick vi upp till uteplatsen där der traditionella kaffe med bulle stod uppdukat. Vi satte oss och vi var kaffesugna. Efter några bullar började vi bra om sommarens händelser, inte minst branden hos Emil på Holmen.
”Han har en ny stuga nu,” berättade jag. De två polisassistenterna ville veta mer, men Gösta avbröt dem.
”Vi är här i ett officiellt ärende,” sade han.
”Verkligen,” sade jag ganska lättsamt. ”Det har inte varit så många trafikolyckor här.”
Polisassistenterna verkade roade, men inte Gösta.
”Vi är här på begäran av UD,” sade han i smått högtidlig ton. ”Ryska ambassadören har vänt sig till UD med en begäran om en undersökning. Två ryska amatördykare har försvunnit i vattnen kring Runehäll.”
Det var som om någon slagit mig med en klubba i huvudet. Jag blev förstummat. Men så hände något i mig. Någon annan tog kommandot i mig. När denna andra började tala hade han än djupare röst än jag hade vanligt.
”Ryssarna lyckas då alltid vara fräcka,” sade mitt nya jag. ”Det var inga amatörer som angrep mig. De hängde tryckta mot klippväggen och väntade på mig. Den ena hade en kniv i handen och högg mot mig. Båda var utrustade med pistoler och sköt efter mig när jag simmade undan dem nedåt.”
Det kokade i mig av ilska.
Alla tre poliserna däremot flämtade av häpnad. ”Sa du attackdykare,” undrade Gösta. ”De är ju en kränkning av svensk suveränitet!”
”Ja, mördarna var klädda i våtdräkter och hade ansiktsmasker av AGA-typ. De försökte gripa tag i mig, men jag sparkade och slog mig fri,” berättade jag.
”Hur kom du undan,” frågade Gösta.
En mås skriade ovanför oss, men ingen av oss reagerade.
”Jag simmade undan dem,” berättade jag. ”Jag simmade ner till 100 meter. Där var vattnets omgivningstryck så väldigt att de blev tokiga och slet av sig sina ansiktsmasker.”
Du ljuger, sade mitt gamla jag i mitt huvud åt det nya. Håll käften, sade det nya. Jag håller på och räddar dig.
”Var det så det gick till,” sade Gösta. Han funderade en stund. ”Men hur klarade du att simma ner till 100 meter,” frågade han sedan.
”Jag vet inte,” svarade jag. ”Men när jag närmade mig 80 meters gränsen, kände jag en blixt av smärta genom hela min kropp. Sedan var det som om det skedde en omkoppling i min kropp och jag kunde fortsätta som förut.”
Gösta skakade på huvudet. ”Normalt skulle jag inte tro dig. Men vi har två saknade ryska dykare och du sitter här. Har du rätt skulle du vara någonting i stil med en stålman.”
fter polisernas besök dröjde det inte länge innan ytterligare en korvett kom till Runehäll och en kommendörkapten vid namn Edvardsson förhörde mig på nytt. Edvardsson var en storvuxen man, som valt att markera sin maskulinitet med ett skägg.
”Det är en otrolig historia du berättar,” kommenterade han min berättelse. ”Men i morgon borde det komma hit ett dykfartyg. Vi får se vad deras dykare hittar. Men jag kommer att för säkerhets skull postera en vakt här.”
”Jag går inte med på att ni använder min stuga som inkvartering,” sade jag häftigt. ”Vaktmanskapet får hålla till i min motorbåt, om ni inte skaffar hit en pråm som deras förläggning.”
Kommendörkaptenen såg förvånat på mig. ”Gillade Ni inte att vi hade vakt här förra gången?”
”Det är inte det,” svarade jag. ”Jag har ännu inte riktigt hämtat mig från upplevelsen att med knapp nöd överleva ett mordattentat. Jag måste ha en plats där jag känner mig trygg.”
Kommendörkaptenen såg uppmärksamt på mitt sannolikt upprörda ansikte. ”Jag förstår,” sade han sedan. ”Vi ska göra som Ni önskar.”
Under natten vankade en kustjägare med ett AK5-gevär klart att skjuta fram och tillbaka på uteplatsen. Hans avlösare sov nere i min motorbåt. Själv sov jag i min egen säng i trygg förvissning om att min stuga bevakade de omgivande vattnen effektivare än vakten på uteplatsen.
Det dröjde ett helt dygn innan marinens stolthet, det stora dykfartyget ms Belos, ankrade utanför Runehäll på sydsidan. Intressant nog dök korvetten också upp strax därpå. Kommendörkapten Edvardsson stod vid min sida och betraktade dykfartygets förberedelser. En officer från Belos körde över till oss i en modern jolle, en liten gummibåt. Han presenterade sig och sade att han behövde veta mera var de ryska attackdykarna befunnit sig.
