Subarernas storhet och fall

Sverige fanns i inlandet Trattbägarkulturen (c:a 4000 – c:a 3000 f Kr) under en period samtidigt med den Gropkeramiska kulturen (3200 – 2300 f Kr) vid kusterna. De båda avlöstes av Stridsyxekulturen (2950–2300 f Kr). I Finland och Estland kallas den Båtyxekulturen. Den har fått sitt namn av de yxor i sten som smitts och polerats fram efter modell av kontinentens gjutna bronsyxor. Det intressanta är att dessa krigiska vapen/emblem ingår i en geografiskt vidare samtidig kultur, som kallas Snörkeramiska kulturen (på engelska Corded Ware culture). Den omfattade inte bara Norden och Baltikum utan också stora delar av Centraleuropa, särskilt Tyskland och Polen, samt delar av europeiska Ryssland.

Den Snörkeramiska kulturen bygger i viss mån vidare på Trattbägarkulturen, men med ett helt nytt inslag. Samhället som under trattbägarna hade varit förvånansvärt fritt förvandlades under snörkeramikerna till en social organisation, som var stenhårt auktoritär. Vad hände?

Svaret dröjde, så de svenska arkeologerna med Mats P Malmer (1921–2007) i spetsen trodde att den ena växte fram ur den andra. Men på senare år har seniorprofessorn i arkeologi vid Göteborgs universitet, Kristian Kristiansen, hävdat att omvandlingen handlade om immigration. Till hans glädje visade nya arkeogenetiska undersökningar att han hade rätt.

Tre svar

Den första studien publicerades i den amerikanska vetenskapstidskriften Nature i mars 2015. Den visade att Europa skulle ha svämmats över av nomadiska boskapsskötare från den hierarkiska Yamnayakulturen på de pontiska slätterna (vi kallar dem oftast ukrainskt-ryska slätterna; Haak et al 2015). Den andra artikeln kom i juni samma år, även i Nature, och bekräftade slutsatserna i den föregående men visade också att Yamnayakulturens krigare expanderat österut (Allentoft et al 2015). Slutligen år 2019 trycktes en svensk undersökning i den engelska vetenskapstidskriften Proceedings of the Royal Society B som påvisade att närmare två tredjedelar av vårt kärnDNA i dag kommer från Yamnayakrigarna (Malmström et al 2019).

Schematisk karta visande utbredningen av den Snörkeramiska kulturen. Karta efter Kristiansen et al 2018.

Vad dessa tre undersökningar hävdar i fråga om Europa är att nomadiska boskapsskötare med krigisk inriktning från pontiska slätterna erövrade Centraleuropa. Sedan expanderade de norrut genom Baltikum, gick runt Finska viken och vidare västerut utmed södra Finlands kust (Holmqvist et al 2018). Därifrån fortsatte en gren till Sverige, som Yamnayakrigarna lade under sig till de mellersta och södra delarna. En annan gren vände norrut utmed den finska västkusten. Hela vägen dödade eller förslavade de den befolkning som stod i vägen. De skulle också ha fört de indoeuropeiska språken till Europa.

Arkeogenetiken avslöjar en egentligen gåtfull historia. Arkeologiska undersökningar hade upptäckt endast några lämningar efter bosättningar och väldigt många, flata gravar. Där har de avlidna lagts på sida med knäna uppdragna, s k hockerställning. Alla hade ansiktet vänt mot öster. Vid sin sida hade de ibland fått keramikkärl. Men det arkeogenetiska uppdagandet tyder på en helt annan dramatik.

Men det finns flera frågetecken. Yamnayakulturen kan befolkningsmässigt inte ha gått upp till mera än 40 000–60 000 individer, låt oss säga 50 000. En här kan uppgå till högst 25 procent av befolkningen, alltså cirka 10 000 man. Men Centraleuropa och Norden hade troligen en befolkning på 400 000 individer. I princip skulle de kunna mobilisera 80 000 man. Men de levde som bönder glest utspridda och saknade totalt en organisation som skulle ha kunnat genomföra en sådan mobilisering.

