Majdan i Kiev

taden Kiev breder ut sig på båda sidorna av floden Dnjepr, det fjärde största vattendraget i Europa. Människorna har sedan gammalt använt sig av strandbankarna här. Redan på jägarstadiet hade jägargrupper Kiev-området till samlingsplats för riter och utbyte av gåvor, idéer och kvinnor. Om Yamnayakulturen, vars aggressiva slavhandlare en gång var fruktade över hela Europa, använde området kring det blivande Kiev som en samlingsplats för de slavar som tagits till fånga i Europa vet vi inte. Men Yamnayakulturen mattades till slut av kring 2500 f Kr och nomaderna återgick till att bli jordbrukare på de ukrainska slätterna. Omkring år 1000 f Kr hamnade de under cimmerisk överhöghet. Cimmererna var det första av nomadfolk som skulle ha kommit från slätterna söder om Aralsjön och gjort sig till herrar över de ukrainska och sydryska slätterna. Cimmererna tros ha talat i ett iranskt språk. Det är möjligt att de färdades på hästar, men de behärskade ännu inte konsten att strida från hästryggen.

Cimmererna drevs sedan bort av ett annat nomadfolk, skyterna. Det skedde kring 700 f Kr. Skyterna använde sig av ett lätt kavalleri, d v s de stred från hästryggen men hade inte stigbyglar. Istället var de mästare i att skjuta med pil och båge från hästryggen. Det lättrörliga skytiska kavalleriet skrämde slag på Mellanöstern när den dök upp där på 700-talet f Kr. Skyterna har bevarats i Bibeln under namnet Gog och Magog. Under den skytiska tiden var de nu fornukrainska bönderna slavar under skyterna, åtminstone påstod skyterna det inför den grekiska historikern Herodotos (484–425 f Kr). Troligare är att de var närmast livegna: de fick inte lämna sin torva utan måste leverera skyterna säd. I gengäld lovade skyterna att skydda dem.

Men det gick att både bedriva handel med skyterna och leva bland dem. Det upptäckte först kelterna som någongång på 600-talet f Kr byggde en landväg från nuvarande Dresden i södra Tyskland till nuvarande Kiev. Småningom kom så många kelter att bosätta sig i västra blivande Ukraina att ett område uppstod, som kallades Galizien (kelterna i Frankrike och Böhmen benämndes galler). Galizien skulle t o m ha funnits som en egen stat på medeltiden. Det hade som huvudstad den i dag välkända staden Lviv (på tyska Lemberg). Även antikens greker upptäckte skyternas handelsbenägenhet och inrättade kolonier utmed norra Svarta havskusten.

Galizien uppstod genom att galler från Böhmen utvandrade till Ukraina och där etablerade en handelskoloni för att underlätta handeln med skyterna. Kolonin fortlevde och bredde ut sig även efter det skyterna försvann. Märkligt nog överlevde Galizien goter och hunner. De kan ha gjort ett västeuropeiskt inslag i Kievriket. Karta Historiens Fenix efter Pruxo - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3833929

Det som ställde till det i Europa var att kring 500 f Kr fick bönder från Lauzitskulturen i bl a Polen för sig att angripa de fornukrainska bönderna. Det tvingade skyterna att göra anfall tillbaka för att ge det utlovade skyddet. Än idag har skyterna dåligt rykte på grund av detta försvarskrig.

Kring 200 f Kr trängde sarmaterna, som hade lärt sig utveckla ett tungt kavalleri genom användning av stigbyglar av läder, undan skyterna. Kring 200 e Kr körde i sin tur goterna bort sarmaterna och tog över kontrollen av de ukrainsk-ryska slätterna. Det var möjligt därför att goterna hade också utvecklat ett slagkraftigt kavalleri som t o m ledde till att en östromersk hör besegrades år 378. Det kan tänkas att goterna befriade fornukrainarna från deras livegenskap. Men det kan också ha skett när hunnerna trängde in nuvarande europeiska Ryssland från öster i slutet på 300-talet. De tvingade goterna att ansluta sig till sin hord och enrollerade förmodligen också fornukrainare. Dessa slapp i gengäld livegenskapen. I någondera sammanhanget blev fornukrainarna som sagt fria. Med detta började den östslaviska expansionen. Fornukrainare trängde norrut småningom ända till sjön Ilmen söder om Ladogasjön. Där grundade de staden Novgorod. De fornukrainska grupper som sökte sig österut kom småningom att grunda Moskva.

