et senaste istida maximumet byggdes upp långsamt under årtusendenas gång. Det skedde genom växlingar mellan kalla och varma perioder, varvid de kalla blev allt kallare och de varma allt kyligare. Tidigare skogslandskap blev stepp, som förvandlades till polaröknar. För människorna närmast inlandsisen blev förhållandena till slut olidliga. De tvingades söka sig söderut. Väldigt många valda att lämna Europa. De som stannade kvar kom att dra sig samman i refugier.

Men förhållandena i Östeuropa var inte riktigt lika svåra som i Västeuropa, särskilt Nordosteuropa. Från Atlanten blåste det återkommande varma vindar över Medelhavet, vindar som i östra Medelhavsområdet svängde mot norr och över Svarta havet förde varm luft in över europeiska Ryssland. Det fick följd att inlandsisen pressades norrut och inte bredde ut sig över europeiska Ryssland som skett under flera föregående perioder av maximala nedisningar. Så det gick att leva lite längre norrut där. Cirka 200 km nordost om Moskva fanns ett uppmärksammat ceremonicentrum vid namn Sungir.

Under de många årtusenden som gravettienkulturen rådde i Europa kan man misstänka att det ledande ceremonicentrat i ett område emellanåt skiftade mellan olika platser. Men vilka av de 26 fyndplatser, som bildar Kostenki-Borsjtjevo fyndområde vid floden Dons västra sida, som än var det ledande går i dagens läge inte att avgöra. Kanske var det Kostenki 14, också känd som Markina Gora, som längst var en var brännpunkterna i såväl de kort- som de långväga byteskedjorna. Kedjan västerut skulle ha gått från Kostenki till Anetovka, varifrån den kan ha fortsatt till den Karpatiska bassängen och därifrån till t ex Predmosti i Mähren. Den gick troligen vidare genom södra Tyskland och därifrån kanske till bl a Solutré i östra Frankrike. Kedjan österut började i Kostenki och skulle ha gått strax söder om Uralbergen till området söder om den Västsibiriska issjön (se karta nedan). Den nya upptäckten att den fennoskandiska isskölden bara utgjorde en västlig del av en mycket större euroasiatiska issköld gör att det inte ha undersökts i vilken utsträckning issjön söder om inlandsisen sommartid kan ha använts som transportled. Att Kostenki hade kontakter österut ända till Mal'ta inte långt från Bajkalsjön framgår av att de många likheter som mellan den östeuropeiska gravettienkulturen i Kostenki och Mal'ta-Bureth-kulturen vid Bajkalsjön.

En rysk karta över de arkeologiska fyndplatserna från före det maximala skedet och under det. Siffrornas uttydning: 1. Inlandsisen gränser. 2. Subarktiska ängar. 3. Tundra med inslag av stäpp. 4. Stepp med inslag av tundra. 5. Stepp med permafrost. 6. Stepp med snötäckta vintrar. 7. Översvämningszon. 8. Gräns för permafrostzonen. 9. Fyndplatser från före senaste istida maximum. 10. Fyndplatser från det istida maximumet. 11. Fyndplatser från tiden omedelbart efter maximumet. Den som orkar ta sig igenom den ganska komplicerade kartan kan notera en förskjutning österut av bosättningarna. Klimatet närmare Uralbergen var aningen bättre än närmare den västra delen av en euroasiatiska isskölden.

Klimatet i Sungir var under Valdaj megainstadialens senare varma halva (mera nedan) fortfarande arktiskt och den omgivande naturen naken utan trädvegetation (Hoffecker 2002). Men människorna hade god tillgång till kött som föda (bison, häst och i mindre utsträckning mammut; Hoffecker 2009). Däremot led de brist på en mängd av i varmare klimat vanliga naturtillgångar. Till exempel tvingades de använda mammutben som bränsle i brist på ved. Klimatet och miljön utövade ett tryck på dem och tvingade dem till uppfinningsrikedom med kulturell och språklig utveckling som följd.

Inlandsisen utbredning över europeiska Ryssland och västra Sibirien för omkring 60 000 år sedan. Den västsibiriska issjön var ännu utbredd utmed de stora floderna Obs och Jensisejs floddalar. Karta Historiens Fenix efter Mangerud et al 2004.