När Yamnayakulturen satte igång sitt anfall på Europa hade den andra operationer igång: Ockupation av Cucuteni-Trypillien-kulturens område i dagens västra Ukraina och norra Rumänien och ett annat härtåg österut. Det är inte troligt att man kunde avdela mer än 3000, kanske bara 2000 man. Men krigarna var tränade att kämpa med tunga stenyxor och spjut samt troligen under skydd av en sköld av trä. Ett par-tre av dem kunde nedgöra en otränad grupp bönder på ett tiotal med lätthet. Men där motståndet blev mer organiserat och en stor grupp på ett hundratal man mötte dem, hade de ett nytt vapen till sitt förfogande. Det skulle ha varit de oxdragna vagnar de hade med sig. Med unga oxar kunde vagnarna köras i relativt hög hastighet sida vid sida mot fienden. Det anfallet skulle ha skingrat fiendeleden och sedan göra det möjligt att i strid man mot man nedgöra fienden.

En sådan här vagn grävdes upp av arkeologer i Lchashen, på vänstra stranden av sjön Sevan i Armenien. Det är mycket troligt att Yamnayakrigarna hade med sig liknande vagnar. De var dragna av ett par oxar – oxspann var bara en par hundra år gammal uppfinning kring år 3000 f Kr. Lade man flera läderhudar över vagnens överdel hade man ett regnskydd. Om läderöverdraget täckte hela vagnen kunde värmen från två eller tre personer göra sovandet på mattor i vagnen drägligt nattetid. Länge drogs vagnarna av oxspann, hästarna som dragdjur kom senare under bronsåldern. Bild från Internet.

Hären som ryckte in i Centraleuropa gjorde det längs de polska floderna norrut kring 3000 f Kr. På vägen genom Polen utmärkte man sig genom en massaker på 15 män, kvinnor och barn – det minsta barnet var 1,5 år. Massgraven har hittats i Koszyce i södra Polen. Alla de mördade hade avlivats genom ett klubbslag i huvudet (Schroeder et al 2019).

Sverige var erövrat kring 50 år senare, omkring 2950 f Kr. Vid denna tidpunkt var Yamnayakrigarnas generaler härskande klass i Europa. Under hela det långa fälttåget fick truppen förstärkning från stäpperna, något som var nödvändigt, ty annars skulle den utdragna operationen inte lyckats.

Truppen som avancerade in i Centraleuropa bestod till huvuddelen av män – 5 till 14 migrerande män mot varje migrerande kvinna (Goldberg et al 2017). Det betyder att det inte var någon vanlig folkförflyttning, utan ett målmedvetet krigståg. Att de har beskrivits som boskapsskötare har att göra med att de på tidens vis hade egen förtäring med sig. Det var kött i form av en kreaturshjord. Det var sannolikt kvinnorna som stod för fältkoket.

Yamnayakrigarnas framryckning gick långsamt. På denna tid var Europa ett väglöst land. Vad som fanns var stigar mellan bondbyar. De boskapsskötande krigarna måste röja vägar för att deras vagnar skulle komma fram. Därvid använde sig ofta av eld. Under tiden hade de också gott om tid att spana och ta reda på vad som fanns framför dem.

Överfall

Hur de betedde sig när de kom fram till en by kan vi ana tack vare massakern i Koszyce. Som krigare på krigståg överföll de byn, dödade de män som gjorde motstånd, tog de överlevande männen och kvinnorna med barnen till fånga, om man inte dödade dem också. De tillfångatagna gjordes till slavar. Som sådana fördes en del av dem till Yamnayakulturens hemland på de sydryska slätterna. Ty de arkeogenetiska undersökningarna visade att de avancerande krigarna hela tiden hade kontakt bakåt. Många av de tillfångatagna kvinnorna gjordes till sexslavar (Linderholm et al 2020).

Ganska snart efter det Yamnayakrigarnas här trängt in i Centraleuropa spreds sannolikt ryktet om deras framfart bland bönderna. Bönder, som lyckats undgå att bli förslavade, försökte hämnas. Små grupper av Yamnayakrigare överfölls. I Eulau i delstaten Saxony-Anhalt mitt i Tyskland har hittats spåren av ett överfall (Meyer et al 2009). Men större delen av Centraleuropas bönder verkar att ha flytt till europeiska Rysslands skogsområde. Att Europa tycks ha tömts på sin ursprungliga befolkning har förklarats med att en pest dödade huvuddelen av befolkningen, men undersökningen från Eske Willerslevs laboratorium i Köpenhamn tyder på att pesten slog till efter erövringen (Rasmussen et al 2015).