Det skulle alltså vara fornukrainarna som ligger bakom den omfattande slaviska dominansen i Östeuropa.

Tre bröder grundade Kiev

Enligt traditionen var det tre bröder tillsammans med sin syster, som grundade staden Kiev. Bilden ovan visar en modern målning av hur grundandet kan ha inletts. Foto https://web.archive.org/web/20160304060600/http://www.history-ua.org/gallery/show.php?id=463

Men före allt detta inträffade hade Kiev grundats. Enligt legenden skulle det ha skett genom en insats av tre bröder och deras syster på 400-talet e Kr, alltså efter det hunnerna skulle ha låtit fornukrainarna slippa livegenskapen. Enligt legenden hette de grundande bröderna Kyj, Sjtjek och Choriv samt systern Lybid. De byggde befästningar åt sig på var sin kulle, systern fick en bit strand. Det var Kyj som fick ge namn åt staden: på ukrainska Kyjiv.

Men arkeologiska utgrävningar tyder på att Kiev grundats på 600-talet. Det skedde emellertid ovanpå spåren av en äldre handelsplats. Inte bara skyter och kelter samlades i Kievområdet för handel utan även de livegna bönderna hittade dit – de hade behov som jorden inte helt kunde täcka. Men någongång på 100-talet e Kr började nordborna bedriva handel med Romarriket. Man förde till Ungern och sålde där till ungerska mellanhänder läderhudar, pälsverk och slavar. På sina färder till Ungern behövde nordborna viloplatser. En av dem blev Kiev där service av olika slag kunde tillhandahållas.

Efter det hunnernas horder lämnat europeiska Ryssland fylldes tomrummet på slätterna av ett turkiskt folk kallat khazarer. Det lösa khazariska riket kom att sträcka sig från Aralsjön och Kaspiska havet ända till Dnjeprs stränder. Det troliga är att khazarerna byggde någon form av befästning för att skydda handelsplatsen Kiev. I bysantinska och arabiska källor påstods att Kiev hade två namn: Kioava och Sambatas (Brutzkus 1944). Troligen hänvisade det ena namnet till staden, det andra till befästningen. Båda namnen skulle sannolikt vara av khazariskt ursprung. Eftersom Khazarerna var ett turkiskt folk så kommer de två namnen från fornturkiska. Det är inte det enda exemplet på turkiska inflytandet på det ukrainska språket. Till exempel majdan, det ukrainska ordet för torg, kommer från turkiskans ord för torg. Det här belyser i viss mån skillnaderna mellan det ukrainska och det ryska språket. I fornryskan hette ordet torg turgu (Wessén 1975: uppslagsordet ”torg”) och det svenska ordet är lånat från ryskan.

Kiev en egen stat

På 800-talet tycks Kiev ha lösgjort sig från det khazariska inflytandet och staden blev centrum för en statsbildning (Styrman 2022). Vad som avses är troligen stadsstat av typen som var vanlig i Medelhavsområdet. Enligt den ryska Nestorkrönikan, berättar samma källa vidare ”grundades Kievriket (Kyjivska Rus) i norra Ukraina år 862 av furst Oleh (Oleg på ryska), son till den nordiske vikingen Rurik” (ibid). Men i Norden var vid denna tid inte stadsstater kända utan bystater (se Lindgren 2022). Det kan bara vara med idéer från den stora stadsstaten i grannskapet, den östromerska riket, var huvudstad var Konstantinopel, som Kievstaten grundades. Men inslaget av nordbor var troligen stort i 800-talets Kiev. Det var sannolikt denna kanske dominerande minoritet som skapade en myt om att det var en nordbo som grundade Kiev.

”När furst Volodymyr (Vladimir på ryska) antog kristendomen från Östrom år 988,” berättar vår källa vidare, ”blev Kievriket ett av östra Europas viktigaste politiska och andliga centrum. Det främsta byggnadsminnet från denna tid är Sofiakatedralen, byggd med Sofiakyrkan i Konstantinopel (Istanbul) som förebild.”.

