ag är en äventyrligt lagd person som har bott i många länder. Ett tag vistades jag i Sovjetunionen och gjorde goda affärer där. Men så blev jag trött på korruptionen och girigheten hos en rysk partipamp som jag hade varit tvungen att umgås med. Jag gick till en guldsmed och köpte guld i pulverform av honom. Detta guld blandade jag i en rätt som jag visste att han var mycket förtjust i. Så serverade jag honom rätten på en enkel keramiktallrik med kniv och gaffel av järn. I vanlig ordning uttryckte han sitt förakt för denna enkelhet. Men han åt ändå girigt rätten han serverades. Efter ett tag började han uppvisa symptom på guldförgiftning. Efter ett kort men intensivt lidande föll han död från stolen.
Tro inte att jag är en ondsint person. Tvärtom försöker jag hjälpa människor som när jag en av mina sista dagar i Sovjetunionen hjälpte en ung, ambitiös ingermanländare till ett fint jobb. Men i Sovjetunionen härskade hänsynslösheten och det påverkade mig, kanske mer än jag vill medge.
Så uppstod det en tvist med ryska skatteverket. Jag blev så arg att jag lämnade Sovjetunionen och slog mig ner i Sverige. Jag hade ofta haft uppdrag när jag befann mig i olika länder. Jag trodde att jag för en gångs skull inte hade uppdrag i Sverige. Men när det så lätt gick för mig att inte bara bli svensk medborgare och erhålla ett svenskt namn - Runar Elofsson - utan att det nämndes att jag kom från Sovjetunionen, fick jag mina aningar. Att jag också blev mycket svensk och lätt började tala stockholmsdialekt förstärkte mina misstankar.
är svenska försvaret rustades ner år 2000 övergav marinen en framskjuten spaningspunkt på en kobbe i Stockholms södra skärgård. Där hade man haft ett torn och under det en värmestuga. De revs och kobben lades ut till salu. Någon i mitt huvud sade att jag skulle köpa kobben. Och det gjorde jag.
Ett antal år senare fick någon mig igen att förverkliga en plan som föresvävat mig ända sedan köpet av kobben, nämligen att flytta dit ut. Men jag kunde inte drömma om att flyttningen skulle leda till en dramatisk ubåtsincident, att min kobbe skulle svämmas över av kustjägare, att två mystiska dykare skulle försöka mörda mig och att jag till slut skulle hitta mig själv genom den ljuva Sari.
Efter att jag köpt kobben, skaffade mig ganska snart en motorbåt för ett förvånansvärt billigt pris. Den visade sig ha egenskaper som ingen annan motorbåt på jorden, så den var speciellt avsedd för mig. Med den gjorde jag utfärder till min kobbe under varma sommardagar.
Kobben bestod av två rundade hällar med en smal bergsbro en halvmeter ovan vattenytan. Det gick att gå på bron, även om vatten ofta skvättade upp på den. En kil av vatten gick från norr in mellan hällarna. Den slutade vid bergsbron som en enmeter bred strand bestående av stora och små runda stenar med sand emellan. Hällarna var båda drygt två meter höga, den östra något högre än den västra. Vågorna skulle slå över kobben när det stormade. Det hade jag förstått från början.
arcissistisk som jag är döpte jag kobben till Runehäll.
Den östra klippan hade en smal jordfylld spricka på nordsidan. Där hade en tall lyckats slå rot och segt uthärda vädret. På sydsidan hade hällen hade också en bred nisch, som vette mot väster. Det var en perfekt plats för en liten stuga.
När jag väl beslutat mig att bosätta mig på Runehäll kom jag i kontakt med en advokat Gustavsson. Han upplyste mig att jag inte kunde slå mig ner på kobben, ty den var fridlyst som sälskyddsområde. Han trodde dock att han kunde få ett undantag genom marinen.
Nu började konstigheterna inträffa. Marinen förklarade plötsligt att kobben var ett svenska försvarsintresse och därför undantaget från djurskyddslagstiftningen. Till kommendör för marinbasen Runehäll utsågs major Rune Elofsson.
Jag tackade advokaten Gustavsson och undrade hur han burit sig åt. Han sade att jag måste vara en viktig person eftersom saker ordnades nästa av sig själva så fort han hade nämnt mitt namn. Han kunde inte förklara hur det gått till.
När jag till slut formellt kunde installera mig ner på Runehäll åkte jag dit tomhänt. Jag väntade mig att få hjälp av min uppdragsgivare. Den kom också uppifrån en sommarnatt. Det var i form av ett ganska stort paket, som bara låg i nischen en morgon.
