rkeosofi kan sägas vara en ny gren av filosofi. Den identifierar symboler, som folk utan skriftspråk använder, läser dem som idéer och studerar dem enligt idéhistoriska metoder. De äldsta idéer som kan arkeosofiskt undersöka är omkring en halv miljon år gamla. De är från Homo heidelbergensis tid. Men arkeosofiskt verkligt intressant är gravettienkulturen för 33 000–22 000 år sedan. Det är också här vi ska börja denna studie. Vi ska göra som arkeogenetiker som David Reich, som menar att med mycket gammalt DNA (aDNA) skulle det även gå att fastställa vilka språk talades. Utfallet har visat sig vara högst diskutabelt. Men skulle det med hjälp av arkeosofi vara möjligt att få fingervisning om vilka språk användes i forntiden?

Låt oss börja undersökningen med en högintressant symbol, som går att upptäcka bland grottmålningarna från aurignacienkulturen, den period som föregick gravettien. Den var att mammuten stod som sinnebild för himlen, alltså upplevdes som en manifestation av den. Mammuten som en manifestation av himlen – det låter galet. Men tänk efter: Under en dag färdas himlen från morgon till kväll i en bestämd lunk. Har någon läsare sett en elefanthjord vandra över den afrikanska slätten? Den tycks vandra i samma högtidliga takt som dagen. Det kunde man under aurignacienperioden och ännu äldre tider se när mammutflockar tågade förbi. Mammutflockens högtidliga steg upplevdes som identiskt med dagens gång. Eftersom den symbolen mest förekom bland de till Europa nyinvandrade moderna människorna verkar det troligt att den var ett lån från neandertalarna (som i flera avseenden var kulturellt överlägsna de moderna, som i sin tur var jakttekniskt mer avancerade: de moderna hade pil och båge samt hundar; Shipman 2015).

Grottmålning i arkaisk stil av en mammut i Chauvetgrottan i Frankrike. Notera den flata magen och de onaturligt långa benen: mammuten som himmel. Foto från Internet.

Mot slutet av gravettienkulturen, ner mot för 22 000 år sedan, hände något överraskande med symbolen. Mammuten byttes ut mot den storvuxna uroxen (Bos primigenius), särskilt då dess hona, uroxekon. Den blev en ny zoomorf sinnebild för dagens himmelsgudinnan. Denna utveckling hade troligen sin orsak i att mammuten försvann från Europa i och med det senaste istida maximumet gick mot sin kulmination: Även den snöfria marken blev så frusen att det inte mera fanns mat för mammutarna.

Uroxen med en mankhöjd på 2 meter (Brandt 2012) var sannolikt större än gravettienperiodens människor. Den rödfärgade uroxekon var lite mindre, men inte mycket. Varför man valde just uroxekon till en ny symbol för himlen beror på att vi inte vet tillräckligt om detta numera utdöda djur. Vår bild av en ko är associerad till den domesticerade kon. Men ursprungligen var det inte dess egenskaper som gjorde att uroxekon valdes till himmelssymbol.

På högst oklara grunder tillskrivs hästen och dess tämjning en viktig roll i uppkomsten av de indoeuropeiska språken. Så görs också i en artikel i Forskning och framsteg nr 3/2022, som vi återkommer till i slutet av studien. Men här ska vi undersöka den heliga kons roll i språkhistorien.

Den i slutet på gravettien nya föreställningen att kon kunde vara en manifestation av himlen fortlevde efter det istida maximumet. Marija Gimbutas redovisar för 8 avbildningar av huvuden av uroxe från perioden 20 000–10 000 i Europa (Gimbutas 1989).

Denna rekonstruktion av en uroxe och en uroxeko i förhållande till en människa gjordes till Christina Brandts avhandling om uroxar i Sverige. Den gjorde utifrån Wikimedia Commons bearbetad av Sebastian Kruzenhof. Bilden återges med benäget tillstånd.

