andet Dilmun är omnämnt mågna gånger i den efterlämnade sumeriska litteraturen. Texterna återger sannolikt muntligt traderade berättelser, kansker från den första staden Eridu, men som senare åtminstone något bearbetats av såväl subarer som sumerer.
I Gilgamesh-eposet heter det om Dilmun:
Landet Dilmun är heligt,
landet Dilmun är rent;
I Dilmun hörs räven inte skälla,
ses inga vargar stjäla lamm;
Ploga dess feta marker
och de ger dig sin säd;
Låt din stad bli landets varvsbyggnad.
I myten om Enki and Ninhursag heter det:
Stadshusen är goda hus.
Dilmuns hus är goda hus.
Dess säd är god säd,
dess dadlar är stora dadlar,
dess jord ger tre skördar,
dess träd ger gott virke.
Vattnen flyter upp i hennes stora bassänger.
Hennes stad drack massor av vatten från dem.
Dilmun drack vatten i mängd från dem.
Hennes bassänger av saltvatten blev bassänger av sötvatten.
Hennes breda åkrar med många fåror gav ett överskott av säd.
Hennes stad har verkligen blivit ett varuhus för angöring till Landet.
Dilmun har verkligen blivit ett varuhus för angöring i Landet.
Historiker och arkeologer har försökt förlägga Dilmun till Bahrain, en ö i södra delen av Persiska viken mellan fastlandet och Qatar. Men det har inte gått att göra arkeologiska fynd som skulle bekräfta antagandet. Nu har den skotska arkerologen Jeff Rose presenterat en ny hypotes. Dilmun är i själva verket ett minne av den omfattande bosättning och kultur som utvecklades i Persiska vikens torrlagda dalgång när havsytan låg 120 meter under nuvarande nivå.
Med början redan för 70 000 år sedan började Persiska vikens dalgång torrläggas genom att havet drog sig tillbaka. Troligen ganska tidigt följde människor djuren ned i dalen. Sedan under senaste glaciala maximum – för 24 000-18 000 år sedan – var denna dal den enda stora oasen i ett omgivande torrt och ökenartat landskap. Detta förhållande talar att det sökte sig så mycket människor ner i dalen att där uppstod vad som under denna jägartid uppfattades som trängsel. Människorna tvingades bo så tätt under de seminomadiska förhållandena att ett system av regler för umgänget skapades som var annorlunda än de, som tillämpades i hövdingasamhällena på andra håll.
Efter Yngre dryas köldknäpp skedde en snabb uppvärmning av klimatet. Havsytan började åter långsamt stiga. Den beboeliga markytan minskade i Gulf Oasis, som den skotske arkeologen Jeff Rose döpt den torrlagda Persiska vikens dalgång till. Om det var ökad trängsel eller interna konflikter som fick en grupp eller möjligen en serie av grupper att flytta till sydöstra Anatolien, vet vi inte. Vi vet inte ens om detta inträffade, men lika fullt dyker det upp en serie bosättningar i Sanliurfa provinsen i norra Mesopotamien, som utgör en del av Turkiet i sydost. Dessa högst speciella bosättningar hade cirkelrunda hus av sten, där taket bärs upp av stenpelare, megaliter. Det finns ingen antydan till någonting så avancerat i husväg någon annanstans för 12 000 år sedan, inte ens i den natufiska kulturen i Palestina, som annars verkade att vara den mest avancerade kulturen i östra Medelhavsområdet. Den rimliga förklaringen är att Göbekli Tepe-kulturen hade sitt ursprung i Gulf Oasis.
Som jag visat i en artikel (Lindgren 2020) tycks Göbekli Tepe-kulturen haft en omfattande handel, varvid deras föreställningsvärld, som byggde på en kult av dagsljuset, spreds till Iran som till manse-folket på östra sidan av Uralbergen i norr. Himlen bars upp av dagsljuset trodde man i Göbekli Tepe, vilkeyt symboliserades av en pelare. I finsk mytologi ekar ännu denna pelare i myten om Sampo.
I de ovan citerade utdragen från sumeriska texter finns det en del säregna formuleringar. I Gilgamesh-eposet talas om Dilmun som ”Landets varvsbyggnad”. I dikten om Enki och Ninhursag omnämns ”ett varuhus för angöring”. Såvitt jag förstår uttrycker de gåtfulla formuleringar något nytt och tidigare inte sett, nämligen att Dilmun var ett centrum för en omfattande handel.
Kanske innebar det att Dilmun grundat bl a en handelsstation vid Indusflodens mynning, den hamn som sumererna kallade Meluhha. Kanske var anläggningarna av Göbekli Tepe-typ – hela nio stycken – ett annat uttryck för Dilmuns handelsaktiviteter. Om det var fallet är konsekvenserna anmärkningsvärda.
Arvet från Dilmun
När havet slutgiltigt fyllde Persiska viken på 6000-talet f Kr, drevs befolkningen bort från Dilmun. Det är troligt att många flyttade upp till Qatar, andra åter till Iran. Men en del sökte sig till Mesopotamiens nya södra kust. Där slog de sig ner, byggde T-formade hus och odlade dadelpalmer som den kanadensiska historikern Charles Keith Meisels visat. De skapade byliknande bosättningar – långt innan konstbevattning och städer. Det var dessa människor som omkring 5300 f.Kr. grundade Eridu, den första staden i regionen, vilket markerar en övergång från förhistorisk landsbygd till organiserat stadsliv.
Den första verkliga staden, Eridu, grundades av just flyktingar från Dilmun. De hade förlorat sina gröna oaser men bevarat sin sociala ordning. Enki, stadens manliga skyddsgud, bär spår av denna första epok: en dagsljusets gudom, som under dagen vandrade runt i världen – som också sades rida mez, en sammanfattning av tidens civiliserande reglerna för handel och samliv i städer.
Dessa mez-regler förvandlades till lagar när städerna växte. Assyrierna skrev ned den första lagsamlingen. Hos hettiterna utvecklades ett domsstolssystem, som togs över av grekerna. Juristerna utbildades vid den nya guden Apollons tempel. De tidiga grekiska filosoferna, presokratiker kallade, var alla skolade jurister och Apollons tjänare. Det grekiska domstolsväsendet gick över till romarna och nådde till slut även oss. Se detaljerna i min artikel Att rida MEZ
Utan att förstå det lever vi än idag arvet från Dilmun.
Källor:
Lindgren, Sören G. (2020). Äldsta tecknet för Gud. En diskussion om GÖBEKLI TEPE. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/Gobekli_Tepe.htm)
Lindgren, Sören G. (2023). När guden Enki bevattnade Dilmun. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/gulfoasis.htm)
Lindgren, Sören G. (2023). Att rida MEZ. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/MEZ-filosofi.htm)
Maisels, Charles Keith (1993). The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Rose, Jeffrey I. (2010). New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol. 51, No. 6, pp. 849-883.
The Electronic Text Corpus of Sumerian Literature (https://etcsl.orinst.ox.ac.uk/index1.htm)