he Scottish Gallery i Edinburgh i Skottland har varit stängt vintern 2021 på grund av pandemin. Men ändå har man där haft en utställning som gått att se online med hjälp av It-teknik. Användande sig av Zoom kan man förflytta sig runt i galleriet och beskåda de hängda verken. Någonting liknande har Moderna museet i Stockholm i sina ”Soffvisningar” på Facebook.

Med det speciella med den virtuella utställningen på The Scottish Gallery är att den tycks ha blivit så omskriven att man kan tala om ett internationellt genombrott för den utställda konstnären. Egentligen är det frågan om en konstnärinna (men enligt den fanatiska svenska genusideologin får man inte använda denna beteckning). Hon heter Pat Douthwaite (1934-2002). Hon var född i Glasgow i Skottland men levde större delen av sitt liv i England, varifrån hon återkommande gjorde resor världen över. Engelska kritiker och journalister kallar henne konsekvent en outsider. Men hon tycks ha målat och tecknat mer eller mindre oavbrutet.

Av 1900-talets många modernistiska konstnärer är Pat Douthwaite den som gått bortom karikatyren i en protest mot nutiden. I likhet med nästan alla modernister valde hon det stora nejet – se min artikel om just DET STORA NEJET – och gjorde det konsekvent inte bara i sin konst utan också i sitt liv.

Målningen av Pat Douthwaite har titeln Portrait of Myself with Malthy (Porträtt av mig själv med Malthy). Det är hennes ironiska kommentar till mondänt liv. Hon har lagt in en tredimensionell effekt genom att måla kragens insida svart. Men kappan saknar ärmar; Den är ett fängelse. Samtidigt ironiserar hon över tredimensionaliteten genom att låta katten Malthy ligga framför den nedre kapprosetten: den är friare. Photo credit: Paisley Museum and Art Galleries, Renfrewshire Council Collections.

Den skotska målaren John Duncan Fergusson målning av sin partner danserskan och dansläraren Margaret Morris. Bild från Artworks och Perth & Kinross Council.

Från 1947 studerade Pat Douthwaite dans hos Margaret Morris (1891–1980) i Glasgow. Morris hade flyttat till den skotska staden när andra världskriget bröt ut. Här grundade hon en dansgrupp, Celtic Ballet. Vid det här laget var hon berömd i Storbritannien som banande väg för ny dans. Hon hade varit autodidakt och hade inte trivts med klassisk balett. År 1909 träffade hon Raymond Duncan (1874–1966), bror till den berömda banbryterskan vad gäller fri dans, Isadora Duncan (1878–1927). Raymond lärde Morris Isadoras principer för dans plus sina egna funderingar om människans rörelser. Denna kunskap blev grunden för de idéer som hon utvecklade i Morris movement.

Pat Douthwaite var med som dansare i Morris Celtic Ballet i många år. Douthwaite deltog i dansgruppens långa turné i USA. Men hon tecknade också. På denna tid hade Margaret Morris en skotsk bildkonstnär som hon samarbetade och bodde ihop med. Han hette John Duncan Fergusson (1874-1961). Han har senare av konsthistorikerna klassats som den främsta av ”de skotska koloristerna”. Mången konstintresserad som kom i kontakt med honom uppmuntrade han också att ägna sig helt åt konst. Detta gällde även Pat Douthwaite.

Fergusson skulle ha avrått Pat Douthwaite att söka sig till en konstskola. Han tyckte att hennes arbeten var djupt originella och denna originalitet löpte risk att bli utplånad i konstskolan.

Jag har intrycket att Fergusson förklarade för Pat Douthwaite att all konst är tvådimensionell, förenklat alltså streck på en yta. Realistiska målningar ger en illusion av tredimensionalitet. Pat Douthwaite skulle fortsätta att acceptera att vara tvådimensionell.

I varje fall var det detta att duken alltid är tvådimensionell som Picasso och Braque upptäckte när de bemödade sig om att föra realismen till sin yttersta spets med bl a inlimmade tändsticksaskar. De resulterade i att de uppfann kubismen. Denna skulle komma att spela en större roll i England än i Frankrike. John Duncan Fergusson var egentligen postimpressionist som använde sig av starka färger, men han undgick inte att ta intryck av kubismen.

”De två Roberts”

Robert Colquhoun hade en mörk sida som särskilt kom fram i hans kubistiska verk. Här en annan avbildning: en kritteckning från 1945 kallad ”Två systrar”. Bild Tate T00185.

