Subarernas storhet och fall

arzienkulturen på subarernas utbredningsområde i Anatolien och norra Iran uppstod under det senaste istida maximumets slutskede för 18 000 åt sedan. Den skulle ha bestått i tiotusen år till för 8 000 år tillbaka – en period som kallas epipaleolitikum i Västasien. Zarzienkulturen växte fram från den tidigare badostienkulturen genom att mikroliter togs i bruk i allt större omfattning. Den anses dock endast ha omfattat nordöstra delen av Anatolien men den täckte även norra Irak och Iran, alltså subarernas östra utbredningsområde.

Den har sitt namn av grottan Zarzi i södra Kurdistan i Irak. Den grävdes ut av Dorothy Garrod år 1928. Till utgrävningshistorien hör att hennes arbete skyddades mot rövare av en engelsk militärpartull – Irak var på denna tid ett brittiskt mandat.

Zarzienkulturen var en jägar- och samlarkultur, som emellertid visade tecken på att börja utnyttja de vilda sädesorter, som växte på sluttningarna på Taurusbergen. Kulturens jägare visste att jaga med pil och båge samt hade sällskap av hundar på jaktturerna. Som pilspetsar använde de geometriska mikroliter. De jagade asiatisk vildåsna, kronhjort och get (Mellaart 1976).

En av monoliterna i ett av husen i Göbekli Tepe. Stenen har reliefer från tre djur: en ko överst, en räv och en trana nederst. Kon skulle ha symboliserat dagens himmelsgudinnan, räven och tranan vara hennes medhjälpare. Uttydd med hjälp av Campbell 1949. Bild från Internet

Men över hela Mindre Asien var det en och samma kultur som zarzienkulturen utgjorde en del av i den nordöstra delen av landet. En annan del kom fram vid utgrävningar Özküsini-grottan några hundra meter från den stora Karaingrottan nära Antalya i södra delen av dagens Turkiet (Kuhn 2002). I denna lilla hålighet fanns ett två meter tjockt lager med fynd, som inte rörts av människor eller natur. Lagren 1-3 är från badostienkulturen men lager 4 är från den tidiga belasikulturen (c:a 18 000 - 13 000 år sedan) och lager 5 från denna kulturs senare skede (13 000 - 10 500 år tillbaka). Lager 4 har också ett omfattande samling av mikroliter av olika typ. Det verkligt intressanta är att i lagret också påträffades malstenar (ibid) visande att man börjat mala vildsäd till olika slag av föda.

I lager 5 tycks mikroliter av olika typ dominera stensmidet och stenmaterialet har hämtats huvudsakligen från fyndplatser i närheten. Däremot finns bevarat en rik samling av föremål av ben. Bland benföremålen finns sylar, spatlar och synålar (ibid) – allt tecken på att belasi-människorna gick iförda i sydda kläder av läder och/eller tyg. Därtill finns omfattande lämningar av personliga ornament och stenar med ristningar. Även ben från djur som lever i skogsterräng som vildsvin och kronhjort har hittats. Detta är en indirekt uppgift om att ökade regn hade börjat falla med följd att skogarna hade börjat återta Taurusbergens sluttningar.

På denna tid upptäcktes det vulkanglas som gick att hitta på sluttningarna till de då aktiva vulkanerna i östra Anatolien. Den natufiska kulturen (14 500-9 500 år sedan) i Levanten byggde upp ett handelsnät för att få kontinuerlig tillgång till dessa vassa stenar. I den natufiska kulturen talades troligen ett semitiskt språk. Det framväxande indoeuropeiska språket tog över ett antal ord från detta språk, vilket tyder på samverkan mellan protosubarerna och natufierna.

Göbekli Tepe

I och med att ledaren för utgrävningarna av Göbekli Tepe, den tyska arkeologen Klaus Schimdt, oväntat avled 2014 gick utgrävningarna i stå för en tid. Under den tiden gjordes utgrävningsområdet till ett turistmål. På en brygga av plankor kunde betraktarna gå runt på utgrävningsområdet och betrakta lämningarna från tempelbosättningen. Foto från Internet.