I Sibirien antas ha rått köld och torka under det senaste istida maximumet i flera källor. Men frågan om Sibiriens dåvarande klimat kompliceras av den nya upptäckten av den fennoskandiska isskölden även bredde ut sig över norra delen av västra Sibirien. Därvid bildades en först på 00-talet upptäckt gigantisk sötvattensjö, som täckte västra Sibiriens hela lågland eller stora delar av det. Vattensamlingen hade uppkommit genom att inlandsisen hade vallat in floderna Obs och Jenisejs utlopp i norr så tidigt som för 90 000 år sedan (alltså långt före senaste maximum). Sjön sträckte sig 1500 km från norr till söder och nådde i söder bl a den nuvarande staden Tomsk. Där finns det norr om staden i dag helt överväxta jättedyner som minnen från den gamla insjöstranden. Sjön var också 1500 km bred i sin bredaste punkt. Under den första maximala nedisningen för just 90 000 år tillbaka hade den kontakt med Aralsjön och Kaspiska havet. För omkring 13 000 år tillbaka skulle sedan isbarriären i norr ha brustit och sjön tömts i havet (Lioubimtseva 1994).

Satellitkarta från Wikipedia visande delar av Eurasien med det västsibiriska låglandets gränser markerat med rött. Genom detta enorma område rinner floderna Ob och Jenisej från söder mot norr. Vattendragens utlopp i Karahavet i norr var tilltäppta av den östliga delen av en euroasiatiska isskölden. Tilltäppningen började enligt en del källor redan för 90 000 år sedan. Låglandet var sedan under 80 000 år översvämmat, men i vilken omfattning är oklart. En tolkning säger att med undantag för en del öar var hela området täckt av vatten, en annan hävdar att översvämningen endast omfattade floderna Jenisejs och Obs egentliga dalar. Åtminstone under den första stora glaciationen med början för just 90 000 år tillbaka tömdes sjön i Kaspiska havet (nere i vänstra hörnet). Bild från Wikipedia.

Detta är en beskrivning av sjön baserad på ryska geologers iakttagelser. Men det finns västeuropeisk tolkning av samma fakta som skildrar sjöns historia som betydligt mindre imponerande: Sjön skulle ”bara” ha omfattat floderna Jenisejs och Obs dalar (Mangerud et al 2004). Men den förklarar inte de stora sanddynerna utanför stadens Tomsk.

Hittills har ingen försökt systematiskt undersöka om det fanns bosättningar utmed sjöns södra strand. Ett undantag utgör en fyndplats vid Tomsk, som har visat sig ha en ålder av 13 000 år. Det var frågan om en mammutarnas kyrkogård. Den hade plundrats på fruset kött och mammutbetar (Derevanko 1998). I övrigt känner man inte till vilken verkan den enorma sjön hade på klimatet, men man kan misstänka att den inte var obetydlig. Det verkar därför troligt att området söder om sjön var befolkat av jägare, som inte bodde i grottor utan kan ha byggt sig husliknande hyddor som liknade de mongoliska jurtorna. Ryska arkeologer har emellertid inte sökt efter sådana slag av tidiga byggnader.

När den Västsibiriska issjön vid det maximala skedets slut tömdes i havet och den gamla sjöbottnen började torka ut, förflyttade sig befolkningen söder om sjön långsamt norrut. Detta förhållande pekar på att under själva maximumet kom kontakterna västerut till det östeuropeiska systemet med byteskedjor att omfatta bara området söder om den Västsibiriska issjön.

Denna sjö hade kontakt med Bajkal-området i östra Sibirien genom Angarafloden. Den är idag ett biflöde till Jenisejfloden och börjar just i Bajkalsjön. Utmed dess lopp från den nämnda sjön finns ett stort antal grottor som alla tycks ha varit bebodda under senaste maximum (ibid). Det ger ett intryck av att just Angaraflodens övre lopp i synnerhet och Bajkal-området i allmänhet var ovanligt tätt bebott för förhållandena under jägarstenåldern. Det pekar på att här fungerade ett annat självständigt bytessystem.

Ungefär 700 km sydväst om Bajkalsjön finns ett stort bergsområde som benämns Altaibergen. I dalarna och slättlanden mellan bergen finns sjöar och vattendrag — den långa Jenisejfloden börjar faktiskt här. Området hade en biomassa som var favorabel för jägare.

Det var sedan i Denisovagrottan i Altaibergen som lämningarna av den nya antropologiska människotyp som fick namn efter grottan hittades. Mycket tyder på att det var av denisovamänniskorna som de moderna lärde sig hur man skulle leva i arktiska och semiarktiska förhållanden för 50 000 till 30 000 år sedan. Altai-Bajkal-området kan ha varit ett av flera områden med ovanligt dynamisk utveckling före och efter istiden. Men det är något för framtida forskning att reda ut.

