fter kustjägarnas avfärd flyttade jag tillbaka till min högst speciella stuga på Runehäll i yttersta havsbandet. Ingenting verkade ha förändrats. Men då jag frågade min stuga svarade den att strålkastarna hade dragit enormt med el liksom även TV:n. När jag slog i loggen till min TV-mottagare fann jag att kustjägarna hade upptäckt hur man skulle streama film i min speciella TV-ruta. Det var mycket stora mängder film som de slukat under sin tid på Runehäll.
Under den soliga men ändå kalla månaden mars hälsade både sjöräddningen och sjöpolisen på mig. Det var den enda omväxlingen i en ensamhet, som jag började finna besvärlig. Jag bjöd båda in i min stuga där jag på bordet dukat upp för det traditionella kaffe och bulle. Sjöräddningen var nöjd med att höra att inga olyckor inträffar under den långa och i och för sig stundvis farliga vintern. Polisassisten Gösta, som visade sig blivit befordrad till inspektör under vintern, var däremot nyfiken på hur jag stått ut med att bo i motorbåten och ha kustjägare drällande över hela den lilla kobben.
Jag fortsatte att mäta vattentemperaturen. Nu visade det sig märkligt nog att skillnaden i temperatur på vattnet på Runehälls båda sidor gick ned med två grader under mars. Nedgången fortsatte till en grad i april för att sedan vända upp.
I april tvingade jag mig att börja dagen med en simtur. Vattnet var mycket kallt, men när jag simmade med fart blev kroppen så varm att vattnets kyla inte kändes. Snart simmade jag tio varv runt kobben.
Men så kom en period med regn på morgnarna. Regnet var inte bara kallt och kylde mitt huvud där det stack upp ur det varmare vattnet när jag simmade. Det verkligt irriterande var att vattendropparna slog ner i vattnet framför mig. Havsytans ytspänning var hård och vattendropparna splittrades i mindre droppar som studsade upp i mitt ansikte. Jag försökte stryka bort vattnet från ansiktet med en våt hand. Det hjälpte inte.
Då fick jag för mig att skölja ansiktet genom att doppa det i vattnet. Men det hjälpte inte heller. Hur skulle det vara att helt simma under vatten? Det gjorde jag. Nu slapp jag smådropparna, men snart måste jag upp till ytan för att andas. Men jag fortsatte att simma under vattnet bara jag fått tillbaka andan. Nu kom en överraskning. Varje gång jag simmade under vattnet klarade jag av att hålla andan lite längre. Till slut denna morgon förmådde jag simma runt hela kobben hållande andan. Det här var spännande!
Det här undervattenssimmandet fick mig att glömma känslorna av ensamhet. Jag började känna att jag var mig själv igen. Ju längre jag förmådde simma under vatten och därmed hålla andan, desto mer kände jag igen mitt äventyrliga jag som djärvt skred till verket.
Efter ett tag in i sommaren nöjde jag mig inte med att simmar runt Runehäll. Jag började också göra djupdykningar. På norra sidan prövade jag att dyka allt djupare. Ett par fiskar simmade förbi mig utan att bry sig om mig. Efterhand kom jag ner i mycket kallare vatten. Jag vet inte hur djupt jag simmat när jag plötsligt började jag frysa omåttligt. Samtidigt mådde jag illa och det blixtrade till i huvudet av en huvudvärk. Jag vände uppåt.
Uppstigningen blev allt tyngre och ansträngande. Det började mörkna för min syn. När jag kom upp till ytan såg jag ingenting. Men mitt huvud och mina armar kunde jag känna luften. Jag började andas igen. Det var inget vanligt flåsande. Det var ett flåsande som förde luft ut och in genom min luftstrupe så ofta och så fort att den blev öm och det började ta ont. När mitt flåsande övergått till ett mera normalt sådant, fortfarande ett flåsande och inte en vanlig andhämtning, så började försöka få mig i land. Lemmarna kändes blytunga och var ansträngande att röra. Men jag lyckades kränga mig upp på den västliga bryggan. Därifrån kröp jag på alla fyra upp till uteplatsen. På vägen måste jag två gånger stanna för att flåsandet hade blivit så våldsamt att strupen hade börjat värka igen.
