webbsajt för historia och kultur
De ”hemliga” ceremonicentren
eller de indoeuropeiska språkens begränsning
Andra kapitlet i en arkeosofisk studie av Sören G Lindgren
Innehåll: 1. Den heliga kon. 2. Ceremonicentrumen. 3. Slavjägarna.
om bekant finns det också i Indien en uppfattning att kon kan manifestera himmelsgudinnan. Därför anses kon vara helig. Men där har man utvecklat den uppfattningen att kon inte skulle vara helig om man åt av den. Vagabondtidningens redaktör Per J Andersson skrev i Indienbloggen den 3 oktober 2014 att den heliga kon i Indien skulle vara en myt. Det hävdar den indiska humanisten och forskaren D N Jhas i sin bok The Myth of the Holy Cow (Myten om den heliga kon). Enligt Anderssons referat säger han ”att hinduernas vana att vörda kon och vägra slakta henne och äta hennes kött inte har så gamla anor som man tidigare trott”.
Indiska kor kan lägga sig mitt på en hårt trafikerad gata i trygg förvissning om att ingen vågar köra på dem i deras helighet. Foto av Per J Andersson, här återgiven med benäget tillstånd.
Jhas bok har ställt till rabalder, fanatiska hindunationalister har demonstrerat mot den och den har blivit förbjuden i domstol. Men enligt många forskare skulle kulten av kon ha kommit med arierna, någon gång under bronsåldern, efter år 2000 f Kr.
Det kan hända att när arierna lärde sig tala en variant av indoeuropeiskt språk som kom från Iran så var kon ännu relaterad till himlen. Men sedan i sin handelskontakterna med Induskulturen fick man nya idéer, som förändrade föreställningarna om kon. Särskilt den domesticerade kon kom att symbolisera någonting fulländat, ett ideal som alla människor hade att sträva emot.
En äldre lokal tradition om kon finns att se i ett i Europa föga uppmärksammat historiskt bildarkiv i Zhob-distriktet i nordöstra Pakistan. Det är frågan om klippmålningarna på de sju klippskydden i Kalwa i Zhob-dalen (Salem Nasar 2022). Det som jag tycker är speciellt spännande med dessa fornfynd är skålgroparna huggna i golvet i en av klippskydden. Det kan misstänkas att de är gjorda av en grupp denisover, som skulle ha bott i Zhob-dalen innan de kanske fortsatte till Indien där det finns liknande skålgropar. I andra grottor målade senare komna moderna människor med fingret sina djur. Enligt Salem Nasars beskrivning består motiven mest av vargar, leoparder, skruvhornsget, vilda får, hästar, vildsvin, vild get och vattenbufflar (ibid). Notera att inga uroxar skulle vara avbildade. Så finns också streckmålningar av människor (ibid).
På en del bild finns målningar av ridande män, i ett fall t o m med vapen (ibid). Det skulle vara arierna. Så det är under en mycket lång tid som klippskydden i Zhob-dalen varit i användning. Salem Nasar säger att tecknen tyder på att en del klippskydd verkar än idag vara i bruk som kultplatser.
Klippmålningarna från Zhob-dalen tyder på att kon som en manifestation av himlen aldrig slog igenom i Balochistan i Pakistan under den långa tiden före ariernas ankomst. Därför är det troligt att det var i zarzienkulturen i Iran och Mindre Asien med fickor på båda sidorna av Kaspiska havet som denna symbol förekom. Nomaderna i en av dessa fickor, shintastakulturen, skulle eventuellt ha tämjt hästen. Men den spändes för tvåhjuliga kärror. De hade inte kompakta hjul utan hjul med eleganta ekrar, de äldsta kända i sitt slag. När nomaderna sedan lärde sig rida blev de ännu mera rörliga. Just arierna skulle ha kommit ridande från norr. De skulle ha talat ett indoeuropeiskt språk och hållit kon för helig.
Fingermålning av motstående vattenbufflar på en klippa i Kalwa i Zhob-dalen i dagens nordöstra Pakistan. Bild efter Salem Nasar 2022.