Slaveriet blev institution

När allt motstånd slagits ner samtidigt som slaveriet blev en bestående institution i Europa upphörde krigandet. Yamnayakrigarna bosatte sig i större omfattning i Polen och måhända i Norge. Nu kom också kvinnor i större mängd från slätterna till Polen (Linderholm et al 2020). I detta skede tycks krigarna/slavhandlarna från den pontiska slätten ha förvandlats till mera vanliga handelsmän. Från Polen kunde man kontrollera handeln med pälsverk från arktiska djur och sälprodukter från Östersjöområdet, från Norge handeln med nordnorska valrossprodukter, inte minst valrosselfenben.

I en intervju i Humanisten 2015, ett årsmagasin från Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet, framhöll Kristian Kristiansen de positiva dragen hos Yamnayakrigarna: ”Yamnaya-kulturens herdefolk förde med sig många nya vanor som kom att bli dominerande. De levde i hushåll med kärnfamiljer, till skillnad från stenåldersfolkets kollektiva boendeformer. Herdefolkets gravhögar var för enskilda individer och kärnfamiljer och sådana gravhögar kom att bli vanliga i Sverige och Danmark. De åt kött och mjölkprodukter och förde med sig ett helt nytt paket av social organisation.”

Med den Snörkeramiska kulturen dyker det upp kannor, som man kunde hälla vätska ur. Det har någonting att göra med de ”mjölkprodukter” Kristiansen talar om. Från kannorna hällde man troligen upp mjölk vid måltiderna. Bild från Internet.

Vad skulle ”paketet av social organisation”, som Kristiansen nämner, handla om? Svaret är både överraskande och motbjudande: En mycket hård auktoritär organisation, för att inte säga ett skräckvälde infördes. Arkeologen Åsa Larsson, som särskilt studerat skillnaderna i keramiken mellan den Gropkeramiska kulturen och Stridsyxe-motsvarigheten kommer även fram till denna slutsats: ”Det gropkeramiska hantverket framstår inte som hårt styrt av auktoriteter, en hel del variation får förekomma så länge som slutresultatet ser någorlunda bekant ut. Det kan kontrasteras mot stridsyxekeramiken som markant enhetligt både teknologiskt och utseendemässigt över hela kulturens utbredningsområde i Sverige” (Larsson 2012).

Vad Åsa Larsson lyckats avslöja är en förmåga till organisation och detaljövervakning över mycket stora områden. Kanske gick det till så att subarernas högsta general färdades runt i en egen oxdragen vagn ledsagad av sin livvakt, träffade de lokala generalerna och övervakade att allt var som det skulle. Ett sådant ambulerande härskande fanns t ex i början av faraoväldet i Fornegypten. De svenska kungarnas eriksgata är ett eko av ett liknande system. Men tack vare sigill påträffade i subariska Arslantepe i östra Anatolien kan vi ana att när den subariska övergeneralen visade sig offentligt satt han på någon form av stol som hade ryggstöd på flaket av en oxdragen vagn – troligen var ryggstödet högstatus eftersom det var ovanligt på denna tid. Där han åkte i en öppen vagn dragen av oxar och satt lutad mot ryggstödet kan han mycket väl ha hållit en stridsyxa i sin högra hand. Liksom de tidiga faraonernas klubba var ett statustecken, var stridsyxan något tidigare en liknande symbol i Norden. Det var en häpnadsväckande syn som aldrig tidigare setts i Norden.

Ett annat intressant inslag finns bevarat i finska språket. Yamnayakrigarna kontrollerade bara västra Finland men bedrev handel med övriga delen av landet. De lärde finnarna sedvänjan att betala vid köp. Ordet ”betalning” heter på finska maksu. På yamnayakrigarnas språk kan det ha varit maksus, som termen än i dag lyder i lettiskan. När yamnayakrigarna betalade var det med boskap. Pengar i lettiskan heter nauda, boskap på finska nauta. Vi kan ana att yamnayakrigarna köpte pälsverk av finnarna och betalade med boskap.