Jag skar av de band som höll den i förpackningen. Den började omedelbart svälla. Jag lämnade den åt sig själv och gick ner till min motorbåt för att sova. Följande dag på förmiddagen stod stugan där, liten och rödmålad. För en utomstående såg den ut som den var gjord av plankor.
Nästa dag gjorde stugan sig i ordning. Den fäste sig djupt i kobben (mot stormarna) och inredde sitt inre efter mina önskemål (den skulle vara varm även när utomhustemperaturerna gick långt under noll).
Jag stod på östra hällen nära bron och tittade ner i den lilla viken mellan de två hällarna. Den kunde kanske göras om till en terrass? Jag började arbeta på uppslaget medan stuga höll på med sitt. Jag försökte fylla viken men hittade inte på långt när tillräcklig med fyllning. Jag gick och lade mig i motorbåten grubblande över varifrån jag skulle hämta lämplig fyllning. När jag nästa morgon tog mig upp till bron var viken fylld.
”Tack”, sade jag högt. Då kom en ny överraskning. Stugan började prata med mig. Det var inte jag, sade den i mitt huvud. Fyllningen kom ner uppifrån.
Jag var annars ganska bra på att hantera överraskningar, men nu blev jag förvirrad, måste jag medge. Jag steg omkring på den så väl igenfyllda lilla viken och undrade hur de däruppe burit sig åt. Samtidigt noterade jag att fyllningen kändes fast och stadig under fötterna. Jag upptäckte vidare att terrassen avskiljts från västra hällen med en kraftig sågad stock. Den bildade en tydlig västra gräns för terrassen. På norra sidan hade byggts en liten mur som hindrade fyllningen att glida ner i havet.
Efter granskningen sade jag hög att vad som nu behövdes var ett lass med finare sand. Det stod en hög på terrassen följande dag. Jag krattade ut sanden, som skulle visa sig verkligen märkvärdig. Den svarade på vädret. Soliga och varma dagar var den mjuk och sandig. Stormiga dagar var den hård som cement. Sådan här sand fanns inte annanstans på jorden.
Under tiden hade stugan också tillverkat ett bord och fyra stolar. Dem ställde den i dörröppningen. Jag tog dem och satte dem på terrassen. Jag slog mig ner på en av stolarna. Solen sken, brisen var mild. Jag tyckte kobben var underbar. Vad jag saknade var en stop öl, men det hade stugan ännu inte hunnit brygga.
å kvällen första dagen vågade jag mig på att stiga in i stugan. Den gav ett intryck av enkelhet som man kan förvänta sig av en stuga långt ute i havsbandet. Men en sak stämde inte. Där fanns också en elektrisk spis med fyra plattor och en ugn.
”Elspisen passar inte in,” sade jag högt. ”Det borde vara vedeldad järnspis.”
Stugan svarade då i mitt huvud: Kobben har inga träd. Det finns ingenting att elda med i en vedspis. Därtill var en atomdriven minigenerator redan installerad i ett utrymme borrat i berget. Det var bara att koppla huset till den.
”Jag får väl säga att elspisen drivs från ett speciellt batteri,” suckade jag.
Det är bättre än så, sade huset i mitt huvud. Elen kommer att räcka till för utomhusbelysning under mörka höstkvällar.
Jag lade mig i sängen vid ingången. Den var mjuk och bekväm. Jag somnade och sov djupt hela natten. Följande morgon steg jag upp och gick ut ur stugan. Solen höll på att gå upp och havet låg blankstilla åt alla håll. Jag kunde inte motstå frestelsen. Jag klädde av mig vid stugdörren och gick till klippbron vid uteplatsen. Där dök jag ned i vattnet. Det var tidigt på sommaren och vattnet isande kallt. Jag simmade ett tag fram och tillbaka. Därpå skyndade jag mig att med armarna på bron och en kraftig spark med benen mer eller mindre hoppa upp på bron. Till min glada överraskning hade någon lagt en badhandduk på uteplatsen. Frusen som jag var grep jag handduken och började torka mig med den. Fastän naken blev jag snart varm.
”Tack för handduken,” sade jag med hög röst och tillade: ”En stege med järnklampar på brons utsida skulle inte störa.”
Snabbt gick jag tillbaka till stugan. Där plockade jag upp mina nattkläder och gick in med dem i handen. Jag hittade min dagkläder och införde mig i dem: mjuka byxor och T-shirt. På bordet i stugan stod en rykande kopp med kaffe och en färdigt bredd ostmacka.