Sungir

Sungir är en fyndplats i norra europeiska Ryssland, som är berömd för sina praktfulla gravsättningar men annars undflyende och svårförståelig. Den ligger invid staden Vladimir, 200 km öster om Moskva och omkring 1000 km norr om Kostenki. En av rysk arkeologis främsta namn under 1900-talet, Otto Nikolevitj Bader (1903-1980), grävde ut 4500 kvadratmeter av fyndplatsen mellan 1957 och 1977 (Sungirs officiella webbplats: http://soilinst.msu.ru/~ladygin/sungir/). Därvid hittades 50 000 stenverktyg och 10 000 verktyg av andra material som ben (Hoffecker 2002). Stenmaterialet består huvudsakligen av skrapor och sylar men innehåller också pilspetsar av två typer: bifaciala triangelformade och bifaciala poppellöv-formade spetsar. De sistnämnda liknar den typ som vi omtalade kapitlet om solutréenkulturen. Jägarna i Sungir tycks främst ha fällt ren, häst och mammut, men också fynd av arktiskt hare föreligger (som kvinnorna kan ha jagat).

Det problematiska med Sungir är platsens storlek inte tycks ha några gränser utan sträcker sig in under staden Vladimir. I det utgrävda området har påträffats spår av hus, eldstäder och gropar som användes som skafferier. Därtill finns åtminstone tre praktgravsättningar och lämningar från ytterligare fyra döda. Men dateringar verkar motsägelsefulla och spänner mellan 29 000 och 19 000 före nuet. Två av gravsättningarna har med nya metoder dock kunna fastställas till 27 050-26 000 (Dobrovolskaya et al 2012).

I en av de gravar som påträffades i Sungir fanns skelettet av en man. Efter flertal undersökningar av ryska osteologer pekar på att han var dryga 50 år vid sitt frånfälle. Han hade lagts på rygg med händerna i kors över höfterna. På hans kläder hade sytts tusentals små pärlor av mammutelfenben, en högstatusdräkt. Mannen hade varit omkring 175 cm lång i livet. Han var troligen kraftigt byggd av cromagnon-typ. Hans utseende har rekonstruerats från det bevarade kraniet. Bilden, som visar honom utan och med skägg, är lånad från Sungirs officiella hemsida (http://soilinst.msu.ru/~ladygin/sungir/).

Storleken på området och praktgravsättningarna pekar på att Sungir var ett ceremonicentrum. Som kärna skulle ha funnits en mer eller mindre fast bosättning, vilket resterna av hus pekar på. Men storleken på fyndområdet tyder också på att det var en allmän samlingsplats för de grupper eller stammar som levde på norra sidan av Valdajbergen och troligen även längre väster ut. Sungir tycks ha varit i bruk under senare halvan av vad ryska geologer kallar Mellersta Valdaj-interstadialen (Würm i Västeuropa). Den pågick från för 45 000 år sedan t o m 25 000 år tillbaka med en kall period för 36-32 000 år sedan. Under värmetopparna kan det ha vuxit träd i Sungir-området (Arslanov 1993).

Sungir hade förbindelser med Kostenki. Det ingick troligen i det sistnämndas bytesnätverk. Sungir räknas också till Kostenki-Streletsk-kulturen, också kallad streletskienkulturen. Men det intressanta är de lövformiga pilspetsarna. De förekom främst längre väster ut och användes inte minst i solutréenkulturen. Genom Sungir skulle delar av norra Centraleuropa och Västeuropa haft kontakt med Kostenki-nätverket.

Mestadels tycks ha rått ständig tjäle i Sungir. När det senaste maximumskedet satte in för 19 000 år sedan skulle platsen ha övergivits. Sungirborna flyttade söder ut, kanske till Kostenki, som blivit tomt.

Social organisation

Den arkeologiska analysen av den sociala uppbyggnaden av de föreslagna ceremonicentra som noder i byteskedjorna har ännu inte hunnit så långt att vi skulle ha säkra uppgifter om den. Men de mesolitiska gravfälten på Renön i Onegan i dagens ryska Karelen (Zvelebil 2008) och vid Zvejnieki i dagens norra Lettland (ibid; Nilsson Stutz et al 2008) visar på en gammal organisationsmodell. Beaktande den sega konservatism, som utmärkte jägarstenåldern är det sannolikt att modellen uppstod under senast gravettienkulturen och utvecklades under det istida maximumet, då miljötrycket obarmhärtigt drev på utvecklingen. Den skulle ha haft följande utseende:

I varje ceremonicentrum fanns något slag av ledande grupp, som bildades av prästerna och deras familjer. Prästerna fick sin status och auktoritet av att de uppfattades som heliga, något som utåt kunde iakttas genom något tecken på deras klädedräkt samt ofta genom att de var fetare än vanliga människor på denna tid. Därtill är det troligt att översteprästen kunde ståta med ett harem. Denna grupp försörjdes av specialiserade jägare. Prästerna var sannolikt medicinmän av afrikansk typ, inte schamaner. Ledargruppen i ett centrum organiserade också byteskedjorna.