Språkproblematiken

Kristian Kristiansen är född och utbildad i Danmark men professor i arkeologi vid Göteborgs universitet. Han har skrivit en rad briljanta arkeologiska böcker men har tyvärr en högerextremistisk lutning. Bild från Internet.

Kristiansen inte bara döljer Yamnaya-generalernas hänsynslöst auktoritära styrelsesätt utan vill också göra dem till de första tyskarna i Europa. Han hävdar att med den Snörkeramiska kulturen anlände det tyska språket eller exaktare vad han kallar ett ”pre-proto-germanskt” idiom till Europa (Kristiansen et al 2018). Kristiansens språkliga hävdande liknar på ett anmärkningsvärt sätt vad den tyske bibliotekarien/historikern Gustav Kossinna (1858-1931) påstod, nämligen att de indoeuropeiska språken uppstod i Tyskland. Kossinnas idéer om att historiska artefakter återspeglade de kulturer och de språk som då talades användes sedan av nazisterna som motivering till att erövra Tjeckoslovakien och Polen (Lindgren 2018a). I sina många annars briljanta arkeologiska arbeten drar sig inte Kristiansen att citera eller hänvisa till Kossinna. Därmed snuddar han vid högerextremistisk historietolkning.

Marija Gimbutas

Hela den historiskt ologiska och egentligen falska tolkningen att de många indoeuropeiska språken skulle ha spridits över Europa med Yamnayakrigarna har sitt upphov i Marija Gimbutas (1921–1994) krumbukter. Hon studerade under en tid då Kossinnas teorier dominerade universiteten inte bara i Tyskland utan även i Litauen, där hon började sina studier. Efter kriget gällde det att dölja det pinsamma tyska inflytandet. Gimbutas upptäckte att 1960-talets feminism kunde användas till det. Hon gjorde Gamla Europa (en term hon lånade av en tysk språkhistoriker som beteckning för den första jordbrukskulturen på europeisk mark) till en kultur som styrdes mest av kvinnor men vars språk var okänt. Från slätterna i öster kom de patriarkala och krigiska indoeuropéerna ridande som med auktoritära medel spred sitt språk. Men poängen är att hennes förslag om de pontiska slätterna som det indoeuropeiska urhemmet gjorde det möjligt att hålla det kvar i Europa (som traditionen från svensken Montelius till tysken Kossinna hävdat). Aningslöst eurocentriska arkeologer har sedan ivrigt stött denna tanke.

Gimbutas förfalskade alltså historien. Hennes lärjungar har fortsatt med det – den Samariska kulturen vid kröken i nedre Volga skulle ha varit indoeuropeisk när det är sannolikare att man där talade finsk-ugriska språk; i hela Östeuropa skulle man ha varit soldyrkande när man långt in i vår tideräkning höll månen för helig. Kristiansen fortsätter med det. Att Yamnayakrigarna skulle ha spridit ett tidigt tyskt språk över Europa kan inte stämma – de bosatte sig inte i tillräcklig omfattning för att deras språk skulle bli det härskande annat än i dagens norra Polen och i mellersta Norge. Det är de litauiska och lettiska språken och möjligen det norska som är arvtagarna till Yamnayakrigarnas speciella indoeuropeiska tungomål (Heggarty 2015).

Samarakulturen

Karta visande Volgas krök. Samarakulturen låg på västra sidan av Volga. Bild från Internet.

Den hypotes om det indoeuropeiska språkets uppkomst och utveckling som Kristiansen bekänner sig till skulle ha börjat med Samarakulturen vid Volga följd av Khvalynsk-kulturen lite längre söderut. Denna skulle sedan ha utvecklats till Yamnayakulturen. Men samtidigt skulle Sredny Stog-kulturen, granne till Kukuteni-Tripylje-kulturen på de ukrainska slätterna, ha tämjt hästen. När Yamnayakulturen tog över Sredny Stog skulle man ha spänt hästar framför de vagnar som man lärt sig använda av Kukuteni-Tripylje-kulturen. Yamnayakulturens krigare skulle slutligen ha åkt västerut på obefintliga vägar i hästdragna vagnar, en del av dem skulle t o m ha ridit på hästarna (Anthony 2007). Men märkligt nog finns mycket få lämningar av häst från den Snörkeramiska perioden i Europa (Zukauskaite 2009). Av ideologiska skäl (eurocentrismen) har fakta fabricerats till stöd för Gimbutas Kurganhypotes på ett sätt, som aldrig skulle fungera inom naturvetenskap.