Efter det jag ätit min enkla frukost gick jag ut och inspekterade kobben. Jag gick runt och tittade på det lilla som fanns. Jag såg noga på den magra tallen som tycktes växa från sprickan i den lite större kobben. Jag tog tag i grenarna. De var av metall som alltid. Den lilla tallen kommunicerade med en liknande växt på den estniska sidan. När en båt passerade kunde tallen notera det. Det var troligen uppdraget att sköta den lilla men viktiga tallen, som fört mig till kobben. Tallen meddelade nämligen den svenska marinen varje morgon hur många fartyg som hade passerat i nordlig eller sydlig riktning på Östersjön dagen innan.
Hårdare vindar ställde också till problem för min motorbåt. Den gungande där den låg förtöjd vid ingången till den lilla v-formade viken mellan hällarna, ja, vågorna fick den att skava mot klipporna. Det bekymrade mig lite när jag gick till sängs. ”Vi borde få någon sorts brygga att förtöja motorbåten vid,” muttrade jag innan jag somnade.
Jag tyckte jag hörde ljud utifrån under natten, men trodde de kom från den upprörda sjön. När jag sedan skulle ta mitt morgondopp blev det inget av det. Ty utmed den v-formade viken hade under natten byggts en v-formad brygga med det vänstra benet förlängt utmed klippan till vänster. Motorbåten låg säkert förtöjd vid bryggans östliga del. Jag gick ut på bryggan, plankorna kände släta och mjuka, men någonting sade mig att de här var hårda, hårdare än vanligt virke. Motorbåten hade fått fendrar mellan sig och bryggan och gungade knappt alls.
Jag tittade upp mot stugan, sedan mot himlen och sade tack med så högt jag förmådde utan att skrika.
Under dagarna som kom blev vattnet långsamt varmare. Vid mina morgondopp simmare jag allt längre sträckor, till slut klarade jag av ett helt varv runt kobben. På dagarna såg jag på TV eller också gjorde jag små utfärder med min motorbåt. Kanske försökte jag utforska denna del av den yttre skärgården.
mellanåt hände att måsar, oftast trutar, som hamnat så här långt ut, landade på någondera hällen. För att vila, förmodade jag. Men så upptäckte en fågel att jag satt och åt lunch på uteplatsen. Den satt på den västra hällen och hoppade nyfiket närmare. Plötsligt lyfte den, flög rakt mot mig troligen i avsikten snatta en matbit från min tallrik. Jag var snabb och slog den åt sidan med höger hand. Den hamnade på utkanten av uteplatsen. Den var uppenbart förvirrad över att ha stoppats så brutalt. Efter att ha tagit några vingliga steg, lyckades den lyfta och flyga sin väg. Men ett par dagar senare kom en ny mås och försökte snatta åt sig av min mat.
Jag hade ett samtal min stuga. Det resulterade efter ett par dagar att det stod ett antal minidrönare i rad på uteplatsens stockar. När en mås landat flög en drönare upp och gick till anfall mot den. Tillräckligt nära blixtrade drönaren till. Måsen skrek till och flög sin väg. Tack vare drönarna fick jag vara i fred för måsarna i fortsättningen.
Men drönarna klarade inte hårdare vindar. Stugan fick uppfinna en hangar, där drönarna fick skydd när det blåste upp.
Första året i augusti dök några sälar upp. De hade hasat upp på den östra hällen och låg där och gosade i förmiddagssolen. Eller det var på förmiddagen jag upptäckte dem, när jag råkade gå ut ur stugan och gick de få stegen upp på den östra hällen för att andas luft och tänka efter. Så fort sälarna såg mig kravlade de sig ned i vattnet.
Men följande morgon var de tillbaka. Tre sälar låg en bit upp på den östra hällen. Jag hade gått ut enkom för att kolla detta - kobben var ju också ett sälskyddsområde. När de såg mig försvann två av dem genast ner i vattnet. Men den tredje reste sig på frambenen eller framfenorna, hur man nu vill, och skrek råmande åt mig. Instinktivt drog jag mig tillbaka.
I fortsättningen lät jag bli att gå upp på östra hällen. Den var ganska hög så man såg inte andra sidan av den vid stugan eller från terrassen. När jag kände att jag behövde titta på en utsikt gick jag upp på den västra hällen. Men jag upptäckte att jag vid stugans gavel kunde höra sälarnas råmanden, deras rapliknande småljud och allmänna gnällande. Satt jag på uteplatsen nådde de ljuden inte fram.
Det gjorde de augusti ut och in bit in i september. Sedan kom de inte tillbaka förrän i slutet på april
ram till det första besöket av säl hade sommaren gått behagligt. Jag badade flitigt och njöt av de långa perioderna med varmt och vackert väder. Jag satt på kvällarna på uteplatsen och såg solen gå ned och hörde små vågor viska mot kobbens klipphällar medan jag drack nybryggt öl. Det här var egentligen bättre än vad jag väntat mig.