Av de arkeologiska fynden i Östeuropa går det att se att olika slag av sten och snäckskal transporterades långa sträckor (Hoffecker 2002). Men i de arktiska förhållandena fanns behov av även andra slag av föremål, som människorna annars skulle ha tillverkat själva. Så möjliga bytesobjekt kunde ha varit läder, textilier (vävda av fibrer från brännässlor och/eller hampa), starka rep, olika slag av nät för såväl jakt av småvilt som fiske, träföremål (kanske rentav skålar och skedar av trä) (ibid) och mycket annat som det fanns användning för i vardagslivet i de arktiska förhållandena. Vintertid var det därtill relativt lätt att transportera ganska stora mängder föremål på någon form av improviserade slädar dragna av människor. Men som framgår av essän om gravettienkulturen hade man i pavolovienkulturen tämjt hundar, som användes att på slädar dra de tunga mammutkropparna till lägret. Även om än så länge bevis saknas, kan det inte uteslutas även den östeuropeiska gravettienkulturen använde sig av hunddragna slädar för sina transporter.

Språkutvecklingen

Streletskienkulturen i Kostenki hade som vi sett för tiden täta kontakter med Mal'ta-Bureth-kulturen vid Bajkalsjön. Det framgår av både arkeogenetiska och kulturella bevis. Det arkeogenetiska handlar om analys av kärnDNA:et hos ett kraniefynd i Kostenki (Kostenki 14; Seguin-Orlando et al 2014). Mannen i fråga hade avlidit någon gång för 37 000 år tillbaka. Analysen visade sig att han var nära släkt med ett skelettfynd från Bajkal-området, den s k Mal'ta-pojken, 24 000 år gammal (ibid). Det kulturella handlar om att gudinnestatyetterna i Kostenki och Mal'ta liknar varandra.

Till detta kommer ett språkhistoriska bevis. Ett och samma språk tycks en gång ha omfattat större delen av norra Eurasien, allt från Västeuropa till Östeuropa, genom Centralasien och Sibirien för att i dess östliga del förgrena sig till både Kina och Nordamerika. Det är frågan om den Dene-kaukasiska språkstammen, som arbetats fram av en räcka lingvister, bland dem inte minst den framstående ryske språkhistorikern Sergei Starostin (1953-2005). Enligt hypotesen skulle Na-Dene-tungomålen bland Kanadas indianer, den stora Sino-tibetanska språkstammen, Jenisei-idiomet Ket i Sibirien, burushaski-språket i Kashmir, de nordkaukasiska idiomen och det baskiska tungomålet alla ha utvecklats från ett gammalt språk som döpts till proto-Dene-kaukasiska (Ruhlen 1994).

Det bör genast framhållas att denna hypotes är ifrågasatt av den förvånansvärt stora gruppen av konservativa språkhistoriker, som inte tror att ett språks historia kan kartläggas längre bakåt i tiden än cirka 6000, i bästa fall 8000 år. Anhängarna av hypotesen är därför mycket försiktiga och vill datera utbredningen av denna språkstam till tiden efter det istida maximumet, till ungefär 12-10 000 år sedan. Men enligt de arkeologiska och genetiska indikationerna skedde spridningen under en utdragen process med början långt före det istida maximumet genom först migration och sedan det bytessystem som upparbetades. Den fortsatte därpå i form av utvandring från Europa under själva maximumet. En bit efter det spreds det från nordostliga Asien, också kallat Ryska fjärran östern, över Beringsund till Nordamerika.

Det är lätt att inta en eurocentrisk hållning och tro att det var den arkaiska baskisk/nordkaukasiska språkstammen uppstod i Europa och spreds österut. Men språkhistorikerna menar att det var tvärtom. Ursprunget skulle ha legat i Kina på grund av den väldiga utbredningen av de olika kinesiska dialekterna samt de tibetanska och burmesiska tungomålen. Men det är mest en gissning. Det tar inte hänsyn till att den moderna människan befolkade Asien från två håll: Den ena skedde från södra Pakistan uppför Indusfloden in i Centralasien, den andra ägde rum utmed Asien sydkust, troligen ganska snart till en viktig del med båtar i någon form. Här ska vi därför granska möjligheten att den Dene-kaukasiska språkstammen skulle till en del skulle ha vuxit fram i Centralasien i form av preproto-burushaski.