Main stream-arkeologin nekar
DET VAR BLAND franska arkeologer, som man under mellankrigstiden kom till slutsatsen att det fanns ceremonicentra i både Västeuropa å ena sidan och Central- och Östeuropa å den andra. Mellan Västeuropa och Centraleuropa bytte man gåvor och kvinnor; Östeuropa tycks ha främst bytt med Centraleuropa. Men sedan efter andra världskriget kom amerikanska arkeologer, med sina stora pengar, och förnekade förekomsten av ceremonicentrum och byte av kvinnor. Man kan misstänka att amerikanarna styrdes av sin djupt rotade rasism. Men hur kunde beställningar av grottmålningarna göras och betalas (med något fällt djur) för att sedan verkställas i absolut mörker? Grottmålarna måste ha ljus och därtill tränas för sina uppgifter. Allt det här krävde organisation. Sedan tyder en del av de tjocka kvinnor som avbildas i den mobila konsten på att kvinnor kunde leva gott och bli feta, vilket inte vanliga kvinnor då kunde, ty de måste oavbrutet vara i rörelse.
Tyvärr tycks även main stream arkeologin håller med amerikanarna. Men det är inte möjligt att historiskt förstå åtminstone huvuddragen i utvecklingen av gravettienkulturen utan att erkänna att ceremonicentrumen fanns (Lindgren 2017). Jag analyserde detta fenomen historiskt på följande sätt i en artikel från 2017:
”Utvandringen från Afrika var en långvarig process som i vågor pågick under mer än 50 000 år. Migrationen skedde längs två vägar, dels över Bab el Mandab-sundet och södra Arabiska halvön, dels genom Levanten. I en av de tidigaste vågorna nådde en grupp Kina för cirka 80 000 år tillbaka. Vi kallar dem här tidigmoderna. Medan utvandringen länge var opportunistisk och möjliggjord av fördelaktiga klimatologiska förhållanden kom en vändning för 60 000 år tillbaka. Då inträffade den sista vågen, som troligen var organiserad.
Den 25 000 år gamla statyetten Venus från Willendorf, här sedd från fyra håll. Kvinnan var naken på detta sätt när hon påträffades år 1908 nära Willendorf i Österrike. Troligen hade hon varit iförd någon form av textildräkt när hon ursprungligen blev borttappad av en troligen ung kvinna på resande fot. Men poängen är den att ingen vanlig kvinna kunde bli så här fet under gravettienperiodens nomadiska samlar- och jägarliv. En vanlig kvinna måste vara igång från tidig morgon till sena kvällen. Det var endast på en plats, till vilken ”anställda” jägare hämtade kött och likaså ”anställda” kvinnor samlade växter, som en kvinna i ledande ställning kunde röra sig så lite att hon kunde växa så fet. Platsen skulle just vara ett ceremonicentrum. I detta sammanhang innebar fetma status. Gudinnorna avbildades följaktligen också som feta. Bild från Wikipedia.
Den skulle ha utgått från Persiska vikens då torrlagda dalsänka. En grupp flyttade från denna dal till Indusflodens mynning och grundade där ett samhälle likt det som de lämnat; det skulle ha varit ett tidigt ceremonicentrum, där den ledande familjen var mer eller mindre bofast. Den emigrerande gruppen leddes av en eller flera präster av afrikansk medicinmannatyp, som emellertid alla var skolade slaktare; de kontrollerade de byten som fördes till centrumet genom att kunnigt och skickligt fördela köttet enligt bestämda regler. Gruppen hade vidare en majoritet av kvinnor som en följd av att sönerna var partrilokala och stannade hemma medan döttrarna sökte sig män i andra grupper. Genom att detta kvinnliga överskott gifte sig med tidigmoderna män, som alltså redan fanns på platsen, blev ceremonicentrumet socialt förankrat i den nya miljön.
På detta sätt organiserad skulle expansionen ha fortsatt. Utmed hela den indiska kusten grundades ceremonicentra med jämna mellanrum. Det är möjligt att ett antal små folk, som kallas negritos, utgör minnen från dessa centra, alltså ett slags relikter från expansionen. Vid kusten av dagens Bangladesh, troligen vid Gangesflodens mynning, skulle de ha stött på tidigmoderna som av denisoverna ha lärt sig bygga högsjökanoter. Det var nämligen från Bangladesh som Andamanerna befolkades, troligen redan av tidigmoderna. Expansionen skulle alltså ha fortsatt båtledes. Norra Kinas kuster nåddes någon gång kring för 45 000 år sedan.
En annan expansionsrutt var Indusfloden. När människorna färdades uppför den kom de småningom till bergskedjan Hindu-Kush. Via dess Khyber-pass hittade en utsänd grupp till Afghanistan. Därifrån kunde grupper fortsätta till södra Turkmenistan. En fortsatt expansion gick sedan genom nuvarande Kirgizistan in i Xinjiang, d v s dagens västra Kina. Enligt arkeogenetikern Spencer Wells skulle Tarimbassängen i Xinjiang för 55 000 år ha varit en stor grönskande oas. Så migranternas slog sig ned där.”(ibid)
Hur lät makranispråket?