Sofiakatedralen i Kiev byggdes på 1000-talet efter modell av Konstantinopels mäktiga Hagia Sofia. Men Sofiakatedralen i Kiev fick fler kupoler än vad fallet var med katedralen i den bysantinska huvudstaden. På 1600-talet genomgick Sofiakatedralen i Kiev en renovering då den fick inslag av barock, vilket syns i kupolerna. Det gör att den skiljer sig en del från ryska kyrkor. Foto Shutterstock.com

Kiev hade börjat blomstra tack vare handelsvägarna från Norden hade använts intensivt: först till Ungern för vidarebefordran till Romerska riket, sedan direkt till det Östromerska väldet. Men med den nordiska vikingatidens slut mattades handeln av, vilket blev en nedgångsperiod för Kiev (ibid). ”Slutet kom 1240, då mongolerna intog Kiev” (ibid).

Men hundra år senare kom Galizien, d v s västra Ukraina under polskt inflytande. Östra Ukriana erövrades åter av Litauen, som småningom gick ihop med Polen om ett stormaktsvälde. När sonen till den svenska kungen Johan III (kung 1569–1592), Sigismund, blev krönt till såväl polsk kung (1587) som svensk (1592) var det svenska stormaktsväldet som störst. Det sträckte sig från Lappland och Bottniska viken ända ner till Svarta havet. Ukraina var den sydligaste delen av ett Storsverige, som överträffade klart vad Gustav II Adolf sedan åstadkom.

Men så uppfattades personunionen med Polen inte i Sverige. Blivande kung Karl IX bekämpade på alla sätt Sigismund. Även kung Gustav II Adolf ställde sig avvisande till unionstanken. Det hade att göra med att Polen var katolskt medan Sverige har protestantiskt. Man undrar också vad som skulle ha hänt om överklassen i Sverige skulle ha börjat tala polska och tillämpa polska seder.

Polsk kulturblomstring

Men 1500- och 1600-talet var också en kulturell storhetstid i Polen. Italienska konstnärer inbjöds och kom till Polen. Musiken fick ett uppsving, som hördes till Moskva. Egenartad arkitektur präglade nya byggnader som uppfördes under denna tid. Över hela Europa ville ungdomarna helst studera vid universitet i Krakow (som då var Polens huvudstad). Men av alla personer som var inblandade i den polska kulturblomstringen är det namnet Nicolaus Copernicus (1473–1543) som klarast lysande av dem som överlevt. Med sin bok De revolutionibus orbium coelestium (Om himlakropparnas kretslopp) bevisade han den heliocentriska teorin, nämligen att jorden roterade kring solen, och inte som den geocentriska teorin hade hävdat sedan antiken, nämligen att solen roterade om jorden.

Genom personalunionen skulle Sverige ha blivit delaktigt i denna kulturblomstring. I stället inträffade i Sverige det slag av kulturkollaps som tidens häxprocesser var, en bisarr förföljelse av kvinnor. Gustav II Adolf kan ha verkat framsynt när han skapade en för Europa ny militärorganisation i Sverige och en ny krigstaktik och vidare genom att han grundade universitetet i Tartu i Estland (grundat 1632) och drottning Christina genom Axel Oxenstierna, vilka grundade Kungliga Akademien i Åbo, Finland (1640), men i stort sett kom Sverige att stå utanför den betydande europeiska kulturuppblomstring som renässansen var. Drottning Kristina upptäckte det och försökte göra någonting åt det. Men den svenska adeln var typiskt svenskt självbelåten.

Men Ukraina däremot kom att ta del av den polska renässansperioden under dess barockskede på slutet av 1600-talet. Det hävdade den ukrainska litteraturvetaren Tetjana Rjazantseva i sin doktorsavhandling med titeln Zmaljuvati dumku (Måla tanken) från 1999. Den är skriven på ukrainska och tycks inte ha blivit översatt till engelska. Därför går det bara att ta del av den i ett referat i den lundensiska historieprofessorn Kristian Gerners essä från 2005.

Gerner skriver: ”Rjazantseva driver tesen att under 1600-talet fick den europeiska kulturutvecklingen mycket viktiga bidrag från Europas periferier Spanien och Ukraina. När man får kunskap om den ukrainska varianten av den metaforiska och satiriska konceptism som skapats av Quevedo blir bilden av den metafysiska poesin under barocken fylligare. I ljuset av den senare utvecklingen i Ryssland kan man dra ut Rjazantsevas resonemang i tangentens riktning när hon skriver att Ukraina, som en del av den europeiska civilisationen, fungerade som förbindelseled till denna kultur för Ryssland. Budskapet är att vägen till Ryssland går genom Ukraina och att Ukraina inte är något bihang till Ryssland” (min fetning) (Gerner 2005: sid 13).