Tarimbassängen i Xinjiang

Som framgår av min essä ”Ut från Afrika” var utvandringen från denna kontinent en långvarig process som i vågor pågick under mer än 50 000 år (Lindgren 2015). Migrationen skedde längs två vägar, dels över Bab el Mandab-sundet och södra Arabiska halvön, dels genom Levanten. I en av de tidigaste vågorna nådde en grupp Kina för cirka 80 000 år tillbaka (Liu et al 2015). Vi kallar dem här tidigmoderna. Medan utvandringen länge var opportunistisk och möjliggjord av fördelaktiga klimatologiska förhållanden kom en vändning för 60 000 år tillbaka (Stringer 2011). Då inträffade den sista vågen, som troligen var organiserad. Den skulle ha utgått från Persiska vikens då torrlagda dalsänka. En grupp flyttade från denna dal till Indusflodens mynning och grundade där ett samhälle likt det som de lämnat; det skulle ha varit ett tidigt ceremonicentrum, där den ledande familjen var mer eller mindre bofast. Den emigrerande gruppen leddes av en eller flera präster av afrikansk medicinmannatyp, som emellertid alla var skolade slaktare (Stiner et al 2009); de kontrollerade de byten som fördes till centrumet genom att kunnigt och skickligt fördela köttet enligt bestämda regler. Gruppen hade vidare en majoritet av kvinnor som en följd av att sönerna var partrilokala och stannade hemma (Lippold et al 2014) medan döttrarna sökte sig män i andra grupper. Genom att detta kvinnliga överskott gifte sig med tidigmoderna män, som alltså redan fanns på platsen, blev ceremonicentrumet socialt förankrat i den nya miljön.

På detta sätt organiserad skulle expansionen ha fortsatt. Utmed hela den indiska kusten grundades ceremonicentra med jämna mellanrum. Det är möjligt att ett antal små folk, som kallas negritos, utgör minnen från dessa centra, alltså ett slags relikter från expansionen. Vid kusten av dagens Bangladesh, troligen vid Gangesflodens mynning, skulle de ha stött på tidigmoderna som av denisoverna ha lärt sig bygga högsjökanoter. Det var nämligen från Bangladesh som Andamanerna befolkades, troligen redan av tidigmoderna (Thangaraj et al 2003). Expansionen skulle alltså ha fortsatt båtledes. Norra Kinas kuster nåddes någon gång kring för 45 000 år sedan.

En annan expansionsrutt var Indusfloden. När människorna färdades uppför den kom de småningom till bergskedjan Hindu-Kush. Via dess Khyber-pass hittade en utsänd grupp till Afghanistan. Därifrån kunde grupper fortsätta till södra Turkmenistan. En fortsatt expansion gick sedan genom nuvarande Kirgizstan in i Xinjiang, d v s dagens västra Kina. Enligt arkeogenetikern Spencer Wells skulle Tarimbassängen i Xinjiang för 55 000 år ha varit en stor grönskande oas (Wells et al 2001). Så migranternas slog sig ned där. Vi kommer att kalla dem tarimeser.

Femtusen år senare kom emellertid torkan smygande. Av Wells undersökning av mannens Y-kromosom vet vi att grupper av dessa tarimeser sökte sig väster ut till Östeuropa (ibid). Men andra kan ha valt att vandra österut in i södra Sibirien, kanske först till Altaibergen och sedan också till området kring Bajkalsjön. Det skulle kunna vara förklaringen till att den ryska arkeologin Streltsin kunde upptäcka att ungefär likadan stensmidesteknik förekom i östra Sibirien och Östeuropa. Men expansionen fortsatte från Bajkal-området men vände söderut. Kring för 42 000 år sedan nådde tarimeser nuvarande Tengger-öknen i nordligaste Kina (Sun et al 2013). Denna öken då var grön tack vare att monsunregn från Stilla havet nådde dit. En fyndplats vid namn Shuidonggou kan ha varit ceremonicentrum.

När de moderna människorna tvingades lämna Tarimbassängen för cirka 50 000 år sedan skulle de haft med sig den ursprungliga versionen av burushaski, alltså preproto-burushaski I andra essäer har jag kallat detta språk för tarimesiska. Det kommer jag också att göra nedan, ty tarimesiska tycks ha haft stor evolutionspotential. Det kan misstänkas att också de finsk-uraliska och mongoliska språkstammarna uppstod från tarimesiska. När tarimeserna hittade till såväl södra Sibirien som Östeuropa förde de sitt tungomål dit. Från Sibirien sökte de sig småningom söder ut och fann vägen till Tengger-öknen, dit alltså även detta språk kom att spridas.

