olutréenkulturen har fått sitt namn efter den första fyndplatsen vid Crôt du Charnier i Solutré i departementet Saône-et-Loire i östra Frankrike (punkt 12 på kartan nedan). Det är egentligen ett namn på en ny, avancerad stensmidesteknik (men beteckningen kommer här att användas i också en vidare bemärkelse avseende hela kulturen och tidsperioden). Den tog sin början för cirka 25 000 år sedan och verkar att på pågått till för 17 000 år sedan, då den postglaciala Magdalenienkulturen tog över.

Genom ett omfattande arbete tog Solutréenkulturens smeder fram från flintkärnor lager- eller pilbladsformade stenverktyg. Därvid slog man inte med en hårdare sten bort flisor från kärnstenen utan använde mjukare verktyg av trä och ben. Slagen var lätta och ibland handlade det om att tillräckligt hårt trycka bort stenflisan. Med denna teknik kunde man knacka små flisor från stenen och forma dem som man ville.

Solutréenkulturens utbredning och huvudfyndplatser i Västeuropa enligt en fransk karta på internet. På Iberiska halvön ligger alla lägerplatserna vid kusten. På karta anges en äldre datering för solutréenkulturen.

De alltid lager- eller pilbladsformade verktygen, som tillverkades på detta sätt, var bl a pil- och spjutspetsar, skrapor, sylar och knivar samt ceremoniella föremål. De sistnämnda handlade om ytterst tunna — ner mot en halv centimeter — lagerbladsformade skivor, som kunde vara 35 cm långa. De hade ingen praktisk nytta, eftersom de mycket lätt bröts i bitar.

Professorn i antropologi vid University of California Santa Barbara, Michael Jochim, har listat alla egendomligheter i fråga om solutréenkulturens spetsar (Jochim 2011: 94):

1. Till spetsarna har använts ett råmaterial, som ofta är av särskilt hög kvalitet och randigt i flera färger, visande på en särskilt omsorg i valet av material.
2. Det arbete som lagts ned att tillverka spetsarna överträffar i anmärkningsvärd omfattning det som gått åt vid tillverkningen av andra föremål.
3. Ett antal av spetsarna är så tunna och delikata att det med säkerhet skulle brista vid användning.
4. En del exemplar är så stora (med en längd på 35 cm) att det verkar omöjligt att kunna fästa dem på ett spjutskaft.
5. En del fyndplatser har ett mycket stort antal spetsar som Le Placard i sydvästra Frankrike, där har påträffats mer än 5000 stycken.
6. Vid Volgu i sydvästra Frankrike har hittats en gömma med 17 stora spetsar som inte var associerad till någon bosättning.

Två stora artefakter av flinta från Solutréenkulturen i Frankrike. Den övre har en längd av 35 centimeter. De kommer från ett depåfynd i Volgu i sydvästra Frankrike. De hade stuckits ned i marken. De hade alla sannolikt gjorts av en och samma stensmed. Foto från Internet.

Det var alltså någonting mycket speciellt med solutréenkulturens pilspetsar med formen lager- och pilblad. Jag föreslår att det märkliga var att de avbildade ödesgudinnan i stiliserad form (se bilden längre ned i högerspalten). Den skrovliga ytan på spetsarna försökte kanske imitera det nät, som symboliserade henne i aspekten av ödesgudinna. Med den valda formen skulle spetsarna ha fått hennes styrande kraft och troddes därmed träffa och döda bättre än tidigare former av spetsar. Men på grund av formen var de var också heliga föremål. Det praktiska och heliga gick hand i hand även på denna tid.

Men historiskt sett allra intressantast är att solutréenkulturens pilbladsformade spetsar påminner om de bladformade spetsar som neandertalare smidde i bl a Vindijagrottan närmare 30 000 år tidigare, en form som sedan tycks ha övertagits av de invandrade cromagnonerna. Kan den heliga form, som solutréenkulturens människor såg i sina spetsar vara ett försök till återgång till vad man uppfattade ursprungsformen? Kan solutréenkulturen vara den första dokumenterade reaktionen på ett ”degenererat” och ”urartat” liv? I försöken att förstå de återkommande köldvågornas fenomen skulle solutréenkulturen ha tolkat det så att de hade börjat leva ”felaktigt” och måste återgå till ett äldre och ”renare” skede.