DEN STORA KÖLDEN under det istida maximumet var fruktansvärd. Till exempel i Sydfrankrike växte inga träd längre och människorna som stannat kvar måste elda med ben från djur de fällt. Kölden gjorde att två tredjedelar av gravettienkulturens människor utvandrade från Europa. De tog med sig sina idéer.

Ett exempel är de grupper som flyttade från Västeuropa till Maghreb (Nordafrika). Med början kring för 20 000, kanske redan för 22 000 år sedan växte i där fram den ibero-maurusiska kulturen. Den kom att omfatta den nordafrikanska kusten från västra Marocko vid Atlanten till östra Libyen till för 10 000 år sedan. Det finns än så länge inga arkeologiska bevis för utvandrare från Europa gett upphov till denna kultur. Å andra sidan verkar den inte heller ha utvecklats från den föregående nordafrikanska stensmideskultur som kallas atarien. Att den kallas för ibero-maurusisk beror på att efter maximumets slut dyker det upp maurusiska bosättningar i Spanien, vilka kunde vara vittnesbörd om en återinvandring.

Målningen av en vild ko i det berömda Tjurarnas galleri i Lascauxgrottan i Frankrike. Foto från Internet.

Jag misstänker att den ibero-maurusiska kulturen organiserade småningom åtminstone sex knutpunkter för utbyte av gåvor och idéer, för riter och fester samt socialt umgänge. I denna studie kallar vi dem för ceremonicentra och beskriver dem mera detaljerat längre fram. De olika ceremonicentra höll inbördes kontakt och bildade ett bytessystem. Faktiskt kan det inte uteslutas att ibero-maurusierna länge använde samma språk som kustbefolkning i norra Medelhavet; bytandet mellan den södra och norra kusten av Medelhavet kan ha hjälpt dem på norra sidan att överleva.

Ibero-maurusierna hade även kunskap om östra Medelhavsområdet. Maurusiska framstötar till Palestina skulle kunna förklara fyndet av Urkanstenen i södra Jordandalen, som har ristningar av europeisk gravettientyp. Det är även tänkbart att det ibero-maurusiska bytessystemet inrättade en ”handelskoloni” av Paglicci-typ i norra delen av övre Egypten – 650 km söder om dagens Kairo. Den skulle ha placerats så långt söder ut för att underhålla kontakter med det avancerade nubiska kulturella komplexet, som sträckte sig just in i övre Egypten. Lämningarna av denna ”handelskoloni” har inte påträffats arkeologiskt utan den har identifierats genom klippristningar i Qurta. Där har vilda kor avbildats med en teknik som utmärkte solutréenkulturen i Frankrike och Spanien, de skulle alltså ha en ålder av c:a 15 000 år. Men invandring från Europa till Egypten inträffade i förmodligen ganska stor omfattning under det senaste maximumet, ty i DNA:et hos dagens egyptier finns ett översta skikt av haplotyper, som är av europeiskt ursprung (Pagani et al 2015).

Den fyra meter breda klippväggen, kallad Pannå 1, i Qurta i övre Egypten. Ristningarna har gjorts i en stil som är närmast identisk med den som användes i solutréenkulturen i Frankrike och Spanien. Men uroxar som avbildas har horn av samma typ som egyptiska djur hade. Bild efter Guy 2012.

DET VAR URSPRUNGLIGEN kanadensiska arkeologer som upptäckte klippristningarna invid Qurta, en by 30 km söder om staden Edfu i övre Egypten. Men dess plats glömdes bort. Ett belgiskt team lyckades sedan återupptäcka hällen i början av år 2000. I området finns åtminstone två klippväggar till med ristningar av denna typ. De 180 ristningarna i Qurta avbildar främst uroxar men också flodhästar, gaseller, fiskar och fåglar (Guy 2012). Därtill finns det avbildningar av kvinnliga silhuetter i Lalinde-Gönnersdorf-stil från den postglaciala magdaliénkulturen i Europa (ibid).