I fråga om zarzien- och belasikulturerna kan vi förstå att de sannolikt utvecklades av protosubarerna. Men vad gäller det mest anmärkningvärda kulturinslaget på denna tid kan man misstänka att förutom protosubarerna var också människor från andra håll verksamma. Det som avses är tempelbosättningen på Göbekli Tepe (Isterbukskullen). Den ligger på en bergsrygg 760 meter över havet. Åsen är belägen i sydöstra delen av dagens Turkiet, 12 km sydost om staden Sanliurfa (som ursprungligen benämndes Urfa och under antiken var känd under namnet Edessa). På tre sidor stupar bergsväggarna brant. Tempelbosättningen var tillgänglig endast från ett håll (Schmidt 2000). Den var i bruk från för cirka 11 200 år sedan till för cirka 9 000 år tillbaka i tiden. Den användes alltså i dryga 1 000 år.

Göbekli Tepe började grävas ut av den tyska arkeologen Klaus Schmidt (1953-2014) år 1996. Han trodde att tempelbosättningen var världens äldsta sakrala anläggning uppförd och underhållen av lokala stammar av jägare/samlare – någonting i stil med vad Delfi och Olympia var i järnålderns Grekland. I Göbekli Tepe skulle inte ha förekommit någon fast bosättning utan stammar sökte sig dit enbart för ritualer och ceremonier. Enligt Schmidt såg det ut som varje hus var ett tempel under bar himmel.

Under Schmidts ledning grävdes det ut cirka 5 procent av Göbekli Tepes tempelbosättningar. I nivå III av det utgrävda området finns byggnader som är ovala och 15 x 10 meter i storlek. Två yttre vallar har byggts runt husen. I konstruktionen ingår ett symmetriskt arrangemang av T-formade monoliter och i mitten av huset två större sådana. Två av byggnaderna uppvisar monumentala stenlagda ingångar (Banning 2011: 621). Klaus Schmidt har undersökt hela området med markradar och funnit spår av cirka 20 sådana tempelbosättningar.

Husen hade tak

Den kanadensiska arkeologen Edward Banning, professor i antropologi vid universitet i Toronto, Kanada, har specialiserat sig på att undersöka byggnaderna i de tidiga byarna i Västasien och Levanten. I en artikel från år 2011 hävdade han att husen i Göbekli Tepe mera var bosättningar än tempel (Banning 2011). Men beaktande att på denna tid var sakralt och världslig endast två aspekter på samma fenomen, är det sannolikt att de bebodda husen även hade rituella funktioner, de fungerade även som ett slags tempel. Därför har jag valt termen tempelbosättningar som beteckning för dessa hus.

I artikeln visar han ganska övertygande hur monoliterna fungerade i dessa byggnader. De bar upp takbjälkar. De skulle kanske ha varit övertäckt av någon form av halm från vildväxande gräs. Golven var lagda med bränd kalk uppblandad med lera. Se bilden ovan.

Som framgick av informationen ovan om belasikulturen hade det vid tiden för Göbekli Tepes grundande en längre tid hållit på att regna mera över östra Medelhavsområdet och Västasien. I dag ligger den gåtfulla tempelanläggningen i en öken, men de ökande regnen för cirka 15 000 år sedan var en förutsättning för anläggningens tillkomst. Människorna som levde där hade tillgång till regnvatten. Men hur tog man det tillvara? Lägg märke till de två vallar som har kastats upp runt den egentliga byggnaden på bilden. De var inte uppförda i något försvarssyfte lika litet som valet av en högt belägen plats för tempelbyggnaderna var det. Ty det skulle ännu dröja flera tusen år innan krigen uppstod i Västasien. Den rimliga förklaringen till vallarna är att mellanrummet mellan dem fungerade som en bassäng, som samlade upp regnvattnet. Men hur man höll detta vatten i drickbart skick vet vi inte lika litet som hur man försökte skydda vattnet från den avdunstning som uppstod sommartid när solen gassade.

Efterhand minskade på ett smygande sätt mängden av regn över tempelbosättningarna. Vattnet i bassängerna blev småningom otjänligt och man började slänga sopor i dem. I stället hämtades vatten från annat håll och förvarades i jättelika stenbehållare.

Från Gulf Oasis?

Låt oss försöka arkeosofiskt, alltså läsa föremål och bilder idéhistoriskt, tyda en del av inslagen i tempelbosättningarna. Först och främst de T-formade monoliterna. De avbildade den pelare som bar upp himlen och överst en bit av själva skyn, som troddes vara en hård skiva. Det tycks i Västasien inte finnas någon motsvarighet till denna form och idé.