Något slutgiltigt svar på denna fråga finns inte i dag. Det har att göra med att om man uppfattar kulturhistoria som enbart biologi och naturvetenskap, går kulturhistoriens verkliga innebörd förlorad och resultatet blir bisarrerier som att grottkonsten skulle vara resultatet av en mutation.

Mästersmeder

Ett annat intressant drag i smideskulturen är vissa stensmeder tycks ha tilltrotts förmåga att tillverka ”vackrare” eller ”kraftfullare” pilbladsspetsar än andra. På vissa fyndplatser finns indikationer på standardisering, sofistikerat tekniskt utförande och bevis för en omfattande produktion (Straus 2001: 332). Det har lett till förmodanden att det skulle ha funnits särskilt uppskattade mästersmeder, vars verktyg skulle ha varit efterfrågade. Men bland andra en av USA:s ledande specialister på solutréenkulturen, Lawrence Guy Straus, professor i antropologi vid universitet i New Mexiko, menar att det är bara spekulationer (ibid).

Men Straus är genomgående försiktig, bl a tror han inte, i överensstämmelse med 1990-talets postkoloniala föreställningar om primitivism, på förekomsten av ceremonicentra. Det finns ett antal grottor över hela det aktuella området med särskilt tjocka fyndlager, som visar på en mer eller mindre kontinuerlig användning över en mycket lång tid. Det har föreslagits att de skulle ha varit ceremonicentra. Men grottorna är för små för att ha kunnat användas som samlingsplatser, framhåller Straus (ibid). Men mera sannolikt är att i dessa grottor bodde präster och samlingarna ägde rum någonstans utanför.

Den franska arkeologen Jean Combier ledde utgrävningarna av det omfattande lägret i Solutré i östra Franrike, med betoning på de områden som tidigare utgrävare lämnat orörda (fyndplatsen hade upptäckts redan 1868 av geologen H de Ferry). I boken Solutré 1968-1998 redogör Combier bl a för de arkeosociologiska slutsatser han dragit från det material som kommit i dagen. Enligt honom levde solutréen-jägarna i hierarkiskt organiserade, homogena stammar. De förflyttade sig i landskapet enligt rutter som sedan länge varit etablerade och planerade. Rutten förde dem från områden som var rika i jaktbyte och fiske till områden med ett överflöd av ätlig växtlighet och med lättillgängliga stenfyndigheter. De höll sig till sitt revir och hade liten kontakt med jägarna i grannreviren (Combier et Montet-White 2002, kapitel 18).

Av Combiers beskrivning får man intrycket att hela stamgruppen förflyttade sig samtidigt. Att man därvid följde traditionella rutter skulle ha att göra med att man försökte undvika att göra någonting avvikande som troddes störa balansen i världen. Men där terrängen var en annan som vid den kantabriska kusten i norra Spanien tycks stamgruppen ha delats upp i mindre jägarband på 20-30 individer, som var och en hade sitt revir i form av en dalgång som från kusten gick upp i bergen (Straus 2009). Någonstans fanns sannolikt en gemensam samlingsplats för dessa undergrupper.

Men trots de arkeologiska slutsatserna att de stamliknande grupperna hade föga kontakt med varandra, var solutréenkulturen anmärkningsvärt enhetlig över hela sitt utbredningsområde (Straus 2001). Det tyder på att det fanns ett system för informationsutbyte, som skulle vara organiserat av just präster. I överensstämmelse med en av grundhypoteserna i denna essä hävdar jag att det var frågan om ett organiserat bytande av gåvor mellan de ledande prästerna i olika ceremonicentra, en tolkning som professorn i arkeologi vid University of California Santa Barbara, Michael Jochim, inte heller är främmande för (Jochim 2011: 96). Liksom vad som skedde i Östeuropa kom bytandet att beröra alla människor, ty det skulle också ha handlat om elementära, vardagliga ting som textilier (vävda av fiber från brännässlor och/eller hampa) och träföremål (bl a tallrikar, slevar, skedar). Med byteskedjorna spreds också den tolkning av kylan, som prästerna hade tagit fram, och som bidrog till solutréenkulturen fick en relativt enhetlig karaktär.