”De hängde tryckta mot klippväggen,” berättade jag för gud vet hur mångte gången. ”Jag hade kanske hunnit tre meter ned i vattnet när jag upptäckte dem då de försökte gripa tag i mig. Under flykten nedåt från dem minns jag att jag emellanåt skymtade klippväggen. Vi höll oss nog hela tiden nära väggen, som mest avlägset kanske 10 meter.”
”Tack,” sade officeren. ”Händelsen skulle ha ägt rum 2 till 10 meter från klippväggen. Den här kobben går alltså rakt ner till havsbotten?” Jag nickade till svar.
”Tack,” sade han igen. Han klättrade ner för järnklamparna och klev ner i sin jolle. Den körde tillbaka till Belos. Efter ett tag hördes skramlet när Belos hissade ankaret. Sedan fördes fartyget mycket försiktigt närmare Runehäll. Två dykare i våtdräkter hoppade ned och undersökte tydligen klippväggen. De återvände till fartyget. Det svängde långsamt och högtidlig och började sedan lägga sig med sidan mot Runehälls östra klippa med sin akter mot oss. Nu kunde man se hur imponerande väldigt detta fartyg var, tre gånger högre än min kobbe. Ofrivilligt tog jag och kommendörkaptenen två steg tillbaka.
Fendrar kastades ut från fartygets reling. De skulle skava mot klippan, inte fartyget. En tamp fästes kring en av järnklamparna till stegen vid bron.
”Det finns en järnklamp strax under vattenytan på den östliga sidan av den östliga hällen,” ropade jag plötsligt. Kommendörkapten och jag förflyttade oss upp på den östra hällen. En dykare sänkte sig ned från fartyget med ett rep och undersökte vattnet vid hällens fot. Han gjorde ett tecken med handen och en tamp kom farande. Så blev Belos förtöjd också vid denna punkt av kobben.
”Börjar det inte bli tid för lunch,” frågade kommendörkaptenen oväntat och förde högra handen till magen. Att det var lunchdags märktes också på att vakten på uteplatsen bytte mot nästa man och aktiviteterna blev dämpades på Belos. Då kom samma officer ut på det stora bakre däck varifrån Belos gjorde sina undervattensoperationer. Han ropade: ”Kaptenen hälsar och undrar om herrarna vill äta lunch med honom?”
Ja, det ville vi. En improviserad fallrepstrappa ordnades och vi kunde gå ombord. Kaptenen på Belos var en gammal sjöbjörn som hälsade oss hjärtligt välkomna i sin matsal. Det visade sig att han var nyfiken på min berättelse ända från det jag upptäckt att vattnet på kobbens sydsida var varmare än på nordsidan. Han frågade i detalj ut mig om min strid med attackdykarna. Jag berättade också att de två männen själva slitit av sig dykmaskerna och på detta sätt drunknat där på havets botten.
”En märklig historia,” konstaterade han efter det han hört mig. Så berättade han för mig om professor Holmqvists föredrag i Dubai och att han där också presenterat mina fynd samt lagt fram sin hypotes att trålning efter mineraler i södra Östersjön skulle ha påverkat detta havs system av strömmar.
”Bland åhörarna hade funnits ryska hydrologer,” sade han bistert till slut.
Jag hade en isande känsla av att jag begått en stor dumhet när jag anförtrott mig till den karriärsugna professor Holmqvist.
Efter lunchen blev vi kvar på Belos och såg hur deras dykare, som var iförda riktiga dykdräkter med hjälm och allt, gick ner. De gjorde upptäckter på bottnen. Snart hissades två kroppar upp från djupen och togs ombord på Belos. Efter det vi gått iland togs förtöjningarna bort och ms Belos avseglade mot Stockholm.
”Då kan jag väl dra tillbaka vaktstyrkan,” sade kommendörkapten Edvardsson.
Jag hade inga invändningar och så försvann kustjägarna med korvetten.
agen efter det Belos dykare funnit kropparna av de två attackdykarna ringde jag professor Holmqvist på satellittelefonen. ”Tack vare ditt lösa prat i Dubai blev jag utsatt för en upprörande mordattack,” sade jag aggressivt till honom. ”Det är slut nu med vårt samarbete!”
”Vänta nu,” sade professorn.
Men jag väntade inte. Jag avbröt honom och sade med eftertryck: ”Det är slut!” och så tryckte jag på avbrytarknappen. Satellittelefonen ringde flera gånger denna höstdag, men jag svarade inte.
Efter all uppståndelse var jag tacksam för att få vara ensam och tänka några dagar. Jag höll på att förändras. Det tycktes mig klart men vad var det som hände. Men jag hittade inte något svar.