För 11 000 år sedan var emellertid Persiska viken ännu till stora delar torrlagd. Där skulle ha funnits en avancerad kultur, döpt till Gulf Oasis av den skottska arkeologen Jeffrey Rose, i dag verksam vid Roninstitutet i USA. Det skulle ha varit Gulf Oasis-kulturen. Det lilla vi vet om den tyder på att den var för tiden var mycket avancerad. Bland annat var det troligen där som dadelpalmen domesticerades. Men eftersom viken i dag är översvämmad kommer de egentliga vittnesmålen från tiden för efter 6 500 år sedan då Persiska viken slutgiltigt hade fyllts av havet. Fynden från en räcka bosättningar i just södra Mesopotamien inte långt från Persiska vikens strand för strax efter 6 000 år tillbaka uppvisar en för tiden avancerad bondekultur. Benfynd av domesticerade får, get och boskap har grävts fram tillsammans med dadelkärnor, rester av fisk och skaldjur samt verktyg för behandling av växtföda (Rose 2010).

Dessa dadelodlare i Sydmesopotamien, med ursprung i den en gång torrlagda Persiska viken, byggde sig T-formade hus i stil med med T-formen hos monoliterna i Göbekli Tepe. På denna tid byggde man gärna sina hus efter sin världsbild. Det är mycket möjligt att den ovala formen var ett uttryck för föreställningen att världen var oval.

Denna hypotes är mycket vag. Men i Västasien var för cirka 12 000 år sedan det enda område som tycktes ha så utvecklad kultur att den skulle förklara kulturnivån i Göbekli Tepe, just Gulf Oasis-kulturen i den torrlagda Persiska viken. Men som framgår längre fram i artikeln var Göbekli Tepe inte den enda tempelbosättningen i området i sydöstra Anatolien med T- formade hus; arkeologerna har hittat inte mindre än sju sådana bosättningar. Vi kan därför tala om en Göbekli Tepe-kultur. Den mytologiska analysen av figurerna som huggits in på pelarna tyder på att symboliken kommer från subarerna. Det anmärkningsvärda med Göbekli Tepe-kulturen skulle vara att den utgjorde en syntes av idéer från Gulf Oasis-kulturen och subarernas egen tankevärld.

Protoastrologi

Men det finns andra möjligheter än eventuell en utvandring av en grupp päster från Gulf Oasis-kulturen som förklaring till Göbekli Tepe. Men det har att göra med tidens psykologi. Den sociokulturella traditionen var fortfarande mycket smal. Det innebar att individerna hade få valmöjligheter. Man föddes i ett grupp med jägare/samlare och för att överleva måste man tillhöra den livet ut, vilket bekräftades av gruppens kultur. Man var trogen sin grupp av ekonomiska och kulturella skäl. Men prästerna hade lite större frihet. Prästerna i ett ceremonicentrum skötte kontakterna med andra centra. De krävde ett visst mått av förutseende, av framtidstänkande. Gåvoutbytet, d v s primitiv handel, mellan centra innebar också ett idéutbyte (Mauss 1972). Prästerna var därmed bättre orienterade om utvecklingen i världen än vanliga människor. De kunde sända absolut trofasta grupper med gåvor t ex norrut för att skaffa pälsverk. Om gåvan bestod av fint vävda tyger, som var utomordentligt angenäma att ha under skinnkläder, var den mycket uppskattad. I den situationen var mottagaren förpliktad att ge en gengåva, just pälsverk. Genom att bygga ut handelsnätverk åt norr och tex åt väster mot södra Europa kunde man från Göbekli Tepe kontrollera stora områden.

Efterhand som kontaktnätet byggdes ut krävdes nya präster som hjälpte till med arbetet. Därför skulle nya tempelbostäder ha uppstått i nära anslutning till Göbekli Tepe. Det var sannolikt subarerna som byggde och drev dessa tempelbosättningar. Men det kan inte uteslutas att de var på något sätt underordnade eller samarbetande med prästerna i Gulf Oasis-kulturen.