I East Anglia i England fanns sedan gammalt en tradition av mötesplats för bildkonstnärer. En sommar i slutet på 1950-talet beslöt London-konstnärerna Robert Colquhoun (1914–1962) and Robert MacBryde (1913–1966) fira sommar i East Anglia. De levde i ett öppet homosexuellt förhållande och kallades ironiskt ”de två Roberts”. MacBryde var skotte och det är troligt att Pat Douthwaite uppsökte just honom som landsman. Hon kom att umgås med de två Roberts under den tid de vistades i East Anglia. Robert Colquhoun lärde Pat Douthwaite en del knep, som hjälpte henne att tekniskt gå vidare. Senare tog hon också intryck av den franska konstnären Jean Dubuffet (1901–1985). Denne skapade vad han kallade L'art brut (Rå konst) som skulle ge uttryck för de mest elementära känslor. (Dubuffet var vän med bl a belgaren Henri Michaux (1899–1984), som i sin tur inspirerade den svenska konstnären Öyvind Fahlström (1928–1976)).

Målningen ovan av Pat Douthwaite heter ”Med förbundna ögon”. Notera reptilen som hotar oskulden. Unga kvinnor kan vara oförberedda när de väcks sexuellt av en man. Bild The Scottish Gallery.

Denna målning av Pat Douthwaite heter ”Kvinna med en sköldpadda”. Här ser vi igen hur en reptilliknande djur får symbolisera sexualitet. Kvinnan dansar av sexuell lust. Hon är ful ty människan är ett rovdjur. Bild The Scottish Gallery.

Men i East Anglia träffade hon också Paul Hogarth (1917–2001). Det är troligt att han väckte henne sexuellt. Ty hon fick en son med honom: Toby Hogarth. Efteråt målade hon bilden till vänster i spalten. Paul Hogarth gick snart vidare till andra kvinnor. I biografierna över honom omnämns inte att Pat Douthwaite är mor till hans son. Hon och hennes konst var anmärkningsvärt länge översedd i det patriarkaliska England.

Sarah Mills uppger i sin artikel om Pat Douthwaite att Paul Hogarth att skulle ha skilt sig från Pat Douthwaite efter tio år för att han ansåg att han hamnat i skuggan av henne: Hon var en så mycket bättre konstnär än han (Mills 2021). Men jag misstänker att det spelade in att Pat Douthwaite var en kontrollfreak. Det irriterar en man mycket om hans fru vill kontrollera allting.

Men hon ville också var fri. Hennes konst började på allvar blomstra när sonen Toby hade nått tonåren börjat sköta sig själv i växande grad. Men det var en välorganiserad frihet hon utvecklade. Den var inte heller utan problem.

”Manlig figur” är en teckning av Pat Douthwaite år 1987. Det är hennes man Paul Hogarth som avbildas enligt katalogen (2014). Notera att han har tecknats med ett snöre runt halsen och uppe i taket finns en annan snörstump. Men snöret är för tunt för självmord. Hon ritar troligen den depression Hogarth kunde drabbas av som en följd av sitt nonchalerande av reglerna. Bild The Scottish Gallery.

Även om Storbritanniens bildkonstnärer levde bohemiskt i olika grad under efterkrigstiden var modellen för den engelska outsidern skapad under mellankrigstiden av Bloomsbury-gruppen. Den kom till kring 1905 när en grupp intellektuella valde att bo runt Gordon Square i Bloomsbury norr om British Museum i London. De bodde även sommartid på samma sommarställe. Kärnan i gruppen bestod av författarinnan Virginia Woolf (1882–1941), den ekonomiska teoretikern John Maynard Keynes (1883–1946), författaren E M Forster (1879–1970) and författaren Lytton Strachey (1880–1932). Men de omgavs att ytterligare ett tjugotal personer. De förenades av idéer från filosofen G E Moore (1873–1958). I sin morallära hade han lanserat begreppet inneboende värde i motsats till intrumentella värden. Bloomsbury-gruppen uppfattade den viktorianska periodens stränga system av konventioner som instrumentellt. Kärleken däremot hade inneboende värde liksom vänskap och mänsklig närhet.

På 1930-talet började gruppens äldre medlemmar som Strachey dö bort. När andra världskriget bröt ut hade gruppen upplöst.

Det har senare framkommit i självbiografier att det beteendet som innebar att strunta i samhällets oskrivna system av regler leder till att människor inte mår bra. En del av medlemmarna i Bloomsbury-gruppen drabbades av depressioner. Det här har en paleoantropologisk bakgrund.

Gammalt arv

Den afrikanska versionen av Homo erectus, också kallad Homo ergaster, levde omkring en miljon år i denna världsdel. De grupperna som bodde utmed kusterna i östra och södra Afrika drabbades med 22 000 års mellanrum av klimatomslag: kallt och fuktigt klimat avlöstes av en ihållande period av varmt och torrt väder. Sedan kom regnen och kylan tillbaka (deMenocal et al 2000). De här omslagen kom så tätt på varandra att generna inte hann styra anpassningen. Troligen av denna anledning släppte generna kontrollen. Den moderna människan som sedan växte fram under den följande miljonen år var friare än någon art före henne, en utveckling som också stärktes av att språket var fullt fungerande hos henne för åtminstone 500 000 år tillbaka (Lindgren 2020).