Tron på att himmelsgudinnan kunde visa sig i gestalten av en ko var så stark att i den egyptiska mytologi, som den bevarats till vår tid, ansågs att himmelsgudinnan Nut manifesterade sig som en ko. Till denna uppfattning medverkade sannolikt att ett postglacialt europeiskt inflytande. Men som vi ska se kan det inte uteslutas att även ett inflytande från Sydmesopotamien bidrog.

En annan viktig utvandringsled gick från Östeuropa genom södra Sibirien till Bajkalsjön. Därifrån skulle en del utvandrare ha fortsatt till östra Ryssland. När Berings sund låg uttorkat fortsatte mindre grupper över till Nordamerika. Denna utvandring var den kanske mest dramatiska, men faller utanför denna undersökning.

Viktigare för oss är en föga uppmärksammad utvandringsled, som gick från Donaudalen och Balkan troligen utmed Svarta havets sydkust söder om Kaukasus till norra Iran. Det var en mycket gammal led. Den hade skapats av människor från ett troligt ceremonicentrum i närheten av Indusflodens dåvarande mynning (det är idag sannolikt översvämmat). Från detta centrum hade för över 30 000 år sedan sänts ut grupper av moderna människor i sökan efter mammutelfenben (som var kraftigare och större än det indiska elfenbenet). Det finns inga direkta arkeologiska bevis att det skulle ha uppstått en rutt mellan det nämnda ceremonicentrat och södra Mähren i dagens Tjeckien. Däremot har den estniska genetikern Mait Metspalu vid genetiska institutionen vid universitet i Dorpat (Tartu) påvisat i en mtDNA-undersöknkning, som publicerades år 2004, att det hade inträffat en utvandring från Indien till Europa (Metspalu et al 2004).

Metspalus team av internationella forskare hade analyserat mtDNA från 796 indiska och 436 iranska kvinnor (ibid). Efter Tobakatastrofen för cirka 74 000 år sedan skulle det inte oväntat ha funnits ett genflöde från Iran till Indien. Där uppstod mutationer, som gav upphov till haplotyperna U7 och W i de indiska kvinnornas mtDNA. Den förstnämnda haplotypen kan ha uppstått redan i Iran förrän den anlände till nordvästra Indien och skulle då vara av hög ålder (ibid). Men det omvända kan också ha skett, nämligen att mutationen, som åstadkom den, inträffade i Indien och den höga frekvensen av den i Iran är en följd av en utvandring. Denna skulle då ha börjat redan för 50 000 år sedan (ibid).

W HAPLOTYPEN kan ha en ålder av 40 000 år och skulle alltså vara yngre än U7 (ibid). Mutationen skulle då ha inträffat i nordvästra Indien. Därmed går det att räkna med två vågor av utvandring från nordvästra Indien. Den första började för 50 000 år sedan och den andra under en period ned mot för 35-30 000 år tillbaka. Den första gick genom Baluchistan till norra Iran. Därifrån skedde en spridning över Västasien, som småningom fick en gren genom Anatolien och Bulgarien och därifrån troligen till Donaukorridoren. Den senare vågen skulle norr om Afghanistan ha spridits såväl öster- som västerut. De västerut färdande grupperna skulle ha slagit sig ned i europeiska Ryssland som de östeuropeiska gravettienmänniskorna.

De båda vågorna skulle ha pågått mer eller mindre kontinuerligt, alltså folk flyttade fram och tillbaka, under c:a 20 000 år. Det senaste istida maximumet, som började för 22 000 år sedan och slutade för 17 500 år tillbaka, skulle ha stoppat denna migration (ibid).