Schematisk karta över Asien visande de två vägarna som Asien befolkades av moderna människor för efter 60 000 år sedan. Rött markerar det föreslagna ceremonicentrumet vid Indusflodens mynning. Expansionen österut (markerad med blått) började för cirka 55 000 år tillbaka och skedde till fots tills man nådde Bangladesh. Därifrån fortsatte den per båt (Andamanerna befolkades från Bangladesh). Expansionen norrut (beige) ägde rum ungefär samtidigt via Afghanistan till Tarimbassängen i Xinjiang i västra Kina. Efter femtusen år fortsatte utvandringen därifrån (grönt), dels västerut till Kostenki, dels österut till Tengger-öknen, som i båda fallen nåddes för cirka 42 000 år sedan. Karta hypertexter.se.

”Bambukultur”

Södra Kina nåddes för cirka 80 000 år av en tidig utvandring från Afrika (Liu et al 2015). Sedan kom en ny våg av moderna invandrare någon gång för mellan 50 000 och 40 000 år tillbaka. Som båtburna höll de sig mest till kusterna, men tog sig förstås också uppför floderna där det var möjligt. Som inträffat i Indien, Sydostasien och nu i södra Kina medförde invandringen ingen utveckling av stensmidet. De flesta arkeologer som studerat området tror att det berodde på att människorna här började göra verktyg av bambu. Denna övergång till en ”bambukultur” kan vara en följd av ett inflytande från denisoverna. Särskilt i Sydostasien tycks de moderna ha smält samman med denisoverna (Skoglund 2013: 41). De verkar i en del avseenden ha varit mer tekniskt utvecklade än de moderna (se bilden t h). De moderna kunde kanske vidareutveckla denisovernas arv och göra fler och attraktiva bambuprodukter.

Intressant i detta sammanhang är Nihewanbassängen med anslutande mindre floddalgångar 160 km väster om men i höjd med Beijing. Där har först europeiska (1920-talet) och sedan kinesiska arkeologer (efter 1972) hittat ett stort antal lämningar av äldre antropologiska typer som Homo erectus börjande redan från för 1,7 miljoner år tillbaka (Ao et al 2013). Från övre jägarstenåldern, då moderna människor nådde bassängen, skulle fynden vara av en ålder av dryga 40 000 år (Guo et al 2017). De många utgrävningarna i denna bassäng med omgivningar pekar på att den hade varit ovanligt tätt befolkad för sin tid. Men någonting som liknar ett ceremonicentrum har ännu inte påträffats.

Det kunde tänkas att bytesutvecklingen började med att protokineser Nihewanbassängen etablerade en bestående byteskontakt med det eventuella centret i Shuidonggou, och via det med ceremonicentrumet i Mal'ta vid Bajkalsjön. Eftersom byte av gåvor mellan två grupper innebar en störning i balansen i naturen måste utväxlandet ske på ett rituellt motverkande sätt. Någondera gudinnorna måste vara närvarande genom åkallan och/eller en statyett. Förhandlingarna måste ske på ett språk som båda parter talade. Det uppfattades därvid som heligt. Ville man vara delaktig i ett bytessystem måste lära sig det heliga språket.

Så protokineser från Nihewanbassängen kontaktade Shuidonggou och i förlängningen Mal'ta sökande efter mammutelfenben och de tätare och varmare pälsverk som arktiska djur har. I gengåvor hade protokineserna sannolikt textilier, som de tarimesiska utvandrarna var attraherade av. Det var ännu inte sidentyger eftersom det är ett komplicerat hantverk att ta tillvara silkestrådarna. Däremot kan det ha varit frågan om tyger av bambufiber och/eller andra material som gav mjuka ytor. Resultatet av bytandet av gåvor blev hur som helst att protokineserna i norra Kina kom att ta över det tarimesiska språket (protoburushaski-idiomet). Det kom sedan att blandas med de många olika språk som talade i Kina under övre jägarstenåldern, för att till slut bli kinesiska under tiden efter det senaste istida maximumet.

Mal'ta och Kostenki skulle ha haft ett mer eller mindre gemensamt språk, alltså tarimesiska, vid sina kontakter. Det underlättade dem och gjorde utbytet mera intensivt, trots att kulturutvecklingen kom att gå något isär. Först för omkring 33 000 år sedan började ett bytesnätverk växa fram i Europa. Följden av det blev att Kostenkis version av tarimesiska småningom spreds väster ut och kom att dominera i Europa under gravettienkulturen. Det var en utveckling som förstärktes av att de ledande familjerna genom giftermål och släktskap försäkrade sig om fortgående kontakt (Lansing et al 2017).