Vid en genomgång av ett benmaterial påträffat Combe Saunière i sydvästra Frankrike hittades också en mängd djurtänder med uppborrade hål i. De hade använts eller skulle användas som prydnader i ett halsband. Med ett undantag kom de alla från djur som jägarna som hade använt lägret själva hade fällt. Undantaget bestod av tänder av stenbock — ett populärt bytesdjur i Spanien. Enligt utgrävarna var de ”importerade” (Castel et al 2002). Det är än så länge ett enstaka fall, men efterhand som fler undersökningar enligt moderna metoder görs, kommer det att visa sig att att en jägargrupp genom bytessystemet kunde skaffa sig vad de behövde utöver det de själva hade tagit fram.

Dieten

Solutréenkulturens jägare fortsatte sina gravettienkollegers jaktmetoder, bl a lade man sig i bakhåll vid djurflockarnas vandringsleder. Vid den berömda Solutréklippan ledde det till masslakt av hästar. En flock drevs in i en återvändsgränd i en kanjon där större delen kunde dödas.

Tack vare uppfinningen av ett verktyg med vilken man ökade spjutens fart och kraft, en kastkäpp, blev dödandet säkrare. Ett spjut som fått sin fart utökad av kastkäppen trängde djupare in i bytesdjurets kropp. Kastkäppen var en stav med ett hål överst. Spjutet stacks in i hålet och så kastades spjutet med käppens hjälp. Det var inte så lätt som det låter utan det krävdes sannolikt mycket träning för att få kastkäppen att fungera på avsett sätt.

Vad var det för byten som solutréenkulturens jägare fällde? Arkeologerna har i Frankrike funnit ben av ren, i vissa fall upp till 90 procent, och sedan från bison och häst (Straus 2001) kvarlämnade på lägerplatserna. I Spanien dominerade som antytt stenbock kombinerat med kronhjort och även i mindre skala häst och uroxe (ibid). Det har fått arkeologerna att dra den slutsatsen att människorna åt huvudsakligen kött.

Men människor drygar gärna ut en köttdiet med växter. En utmärkt källa för kolhydrater är kaveldunets rotstock (Typha). Märgen kan ätas rå eller kokt eller torkad malas till mjöl, som uppblandat med vatten kan stekas till brödkakor. Det användes bevisligen i Italien, Centraleuropa och Östeuropa under gravettien (Revedin et al 2010). Men kölden gjorde att den på sin höjd trivdes i sydligaste Frankrike. Troligen bytte solutréenkulturens människorna till sig t ex torkade rotstockar av kaveldun mot t ex mammutelfenben.

Med kylan bredde däremot grå renlav (Cladonia rangiferina) ut sig. Den äts inte bara av renar utan kan även förtäras av människor. Den lär inte smaka särskilt gott. Men det går enkelt att tillreda renlavssoppa eller -gröt genom att blanda renlaven med vatten i en säck av läder. Sedan fäller man glödande stenar i vattnet, vilket får det att koka. Om man strör blåbär, krossade eller som bär, över tallriken, torde maten inte smaka så illa.

Vi kan också spekulera i möjligheten att solutréenmänniskorna om vårarna plockade från buskarna med björk de nyutslagna bladen och gjorde te av dem. Detsamma kunde man åstadkomma med blåbärsblad. Björn Kurtén har i en av sina romaner hävdat att de skulle t o m ha jäst vin av blåbär.

Besticken

Men växtdieten förutsätter att de hade tallrikar, skedar och muggar. Det normala på denna tid och ännu länge därefter är att man använde sådana utensilier tillverkade av trä. Men, som vi redan konstaterat, fanns det inte tillräckligt med träd för det under istidens kulmen i Europa. Hur löste man problemet?

En möjlighet är att solutréenperiodens människor använde skulderblad av hjort och ren som tallrikar och att man även gjorde skedar och slevar av djurben. Men hittills tycks bara från pavlovienkulturen ha påträffats benbitar snidade till skedar (Verpoorte 2001).