Men så var det Emil som räddade mig ur mitt grubblande. Han kom puttrande med sin båt en förmiddag. Han behövde råd med en del saker på den nya stugan. Vi diskuterade dem. Sedan bjöd jag honom på lunch. Vi åt och drack på uteplatsen. Det var soligt men blåsigt denna dag, men vi satt i lä och hade det varmt tack vare uteplatsen små tekniska finesser. Jag berättade för Emil om Belos besök och vad dess dykare hittat på havsbottnen.
”Två ryska attackdykare,” konstaterade han. ”Det är ju otroligt!”
Under resten av hösten – utom då det var storm, förstås – kom Emil och hälsade på varje vecka. Vi pratade hans bostadsbekymmer, åt lunch och så puttrade Emil hem igen. Dessa besök såg jag fram emot. De fungerade på något sätt som en lättnad.
I slutet på september lade polisbåten än en gång till vid Runehälls brygga. Gösta kom upp med sina mannar. Det var så pass bra väder att vi ännu kunde sitta på uteplatsen. Gösta sade att fyndet av de två attackdykarnas kroppar bekräftade min berättelse. Därtill hade undersökningen av kropparna visat på tecken på skador från för högt omgivningstryck. Kropparna hade överlämnats till ryssarna som tagit emot med militära hedersbetygelser. Därtill hade en åklagare övervägt att åtala mig för vållande av annans död, men det avstyrdes av marinledningen hänvisande till krigslagar.
”Då har ju allting gått bra,” sade jag. Men det kändes inte så. Mer dramatik skulle också komma.
Hösten gick över i vinter. Dagarna blev korta och kalla, nätterna längre och ännu kallare. Det var nu inte tal om att simma, även om jag ännu inte hade någon lust. Jag fick nöja mig med det trånga utrymmet vid toaletten där duschen fanns. Jag försökte kväva min ensamhetskänsla genom att se på TV. Jag hade tillgång till nästan all jordisk TV och därtill en hel del utomjordisk, förmedlad av kraften däruppe. Och i dagar kunde jag glömma bort min ensamhet.
Året vände till slut och jag kunde se fram mot våren. I februari vågade sig Emil på den farliga resan ut till mig. Vi satt i min stuga, åt och drack och gladdes åt varandras sällskap. På eftermiddagen blåste det upp styv kuling från norr. Vi måste dra Emils båt högre upp i kilen mellan bryggorna och hällarna. Vi surrade fast den ordentligt. Vågorna gick så höga att de föll ned över bryggorna nertill varje gång i ett moln av skum. Även min motorbåt täcktes över av höga vågor och skum.
”Du måste nog övernatta i min stuga,” sade jag åt Emil när vi betraktat skådespelet från uteplatsen.
Min alltid så hjälpsamma stuga hade arrangerat en säng vid gavelväggen när vi steg in. Bordet som stått där hade flyttats inåt rummet, som tycktes ha blivit större.
Emil hade lärt sig och ställde inga frågor. ”Det här var en fin lösning.” sade han.
Följande dag hade det lugnat sig och efter lunch puttrade han hem med sin gamla båt. En dryg vecka senare, en dag då det var hyggligt väder, var han tillbaka. Så fortsatte det med ett besök i veckan under hela våren.
Sjöräddningen och polisen hälsade också på. När Linnea klev av sjöräddningens båt med sina två män skojade hon med mig efter att ha sett sig om: ”Det ser inte ut som några dramer utspelas här just nu.”
”Nej idag är det en lugn dag,” svarade jag och så skrattade vi allihop.
Sedan övergick våren i en tidig sommar.
et var mitt i juni som nästa drama inträffade. Jag hade hela vintern haft en känsla av att snart skulle olyckan vara framme. Men jag kunde inte föreställa mig vad som skulle hända. Vad kunde bli värre än att bli utsatt för ett lömskt mordattentat? Men katastrofen som inträffade var mycket, mycket värre.
Denna dag började varm och solig. Jag hade just stigit ut ur duschen, när stugan varnade mig. Det var i och för sig inte ovanligt. Ofta visade det sig vara fel. Men jag kände att det här var farligare än vanligt. Det fanns bara en utväg, att fly!
Jag hann rycka med mig satellittelefonen där jag rusade naken ut ut stugan. Jag hörde den ropa i mitt huvud: Det är en ubåt på väg rakt mot Runehäll!
Jag sprang ner till min motorbåt. Den hade redan motorn på gång och förtöjningarna släppta när jag hoppade ombord. Den började omedelbart backa när mina fötter nådde däcket i sittbrunnen. Medan jag stod och höll i mig tog sig båten ut så långt att den kunde svänga till i motsatt riktning. Sedan körde den med full fart ut på fjärden.