Det intressanta är att det faktiskt finns ett visst arkeologiskt stöd för att streletskienkulturen i Östeuropa hade kontakter med Kina. Vid utgrävningar i Sungir påträffades ett mansskelett av ostasiatisk typ (Hoffecker 2002). Var han en ensam vandrare, t ex en flykting, eller hade han kommit med en protokinesisk grupp, en delegation på modernt språk? Kan det ha hänt att gruppen hade gjort ett besök i Sungir, varvid en medlem hade blivit sjuk och avlidit? För det sistnämnda alternativet talar gravsättningen, ty det var främst hedrade personer som gravsattes i Sungir som på andra håll i Europa på denna tid.

Djuktaikulturen

Slutligen kom det istida maximumet. Det ledde till en utvandring i en sådan skala att tarimesiskan, som utvecklats till proto-nordkaukasiska, fördes till Ostasien, tydligen närmare bestämt Nordostasien, också kallat Ryska Fjärran Östern. Där kan utvandrarna ha gett upphov till vad som benämns Djuktaikulturen. Det var i den som shamanismen kan misstänkas ha uppstått. När maximumskedet var över kom grupper från den innovativa Djuktaikulturen att fortsätta över Beringssund till Nordamerika (Yi et al 1985). Med sig hade de det proto-nordkaukasiska språket, som då hade hunnit utvecklas till proto-Na-Dene.

I samband maximumet upphörde också det upparbetade bytesnätverket att fungera. I Europa drog sig jägarna samman i refugier där tarimesiskan utvecklades till protobaskiska i Västeuropa och någonstans på Krim eller Kaukasus blev tarimesiskan proto-nordkaukasiskt språk. Utmed den södra Medelhavskusten uppstod ett okänt språk som talades från Spanien till västra Balkan. Tarimesiskan i Turkistan och Afghanistan blev isolerad men fortlevde som burushaski till början av bronsåldern då det trängdes undan av iranska språk. I Sibirien levde också tarimesiskan vidare ända till mongoliskt-turkiska grupper började trängade undan det någon gång efter jordbrukets införande. Kvar blev Ket. I norra Kina bröts kontakterna norr ut och bytandet koncentrerades på södra Kina. På sätt eller annat anslöts Tibet till bytesnätverket, vilket ledde till att protokinesiska spreds dit.

Vi vet ännu inte om denna beskrivning kan uppfattas som historisk sanning, ty underlaget är inte överväldigande. Ett av problemen är att tekniken för stensmidet länge inte utvecklades nämnvärt i Kina och Sydostasien, vilket har gjort att eurocentriska arkeologer har betraktat Kina som efterblivet. Det har kinesiska arkeologer givetvis inte uppskattat (Gao 2013). Troligen innebar ”bambukulturen” i södra Kina och Sydostasien något mycket speciellt, vilket skulle förklara varför det protokinesiska språket genom ett troligt bytessystem kunde spridas till Tibet och därifrån också till Burma. Genom dagens Myanmar fick protokineserna kontakt med Indien och handelssystemet där, vilket måste ha betytt en hel del. Men vad vet vi inte!

Men detta är inte det enda överraskande perspektivet på utvecklingen före och under det istida maximumet när man tvärvetenskapligt gräver djupare. Ett annat ska vi försöka teckna i nästa kapitel. Det skulle handla om ett folk som kallas subarer i de tidiga mesopotomiska dokumenten.

Till nästa avsnitt: Protosubarerna tog över
Till historiemenyn.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 140402. Försvann från webben på hösten 2014 på grund av ett sabotage. Uppdaterad och ånyo utlagd 2017-12-06. Layouten uppdaterad 2018-07-19.

---

Sänd en kommentar till essän!

Källor, detta kapitel:

Ao et al 2013: Hong Ao, Zhisheng An, Mark J. Dekkers, Yongxiang Li, Guoqiao Xiao, Xiaoke Qiang, Hui Zhao: Pleistocene magnetochronology of the fauna and Paleolithic sites in the Nihewan Basin: Significance for environmental and hominin evolution in North China. Quaternary Geochronology 18 (2013).
Arslanov 1993: KU. A. Arslanov: Late pleistocene geochronology of European Russia. Radiocarbon, VOL. 35, No. 3, 1993.
Derevanko 1998: Anatoly P. Derevanko (redaktör): The Paleolithic of Siberia.
Dobrovolskaya et al 2012: M. Dobrovolskaya, M.-P. Richards and E. Trinkaus: Direct radiocarbon dates for the Mid Upper Paleolithic (eastern Gravettian) burials from Sunghir, Russia. Bulletins et mémoires de la Société d'anthropologie de Paris, June 2012, Volume 24, Issue 1-2.
Gao 2013: Xing Gao: Paleolithic Cultures in China. Uniqueness and Divergence. Current Anthropology Volume 54, Supplement 8, December 2013.
Guo et al 2017: Yu-Jie Guo, Bo Li, Jia-Fu Zhang, Bao-Yin Yuan, Fei Xie and Richard G. Roberts: New ages for the Upper Palaeolithic site of Xibaimaying in the Nihewan Basin, northern China: implications for small-tool and microblade industries in north-east Asia during Marine Isotope Stages 2 and 3. Journal of Quaternary Science (2017) 32(4).
Hoffecker 2002: John F Hoffecker: Desolate Landscapes, Ice-Ages Settlement in Eastern Europe. Rutgers University Press.
Hoffecker 2009: John F Hoffecker: The spread of modern humans in Europe. PNAS 106(38): 16040-16045.
Lansing et al 2017: J. Stephen Lansing, Cheryl Abundo, Guy S. Jacobs, Elsa G. Guillot, Stefan Thurner, Lock Yue Chew, Tanmoy Bhattacharya, Ning Ning Chung, Herawati Sudoyo, Sean S. Downey, and Murray P. Cox: Kinship structures create persistent channels for language transmission. PNAS 2017, doi.org/10.1073/pnas.1706416114
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Ut från Afrika 1-2. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Ut_fr_A_01.htm)
Lippold et al 2014: Sebastian Lippold, Hongyang Xu, Albert Ko, Mingkun Li, Gabriel Renaud, Anne Butthof, Roland Schröder and Mark Stoneking: Human paternal and maternal demographic histories: insights from high-resolution Y chromosome and mtDNA sequences. Investigative Genetics 2014, 5:13
Lioubimtseva 1994: E. U. Lioubimtseva, S P Gorshkov and J M Adams: A giant Siberian lake during the last glacial: Evidence and implications. http://www.esd.ornl.gov/projects/qen/lake.html
Liu et al 2015: Wu Liu, Maria Martinon-Torres, Yan-jun Cai, Song Xing, Hao-wen Tong, Mark Jan Sier, Xiao-hong Wu, R. Lawrence Edwards, Hai Cheng, Shu-wen Pei, Yi-yuan Li, Xiong-xin Yang, Jose Maria Bermudez de Castro & Xiu-jie Wu: The earliest unequivocally modern humans in southern China. Nature, October 2015.
Mangerud et al 2004: Jan Mangerud, Martin Jakobsson, Helena Alexanderson, Valery Astakhov, Garry K.C. Clarke, Mona Henriksen, Christian Hjort, Gerhard Krinner, Juha-Pekka Lunkka, Per Möller, Andrew Murray, Olga Nikolskaya, Matti Saarnisto, John Inge Svendsen: Ice-dammed lakes and rerouting of the drainage of northern Eurasia during the Last Glaciation. Quaternary Science Reviews 23 (2004).
Nilsson Stutz et al 2008: Liv Nilsson Stutz, Lars Larsson and Ilga Zagorska: Preliminary results from the 2007 excavation. Mesolithic Miscellany 19:1, 12-16.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Andrea Manica, Ida Moltke, Anders Albrechtsen, Amy Ko, Ashot Margaryan, Vyacheslav Moiseyev, Ted Goebel, Michael Westaway, David Lambert, Valeri Khartanovich, Jeffrey D. Wall, Philip R. Nigst, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science 28 November 2014, Vol 346, Issue 6213.
Skoglund 2013: Pontus Skoglund: Reconstructing the Human Past using Ancient and Modern Genomes. Acta Universitatis Upsaliensis.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barka, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Sun et al 2013: Xuefeng Sun, Huayu Lu, Shuangwen Yi, and J.-J. Bahain: Age and paleoenvironment of Paleolithic stone artifact remains discovered in the Tengger Desert, northern China. Journal of arid environments 2013, v. 91
Thangaraj et al 2003: Kumarasamy Thangaraj, Alla G. Reddy, Lalji Singh, V. Raghavendra Rao, Subhash C. Sehgal, Melanie Pierson, Peter A. Underhill, Ian G. Frame, and Erika Hagelberg: Genetic Affinities of the Andaman Islanders, a Vanishing Human Population. Current Biology, Vol. 13, January 21, 2003.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Yi et al 1985: Seonbok Yi, Geoffrey Clark, Jean S. Aigner, S. Bhaskar, Alexander B. Dolitsky, Gai Pei, Kathleen F. Galvin, Fumiko Ikawa-Smith, Shimpei Kato, Philip L. Kohl, Richard B. Stamps, and William B. Workman: The ”Dyuktai Culture” and New World Origins. Current Anthropology, Volume 26, Number 1, Feb., 1985.
Zvelebil 2008: Marek Zvelebil: Innovating Hunter-Gatherer: The Mesolithic in Baltic. Kapitel två i antologin Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins. Cambridge.

---