fter den förfärliga sammanstötningen med två fientliga dykare i vattnen på sydsidan av Runehäll i yttersta havsbandet, befann jag mig i chock. Angreppet hade kommit oväntat. Jag hade pressat mig till det yttersta, ja, kanske över det yttersta för att försvara mig. Det hade varit fruktansvärt.
När jag efter det kommit upp från vattnet såg ubåten, som väntat på avstånd, försvinna ner i vattnet blev jag rädd. Skulle de sända marinsoldater mot mig nu? Jag tvingade mig att snabbt in i min stuga. Där sade jag åt den: ”Vi kanske blir angripna av marinsoldater från en ubåt. Var beredd att skydda dig mot granater och pansarskott.”
”Jag har aktiverat ett skydd som borde stå emot till och med kärnvapen. Du kan sova tryggt,” svarade min stuga eller egentligen den artificiella intelligens som var en viktig del av stugans dator.
Jag fick av mig våtdräkten och sträckte sedan ut mig på sängen. Naturligtvis somnade jag av den enorma ansträngningen och sov barmhärtigt till nästa dags morgon. Då först kunde jag börja bearbeta händelsen. Men jag var långt ifrån mig själv.
Jag utgick från att jag blivit utsatt för ett mordförsök. Det bevisades av de skott de skjutit efter mig. Jag hade försvarat mig på det enda sätt som då var möjligt. Men det förändrade inte faktum. Jag hade mördat två, förmodligen utländska dykare.
Jag borde slå larm och meddela marinledningen att en främmande ubåt trängt in på svensk vatten och därtill sänt två attackdykare mot en svensk medborgare. Men minnet av allt det obehagliga ståhejet, som kommit när jag förra gången slog larm, fick mig att tveka. Till slut beslöt jag mig för att låtsas att ingenting hänt. Men jag bad min stuga att öka sin vaksamhet. Den borde ha sett ubåten på sin radar, vilket den också hade gjort, men inte funnit vara oroande. Så vi vi kom överens om att så fort en ubåt eller annan marin aktivitet kunde ses av stugan måste den informera mig. Det visade sig vara en mycket klokt beslut.
Men minnet av den hemska händelsen nere Östersjöns botten ville inte sjunka undan. När satt på uteplatsen omgiven av slipade klipphällar och hav försökte jag njuta av solen och en öl. Men det gick inte: minnet spelades obönhörligt upp. Jag var där nere strax ovan bottenslammet och såg igen min två fiender liksom utslagna av det nu hårda omgivningstrycket. Jag såg på nytt deras olyckliga ögon när jag rev av dem ansiktsmasken. Hur de desperat försökte hålla andan fastän de inte mera hade krafter till det.
Jag sköt undan minnesbilden och tvingade mig att tänka på annat. Men snart var den där igen. Jag steg upp. När jag inte gjorde någonting kunde jag glömma minnesbilden. Jag gick runt på Runehäll och försökte se till kobben. Nere i motorbåten kunde jag städa lite, men annars var det svårt att hitta någonting att göra. Min räddning undan denna plågsamma dag efter dramat på havsbottnen var en besökande granne.
Han anlöpte min lilla hamn i en gammaldags fiskebåt. Han var en märkligt ängslig man som bad oupphörligt om ursäkt. Han sade sig heta Emil och bad om hjälp och bad om ursäkt för det. Hans stuga på grannholmen cirka tre kilometer bort hade börjat brinna. Han bad om ursäkt, men jag måste hjälpa honom!
Vi förflyttade oss snabbt till min motorbåt och körde nästan flygande över fjärden till hans holme. Röken från branden syntes på långt håll. När vi kom närmare såg vi eldslågor. En hastig blick på holmen sade mig att den bestod av sand och tallar. När vi lade an vid hans brygga kunde vi se att den lilla stugan var övertänd. När vi steg iland kändes doften av torr sand och sötstickande tall starkt. Jag hade tagit med mig motorbåtens brandutrustning och sprang med den upp till elden.
När jag försökte spruta med tubens korta slang kom det ut en vit molnig massa som omedelbart kvävde elden. Jag undrade hur giftig den vita massan kunde vara. Men med dess hjälp kunde jag snabbt bekämpa elden. Massan försvann med röken från elden. När branden var släckt var det tydligt att stugan var svårt brandskadad. Den var obeboelig.
”Vad gör vi nu,” frågade jag Emil.
”Jag vet inte,” svarade Emil. ”Kanske borde jag bygga mig en ny stuga?”
Det syntes tydligt hur obeslutsam Emil var. Jag bara kände att jag måste hjälpa honom.
”Då sätter vi igång,” sade jag hurtigt. ”Först river vi ditt brunna hus. Sedan bygger vi ett nytt med virke från holmens inre. Jag tycker mig sett där några fina tallar som skulle räcka till en ny stuga.”