Jag vände blicken mot Runehäll där jag stod och höll i mig hårt i sittbrunnen baktill på min motorbåt, som körde sig själv i en ganska gropig sjö. Vad jag såg trodde jag inte på. Men jag hade sinnesnärvaro nog att ta fram en videokamera som fanns som reserv i sittbrunnen. Det var den höga fören på en ubåt som svart glänsande av vatten och häftigt droppande reste sig över min kobbe. Den höjde liksom den hade vingar så att hela ubåtskroppen kom att synas. Den var rödmålad undertill. Ubåten tycktes hänga ett ögonblick över Runehäll. Jag såg hur mitt hus hade lutat sig bakåt mot bergsväggen den stod invid så att ubåten skulle få plats.
Därpå tycktes någonting som liknade kil skjuta upp ur uteplatsen. Så upphörde med ens ubåtens framåt rörelse. Istället började en falla som om någon släppt den ur sitt grepp. Den bara föll rakt ner. När de nådde marken med en så hård duns att den hördes ut till mig, skars den itu.
Inför min ögon klövs en stor svart ubåt itu mitt på min kobbe. Metall skrek så högt att det tog ont i öronen. Ubåten höggs av en bit efter tornet. Den främre delen blev hängande kvar på kobben. Den bakre delen började långsam glida bakåt. Ur dess hål hoppade man efter man, troligen matroser allihop. Så gled bakdelen över bron och försvann ner i vattnet.
Jag ringde upp marinledningen. ”Det här är Runar Elofsson från Runehäll. En ubåt har kört upp på kobben. Mayday! Mayday! Sverige är under attack!”
Jag ringde polisen och framförde ett liknande budskap. Jag ringde också DN, men där trodde de mig uppenbarligen inte.
Jag sade åt motorbåten att försöka stå stilla så gott det gick i den gropiga sjön. Jag måste följa med och filma de dramatiska händelserna på min kobbe. Jag stod kvar i sittbrunnen och såg på framdelen av en ubåt som låg hängande nedåt på min kobbe. Vem skulle hinna först, en rysk helikopter eller en svensk?
Efter ungefär tio minuter hördes helikopterbuller och så dök det upp en svensk helikopter. Den kretsade runt Runehäll och bekräftade vad jag meddelat. De dåraktiga ryska matroserna började skjuta på den, så den fortsatte i högre och vidare cirklar runt kobben. Ytterligare tio minuter senare kom en svensk stridsbåt i en oerhörd fart. Fören slog upp mycket kraftiga vita mustascher. Männen vinkade åt mig, deras gamla bekanting, när de rusade förbi.
Stridsbåten lade till vid bryggans nedre del. Matroserna däruppe försökte skjuta på de svenska kustjägarna. Men de klättrade upp på den västra hällen och besvarade därifrån elden. Helikoptern hovrade plötsligt ovanför dem med sina kulsprutor riktade mot matroserna.
Under tiden hade en korvett från öster hunnit fram till Runehäll. På kobben östra häll hoppade kustjägare från korvetten ner. De kröp framåt och började snart skjuta mot matroserna. De var omringade. En efter en började de släppa ifrån sina vapen och föra upp händerna på var sida av huvudet. Snart hade alla gett upp. Kustjägarna närmade sig matroserna.
Men plötsligt började någon skjuta från ubåtens torn. En kustjägare träffades. Men de från korvetten kommande soldater hade en eftersläntrare, som stod på den runda östliga hällens högsta punkt. Härifrån kunde han tydligt se skytten. Han fällde denne med ett skott!
De ryska matroserna satt i en grupp på uteplatsen, alla med händerna på huvudet. Korvetten hade förflyttat sig från kobbens östra sida till mitten. Min motorbåt hade långsamt närmat sig land under kustjägarnas återtagande av Runehäll. Jag lade till framför stridsbåten. Ubåten hängde ner på min ordinarie kajplats. Den var väldig över mitt huvud när jag klev uppför den korta stigningen till uteplatsen.
När jag kom upp på den platsen hade korvetten lagt till vid bron. Det var bara fören som hade kontakt med min kobbe. De höll på att fälla ut en fallrepstrappa. Den första som kom över var kommendörkapten Edvardsson. Han befallde kustjägarna att föra fångarna över till korvetten. Sedan kom han fram till mig.
”Hej på dig Elofsson,” hälsade han. ”Du lever då ett omväxlande liv här ute i havsbandet. Är det inte ryska attackdykare så är det hela ubåtar,” sade han och skrattade. ”Jag menar halva ubåtar.” Så blev han allvarlig och frågade: ”Hur kunde det ske?”
”Vad jag såg en 50 meter från kobben var att ubåten med så hög fart att den tycktes flyga upp på kobben. Så föll den plötsligt ner. Då brast den,” försökte jag förklara.
”Fantastiskt,” utbrast kommendörkaptenen. ”Här på denna pyttelilla kobbe i yttersta skärgården händer det då de mest otroliga saker.”
Till nästa kapitel: Efterspelet.