Sociala spänningar

Det fanns en Leninstaty på Majdan i Kiev. Den togs bort vid självständigheten. Men det fanns ytterligare en Leninstaty i Kiev vid Bessarabiska torget. När missnöjet med Ryssland slog ut i demonstrationer skyddades statyn av polis. Men den 8 december 2014 störtades statyn i alla fall och krossades till småbitar av aktivister från det högerextremistiska partiet Svoboda. Bild: Ivan Banduro.

Men denna ukrainska utveckling hade också en baksida som kom till synes redan under medeltiden. Den ukrainska aristokratin började tala polska och införde polska seder. Det gjorde att bönderna blev livegna, vilket skapade starka spänningar mellan folk och härskande klass. I södra Ukraina vägrade bönder att acceptera livegenskapen och flydde till ”de vilda landen” på vardera sidan om Dnjepres mynning. Där fanns ett folk som redan på 1300-talet kallades kosacker eller fria män. De levde länge på jakt och fiske. Men de lärde sig småningom strida från hästryggen och blev de kosacker vi känner igen från historien. I striden mot den polsktalande ukrainska adeln sökte de hjälp från Moskva och öppnade därmed vägen för det ryska inträngandet i Ukraina.

Under Katarina den store (1729–1796) införlivades Ukraina definitivt med Ryssland. Sedan mot mitten av 1800-talet skedde ett nationellt uppvaknande i Ukraina. Ukrainska intellektuella menade att de var både ukrainska patrioter och lojala undersåtar till den ryska tsaren. Det var möjligt att man bekände sig till en "allrysk" eller "panslavisk" identitet.

”Från 1840-talet växte dock tanken på ukrainska och ryska som två separata nationalspråk sig allt starkare – trots det tidvis starka förtrycket av det ukrainska språket. Den ukrainska intelligentians första försök att utmana det ryska tsarstyret slutade med att deltagarna greps och deporterades. – – – Staden Lemberg och dess universitet blev centrum för den ukrainska nationalismen. Denna växande nationalkänsla kulminerade i Ukrainska revolutionen 1917, när under en kort tid etablerades en separat stat, Ukrainska folkrepubliken, vid sidan av det revolutionära Ryssland (efter 1922 Ryska SSR).” (Wikipedia 2022).

Sedan 1922 till 1999 kom Ukraina att tillhöra Sovjetunionen. Stalin behandlade ukrainarna illa. Han lät bestraffade dem med svält och sedan under andra världskriget var många infanteriförband uppbyggda av ukrainska soldater (en hel division med pansarvagnar, kanoner och lastbilar bemannade med ukrainska soldater utplånades av finländarna på Raatevägen vid Suomussalmi i mellersta Finland under finskryska Vinterkriget i januari 1940).

Det sovjetryska förtrycket gjorde att när nazityskarna erövrade Kiev i september 1941 fanns det ukrainare som ville samarbeta med nazisterna för att hämnas på sovjetryssarna. Dessa pronazistiska aktivister spökar än i dag i förbindelserna mellan Ukraina och Ryssland.

Europé eller ryss?

Sedan under den självständiga perioden i Ukraina har striden handlat om att tillhöra Europa eller Ryssland. Denna strid kulminerande under den orangea revolutionen (2004) och under Euromajdan (2013-14), som fått sitt namn av att den huvudsakligen utspelades på just Majdan. Euromajdan blev komplicerad och infekterad på flera sätt. Protesterna hade som mål den ryssvänliga och svårt korrumperade presidenten Victor Janukovytj. Han hade lovat skriva ett avtal med EU men ändrade sig och skrev i stället ett med Ryssland. Det var ekonomiskt fördelaktigt för Ukraina, men den ukrainska allmänheten ville inte närma sig Ryssland utan Europa. Vid oroligheterna var särskilt aktiva olika högerextrema grupper med rötter i den pronazistiska ukrainska rörelsen under den nazityska ockupationen. Men vad som fällde avgörandet var att Janukovytj satte in skarpskyttar, som från taken kring Majdan dödade flera hundra demonstranter. Det var för mycket och det ukrainska parlamentet avsatte Janukovytj. I den tillfälliga regering som tillsattes efter Janukovytj fördrivits fick det högerextrema partiet Svoboda (Frihet) fyra ministerposter.