Vi sov och åt i min motorbåt under veckorna vi arbetade på sommarstugan. Vi åt den djupfrysta mat som fanns i frysfacket i motorbåtens kylskåp. Vi tinande upp paketen i båtens mikro. Emil sade ingenting men det var tydligt att han undrade varifrån strömmen till kyl och mikrougn kom när båtens motor inte var igång.
edan vi höll på att riva Emils brandskadade sommarstuga en förmiddag dök sjöräddningen upp. Deras båt hittade en plats på andra sidan Emils brygga. Den skrämde det upp måsarna som solat sig på bryggan. Linnea klev iland med sina två underlydande i släptåg.
”Jaså, det är hit du flyttat,” hälsade Linnea. ”Åker man till Runehäll möts man av skylten Landstigning förbjuden.
”Ja, jag måste hjälpa Emil,” svarade jag. ”Vi är så upptagna att vi tyvärr inte hinner bjuda på kaffe.”
Linnea såg uppmärksamt på mig. Sedan sade hon: ”Vi hörde om branden på omvägar. Var det du som släckte den så snabbt?”
”Jag gjorde bara vad jag kunde,” svarade jag anspråkslöst.
Linnea såg igen på mig som om försökte utröna om jag ljög.
”Är det någon som sett en ubåt de senaste dagarna,” frågade hon plötsligt med hög röst.
Jag teg beslutsamt. Men Emil sade: ”Jag hade gått till holmens södra udde. Därifrån såg jag en ubåt gå ned under vatten någonstans vid Runehäll.”
Då insåg jag att det var ingen idé att försöka förneka fakta. ”Jag såg också tornet på en svart ubåt försvinna under vattenytan vid ungefär samma tid,” tillstod jag. Men jag tvingade mig att inte tänka på de två attackdykare som angripit mig.
”Ja, det var det vi skulle ta reda på,” sade Linnea. ”Tack!”
Vi hörde en mås skrika från andra sidan holmen. Linnea sade: ”Den här gången kan jag bjuda på kaffe ombord på båten. Passar det med en kopp?”
”Vi kan behöva en paus,” sade Emil och torkade pannan med en ren hand efter att ha dragit av sig en sotig handske. Vi gick ut på bryggan och ombord sjöräddningens rymliga båt. Från en termos hällde Linnea åt oss starkt kaffe. Hon bjöd också på färsk bulle.
”Du kan också bjuda på pinfärska bullar,” sade jag lite illmarigt åt henne.
Hon log hemlighetsfullt men sade ingenting. Sedan pratade vi om allt möjligt som hänt i skärgården under senare tid och hade det ganska mysigt i augustisolen med måsar seglande fram och tillbaka över våra huvuden.
Följande dag, som var molnig men ändå inte så mycket svalare, hade vi fått bort de sotiga väggarna på sommarstugan och kvar fanns vad som stått på golvet. När vi skulle börja sortera dessa allehanda ting, bl a bord, stolar och en säng, kom polisbåten i full fart till Emils holme. Den lade till och ut hoppade Gösta följd av två polisassistenter. Jag såg att Göstas gradbeteckningar på polisuniformen hade förändrats.
”Det är alltså här du håller hus,” hälsade Gösta utan vidare preludier. ”Du har inte underrättat professor Holmqvist att du försvunnit från världen.”
Mätningarna av vattentemperaturen hade jag glömt under chocken från dramat på Östersjöns botten. Jag försökte låtsas att jag inte brydde mig. Så jag sade åt Gösta: ”Du har befordrats ser jag på dina gradbeteckningar. Får man gratulera kommissarien?”
”He... he... Tack så mycket. Du är då uppmärksam.”
”Ja, det är så med oss hydrologer,” försökte jag skämta.
”Det är i egenskap av kommissarie jag är här,” sade Gösta med ett bestämt tonfall. ”Jag har uppdrag av högsta marinledningen att förhöra dig om de nya ubåtsiakttagelserna.”
Emil som varit full av energi och självförtroende såg plötsligt ängslig ut. Jag föreslog vi skulle gå till den sittplats i skuggan av den enda dungen med lövträd som fanns på holmen. Där Emil och jag inrättat en viloplats. Det fanns inte stolar till fem personer så två extra om än sotiga stolar fick hämtas från den nedbrända sommarstugan.
”Jag kan inte berätta mera än vad jag redan berättade för Linnea,” sade jag.
