Tre dikter från Ukraina

Alltså talar jag om det:

om en demons gröna öga på en färgrik himmel.

Ett öga som från sidan betraktar ett sovande barn.

Ögat på en misslyckad person vars upphetsning ersätter fruktan.

Allting började med musik,

med ärr från sånger

som hördes vid höstliga bröllop med andra barn i min ålder.

De vuxna som gjorde musiken.

Vuxenliv definierat av förmågan att framföra musik

Som om det var en ny melodi, ansvarig för lycka,

som hörs i denna röst,

som om detta trick är medfött hos människor

att vara både jägare och sångare.

Musik är en kvinnas honungslena andedräkt

det tobaksluktande håret på en man som bistert

förbereder sig för en knivkamp med en demon

som nyss har ödelagt ett bröllop.

Musik bortom betongväggen.

Blommor som växer från kvinnans fickor,

skolbarn som smygtittar in i dödens kammare.

De mest slitna stigarna leder till begravningsplatser och vatten.

Du gömmer endast de mest värdefulla tingen i marken –

vapnet som har mognat med vrede,

proslinshjärtan hos föräldring som vill ljuda

som sångern från en skolkör.

Jag ska tala om det –

om vinden som strängas av oro,

om bröllopsceremonin som var lika minnevärd

som intåget i Jerusalem.

Lägg regnets brutna psalmiska rytm

under ditt hjärta.

Män som dansar som om de skulle stampa ut

steppens eld med sina stövlar –

Kvinnor som håller tag i sina män i dansen

som om de skulle förhindra dem att gå ut krig

Östra Ukraina, i slutet på det andra milleniet.

Världen svämmar över av musik och eld.

I mörkret flygande fiskar och sjungande djur

Under tiden har nästan alla som gift sig avlidit.

Under tiden har föräldrarna till människor i min ålder avlidit.

Under tiden har den flesta hjältar avlidit.

Himlen öppnas upp så bitter som den är i Gogols noveller.

Ekande, de sjungande människor som samlas till höstskörd.

Ekande, musiken från dem som kärrar sten från åkrarna.

Ekot tystnar aldrig.

hösten börjar med någonting trivialt: nycklar glömda i en annan stad, hostans silvermynt i strupen, en kopp tukiskt te, kopparmynt, vatten i batteriet,

hagel,

Jag kände den inte, och den var redan här, kramande en herrelös katt, gnuggande dess ben, lämnande bleknande löv på jeans

endast under en sådan regnig natt kan det komma ett knakande på balkongdörren, endast under en sådan regnig natt kan den öppnas

men vem som vill vara bakom den beror på om nöten faller i sömn under sin vakt vid fönstret, om tallarna vill nå molnens sönderrivna fållor.

och blixterna upprepar mönstret av blodådror på dina tinningar.

hösten börjar med någonting barnsligt – den knackar på dörren och springer sin väg; jag vill ligga och läsa hela dagen; du är inslagen som en mumie, dimmans fuktiga gasbinda –

och fortsätter med någonting gammalt: det dricker inte någon alkohol, en diamant av kyla pulsar i dess knän

och så igen – varje gång – varje gång är detta det första vi pratar om

som om där är ingenting viktigare än denna höst, våt som en morgon under ett förtidigt bortskalat skal

det stjäl lufttid från arbetssamtal, hejdar en våg av skvaller, lägger sig som en förvildad katt på balkongen, där högar av hemligheter kommer att samlas.

hösten får oss att gå till köken och sätta på vattenkokaren

hösten börjar med någonting trivialt, men den växer snabbt som andras barn

en ettöring av vinter kommer att rulla ut sin kalla sköte, snön kommer att täcka oss som mumier, frusen i ett halvt ord

då, ingen knackar längre på balkongfönstret mitt i natten

och för ögonblicket finns inte någon risk att man plötligt upphör att existera

U