När jag kom upp på uteplatsen satte jag mig på en av stolarna, lutade mig framåt och lade huvud och huvuddelen av överkroppen på bordet. Där somnade jag. Stugan väckte mig på eftermiddagen genom att på något sätt få stolen att skaka. Jag såg mig omkring. Jag kände inte igen vad jag såg av klipphällar och hav. Men någonting visste att jag skulle stiga upp och bege mig till stugan. Det gjorde jag med stapplande ben, hela tiden rädd att falla. Inne i stugan lyckades jag nå min säng. Där somnade jag igen. Medan jag sov fick jag en filt lagd över mig. Jag vaknade först nästa dag på eftermiddagen. Då var jag hungrig.
edan jag funderade på vad jag gått igenom, nöjde jag mig med att simma bröstsim med huvudet hela tiden ovan ytan den följande tiden. Men när jag helt återfått krafterna vaknade tanke att undersöka vattnen på södra sidan av min kobbe. Där var vattnet ständigt något varmare än på den norra sidan. Kanske skulle en djupdykning ge en förklaring.
Den här gången gjorde jag några förberedelser. Jag förklarade för stugan hur en våtdräkt såg ut och bad den tillverka en. Ty jag ville inte en gång till frysa som jag gjorde i slutet på djupdykningen på norra sidan. Följande morgon låg en våtdräkt lagd över ryggen på en av stolarna vid matbordet. Därtill fanns på bordet en pannlampa och en konstigt klocka. Senare kom jag underfund med att den mätte djup och vattentryck samt vattentemperatur, vilket också var viktigt.
Jag provade våtdräkten genast, vilket inte var så lätt, för den var på något sätt motsträvig. Men när jag fått den på mig verkade den sitta bra. Jag bar den under de fortsatta förberedelserna. Det var att ta fram en mindre tub med syrgas försedd med ett munstycke. Den hade jag haft den under alla dessa år i motorbåten ifall det skulle ske en olycka.
På eftermiddagen gick jag till bron mellan de två hällarna. Över mitt huvud växlade molnen med solen och på min kind kände jag en frisk västlig bris. Vågorna var inte stora och vätte inte ner bron. Iförd våtdräkt, men pannlampan på plats på huvudet, men djupmätarklockan på vänsterarm och med syrgastuben i famnen hoppade jag i. När vattnet trängde in i våtdräktens kändes den kall men efterhand som kroppen värme upp vattnet blev den varm. Vågtopparna slog mot min mun. Jag sparkade med fötterna och lyfte mig aningen över vågtopparna. Därpå fyllde jag lungorna med luft, stängde andningsorganen och lät mig sjunka.
Efter ett par meter tände jag pannlampan. Därpå gjorde jag en kullerbytta för att fortsätta dykningen med huvudet nedåt. Jag höll ihop mina ben och rörde dem i ”fisksvängningar” som tävlingssimmare gör under de första sekunderna i vattnet. Under högra armen höll jag syrgastuben medan jag hade vänstra armen utsträckt framför mig för att kunna avläsa vattendjupsmätaren och samtidigt spana framåt.
Medan jag dök höll jag mig nära den branta bergväggen, vars översta del var min kobbe. Plötsligt kom en fisk fram till mig. Jag tror det var en abborre. Den nosade på mig och försvann sedan. Jag skymtade bergväggen emellanåt i det skarpa skenet från pannlampan medan jag dök nedåt. Mest tycktes väggen bestå av utskjutande men nedslipade bergsspetsar av varierande storlek. I början klängde någon form av grönt på en del uddar, men när det blev mörkare försvann de. Så visade mätaren att vi närmade oss ett djup av 50 meter. Då sökte jag och fann en spricka som jag stack syrgastuben in i.
Dykningen fortsatte. Jag såg på mätaren att vattnets omgivningstryck ökade. Jag mådde på något sätt pyton av det, tills en våg av smärta gick genom min kropp. Sedan kände jag inte av omgivningstrycket. När jag senare tänkte över denna märkliga händelse frågade jag mig om jag ändå inte var polymorf. Men det faktum att att min kropp kunde anpassa sig till situationen till den grad att den kunde stå emot trycket, var inget bevis. Jag fortsatte dykningen med gott mod.
När vi närmade oss ett djup av 100 meter började jag känna av syrebrist. Jag funderade inte mera över det utan med en snabb blick på Östersjöns botten, en lättflytande svart sörja, vände jag uppåt. Behovet av syre blev allt plågsammare ju snabbare jag försökte simma för att komma till ytan. Just före jag bröt genom ytan började det blixtra för ögonen. Gud, så jag flåsade.
Jag stod och trampade vatten i min fina våtdräkt och flåsade enormt medan halvhöga vågor försökte badda mitt ansikte. Det pågick länge ända tills jag började röra mig mot järntrappan på utsidan av den bro varifrån jag hoppat i. Långsamt steg för steg klättrade jag uppför de i berget islagna järnklamparna. Flåsandet bara fortsatte. Väl uppe lyckades jag ta mig till en av uteplatsen stolar och satte mig. Där satt jag länge tills det plågsamma flåsande blivit normal andning.