”Det får vi se,” sade Gösta. Så satte han igång med att fråga oss om varenda detalj. Pressad av Gösta var jag på vippen att berätta att två attackdykare sänts ut från ubåten, men så insåg jag att jag inte ville ha min kobbe besatt kustjägare igen.
tt bygga en sommarstuga åt Emil gick förvånande snabbt och enkelt. Men före det åkte jag fram och tillbaka till Runehäll dels för att ordna en del saker, dels för att bogsera Emils båt tillbaka till hans holme. Jag ringde professor Holmqvist och bad om ursäkt för att jag inte hört av mig och förklarade att ja fått en chock av den senaste ubåtsincidenten. Den alltid så sluga professorn visste att konstatera: ”Så den här incidenten var värre än den förra.”
”Ja, det var den,” medgav jag och tillade kort: ”Jag hör av mig om ungefär en vecka.” Så tryckte jag på avbrytarknappen. Därefter hade jag ett samtal med stugan, som lovade att tala med de högre makterna. En hastig koll tydde på att allt var OK på min kobbe.
Samma dag satte jag igång med att fälla fem tallar i det inre av Emils holme. Jag kvistade dem. Jag visste ännu inte hur jag skulle såga stockarna till plankor, varför jag lämnade dem liggande på marken över natten.
När jag kom tillbaka nästa morgon var problemet löst. De fem stockarna hade förvandlats till lagom långa plankor som låg i två hopsnörda buntar på avverkningsplatsen. Jag behövde bara röra vid högen så höjde den en 20 centimeter ovan mark. När jag gick följde den med. Jag förde den intill det planerade nya huset. Sedan hämtade jag den andra plankbjunten på samma enkla sätt. Den magiska remmarna som hållit ihop plankorna och gjort högarna rörliga försvann bara så där. Jag sade högt tack. Men Emil hade runda ögon och verkade rädd för mig.
Bland plankorna fanns en bunt med regler. Dem ägnade vi dagen åt att sätta på plats. ”Man börjar se konturerna av ett hus,” konstaterade Emil på kvällen.
Sedan gick vi ner till min motorbåt. Efter den varma dagen därute kände den svalka som alltid rådde i motorbåtens ruff. Vi pratade inte så mycket medan vi värmde våra portioner i mikron. Men efter maten och en burk öl språkade vi en stund. Emil var hela tiden på vippen att fråga mig hur stockarna kunnat såga sig själva, men jag såg hela tiden till att prata om annat. Ganska snart gick vi och lade oss.
Jag vaknade och steg upp med solen. Jag vågade vada ut i strandvattnet till midjan och sedan doppa mig. Därefter skyndade jag mig upp igen. Inga attackdykare var efter mig! Jag gick upp till arbetsplatsen. Där fann jag att plankorna hade fogats ihop till moduler, troligen med isolering mellan ut- och insidan. Det var bara att foga in dem och fästa dem vid reglerna.
Jag hade hunnit få två moduler på plats när Emil dök upp. Man kunde tydligt se en del av en yttervägg. ”Hur bär du dig åt,” frågade Emil. ”Vad du gjort är ingen människa mäktig.”
”Jag har fått hjälp av högre makter,”svarade jag gåtfullt.
Vi gick till vår lund, där jag tidigare knäppt på en soldriven kaffekokare. Ostmackor låg på en tallrik och väntade. Medan vi åt frukost med den stigande solen bakom ryggen förklarade jag: ”Det är inte tillåtet för mig att berätta för dig vilka de högre makterna är. Men jag lovade att hjälpa dig att bygga en ny stuga och på det här sättet får du den snabbt. Jag hoppas du nöjer dig med denna torftiga förklaring, även om en del verkar vara rena miraklet.”
Jag väntade mig att Emil skulle få ett utbrott. Men istället sade han: ”Jag i mitt liv gjort så många misstag att jag förlorat tron på mig själv. Det är därför jag har dragit mig tillbaka hit på Holmen. Men nu konfronteras jag med en helt annan värld. Det jordiska eländet är inte allenahärskande. Det finns andra varanden!”
”Just det. Men vad jag hört kommer det regn imorgon, så vi måste få modulerna på plats idag.”
Tillbaka på arbetsplatsen gav jag Emil en avancerad skruvdragare. Jag visade honom hur skruvarna matades ut ur en kassett när man tryckte på en knapp. Sedan satte vi igång och monterade modulerna. På kvällen var stugan på plats.
”Nu är det bara taket som fattas,” anmärkte Emil.
”Det kommer i natt,” sade jag. ”Var inte orolig.”
När vi vaknade nästa morgon var taket på plats. Men himlen var också mulen. Medan vi gick runt och in och ut i det nya huset började det regna. Vi bar stolarna och bordet från viloplatsen in i huset. Där satt vi och lyssnade på hur regnet smattrade på taket medan vi torra och trygga drack kaffe i det nya av färskt virke doftande huset.
Till nästa kapitel: Ubåten kör upp på kobben.