Samarakulturen fick sin rikedom av att den förmedlade varor från norra Östersjöområdet till Kaspiska havets kuster (som då ingick i Baluchistankomplexet, som omfattade södra Kaukasus, Iran och västra Pakistan; Lindgren 2018b). Man förde vidare täta arktiska skinn, valrossprodukter, särskilt valrosselfenben, sälprodukter, särskilt sälolja och bärnsten och fick i stället metallföremål. Som del av en handelsled där huvuddelen talade ett finsk-uraliskt språk, är det sannolikt att man gjorde det i Samarakulturen, av ekonomiska skäl sannolikare än att man talade ett proto-indoeuropeiskt språk. I Khvalynsk-kulturen skulle man följaktligen även ha använt ett FU-språk.

Fyrhjuliga vagnar

Det avgörande för uppkomsten av en mobil herdekultur på slätterna i östra Europa var att man i Kukuteni-Tripylje-kulturen lärde sig på 4000-talet f Kr använda oxdragna, fyrhjuliga vagnar för sina transporter. I den nämnda kulturen uppstod en effektivare logistik än vad fallet hade varit när transporterna skedde med oxdragna slädar. Tack vare transporterna på hjul kunde man bygga megastäder med 20–30 000 invånare – dessa städer var unika i världen under bondestenåldern! De oxdragna vagnarna vandrade småningom över till Sredby-Stog-kulturen. Där hade man varit seminomadisk, vilket nu kunde utvidgas när man kunde förvandla vagnarna till bostäder genom att bygga tak och sidor på dem.

I detta skede – cirka 3500 f Kr – kom emellertid folk från Mindre Asien (Haak et al 2015) till slätterna. I sumeriska, babyloniska och assyriska urkunder kallas detta folk, som vi har sett, för subarer (Gelb 1944). De var krigiska – just 3500 f Kr gick sydliga subarer till angrepp mot de sydmesopotamiska städerna och erövrade dem (Hallo & Simpson 1971). Andra åter sökte sig med sin livvakt norr ut till de pontiska slätterna. Där etablerade man sig, troligen med våld, som hövdingar/generaler för de olika klanerna. De tvingade på sina underlydande sitt indoeuropeiska språk. Det ledde till att Yamnayakulturen uppstod. Dess tungomål, Yamnayaspråket, kom att bli speciellt eftersom en antal ord och fraser från det nordkaukasiska språk, som tidigare talades på slätterna, finns i det som substratum.

Subarernas ättlingar

Arkeologen Jonathan Lindström, som var med i Malmström et als undersökning år 2019, fick Sveriges Television att göra ett program i två avsnitt om ”De första svenskarna” år 2019. Där påvisade han att omkring två tredjedelar av DNA:et hos dagens svenskar är ett arv från Yamnayakrigarna. Sverige blev en del av Subartu! Svenskarna skulle vara subarernas avlägsna ättlingar!

Men Yamnayakrigarna var aldrig så många i Sverige som i norra Polen, där det länge talades det subariska krigarspråket, känt i historieskrivningen som fornpreussiska (som också spreds norrut och blev lettiska och litauiska). Yamnayaspråket försvann från Sverige samtidigt som Yamnayakrigarna blev bronsålderssvenskar och övergick troligtvis att tala det finsk-uraliska språk som gropkeramikerna hade använt. Med handeln av bronsföremål med norra Tyskland kom först till västra Svergie ett annat tungomål, nämligen arkaisk tyska. Men det språket hade sannolikt anlänt till Europa betydligt tidigare med jordbrukande emigranter från Anatolien till östra Rhenstranden för omkring 4300 f Kr.

Till första kapitlet om subarernas ursprung
Till Historiemenyn.