Det hände att segelbåtar för fulla segel elegant gled förbi min kobbe liksom att motorbåtar ljudligt passerade. Men ingen stannade. På sin höjd vinkande man åt mig.
De första besökarna var en grupp från friluftsfrämjandet. De var ganska fräcka och försökte skrämma mig med att hota att de skulle polisanmäla mig. Jag fick inte bygga på en holme som var fridlyst. Jag försökte först var vänlig och bemötande, men sedan brast det för mig. ”Det här en marinbas,” skrek jag åt dem. ”Ni har trängt in på militärt område utan lov. Försvinn härifrån!”
Gudskelov så gjorde de det. När jag lugnat mig gick jag in i stugan och kollade ännu en gång att jag hade alla papper i ordning. Men det skulle visa sig att även om de lämnade mig ifred tycks det ha hänt att de bevakade mig. Stugan rapporterade det och ibland upptäckte jag själv att under vackra dagar tycktes en båt driva några hundra meter från kobben och då hände ett ljus blixtrade till som solljus återkastat från linsen på en kikare från båten.
Något senare denna första sensommar var det sjöpolisens eleganta patrullbåt som angjorde Runehäll. Jag blev orolig över att gruppen från friluftsfrämjandet hade engagerat polisen. Men det visade sig att jag var orolig i onödan. Jag stod på den del av vänstra bryggan som svängde en bit ytterligare till vänster och tog emot trossen. ”Välkommen till Runehäll,” sade jag åt de båda polisassistenterna.
De hoppade i land och vi presenterade oss. ”Jag heter Runar Elofsson,” sade jag. Assistenterna sade bara Gösta och Johan. Den förstnämnda var klart äldre.
”Jaså, du har döpt kobben till Runehäll,” sade Gösta. ”Det är inte så tokigt. Den är för långt ute för att ha ett eget namn, men nu när här bor en person är det dags för ... Runehäll, var det du sa?”
Johan stampade på bryggan. ”En mycket stadig brygga,” utropade han. ”Hur har det gjorts?”
”Troligen genom att utnyttja urberget,” svarade jag. Sedan pekade jag med hela armen bakåt. ”Där uppe på den lilla uteplatsen finns dukat kaffe med bulle. Det kanske smakar med lite kaffe efter den långa körningen.”
Vi klev upp för trapporna till den lilla terrassen. Vi satte oss kring bordet och de lät kaffet och bullarna sig väl smaka. Jag frågade om deras arbete. Det var mest patrullering, men också ingripanden mot sjöskotrar som körde för snabbt. Ibland måste de rädda folk som okunnigt gett sig ut på sjön. Sedan när de satt i sig tre bullar var, berättade de att det var marinen som sänt dem hit ut. ”Dom bad oss titta till dig,” sade Gösta.
”Det är möjligt att de har lite ont samvete,” sade jag. ”Ni vet inte hur mycket arbete de lade ner på att övertala mig att slå mig ner här. De till och med befordrade mig till major, så jag skulle ha en relativt hygglig inkomst medan jag spankulerade runt här på kobben.”
”Men vad gör du egentligen här ute,” frågade Johan, som tydligen ännu var lite oerfaren.
”Jag övervakar den här delen av Östersjön,” svarade jag.
Johan såg tvivlande ut. ”Menar du...,” började han, men han tystades av Gösta. ”Förstår du inte att det är hysch, hysch,” sade han. ”Men det måste vara viktigt när de är beredda att lägga ut så mycket.”
Ni skulle bara veta, tänkte jag.
Jag berättade sedan för dem att jag tänkte tillbringa vintern här ute.
”Är det så klokt,” undrade Gösta. ”Isen kan täcka kobben och krossa allt.”
”Vi är så långt ute och så pass söderöver att vattnet skulle inte frysa här omkring,” påpekade jag. ”Min stuga är därtill ordentligt vinterbonad.”
De två sjöpoliserna såg ut som de tyckte jag var tokig.
”Ni är välkomna att titta till mig i november om ni har tid och lust,” sade jag. ”Klarar jag inte mörkret och kylan då kommer jag mer än gärna med er till fastlandet.”
De såg lättade ut.
Sedan pratade vi om skärgårdens egenheter. Efter ungefär en timme bröt de upp, gick ner till sin båt, backade med den från kobbens brygga och körde bort över fjärden. Det kändes lite tomt att vara ensam igen.
Till nästa kapitel: Första vintern.