När kölden tvingade människorna i Donaudalen och norra Balkan att utvandra skulle en del ha följt en väg söderöver som var känd, den gamla rutten ner till ceremonicentrat vid Indusflodens dåvarande mynning. Det är rimligt att anta att utmed denna väg hade under den flertusenåriga användningen uppstått ”stationer” för underhåll och service för de resande. Forntidens människor drog sig inte att fotvandra mycket långa sträckor. Men när det gällde den eventuella trafiken mellan Europa och Indien så är det troligt att spann av stor hundar drog pulkor (Shipman 2015). Ty man tycks ha transporterat mammutprodukter, inte minst mammutelfenben från Mähren till ceremonicentrat vid Indusflodens mynning. En karavan av pulkor dragna av hundspann kunde föra en hel del varor och människor vintertid på snö fram till ungefär Kaspiska havet. Där lastade man troligen om. Kanske bars varorna därifrån. Tillbaka till Mähren skulle man ha fört textilier av en kvalitet som man inte kunde åstadkomma i Europa samt människor som sänts norrut.

Klippristningarna i Kaukasus domineras av bilder av stengeten, Västasiens dominerande zoomorfa symbol för himlen. Men i Gobustans nationalpark går det att se ristningar av kor. Foto 123RF.

När trafiken mellan Indien och Europa upphörde för omkring 22 000 år sedan blev de människor som arbetat på ”stationerna” tvungna att klara sig själv. Därtill kom folk från Europa som valde att slå sig ned vid någon av ”stationerna”. Den påfrestning på resurserna som folkökningen innebar tvingade fram en lösning som redan funnits i Europa under gravettienkulturen. Man utbytte gåvor med grannarna. Till exempel tycks man i Iran ha börjat byta sig till sälolja av jägare- och samlare tillhörande Triletienkulturen, som levde runt Kaspiska havets södra delar.

Troligen med början i Göbekli Tepe, där dagsljusets gudom var maskulin, skedde en långsam utveckling av föreställningsvärlden som innebar att de kvinnliga gudomarna byttes ut mot manliga. Därvid föll ofta de zoomorfa aspekterna bort. I Armenien hade man under jägar- och samlarkulturernas tid uppfattat stenbocken som en manifestation av himlen på samma sätt som man gjorde det i Iran (se längre fram). I armenisk mytologi finns däremot rester av den zoomorfa föreställningen att himmelsgudinnan kunde manifestera sig som en ko. Men det är bara en aspekt på kogudinnan som bevarats, nämligen kogudinnan som stormens gudinna. Den armeniska religionshistorikern Armen Petrosyan återger en gåta, som jag här översatt från engelska:

Jag har en ko, gissa, gissa,
dess horn sträcker sig till Esfahan:
den dricker vatten från mjölkens källa,
juvret från det blodiga havet.

Svaret på gåtan är den himmelska kon som stormgudinna. Mjölkens källa är regnmolnen. Det blodiga havet är molnens översida som de kan synas rödfärgade vid solnedgången (ibid).

MERA OM DE zoomorfa föreställningarna går att lära av Gordon Whittakers essä Milking the udder of heaven: A note on Mesopotamian and Indo-Iranian religious imagery (Att mjölka det himmelska juvret: en anteckning om den mesopotamiska och indo-iranska religiösa föreställningsvärlden). I de äldsta sydmesopotamiska städerna tycks också stormmoln ha setts som himmelskons juver och regnen kom som om himmelsgudinnan mjölkat sitt juver (Whittaker 2009).

I den långa korridor, som ledde till templet i staden Arslantepe i östra Anatolien på 4000-talet f Kr, fanns stora väggmålningar, som troligen illustrerade berättelser från myter om två motstående kor. Bilderna var utförda i en egendomlig geometrisk stilisering, kanske för att de avbildade någonting osynligt. Det intressanta är denna bild av de motstående korna, Hepet och Hepa (härlett från luviska och grekiska källor). De symboliserade var sin aspekt av himlen, den nattliga och den dagliga. Lägg märke till att de står på var sin sida om en tidig version av livets träd, ett utförande som sedan skulle bli standard. Men i bilden i Arslantepe har en man lyckats kasta sin lasso över den ena kons horn. Detta inslag i bilden återger troligen en berättelse om någon sorts bortglömt hjältedåd (som dock kanske lever kvar i den sumeriska berättelsen hur Gilgamesh dödar himmelstjuren). Bild efter Frangipane 2011.