Pat Douthwaites målning ”Festen” från 1965. Hon har skjutit in sig på det elaka skvallret bakom festens fina fasad. Bild The Scottish Gallery.

Detta att grupper av moderna människor på egen hand kan anpassa sig till arktiska miljöer likaväl som Sahara öknar skulle vara ett resultat av klimatomslagen i Afrika för dryga en miljon år tillbaka. Men helt släppte generna inte kontrollen. Alla grupper skulle ha regler för att underlätta samverkan och förstärka sammanhållningen. Det spelade ingen roll vilket var reglernas innehåll; detta faktum bidrog till förmågan till anpassning. Men generna krävde att reglerna måste finnas. Levde man i överensstämmelse med samhällets regler mådde man bra. Bröt man mot reglerna som medlemmarna av Bloomsbury-gruppen gjorde mådde inte man inte så bra.

Hos Pat Douthwaite uppträdde i hennes dagliga liv, skriver Sarah Mills, ”en konflikt mellan frihet och kontroll som manifesterade sig på olika sätt: konstnärliga framgångar och bakslag, finansiell uppgång och problem med utkomsten; stabila vänskapsförhållanden och vänskapskollapser. Hennes livstrategi verkar ha varit polariserat mellan högsta förtroende och katastrofal skörhet.” (Mills 2021).

Nej, det kan inte ha varit lätt att vara Pat Douthwaite. Att leva som outsider, att ta del av det Stora Nejet, har alltid sitt pris. En del av dem är kasten mellan upprymdhet och nedstämdhet. Pat Douthwaite löste delvis problemen med att fly från dem. Hon reste omfattande under perioden 1959-88 till Nordafrica, Indien, Peru, Venezuela, Polen, Östtyskland, Rumänien, Ungern, Bulgarien, Frankrike, Italien, Kashmir, Nepal, Pakistan, Ecuador (The Scottish Gallery 2016). Hon ägnade också mycket tid att studera äldre konst.

Hennes konst var kvinnlig men inte feministisk. Hon var förhållandevis flitigt utställd under sin livstid – även om folk stöttes bort av det groteska i hennes bilder, väckte de ändå nyfikenhet. Hon fick flera belöningar. ”Men hon kunde också vara sin egen värsta fiende och stötte bort människor och missade möjligheter”. Det konstaterade hennes son Toby Hogarth i en kort kommentar i utställningskatalogen för en utställning i The Scottish Gallery (2016). Han sade också att hon ansåg sig vara ”den groteska konstens överprästinna” (ibid).

Målningen ”Gult hår” av Pat Douthwaite. Det är hennes svar på Edvard Munchs ”Skriket”. Medan hos Munch hela världen tycktes vibrera av ångesten bakom skriet, stiger det hos Douthwaite upp ur en svart avgrund. Det är den begåvade kvinnans desperata skri i den mörka värld, som patriarkalismen bygger upp runt henne.

Skottland hade en hängiven konstkritiker i konstnären och journalisten Cordelia Oliver (1923–2009). Hon konstaterade om Pat Douthwaites konst:

”Från hennes arbeten utgår själva essensen av rå kvinnlighet med allt vad det innebär av sårbarhet, oacceptabla lustar och känslomässiga krav. På Douthwaites scen framträder kvinnan i många förklädnader, som offer och som rovdjur, och hon förstår bättre än de flesta att en imponerande jättestor persona kan dölja en krympande kärna av ängslig, otrygg mänsklighet.” (citat i The Scottish Gallery 2014; min översättning).

---

Läs även artikeln om Det Stora NEJET
Till Kulturmenyn.

Källor:

deMoncal et al 2000: Peter deMenocal, Joseph Ortiz, Tom Guilderson, Jess Adkins, Michael Sarnthein, Linda Baker, Martha Yarusinsky: Abrupt onset and termination of the African Humid Period: rapid climate responses to gradual insolation forcing. Quaternary Science Reviews 19 (2000) 347}361
Mills 2021: Sarah Mills: The Provocative Art of Pat Douthwaite. DailyArtMagazine.com - Art History Stories. February 24, 2021 (https://www.dailyartmagazine.com/pat-douthwaite/)
Lindgren 2021: Sören G Lindgren: Det stora NEJET - Den sociokulturella protestens historia. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/StoraNejet.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Mauer_01.htm)
The Scottish Gallery 2016: Utställningskatalog: Pat Douthwaite THE OUTSIDER 1–25 JUNE 2016
The Scottish Gallery 2014: Utställningskatalog: Pat Douthwaite 1934-2002 – An Uncompromising Vision – 2–26 juLy 2014.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 21-03-10.

---

Välkommen att kommentera artikeln!

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.

Namn

E-mail

Kommentar