Källförteckning

Allentoft et al 2015: Morten E. Allentoft, Martin Sikora, Karl-Göran Sjögren, Simon Rasmussen, Morten Rasmussen, Jesper Stenderup, Peter B. Damgaard, Hannes Schroeder, Torbjörn Ahlström, Lasse Vinner, Anna-Sapfo Malaspinas, Ashot Margaryan, Tom Higham, David Chivall, Niels Lynnerup, Lise Harvig, Justyna Baron, Philippe Della Casa, Pawel Dabrowski, Paul R. Duffy, Alexander V. Ebel, Andrey Epimakhov, Karin Frei, Miroslaw Furmanek, Tomasz Gralak, Andrey Gromov, Stanislaw Gronkiewicz, Gisela Grupe, Tamaīs Hajdu, Radoslaw Jarysz, Valeri Khartanovich, Alexandr Khokhlov, Viktoria Kiss, Jan Kolar, Aivar Kriiska, Irena Lasak, Cristina Longhi, George McGlynn, Algimantas Merkevicius, Inga Merkyte, Mait Metspalu, Ruzan Mkrtchyan, Vyacheslav Moiseyev, Laszlo Paja, György Palfi, Dalia Pokutta, Lukasz Pospieszny, T. Douglas Price, Lehti Saag, Mikhail Sablin, Natalia Shishlina, Vaclav Smrcka, Vasilii I. Soenov, Vajk Szeverenyi, Gusztav Toth, Synaru V. Trifanova, Liivi Varul, Magdolna Vicze, Levon Yepiskoposyan, Vladislav Zhitenev, Ludovic Orlando, Thomas Sicheritz-Ponten, Søren Brunak, Rasmus Nielsen, Kristian Kristiansen & Eske Willerslev: Population genomics of Bronze Age Eurasia. Nature, 11 June 2015.
Anthony 2007: David W. Anthony: The Horse, the Wheel, and Language: How Bronze-Age Riders from the Eurasian Steppes Shaped the Modern World. Princeton University.
Gelb 1944: Ignace J. Gelb: Hurrians and Subarians. University of Chicago: Studies in Ancient Oriental Civilization, no 22.
Goldberg et al 2017: Amy Goldberg, Torsten Günther, Noah A. Rosenberg, and Mattias Jakobsson: Ancient X chromosomes reveal contrasting sex bias in Neolithic and Bronze Age Eurasian migrations. PNAS, March 7, 2017, vol. 114, no. 10.
Haak et al 2015: Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev, Nicole Nicklisch, Sandra L. Pichler, Roberto Risch, Manuel A. Rojo Guerra, Christina Roth, Anna Szécsényi-Nagy, Joachim Wahl, Matthias Meyer, Johannes Krause, Dorcas Brown, David Anthony, Alan Cooper, Kurt Werner Alt & David Reich: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, 02 March 2015.
Haak et al 2018: Wolfganf Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, and David Reich: Response to L.S. KLEJN'S critique of our article i artikeln Discussion: Are the Origins of Indo-European Languages Explained by the Migration of the Yamnaya Culture to the West? European Journal of Archaeology, Volume 21, Issue 1, February 2018.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Harcourt Brace Jovanovich
Heggarty 2015: Paul Heggarty: Ancient DNA and the Indo-European Question. Diversity Linguistics Comment (https://dlc.hypotheses.org/807)
Holmqvist et al 2018: Elisabeth Holmqvist, Åsa M. Larsson, Aivar Kriiska, Vesa Palonen, Petro Pesonen, Kenichiro Mizohata, Paula Kouki, Jyrki Räisänen: Tracing grog and pots to reveal neolithic Corded Ware Culture contacts in the Baltic Sea region (SEM-EDS, PIXE). Journal of Archaeological Science 91 (2018).
Kristiansen et al 2018: Kristian Kristiansen, Morten E. Allentoft, Karin M. Frei, Rune Iversen, Niels N. Johannsen, Guus Kroonen, Lukasz Pospieszny, T. Douglas Price, Simon Rasmussen, Karl-Göran Sjögren, Martin Sikora & Eske Willerslev: Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe. Antiquity, 91, 356 (2017), doi:10.15184/aqy.2017.17
