en vackra sommaren fortsatte augusti ut. I början på september kom ett lite överraskande omslag. Den första höststormen blåste upp. Den började som kuling och ökade till storm. Höga vågor stötte oavbrutet mot kobbens orubbliga klippor. En del vågor slog upp mäktiga moln av skum och duschade kobben. Men några hela vågor sköljde inte över den lilla holmen. Det kändes betryggande. Men senare kunde förstås komma värre stormar.
Någon dag efter stormen flög plötsligt ett Gripenplan över kobben. Jag tänkte inte mera på det tills jag hörde ett pip från stugan. Den meddelade att den hade sänt ett ”allt väl”-meddelande som svar på en förfrågan från planet. Jag tyckte att den här övervakningen började kännas lite överdriven, men jag visste ännu inte vad som komma skulle.
Under några vackra dagar i början på oktober dök en båt från sjöräddningen upp. Ombord var tre personer, två män och en kvinna. Det var kvinnan som förde befäl. Trion bjöds förstås på kaffe och bulle på den lilla uteplatsen. Den kvinnliga chefen, som hette Linnea, var förvånad över de nybakade bullarna. ”Jag råkade baka i morse,” förklarade jag och dolde att när jag hade upptäckt att sjöräddningen var på intåg så gav jag stugan i uppdrag att fixa förtäring. Mellan tuggorna förvånade de sig också över att platsen kände så varm fastän det var oktober. ”Platsen är skyddad av en osynlig skärm, som håller den varm,” förklarade jag. De skrattade. Alla visste ju att sådana skärmar inte fanns.
Så kom Linnea till saken. ”Polisen berättade för oss att du planerar att bo här på kobben över vintern.”
Jag nickade till svar,
”På vintern blir du fullständigt isolerad,” framhöll hon. ”Nu åker ännu en segelbåt förbi — med armen pekande hon på en segelbåt som just passade västerut med ett stort ballongsegel spänt av den styva brisen — men på vintern finns här ute inga båtar inom synhåll,” fortsatte hon. ”Samtidigt blir klippan hal. En olycka kan hända. Vad gör du då?”
Jag visste svaret, men låtsades fundera. ”Det tar mer än två timmar för våra båtar att komma hit ut” fortsatte hon. ”Faller du i vattnet skulle du efter den tiden vara död. Men vi har en helikopter som kan komma hit på ungefär en halvtimme. Så länge kan du med lite tur hålla dig vid liv i det iskalla vattnet.”
”Jag har tänkt på det,” sade jag. ”Jag har en satellittelefon, som gör att jag kan kontakta både polisen och sjöräddningen.”
”Det är utmärkt,” utbrast Linnea. ”Jag ska ge dig ett nummer så att du direkt kan kontakta helikopterns jour.”
Om jag varit orolig inför vintern, så försvann dessa känslor. Många fler än vad jag vågat hoppas på var nu engagerade i min trygghet!
östen fortsatte. Nu kom det storm på storm. En av dem var särskilt elak och drev upp sju meter höga vågor. Dem kunde klipporna inte stoppa utan de slog med hela sin kraft över kobben. Jag var först ute och videofilmade denna orkan. Men jag tvingades snart söka mig skydd. Jag satt inne i stugan och hukade när jag hörde hur det fallande vattnet dunsade mycket hårt mot taket. Det upprepades gång på gång, men stugan tycktes inte vilja ge efter. Men jag vågade inte gå i säng,
Vatten är ju egentligen ganska tungt. När en våg från en höjd ovanför föll rakt ner på taket med ett dån, tänkte jag att nu var det slut. Men som sagt, stugan höll, materialet jämrade inte, utan tycktes bli hårdare ju tyngre vattenmängden var. Till slut vågade jag lägga mig. Paradoxalt nog somnade jag medan de stora vågorna föll dånande på mitt tak.
Följande morgon hade nattens orkan blivit till styv kuling. Jag vågade mig ut för att beskåda vad jag trodde skulle vara Förödelsen. Men allt var som förut. Min lilla terrass fanns kvar, stockar som sand. De såg bara nytvättade ut. Också tallen, som normalt borde ha brutits, stod kvar som om ingen orkan pinat den. Bryggan, som kunde ha blivit uppbruten stod där ren och nästan som ny. Men i alla bergets sprickor och fickor fanns det vatten, alla vittnande om att det inte hade varit en vanlig natt.