Problemet är dryckeskärlen. Nöjde man sig att alltid dricka ur handen? Det är inte troligt. Men just i fråga om dryckeskärl är vi fixerade vid tanken att de ska ha en vertikal konstruktion som koppar, muggar eller glas som vi är vana vid. Men vertikala dryckeskärl uppstod som en följd av att människorna började äta vid bord, som har en begränsad yta. Av förekomsten av små bägare med hals och rund fot utmejslade från lavasten hos natufierna för 12 000 år sedan (Mellaart 1973) kan man kanske dra slutsatsen att de ledande prästerna i denna kultur i Palestina använde sig av bord. Men före det åt man sittande på marken med den som måltidsunderlag. På marken är ytan inte lika begränsad, varför man kunde använda sig av horisontala dryckeskärl. Kanske var de båtformade som fortfarande hos en del naturfolk i Amazonas. Sådana kan förmodligen vikas av björknäver eller grävas ut från något hårt träslag som ask och ek. Hur som helst, drack man någon form av te var sådana nödvändiga.

En möjlig lösning på behovet av olika slag av träkärl var att de importerades från Magreb. Utflyttare från Europa hade i förhållandevis stor skala slagit sig ner i Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen. På Atlasbergen sluttningar växte skog, som kunde användas till att tillverka träkärl. Dem kunde man ha bytt mot skinn och andra slag av djurprodukter från Europa. Men några bevis för detta förslag finns ännu inte.

Undflyende

Solutréenkulturen verkar till en början komma oss ganska nära, men är ändå undflyende när vi försöker tränga ner i vardagsdetaljerna. Detta står i stark kontrast till vad tjeckiska och tyska arkeologer har gjort i Mähren respektive Svabiska Jura. Den franska utvecklingen har att göra med att amerikanska arkeologer tagit över utforskandet av solutréenkulturen. Många av dem är präglade av en logisk positivistisk metodformalism, som innebär ett precist, närmast naturvetenskapligt utgrävande, men förbud mot att dra sociala slutsatser av det framgrävda materialet. Det har resulterat i stor kunskap om stensmidesstilar, men en anmärkningsvärd okunskap om den sociala utvecklingen under den långa solutréenperioden.

En chans att ändra på bilden hade den amerikanska arkeologen James Sachett. Han fick uppdraget att gräva ut den stora högen i Solvieux i Isledalen i Dordogne i sydvästra Frankrike (Sachett 1999). Den misstänktes vara ett ceremonicentrum i det fria, som troddes ha varit kontinuerligt använt i 20 000 år (från för 29 000 till för 9 000 år sedan). Det kan inte uteslutas att det hade spelat en organiserande roll i solutréenkulturen. Men vid James Sachetts utgrävning 1994-95 fuskades det bort, trots att utgrävarna hittade flera grunder till runda hyddor och ett åtminstone 48 meter stort stenlagt golv. I stället lyfte Sachett fram en ny stensmidesstil, beauronnien, som han menade sig ha hittat i lagren (ibid). Men han fick inte den berömmelse han hoppades på. Hans påkostade utgrävningsrapport sågades elegant av Katie Boyle från MacDonald Institute vid Cambridge (Colin Renfrews institution) i en recension i tidskriften Antiquity (1/12 2000). Det ledde till att hans kolleger förhöll sig mycket kallsinniga till upptäckten.

---

Till nästa avsnittet: Badegoulienkulturen
Till historiemenyn.

Källor, detta kapitel:

Achilli et al 2004: Alessandro Achilli, Chiara Rengo, Chiara Magri, Vincenza Battaglia, Anna Olivieri, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Massimo Zeviani, Egill Briem, Valerio Carelli, Pedro Moral, Jean-Michel Dugoujon, Urmas Roostalu, Eva-Liis Loogväli, Toomas Kivisild, Hans-Jürgen Bandelt, Martin Richards, Richard Villems, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Ornella Semino, and Antonio Torroni: The Molecular Dissection of mtDNA Haplogroup H Confirms That the Franco-Cantabrian Glacial Refuge Was a Major Source for the European Gene Pool. Am. J. Hum. Genet. 75:910-918, 2004.
Atkinson & al 2008: Quentin D. Atkinson, Russell D. Gray, and Alexei J. Drummond: mtDNA Variation Predicts Population Size in Humans and Reveals a Major Southern Asian Chapter in Human Prehistory. Tidskriften Molecular Biology and Evolution 25 (2): 468. (2008).
Banks et al 2011: William E. Banks, Thierry Aubry, Francesco d'Errico, João Zilhão, Andrés Lira-Noriega, and A. Townsend Peterson: Eco-cultural niches of the Badegoulian: Unraveling links between cultural adaptation and ecology during the Last Glacial Maximum in France. J. Anthropol. Archaeol. (2011), doi:10.1016/j.jaa.2011.05.003
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates i verket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Cardona et al 2014: Alexia Cardona, Luca Pagani, Tiago Antao, Daniel J. Lawson, Christina A. Eichstaedt, Bryndis Yngvadottir, Ma Than Than Shwe, Joseph Wee, Irene Gallego Romero, Mait Metspalu, Richard Villems, Eske Willerslev, Chris Tyler-Smith, Srilakshmi Raj, Boris A. Malyarchuk, Miroslava V. Derenko, Toomas Kivisild: Genome-Wide Analysis of Cold Adaptation in Indigenous Siberian Populations. PLOS ONE, 1 May 2014, Volume 9, Issue 5.
Castel et al 2002: Jean-Christophe Castel, Despina Liolis, Véronique Laroulandie, Francois-Xavier Chauvière, Jean-Paul Chadelle, Anne Pike-Tay, Jean-Michel Geneste: Solutrean Animal Resource Exploation at Combe Saunière (Dordogne, France). Kapitel 17 i boken Integrating Zooarchaeology, redaktör Mark Maltby.
Clark et al 2004: Peter U. Clark, A. Marshall McCabe, Alan C. Mix, and Andrew J. Weaver: Rapid Rise of Sea Level 19,000 Years Ago and Its Global Implications. Science Vol 304, 21 May 2004.
Combier et Montet-White 2002: Jean Combier & Anta Montet-White, redaktörer: Solutré 1968-1998. Société Préhistorique Française, Mémoire XXX: 2002.
Gamble et al 2004: Gamble, C.S., Davies, W., Pettitt, P., Richards, M.: Climate change and evolving human diversity in Europe during the last glacial. Philosophical Transactions of the Royal Society B-Biological Sciences 359, 243-254.
Heinrich 1988: Hartmut Heinrich: Origin and consequences of cyclic ice rafting in the Northeast Atlantic Ocean during the past 130,000 years. Quaternary Research 29 (2): 142-152.
Jochim 2011: Michael Jochim: Upper Paleolithic. Artikel i boken European Prehistory, redaktör Saurunas Milisaukas.
Kurtén 1969: Björn Kurtén: Istiden. Forum.
Mellaart 1973: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. Thames & Hudson.
Pereira et al 2010: Luísa Pereira, Nuno M Silva, Ricardo Franco-Duarte, Verónica Fernandes, Joana B Pereira, Marta D Costa, Haidé Martins, Pedro Soares, Doron M Behar, Martin B Richards, Vincent Macaulay: Population expansion in the North African Late Pleistocene signalled by mitochondrial DNA haplogroup U6. BMC Evolutionary Biology 2010, 10:390.
Revedin et al 2010: Anna Revedin, Biancamaria Aranguren, Roberto Becattini, Laura Longo, Emanuele Marconi, Marta Mariotti Lippi, Natalia Skakun, Andrey Sinitsyn, Elena Spiridonova, and Jirí Svoboda: Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS November 2, 2010 vol. 107 no. 44.
Sackett 1999: James Sackett: The archaeology of Solvieux, an Upper Paleolithic open air site in France. Monumenta Archaeologica 19. UCLA Institute of Archaeology, Los Angeles.
Straus 2001: Lawrence Guy Straus: Solutrean i Encyclopedia of Prehistory, Volume 4: Europe. Redaktörer Peter N. Peregrine och Melvin Ember.
Straus et Gonzales Morales 2010: Lawrence Guy Straus and Manuel R. Gonzalez Morales: A preliminary description of Solutrean occupations in El Mirón cave (Ramales de la Victoria, Cantabria). Munibe No 60, 117-37, 2009.
Verpoorte 2001: Alexander Verpoorte: Places of art, traces of fire. A contextual approach to antropomorphic figurines in the Pavlovian (Central Europe, 29-24 kyr BP). University of Leiden.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 110911. Uppdaterad 110916. Utplånad från Internet hösten 2014 av ett sabotage mot servern. Uppdaterad och ånyo utlagd 2017-12-06. Layouten uppdaterad 2018-07-19.

---

Sänd en kommentar till essän!

---