Linderholm et al 2020: Anna Linderholm, Gülsah Merve Kilinį, Anita Szczepanek4, Piotr Wlodarczak, Pawel Jarosz, Zdzislaw Belka, Jolanta Dopieralska, Karolina Werens, Jacek Górski, Miroslaw Mazurek, Monika Hozer, Malgorzata Rybicka, Mikolaj Ostrowski, Jolanta Baginska, Wieslaw Koman, Ricardo Rodríguez-Varela, Jan Storå, Anders Götherström & Maja Krzewinska: Corded Ware cultural complexity uncovered using genomic and isotopic analysis from southeastern Poland. Nature, Scientific Reports, 2020, 10:6885 | https://doi.org/10.1038/s41598-020-63138-w
Lindgren 2018a: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: 2. Den simplisistiska traditonen. hypertexter.se (http://hypertexter.se/IE_question_2.htm)
Lindgren 2018b: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: 4. Subarernas tidevarv. hypertexter.se (http://hypertexter.se/IE_question_4.htm)
Larsson 2012: Åsa Larsson: Gropkeramisk kultur under ytan - Inblick i identitet och mentalitet genom keramikhantverket. I verket Gropkeramikerna. Seminarierapport nr 6. Redaktörer: P. Bratt & R. Grönwall. Stockholms läns museum.
Malmström et al 2019:Helena Malmström, Torsten Günther, Emma M. Svensson, Anna Juras, Magdalena Fraser, Arielle R. Munters, Lukasz Pospieszny, Mari Tõrv, Jonathan Lindström, Anders Götherström, Jan Storå and Mattias Jakobsson: The genomic ancestry of the Scandinavian Battle Axe Culture people and their relation to the broader Corded Ware horizon. Proc. R. Soc. B 286: 20191528
Meyer et al 2009: Christian Meyer, Guido Brandt, Wolfgang Haak, Robert A. Ganslmeier, Harald Meller, and Kurt W. Alt: The Eulau eulogy: Bioarchaeological interpretation of lethal violence in Corded Ware multiple burials from Saxony-Anhalt, Germany. Journal of Anthropological Archaeology 28 (2009).
Rasmusen et al 2015: Simon Rasmussen, Morten Erik Allentoft, Kasper Nielsen, Ludovic Orlando, Martin Sikora, Karl-Göran Sjögren, Anders Gorm Pedersen, Mikkel Schubert, Alex Van Dam, Christian Moliin Outzen Kapel, Henrik Bjørn Nielsen, Søren Brunak, Pavel Avetisyan, Andrey Epimakhov, Mikhail Viktorovich Khalyapin, Artak Gnuni, Aivar Kriiska, Irena Lasak, Mait Metspalu, Vyacheslav Moiseyev, Andrei Gromov, Dalia Pokutta, Lehti Saag, Liivi Varul, Levon Yepiskoposyan, Thomas Sicheritz-Ponten, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Kristian Kristiansen, and Eske Willerslev: Early Divergent Strains of Yersinia pestis in Eurasia 5,000 Years Ago Cell 163, October 22, 2015.
Schroeder et al 2019: Hannes Schroeder, Ashot Margaryanb, Marzena Szmyt, Bertrand Theulot, Piotr Wlodarczak, Simon Rasmussen, Shyam Gopalakrishnan, Anita Szczepanek, Tomasz Konopka, Theis Z. T. Jensena, Barbara Witkowskad, Stanislaw Wilk, Marcin M. Przybyla, Lukasz Pospieszny, Karl-Göran Sjögren, Zdzislaw Belka, Jesper Olsen, Kristian Kristiansen, Eske Willerslev, Karin M. Frei, Martin Sikora, Niels N. Johannsen, and Morten E. Allentoft: Unraveling ancestry, kinship, and violence in a Late Neolithic mass grave. PNAS, May 28, 2019, vol. 116, no. 22.
Wahl & König 1987: J. Wahl und H, G. König: Anthropologisch-Traumatologische Untersuchung der menschlichen Skelettreste aus dem bandkeramischen Massengrab bei Talheim, Kreis Heilbronn. Fundberichte aus Baden-Württemberg 12, 65-186.
Zukauskaite 2009: Jurgita Zukaiskaite: Images of the Horse and horeseman in Corded Ware Culture Studies. Archaeologia Baltica 11 (2009).

Välkommen att kommentera artiklen

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.