Det tog ungefär 5 000 år för de moderna människorna att runda Indiska halvön, varvid man grundade kanske 8 ceremonicentra (den Indiska subkontinenten har kvar sex reliktfolk). Från Bangladesh använde man sig troligen av kanoter och då gick det snabbare. Bland reliktfolk i Filippinerna och i Nya Guinea lever, säreget nog, kvar det mycket gamla bytessystemet. Det inom socialantropologi mest berömda är den s k ”Kularingen”, som studerades av den polsk-brittiska socialantropologen Bronislav Malinowski (1884–1942). Han beskrev Kularingen i boken Argonauts of the Western Pacific, 1922 (Argonauterna i västra Stilla havet; finns ej översatt). Kularingen fungerar som ett ceremoniellt bytesnätverk från nordöstra Nya Guinea och sträcker sig ut i Stilla havet till bland annat Salomonöarna. Men det är förhållandevis långt utvecklat och kan inte vara identiskt med det bytessystem som enligt mitt förslag ursprungligen spreds över Eurasien. Men Kularingen har sannolikt sin början i det.
Människorna i det första troliga ceremonicentrat vid Indusflodens mynning talade ett språk som jag föreslår att ska kallas makranispråket efter ett mörkhyat folk som bor i sydvästra Pakistan och som kan vara ättlingar till de ursprungliga utvandrarna från Afrika (Lindgren 2018). Jag föreslår att det skulle ha varit från makranispråket som det indoeuropeiska tungomålet började utvecklades.
Makranispråket skulle ha varit zarzienkulturens språk ända fram till ungefär för 10 000–8 000 år sedan, då det övergick till proto-indoeuropeiska i södra Kaukasus och norra Iran. Och det skulle just vara i en sådan stor miljö av utbyte av gåvor och idéer, som zarzienkulturen väsentligen var, som det indoeuropeiska språket kunde växa fram ur ett äldre tungomål, inte någonstans i marginalen till den pågående utvecklingen.
Denna hypotes om de indoeuropeiska språkens framväxt ur makranitungomålet i norra Iran och Kaukasus-området bekräftar den av de ryska språkhistorikerna Thomas Gamkrelidze och Vjaceslav Ivanov framlagda armeniska teori (Gamkrelidze & Ivanov 1995). Enligt den skulle det proto-indoeuropeiska idiomet ha utvecklats på 4000-talet f Kr i östra Anatolien, södra Kaukasus och norra Mesopotamien. Ungefär samma aslutsats kommer denna den heliga kon-hypotesen till.
De mer eller mindre sammanfallande hypoteserna vill jag beteckna som icke-ideologiska, historiskt vetenskapliga hypoteser. Den pontiska hypotesen som hävdar att de indoeuropeiska språken föddes bland hästuppfödande nomader på ukrainsk-ryska slätterna (eller möjligen i förlängningen in på den asiatiska delen av slätten) och det i utkanten av dåtida ekonomiska utvecklingen är eurocentriskt ideologiska. Med alla sina motsägelser representerar denna hypotes dålig historievetenskap. Men den har inbyggd i sig så många icke-erkända felslut, som bromsar en uppgörelse med den.
Men för att återgå till hypotesen med den heliga kon så är i sammanhanget Kura-Araxes kulturen (c:a 3500–2450 f Kr; Rothman 2015) i Kaukasus av särskilt intresse. Denna kultur tycks ha utvecklat en ny stridsteknik, som gjorde det möjligt för krigare från den att erövra och ödelägga alla de neolitiska byarna/städerna i Anatolien kring 3000 f Kr. Detta nya vapen kan ha varit den åsnedragna stridsvagnen, som det dåtida infanteriet inte visste hur man skulle bekämpa. Denna typ av stridsvagn kan sedan något senare dokumenteras hos sumererna, där den bara dyker upp, till synes utan förhistoria.
Utifrån den ursprungliga sumeriska bildfresken ”Standard of Ur”, sdom delvis är skadad, har webbsajten http://sumerianshakespeare.com/ rekonstruerat en åsnedragen sumerisk stridsvagn. Som synes avbildas fyra ganska små hjul på vagnen. De ha dock något utvecklats från den tidigare totalt kompakta hjulen. Vagnen var tung och krävde inte mindre än fyra åsnor för att dra. Å andra sidan var vagnen svår att bromsa. När den körde in i en rad av infanterisoldater sprängdes linjen utan att någon kunde förhindra det. Bild http://sumerianshakespeare.com/88701.html.