Inför orkanen hade jag plockat in stolar och bord från uteplatsen och tagit ner belysningen. När jag stod på den tomma uteplatsen, kändes den fortfarande varm och varande i lä. Så jag bar ut möblerna och satte åter upp belysningen. Det utnyttjade jag när det tidigt blivit mörkt. Jag åt kvällsmålet därute och satt sedan och läppjade på mitt öl. Belysningen räckte mer än väl till för att lysa upp skummet som kulingens vågor gav upphov till när de slog mot mina klippor. Men några stänk nådde inte mig. Jag satt bekvämt. Kvällen kändes varm. Över mig välvde sig en stjärnspäckad sammetsduk. Vågorna var som musik. Det nybryggda ölet var gott. Jag kände mig lycklig, vilket kanske någon tycker är fånigt när man befinner sig i yttersta skärgården en sen höstkväll. Men jag gjorde det inte. Jag drack öl och var ljuvligt ett med havet.
Sedan upptäckte jag att när nyheterna började tala om nattfrost gällde det inte mig. Havet var varmt och värmde luften. När nyheterna berättade om snöfall på fastlandet, regnade det här på kobben. Först i januari hände det att det snöade. Men på klipporna smälte den snabbt bort. Jag behövde inte uppleva någon egentlig vinter på kobben. Visserligen var hällarna ofta våta och det skulle vara lätt att halka på. Men jag lät bli att gå på dem. I stället sprang jag ner till bryggan, vände på dess yttersta punkt och sprang tillbaka upp till uteplatsen. Jag gjorde fem sådana vändor i följd, vilket underhöll litet av min kondition nu när jag inte vågade mig på en morgonsimtur längre. De plankorna blev inte glatta trots väta. Konstigt, inte sant?
Under vintern dånade ett Gripenplan två gånger över stugan och kommunicerade med den. På detta sätt höll sig marinen underrättad om att allt var väl hos oss.
När solen verkligen började kännas i mars förtöjde en båt från sjöräddningen vid vår brygga. Nu klev också tre personer i land, denna gång alla män. De lät också kaffet och bullarna sig väl smaka. Nu var det ingen som undrade över hur bullarna kunde vara nygräddade. De var misstrogna när jag berättade att havet hela tiden varit relativt varmt vilket underlättade övervintringen. ”Jag hade väntat mig att kobben skulle bli täckt av is vid en isbildning,” berättade jag, ”men det inträffade aldrig. Havet på båda sidor av kobben är djupt, det har nog spelat en roll.”
De trodde mig inte, men lyckönskade mig för att ha klarat vintern på en så liten kobbe i yttersta skärgården. Så tackade de för kaffet och gav sig iväg. Jag var lite besviken. Jag hade väntat mig lite kontakt med människor efter tre månaders ensamhet.
tt sjöräddningens män inte hade trott mig gjorde mig fundersam. Därför tittade jag igenom de stumpar videofilm jag tagit under vintern. Jag sammanställde ett urval. Det sparade jag även på ett USB-minne. Jag lade det i ett kuvert och skrev på kuvertet namnet på professorn i hydrologi, Vilhelm Holmqvist.
Medan jag väntade på att kunna posta brevet kom polisassistenterna Gösta och Johan på sin polisbåt och hälsade på.
Från bryggan ropade jag åt dem: ”Varmt välkomna till Runehäll! Men jag väntade er först i april!”
”Trevligt att se dig också”, ropade Gösta tillbaka.
Polisbåten lade till vid bryggan och jag bjöd de två polisassistenterna upp på en försenad frukost. Ty jag hade på långt avstånd känt hur hungriga de var efter en tidig start. Jag hade bett stugan tillreda två dubbla toast med ost och skinka åt dem båda. Jag bjöd dem inte på kaffe utan på nybryggt öl. Det två konstaplarna åt hungrigt. Solen sken på uteplatsen även denna dag och som vanligt kändes ingen vind. De två krängde snart av sig sina tjocka vinterparkor, normalt oundgängliga på sjön vid denna årstid. Den varma uteplatsen, toasten och ölet fick dem att må bra.
”Nu kan ni kanske berätta varför ni är så tidiga här”, bad jag.
Den yngre Johan såg lite generad ut, men Gösta tvekade inte. ”Sjöräddningen sprider mystiska rykten om att du blivit tokig”, sade han. ”Du ska ha påstått att vattnet här ute är varmare än inåt land”.
”Ja, det är inte så konstigt”, svarade jag. ”Havet härute är mycket djupare med mycket större massa. Det tar mycket längre tid att kylas ner”.
De såg på mig med häpnad. ”Kan det stämma”, undrade Johan.
Jag tog fram den läsplatta som jag använt hela vintern. Jag knappade fram den videofilm jag färdigställt. ”Se själva”, sade jag.
På en vanlig läsplatta går det inte att se så mycket i starkt solljus, som just utmärkte mars månad. Men denna min speciella läsplatta besvärades inte av konkurrerande ljus. Den lyste starkt och överträffade solljuset, så de två polisassistenterna kunde klart och tydligt se hur jag hade haft det på Runehäll senaste vinter.