Den alltid så omtänksamma stugan hade ställt ett glas med juice på bordet. Jag drack det i ett svep. Juicen gjorde mig gott. En känsla av triumf vaknade i mig. Jag hade lyckats dyka till 100 meters djup och sett Östersjöns botten och överlevt!
ag var så entusiastisk över denna dykning att jag gick in i stugan och ringde professor Vilhelm Holmqvist på satellittelefonen. Stolt berättade jag att jag lyckats dyka 100 meter på kobbens södra sida och t o m fått en glimt av Östersjöns botten på denna punkt.
Men professorn var inte imponerad. ”Sa du 100 meter? Det är farligt att utan dykdräkt gå djupare än 80 meter. Var du iförd dykdräkt?”
”Nej endast våtdräkt,” bekände jag. ”Det är fruktansvärt kallt därnere. Efter det första försöket med djupdykning drar jag numera på mig våtdräkt när jag beger mig ner i djupen.”
”Du borde ligga död i bottenslammet,” sade professorn. ”Hur överlevde du?”
”Kroppen anpassade sig till trycket,” sade jag. Samtidigt kände jag att jag sagt för mycket.
”Omöjligt,” utbrast professor Holmqvist. ”Du ljuger!”
Vi var båda tysta. Sedan sade professorn i ett dämpat tonläge: ”Ja, ja. Du hittar alltid på allt möjligt som inte är möjligt. Som att bo fjärran från allt. Du har alltså dykt till bottnen på kobbens sydsida. Mätte du temperaturen därnere och filmade du bottenslammets rörelser?”
Jag måste medge att jag inte gjort det.
”Gör det då,” uppmanade professorn. ”Jag är intresserad av vetenskapliga fakta, inte sportprestationer.”
Hans ton hade varit den stränga läromästarens. Jag skämdes för mig själv. Jag tyckte mig höra hur vågorna kluckade hånfullt därute.
Efter en stund gick skamkänslan över och jag beslöt att jag skulle dyka följande dag. Men så kom jag ihåg att jag inte hade en videokamera för bruk undervatten. Medan jag funderade över varifrån jag kunde skaffa en sådan övermannades jag en stor trötthet, en reaktion på påfrestningarna under dykningen. Jag gick och lade mig. Jag sov till följande dag.
När jag vaknade tog jag mig mer eller mindre staplande till bordet där det fanns kaffe och en macka. Jag slukade mackan och drack upp kaffet i muggen. Då upptäckte jag att det låg ett föremål vid mitt kuvert. När jag tog tag i det och undersökte det insåg jag att det var en undervattenskamera. Tack sade jag ut i luften.
Jag utförde en tredje djupdykning på kobbens södra sida ett par dagar senare. Den gick felfritt. Men när jag filmade havsbottnen såg det ut som den finaste slammet strömmade österut som drivet av en ström söderifrån. Termometern visade en temp på 5,5 grader.
Uppstigningen blev inte heller så jobbig som tidigare simningar att nå ytan varit. Det var som om kroppen, kanske tack vare våtdräkten, ökat sin kapacitet att uthärda ännu längre perioder utan syre. Men väl uppe bland obehagliga 20 cm höga vågor flåsade jag igen som en häst efter en hård galopp. Långsamt förmådde jag mig ta mig till stegen av järnklampar. Jag höll i mig i en av klamparna med kroppen till axlarna i vattnet medan jag bara flåsade.
Även denna gång behövde jag ett dygns sömn för att återhämta mig. Sedan tog jag kontakt med professor Holmqvist via satellittelefon och meddelade honom att videofilmen, uppgifter om djupmått och temperatur fanns att hämta. ”Strålande,” sade professorn. ”Gör ett paket av uppgifterna. Jag sänder en helikopter att hämta det.”
Jag lade chipset med videofilmen i ett kuvert och skrev på en bifogad lapp temperaturen på Östersjöns botten med dagens datum. Kuvertet lade jag i ett större vadderat kuvert. På det skrev jag professorns namn. När helikoptern landat på de västra hällen gick jag böjd fram genom vinddraget från rotorbladen och gav kuvertet genom fönstret till piloten. Sedan drog jag mig tillbaka och helikoptern lyfte. Jag kände mig nästan som en duktig elev.
Jag fortsatte att leva mitt ganska goda sommarliv på kobben i yttersta havsbandet. Jag njöt särskilt av att kunna simma undervatten allt längre tid. Faktiskt klarade jag att simma undervatten hela 15 varv runt kobben.