Enligt Whittaker var dessa myter relaterade till det arkaiska indoeuropeiska språk som en gång talats i Mesopotamien. Han säger det inte, men det indoeuropeiska inflytandet kan ha kommit från ett folk vid namn subarer, som bodde i östra Anatolien och norra Mesopotamien (Lindgren 2020). Det är möjligt att dessa människor kom från Zagrosbergen och spreds över östra Anatolien till norra Syrien när Halafkulturen bredde ut sig kring 5500 f Kr. Den skulle sedan fungera som en nordlig del av Ubaidkulturen. Subarerna skulle till slut ha erövrat södra Mesopotamiens städer cirka 3500 f Kr (Hallo & Simpson 1971).

Därpå kom sumererna, som inte talade ett indoeuropeiskt språk. De lade under sig en för en dessa städer kring 3100 f Kr. Subarerna hade via havet haft kontakt med södra Egypten för anskaffande av guld från cirka 3300 f Kr. När sumererna inte kunde stoppas valde den härskande subariska överklassen i många av städerna fly till södra Egypten (ett inflytande som bevarats i bl a fornegyptisk konst från kring 3000 f Kr och bidrog att symbolen himmelsgudinnan som en ko befästes).

Men i Sydmesopotamien speglades den tidigare subariska närvaron i det sumeriska skriftspråket så långt att sumerologen Gordon Whittaker kan kartlägga de lingvistiska spåren av den subariska epoken i sumeriska texter. Han sammanfattar sin studie med följande bild av den subariska tiden, varvid han anger de sumeriska eller akkadiska ord (fetade) som härletts från (rekonstruerade) indoeuropeiska ord (kursiverade) (min översättning av de engelska textavsnitten):

I slutet av den sena Uruk-perioden var landen av vass (kalama < IE *colh2-m- 'vass'; cf. kilim 'vassknippe'), södra Mesopotamien, hem för ett folk som talade ett indoeuropeiskt språk och som levde i stadsstater (uru/iri < *WRiJ-ah2 'stad') belägna vid floder (id2(a) < *Wedö(r) 'vatten'), ström (uhrum < *uh1-ro-m 'flod') och kanaler (pa5d < *pNt- 'passager, väg') vid närbelägna våtmarker (dagrim < *(s)tag-ri-m (acc.) 'kärr'). På toppen av den sociala pyramiden fanns en herre (ner < *h2në r 'karismatisk man; hjälte') som fungerade som stadstatens regent (OS GAR(A).PA.TE.SI < *fhRdhó-pot-i-s 'herre till den inslutna bebyggelsen’). Samhället underhölls av arbetslag (erin < *Wer-n- 'grupp av män/krigare') verksamma i en agrikulturell, pastoral miljö. Domesticerade djur som tackor (OS u3-wi < *h3oW-i- 'får') ingick i hushållen. Tjuren (gud < *gWöW-s 'uroxe') leddes i ett tjuder (saman/samun, Akk. þumma(n)nu, 'rep, tjuder' < *s(J)uh-mN 'läderrem') till åkermarken (agar < *h2af-ro- 'åkermark, äng'), där den drog plogen (apin < *WogWh-ni- 'plogbill'). Säd samlades in genom högar av buntar (k/garadin < *kRh2t-i-m (acc.) 'flätningsarbeten, någonting sammanflätat') och maldes till mjöl (mel ~ milla < *mel-Wo- 'mjöl'). Vin (idin/tin < *Wih1-ti-m (acc.) 'vin') och öl av korn (kac < *kWath2- so- 'jäst substans') producerades. För att skydda samhället från mänskliga fiender, gick hären (ugnim, Akk. ummän- < *h2af-mN, *h2f-män- 'tåg, marscherande krigsförband') ut till strid (gigam < *gWrihg-ah2-m (acc.) 'konflikt, strid, krig') beväpnade med vapen som spjut (cukur < *sek-uh-r- 'skärande instrument; yxa') och yxor (OS hazi < *h2ag-s-ih2 'yxa'). (Whittaker 2009)