Jag trodde länge att det var möjligt att när Janukovytj på sin landsflykt kom till Moskva och berättade för Putin vad som hänt i Kiev så sade han slarvigt att nynazister och knarkare i en kupp tagit makten i Kiev. Men det är sannolikare att det var FSB-agenten med ansvar för Ukraina, Sergej Beseda, som gav Putin den bilden. Det är också troligt att det var Beseda som föreslog Janukovytj att använda skarpskyttar mot demonstranterna.

Det är vi det här laget alltmer tydligt att det var FSB-agenter, bland dem Beseda, som ledde den militära operationen mot Kiev februari 2022. Planen, som alltså inte utarbetats av militärer, gick ut på att fallskärmsjägare skulle landsättas nattetid i Kiev. De skulle sedan besätta nycketposter och därmed öppna vägen till Kiev för den mycket långa militära kolonn, som skulle besätta staden. FSB-agenterna var övertygade om att de dekadenta och korrumperde ukrainarna inte skulle bjuda något motstånd.

Men när de ryska fallskärmsjägarna landade på Kievs gator togs de genast om hand av vaksamma ukrainska soldater, de sköts antingen ihjäl eller togs till fånga. Den långa kolennen av stridsfordon, som skulle inta Kiev, stoppades av ukrainarna norr om Kiev och blev stående i två veckor. Hela operationen blev ett fiasko.

Stalin fruktade bonapartism

FSB är en fortsättning av den ryska säkerhetspolisen KGB, som Stalin byggde ut. Stalin var rädd för vad han kallade "bonapartism", d v s att någon av Röda arméns generaler skulle ta makten i Sovjetunionen som Napoleon gjorde i den franska revolutionen. Därför lät han KGB växa till sig.

År 1982 blev dåvarande KGB-chefen Jurij Andropov (1914–1984) vald till Sovjetunionens ledare. Det blev ett genombrott för KGB i den sovjetryska ledningen. Men Andropov var paradoxal: han bekämpade korrumption och stödde Gorbatjov. Så under en efterföljande period fick KGB ligga lågt. Men under Jeltsin återkom KGB men omdöpt till FSB. Som den amerikanska journalisten Catherine Bleton har visat så var det under utpressning som FSB tvingade Jeltsin att utse FSB-agenten Vladimir Putin till sin efterträdare (Belton 2022). Sedan dess är det KGB/FSB som härskat över och styrt Ryssland.

Läs även presentationen av Ukrainas kulturhistoria: Tre dikter från Ukraina
Till Historiemenyn
Till Huvudmenyn

Referenser

Belton 2022: Catherine Belton: Putins krets. Maktkampen om det moderna Ryssland. Översättning av Manne Svensson. Albert Bonniers Förlag
Brutzkus 1944: T Brutzkus: The Khazar Origin of Ancient Kiev The Slavonic and East European Review. American Series Vol. 3, No. 1 (May, 1944).
Gerner 2005: Kristian Gerner: Länderna mellan Europa och Asien - Att konstruera stater, folk och nationer, Nordisk Øst·forum | 19 [1] 2005.
Lindgren 2022: Sören G Lindgren: Till bystatens försvar. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/bystat.htm)
Styrman 2022: Agneta Styrman: Ukraina - Äldre historia. Landguiden (https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ukraina/aldre-historia/)
Wessén 1975: Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung. Andra tillökade upplagan, Esselte Studium.
Wikipedia 2022: Uppslagsboken Wikipedia på Internet: Ukrainas historia, sidan uppdaterad 22-03-06.

---

FOTNOT. I citetet ovan av Kristian Gerner omstalas en skald, Quevedo och hans konceptism, utan närmare förklaring. Francisco Quevedo var en spansk barockdiktare som levde 1580–1645. Utmärkande för en konceptisk dikt var ”en snabb rytm, direkthet, enkel vokabulär, kvicka metaforer och ordspel (Wikipedia uppslagsordet Francisco de Quevedo). Här är ett exempel från en dikt av Quevedo om Christofer Columbus, hämtad från samma källa:

En gång hade jag ett imperium, vandrare
       på det salta havets böljor;
       Jag blev rörd av vinden och väl respekterad,
       till södra länder smidde jag en öppning.

Den här typen av metaforisk dikt skulle alltså också ha utvecklats i Ukraina. Men man måste kunna ukrainska för att få tillgång till dessa poem. Vad man kan hoppas att det hemska kriget i Ukraina skulle få någon som kan ukrainska att översätta ukrainska konceptiska dikter till svenska.