Långt senare fick jag höra att under samma tid jag njutit av min skärgårdssommar hade professor Holmqvist rest till en internationell hydrologisk konferens i Dubai. På plats vid Persiska viken i juli höll han han ett föredrag där han berättade om mina upptäckter – utan min tillåtelse! – och visade videofilmen av havsbottnen på 100 meters djup vid Runehäll i Östersjön. Han föreslog en djärv hypotes som förklaring. Något hade försökt tråla mineraler från havsbottnen i södra Östersjön. Det hade fått havsströmmarna att ändra sina banor. Ända upp till Stockholms skärgård hade en ström börjat föra varmt vatten från söder.
Bland deltagarna i konferensen i Dubai hade funnits ryska hydrologer.
nder denna så vackra och soliga sommaren fick jag regelbundna besök av sjöräddningen och sjöpolisen samt av andra människor som älskade att segla på yttre skärgårdens vida fjärdar. En av dessa ”turister” hade lagt till sin segelbåt och stigit i land på Runehäll när jag badade. Han hade gått runt på kobben och funnit den övergiven tills jag plötslig dykt upp ur vattnet som en frustande säl.
Personen i fråga stod på bron när han såg mitt huvud dyka upp bland halvstora vågor. Förvånad stirrade han på mig som tycktes gungande med vågorna stå stilla i vattnet och flåsa våldsamt.
Sedan när min andhämtning lugnat sig upptäckte jag besökaren. Jag förmådde ta mig till stegen av järnklampar. När mina ögon dykt upp i nivå med bron såg jag honom. Han var klädd i beigea gabardinbyxor och en ljusbrun T-shirt. Han hade ett smalt, medelålders ansikte och ljust hår Han räckte mig en brun hand och hjälpte mig upp på benen.
”Ursäkta om jag tränger mig på,” sade han. ”Jag heter Carl Malmerén. Jag är en passionerad seglare. Med erfarenhet om hur det kan vara i yttre skärgården vågade jag gå iland och fråga om du kanske behövde hjälp med någonting.”
”Tack, tack,” stånkade jag. Gudskelov hade jag denna gång badat med badbyxorna på. ”Kom så går vi och sätter oss. Jag är ännu trött efter simturen undervatten.”
Vi gick de få stegen till uteplatsen. Min stuga hade som som vanligt varit förutseende och fenomenalt hunnit få bordet vid uteplatsen dukat med två kaffemuggar, en kaffekanna, en mjölksnäcka och ett fat med smörgåsar. Stugan kunde sannerligen trolla.
Vi satte oss. Jag var törstig och tömde i mig en mugg kaffe i några snabba klunkar. Carl Malmerén tycktes förstå att jag behövde vara ifred. Utan att säga något åt han en skinkmacka och drack lite kaffe.
Sedan började vi småprata. Jag var fortfarande trött efter simturen och jag råkade göra en del medgivanden. En skjorta hängde plötslig baktill på min stol. Jag tog den på mig med tacksamhet. Jag hade tyckt att solen börjat bränna min hud. I och med jag piggnade till kom vi att ha en mycket trevlig förmiddag. Det var lagom varmt där på uteplatsen. När det blev dags för lunch dök ett litet finurligt serveringsbord upp vid mina fötter. Jag samlade kopparna och kannorna och lade dem på nedre hyllan på serveringsbordet. Från det tog jag kärl som jag dukade lunchbordet med. Två stop med öl ställde jag på bordet. Sist tog jag i tur och ordning två rykande tallrikar med Runehälls specialitet: pasta med räkor. Till rätten serverades en sås som var utsökt.
Det var efter tre stop öl och en god bit in på eftermiddagen som Carl Malmerén insåg att han måste ge sig iväg. Jag stod på bryggan nertill och vinkade av honom. Sedan gick jag upp till huset. Jag lade mig på sängen. Jag somnade omedelbart och sov till nästa morgon.
Resultatet av Carl Malmeréns besök var att det började spridas historier om att jag var som en säl som kunde längre än vanliga människor vistas under vattnet. Folk började säga om mig, Runar Elofsson, att jag var både en supermänniska och en kuf. Man började tala om Kufen på Runehäll. Ja, så är det att leva bland människor.
astän jag inte riktigt förstod det då, var denna sommar på Runehäll omvälvande. Kulmen nåddes i mitten av augusti. Under en simtur blev jag angripen av två dykare. De var iförda våtdräkter och hade syrgastuber på ryggen och andningsmasker av AGA-typ som täckte ansiktet. De väntade på mig.