Jag är inte kompetent att bedöma hur riktig Whittakers uttolkning av de sumeriska orden är. Han var professor vid universitetet i Göttingen. Men det känns inte orimligt att stormmoln såg som himmelskons juver och regnen en följd av ett juvret mjölkades, särskilt i ljuset av väggmålningarna av heliga kor i templet i Arslantepe.

I Gamla Europa var huvuddelen av statyetterna föreställande gudar antropomorfa. Ett intressant undantag utgjorde Varnakulturen runt dagens Varna i Bulgarien. Där har påträffats emblem i guld av kor. De var troligen fastsydda på klädedräkten: man sökte himmelsgudinnans beskydd (troligen mot onda andar). Bild Varnas arkeologiska museum.

I IRAN härskade zarzienkulturen under huvuddelen av postglacial tid: för 18 000–8 000 år tillbaka. Den var utbredd inte bara över Iran utan även över delar av Anatolien och delar av Kaukasus och Azerbajdzjan. Den upptäcktes av den kompetenta Dorothy Garrod, som blev Englands första kvinnliga professor i arkeologi. Hon undersökte Zarzigrottan i Kurdistan i norra Irak år 1926. Hon ansåg alldeles riktigt att hon upptäckt en helt ny arkeologisk kultur, som hon döpte efter grottan.

Zarzienkulturen var till en början en typisk jägar- och samlarkultur, mycket rörlig. I jakten hade man hjälp av hundar. Bytet fälldes med pilar skjutna från bågar. Från början använde jägarna mikroliter som småningom blev lunater (månformade vassa stenflisor). Zarzierna jagade gasell och åsna i lägre terräng, får och get i högre. Det är möjligt att det var zarzier i Zagrosbergen som mot slutet av denna kultur tämjde geten (Olszewski 2012).

Klippristningarna i Golpayegan i centrala Iran är gamla. Det här utsnittet visar bilder av stenget, kamel, en bågskytt och en spjutbeväpnad jägare. Stengeten jagades inte av zarzienkulturens jägare. Den var sannolikt ”djuren rådare” eller sannolikt en manifestation av himlen. Det skulle förklara att geten bar horn som sträckte sig böjda som ett himmelsvalv så långt som till svansen. Bågskytten kan vara en antropomorf bild av solen eller solstrålarna. Bild: Asef-m-m. Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International license.

Det för oss intressanta är att på alla fyndplatser tillhörande zarzienkulturen har gjorts fynd av snäckor som användes som hängsmycken. Olszewski, som är professor vid universitetet i Pennsylvania, säger att dessa fynd tyder på förekomsten av transporter på långdistans eller informell handel och gåvonätverk (ibid).

På bilden av klippristningen från Teimareh går det att se en uppräkning av den tidiga iranska järnålderns kanske viktigaste gudomar. Det är värt att notera att den heliga kon står i mitten. Den skulle till slut ha ersatt stengeten som en manifestation av himlen i Iran. Ty under större delen av zarzienkulturens tid var stengeten med sina långa horn himmelsgud. Detta hade att göra med att denna symbol sannolikt var ett arv från den föregående jägarkulturen Barodostienkulturen (c:a 36 000–c:a 18 000 f Kr). Kon som symbol för himlen verkar ha trängt ut stengeten först med ariernas ankomst (Iran betyder de facto ”ariernas land”). Men före det kan ha skett att i Göbekli Tepe förvandlades stengeten till en antropomorf gud, som tänktes övervaka världen (som dagens himmel verkar att göra) (Lindgren 2020b).