Det föreslagna ceremonicentret vid Indusflodens mynning blev översvämmat när havsytan steg i och med inlandsisarna smälte under den postglaciala tiden. Persiska viken fylldes av havet kring för 5 500 f Kr. Det verkar sannolikt att detta samtidigt hände med det nämnda ceremonicentrumet. Människorna flyttade högre upp på land. De verkar att ha flyttat åt olika håll, en del mycket långt norrut. Ty bosättningen eller byn Mehrgarh kom till under 7000-talet f Kr.
När jordbruket växte fram i den bördiga halvmånen spreds det från östra Anatolien till Europa och från Zagrosbergen österut. I en mera eller mindre rak linje över Iran uppstod småningom flera städer. Mehrgarh i östra Pakistan var den östligaste av dem. I Mehrgarh byggde man hus med tegelstenar av torkad lera, höll säd i gemensamma sädesförråd, tillverkade stora korgar som man gjorde vattentäta med asfalt (bitumen). Man odlade korn, vete, jujuber, kanske bomull och dadlar. Man vallade får, getter och boskap. Mehrgarh var alltså en typisk neolitisk by, kanske den första i sitt slag i södra Asien. Men den var ändå speciell. Här som i Sydmesopotamien är det efter havet svämmat över som dadelodling dyker upp; konsten att odla dadlar uppfanns sannolikt i Gulf Oasis-kulturen och i ceremonicentrat vid Indusfloden före översvämningen. De äldsta föremålen tillverkade enligt cire perdue-metoden har påträffats i Mehrgarh. De äldsta bevisen för borrningar i kindtänder har hittats blad de gravsatta på byns gravplats (Coppa et al 2006). Allt tyder på att i Mehrgarh fanns en äldre kunskapstradition, förslagsvis med ursprung i en nu översvämmad plats någonstans vid Indusflodens mynning. Mehrgarh var också en föregångare till den följande Induskulturen (ca 2500–ca 1700 f Kr). Dess två viktigaste bosättningar eller städer har bevarats under namnen Harappa och Mojenjo-daro.
Denna kunskapstradition påverkades inte av ett postglacialt inflytande från Europa. Den finska kännaren av den fornindiska kulturen, professor Asko Parpola, berättar: ”På en stentavla från Mohenjo-daro finns tecknad en sittande antropomorfisk gud med en behornad krona på huvudet och flankerad på vardera sidan av en fisk och en asiatisk s k gavial-krokodil så väl som våglinjer som kan tänkas föreställa vatten eller en orm. På ett cylindersigill, antagligen tillverkat i Mesopotamien av en hantverkare från Harappa-kulturen verkar det som om samma gudom avbildats, ty han sitter med en fisk och en behornad orm på vardera sidan; därtill är ett par vattenbufflar under tronen; denna gud bär också en krona av buffelhorn på vilka finns en gren av ett fikusträd. Vattenbuffeln, fisken och gavialen är alla djur relaterade till vatten och deras närvaro föreslår med kraft att den antropomorfiska gudomen är en föregångare i Harappa-kulturen till den hinduiska vattenguden Varuna.” (Parpola 2015: sid 181; min översättning).
Vi skulle ha att göra med en och samma vattengud i ceremonicentrumet Gulf Oasis i Persiska viken och dess avläggare ceremonicentrumet vid Indusflodens mynning (även långt senare avbildad på klippristningen i Teimareh i centrala Iran). Efter det de två gudomarna drivits upp på land av den stigande havsytan blev de småningom kända, den ena som den indoeuropeiska guden Varuna, den andra som den mesopotamiska vatten- och flodguden Enki, huvudgud i den första sydmesopotamiska staden Eridu. Under senare inflytande från zoroatrismens Mithras blev Varuna den allseende och allvetande guden. Enki utvecklades under intryck från föreställningsvärlden i Göbekli Tepe och blev den världen övervakande sydmesopotamiska guden och givare av civilisationens regler (Lindgren 2020).
Som synes är de här föreställningsvärldarna klart åtskilda från den tidiga indoeuropeiska världen med dess en gång så viktiga, heliga ko som ett slags huvudperson.
Litteraturförteckning i slutet av kapitel 3
Till nästa kapitel.
Till Historiemenyn
Till Första sidan