Denna morgon hade solen redan börjat stig upp senare än i juli, men hade hunnit en bit på vägen mot zenit när jag vaknade. Jag kände mig inte så pigg efter det jag stigit upp. Jag hade ingen lust att kasta mig i vattnet fastän det var som varmast nu. Jag föredrog att sätta mig vid bordet i stugan och äta min frukost. Kaffet och mackorna fick mig att må bättre. Jag beslöt att trots allt ta mig en simtur.
Som tur var fick jag för mig att ta på mig våtdräkten. Jag stack också pannlampan under bältet. Jag visste ännu inte om jag skulle behöva den. Så hoppade jag i spadet från bron på sydsidan som vanligt. När jag kommit ut på bron kände jag den friska brisen. Under hoppet noterade jag att vågorna gick ganska höga. Sedan omslöt mig vattnet.
Vad som skulle visa sig vara mina angripare kom som skuggor ut ur klippväggen. Det försökte gripa tag i mig. Tack vare våtdräkten var jag hal. Jag sparkade och slog mig fri.
Jag började simma neråt. De följde efter mig. Jag sträckte ut benen och slog ihop dem. Så började simma med vertikala fiskrörelser. Jag fick upp farten och kunde hålla mig före dem. Jag hade inga andra tankar i huvudet än att jag skulle ner till bottnen. Där skulle jag få ett övertag.
När de inte fick tag i mig började de skjuta mot mig. Smällarna var konstigt dämpade, liksom tillbakahållna. Kulorna var som vita skummiga linjer genom vattnets mörker. Men trots det korta avståndet träffades jag inte.
Dagsljuset nådde inte många meter ner i det inte alldeles klara vattnet. Jag lyckades sätta på mig pannlampan medan jag fisksimmade nedåt. Snart blev det så mörkt att jag knäppte på lampan. Senare insåg jag att jag också gav mina angripare ledning med ljuset. Det fick dem att också anstränga sig att försöka få tag i mig.
Men ju djupare vi kom desto liksom trögare och långsammare blev deras rörelser. Jag däremot kände igen förändringen i kroppen och förblev normalt rörlig. När vi kom ner så djupt att jag såg bottenslammet igen, vände jag och simmade mot dem. I lampans sken kunde jag se dem tydligt. Två dykare som simmat för långt ner. De var kraftlösa.
Jag slet av dem deras andningsmasker. De försökte att inte andas. Men till slut vann andningsreflexen och de drog vatten in i lungorna. De var snart döda. Jag tog deras kroppar och pressade ner dem i slammet.
I samma ögonblick började varningssirener yla i min kropp. Jag skulle snart inte längre klara syrebristen.
Skyndsamt började jag uppstigningen. Men högre upp jag kom desto långsammare gick. Jag sökte mig närmare bergsväggen, som jag kunde se tack vare pannlampan. Jag sökte efter den undangömda syreflaskan.
Jag kände att andningsreflexen snart skulle vinna över min behärskning. Desperat svängde jag huvudet från höger till vänster och spelade med lampljuset över klippväggen. Var jag på rätt vertikal linje, frågade jag mig medan hjärnan höll på att bli snurrig av syrebrist.
Men så träffade ljuset syreflaskan. Jag drog ut den ur sprickan. Jag förde munstycket till munnen. Samtidigt lät jag lungorna tömmas genom näsan. Allting var då en enda smärta. Så vred jag på syret och drog in det i lungorna.
På 50 meters djup hängde jag och andades in syre genom munnen och blåste ut bubblor genom näsan. Jag höll flaskan i min högra hand och höll mig kvar i på detta vattendjup med vänstra handen om en utskjutande bit av klippan. Jag var på gränsen till medvetslöshet där och jag vet inte hur länge jag hängde där i djupet. Men det rena syret i blodådrorna hjälpte till att transportera bort mjölksyran från musklerna och de började återfå sin kraft.
Jag släppte taget om klippväggen. Mina fötter började paddla. Jag var åter på väg uppåt men fortfarande andades jag syre från flaskan.
När jag äntligen kom upp till ytan väntade en ny överraskning. Stora vågor slog mig i huvudet. Jag kunde andas frisk luft med vågorna försökte hela tiden fylla min mun vatten. När jag lyckats ta mig till stegen av järnklampar måste jag släppa min räddare, syrgasflaskan. Den föll ner i havets mörker medan jag mödosamt tog mig upp för stegen till luftens sköna värld.
Med tunga steg efter den oerhörda ansträngning tog jag mig de få stegen till en stol på uteplatsen. Då vände jag mig om och såg långt ute hur tornet på en ubåt försvann under vattenytan. Min angripare hade kommit från ubåten!
Till nästa kapitel: Efter angreppet.