I Teimareh i närheten av Golpayegan finns på klippor vid grottmynningar märkliga samlingar av ristningar från första halvan av järnålder. Det är som om tidens alla religiösa idéer samlats där i undervisningssyfte. Troligen användes ristningarna till att mästare i keramiktillverkning förklarade symboler för sina lärjungar. Bilden ovan visar en detalj från en av klipporna. Till vänster ses Indiska oceanens havsgud, Enki eller Varuna, med horn av vattenbuffel på huvudet och omgiven av havets vågor. Sedan en av de få bilderna i iransk klippkonst av en ko, alltså himmelsgudinnan. Längst till höger en bild av en ridande, troligen skytisk krigare med nyss avskjuten pilbåge. Denna ryttare kan vara en tidig iransk version av dagsljusets gudom Mithra. I mitten ses silhuetten av en gud och en serie fotsteg vid hans sida. Det kan vara ett försök att avbilda en osynlig gudom som bara kan ses genom sina fotavtryck. Längre ner tycks några ivriga hundar ”skälla”.

Men det kyliga och torra klimatet under det senaste maximumet gjorde att zarzienkulturen inte riktigt utvecklades i samma takt som den natufiska i Levanten. Men sedan efter Yngre dryas (en köldperiod för 12 800–11 700 år sedan) börjar en spännande förändring. Gåvonätverket byggdes ut allt från Norra ishavet i norr (varifrån hämtades valrosselfenben och från Östersjöområdet bärnsten, sälprodukter, särskilt sälolja) till Indiska oceanen i söder (snäckor och torkad fisk). Som framhölls ovan är det mycket möjligt att Göbekli Tepe-kulturen i sydöstra Anatolien i själva verket var en del av detta skede av zarzienkulturen.

Med jordbruket tycks Kaukasus intagit en viktig roll som mellanhand i gåvoutbytet mellan nord och syd. Ett uttryck för den välfärd som rollen som mellanhand medförde berättar den österrikiska professorn i arkeologi vid universitet i Wien, Maria Ivanova, om. De ledande familjerna i Maikopkulturen i norra Kaukasus arrangerade storslagna fester där man försökte överträffa varandra (Ivanova 2012a). Om denna förskjutning norrut av den kulturella betydelsen reder hon ut i en artikel på tyska, där hon i den engelska sammanfattningen skriver:

Maikopkulturen i övre Kaukasus tog ytterligare ett steg mot patriarkalism i gudavärlden genom att byta ut himmelskon mot en -tjur. Den magnifika statyetten är av guld och har påträffats i en hövdingagrav. Bild från hermitagemuseum.org.

”Importgods i norra Kaukasus uppvisar ingen relation till Eufrat och Tigris övre floddalar eller till Mesopotamiens flodslätter utan verkar närmast ha relationer med det iranska höglandet och södra Centralasien. – – – Å ena sidan börjar det bli allt tydligare att ett gigantiskt område av interaktion utvecklades i början av 3000-talet f Kr och det sträckte sig långt förbi Mesopotamien; å andra sidan gör de nya fynden högst relativ den traditionella vikt som getts Mesopotamien, ty uppfinningar som ursprung i Iran och spreds självständigt genom den syriskt-anatoliska regionen.” (Ivanova 2012b)

Den roll hon tillskriver Iran (och Kaukasus) i utvecklingen hävdar jag att började redan för 12 000 år sedan efter köldknäppen Yngre Dryas. Men den accelererade med jordbrukets införande och ytterligare på 3000-talet f Kr. Och det skulle bl a den heliga kon vara ett vittnesbörd om.

Litteraturförteckning i slutet av kapitel 3
Till nästa kapitel.
Till Historiemenyn
Till Första sidan