När det sett färdigt satt de tysta. ”Är det inte spännande”, sade jag. ”Här på Runehäll hade vi inte vinter!”
Sedan berättade jag för dem att jag också sparat filmen på ett USB-minne, som jag skulle sända till professor Holmqvist. Jag räckte över kuvertet och frågade om de kunde posta det redan denna dag. Det lovade de.
Sedan hällde jag ett glas öl till åt dem från en kanna, som jag hade färdig under min stol. Vi skålade och började prata om annat. Faktiskt hade vi så trevligt att tiden bara rann iväg.
Plötsligt steg Gösta upp. ”Nej, det här går inte”, sade han. ”Vi måste tillbaka till land förrän det blir mörkt.”
Så bröt de upp, krängde på sina vinterparkas och gick ned till båten. De steg ombord och jag lossade förtöjningarna. Deras polisbåt av typen Marell M15 fräste snabbt iväg från min kobbe. Men denna gång kände jag mig inte ensam utan förväntansfull.
ag fick senare höra att de två polisassistenterna personligen hade gått upp till professor Holmqvist och överlämnat brevet. De skulle också ha prisat Runehäll som en fantastisk plats och uppmanat professorn att ta sig tid och göra ett besök.
Men det dröjde ett par dagar innan professorn ringde mig på min satellittelefon. Han tackade för USB-minnet och sade att det var intressant. Men så kom bomben. Han skulle följande dag på förmiddagen komma ut till mig per helikopter. När jag framhöll att Runehäll saknade helikopterplatta att landa då, svarade han bara att det ordnar sig.
Helikoptern kom också nästa dag vid elvatiden. Det var ytterligare en solig dag i mars med svag vind och små vågor. Helikoptern gjorde först två varv i en vid cirkel runt min kobbe, innan den mycket försiktigt började sänka sig vid bryggans nedre del. Helikopterns medar nådde nästan vattenytan vid bryggan när en kortvuxen man hoppade från helikoptern till bryggan. Efter honom kom flygande en svart bag, som också landade på bryggan.
Jag gick fram till professor Holmqvist. ”Välkommen till Runehäll,” sade jag och räckte honom handen. Han tog den. ”Trevligt att se dig,” sade han medan han skakade hand med mig. ”Du var en begåvad elev. Synd att du slutade,” fortsatte han.
”Jag blev upptagen av annat,” förklarade jag svävande. ”Kom, professorn, och se min enkla stuga.”
När han hoppat ner på bryggan hade han varit iförd en tunn vindtygsjacka. Det gick ju inte här ute i mars. Jag gav telepatiskt stugan order om att fixa en vinterjacka. Så tog jag professorns bag, gick före honom till uteplatsen där jag lade bagen på en stol. Han ville stanna på uteplatsen men jag tvingade honom in i stugan. Där hjälpte jag honom att ta på sig vinterjackan, som stugan hunnit tillverka. ”Åh, så varm och skön den är,” utbrast han.
Sedan såg vi oss runt på Runehäll. Först klev han upp på den östliga hällen, dit en liten stig vid stugan förde. Han såg sig runt. ”Fin utsikt,” konstaterade han och fortsatte som bara en professor i hydrologi kan inför vida fjärdar och öppet hav: ”Det är så betryggande att se och känna så här mycket hav.”
Han vände kosan västerut, gick ned från den östra kobben, förbi huset och över uteplatsen till den västra hällen. Åt norr kunde man långt borta se konturerna av andra öar. Annars var det också här bara hav, en oändlig havsyta.
Efter att ha sett sig om vände professorn och gick tillbaka till uteplatsen. Där tog han tag i sin svarta bag och öppnade den genom att dra i dragkedjan. Han grävde fram en gammaldags hydrotermometer med röd flytballong upptill och ett ställ med provrör. Med de två verktygen i handen gick han till den rundade ryggen av berg som var som en bro mellan de två hällarna. Där lade han sig på marken, men med överkroppen över kanten. Han sänkte hydrotermometern i vattnet, där den snällt guppade. Jag stod invid och så hur en knappt märkbar dyning under de annars små vågorna djärvt kysste klippan för att snabbt dra sig undan. Med ett av provglasen tog professorn ett prov av vattnet när dyningen och de små vågorna var ute efter ännu en smeksam kyss. Han gjorde ett märke på glaset och lade det tillbaka i stället.
Han drog upp termometern. Medan han avläste den reste han sig. Han antecknade temperaturen på block som han fiskade ur fickan. Sedan gick han över till norra sidan och ner på bryggan. Där gjorde han detsamma som på norra sidan. När datainsamlingen var klar sade han: ”Nu skulle en lunch smaka.”
Till nästa kapitel: Nya besökare.