Göbekli Tepe hade byggts på en bergstopp på en höjd av 700 meter över havet. Det kan ha varit för att komma närmare himlen och få kontakt med de två himmelsgudinnorna. Därvid studerade man stjärnorna och försökte uttyda vad deras rörelser betydde för människornas liv, alltså primitiv astrologi. Ofta försöker överentusiastiska personer göra det tidigaste intresset för stjärnorna till arkeoastronomi. Men det handlade inte om vetenskapliga iakttagelser utan om att utröna ödesgudinnans vilja som troddes uttryckt i stjärnorna.

Indiern Gautham V Reddy har gjort detta bildmontage, där man till vänster ser figurerna på pelare 12 i Göbekli Tepe och till höger en indisk illustration till en av myterna i de indiska Vedaskrifterna. I den hotas jorden av utplåning genom en kataklysmisk översvämning. Guden Varaha lyfter upp jorden och räddar den därmed. Han applåderas av de fem vediska skapelsegudarna. Vedaskrifterna tros ha nedtecknats på bronsåldern, då man ännu trodde att jorden var platt. Illustrationen är betydligt yngre och visar en rund jord och är därmed ohistorisk. På pelare 12 i Göbekli Tepe ses upptill fem fåglar enligt Reddys förslag skulle motsvara de fem skapelsegudarna. Ett kosmisk odjur i form av ett vildsvin hotar att förinta jorden, som på pelaren skulle avbildas i form av ett hål. Men en historiskt mera trolig tolkning är att det kosmiska monstret just har slukat månen, varvid det blivit ett hål i himmelstaket, och de fem skapelsefåglarna förbereder sig att ingripa. Bildmontage Gautham V Reddy.

De många djuravbildningarna på pelarna i husen i Göbelkli Tepe har lockat till en mängd tolkningar. Bland annat har hävdats genom djuren har bevarats minnet av det asteroidnedslag som utlöste kallperioden Yngre Dryas. En ung indier, Gautham V Reddy, har föreslagit att avbildningarna på en del av monoliterna skulle vara tidiga versioner av vediska myter. Men dessa tillkom på bronsåldern då man ännu såg jorden som platt. Det gjorde man också för 10 000 år sedan och därtill även att himlen var platt. Men på den platta himlen fanns månens och solens skivor. Dessa skivor kunde på ett skrämmande sätt förmörkades. Hos natufierna var det ett fruktansvärt monster som orsakade förmörkningen genom att försöka sluka dessa himlakroppar (Lindgren 2019). Hos människorna på Göbekli Tepe kan det ha varit ett jättelikt komsmiskt vildsvin som försökte detsamma, som framgår av bilden ovan t v.

Men det finns ytterligare en möjlighet som emellertid är från dagens arkeologiska perspektiv en omöjlighet. Det handlar om att Skhulmänniskorna hade med sig symboler när det utvandrade från Nordafrika. Som tidigare nämnt nådde dessa emigranter Australien. Det skulle därför inte vara omöjligt att samma symbol återfinns bland symbolerna på pelarna i Göbekli Tepe och hos aboriginerna i Australien.

I de vidlyftiga diskussionerna om hur symbolerna på pelarna i Göbekli Tepe ska läsas har naturligtvis gäster från andra planeter föreslagits. Men möjligt är att Skhulmänniskorna när de lämnade Afrika redan hade med sig vissa symboler i sina kroppsmålningar. De har sedan bevarats dels i de australiska aboriginernas kroppmålningar (t h), dels bland subarerna i Taurusbergen och fått sitt uttryck på pelare i Göbekli Tepe (t v). Bild från Internet.

Om det var präster som bebodde alla de 20 husen vet vi inte. Hittills verkar det som om bara två av husen hade monumentala ingångar. I de övriga husen skulle anhängarna/tjänarna ha kunnat bo. En del av dem skulle ha skött det slitsamma arbetet att ur berggrunden av kalksten hugga ut monoliterna, andra skulle haft som jobb att underhålla husen när de väl var färdiga medan ytterligare andra skulle ha skött dammarna och hållit dem rena. Sannolikt fanns ett lag av jägare som skaffade kött till bosättningen. Bland kvinnorna vävde man tyger på sätt eller annat till de gemensamma klädedräkterna, men också för handel. Huruvida man tillredde maten i varje hus för sig eller hade ett gemensamt kök där alla fick föda är än så länge oklart, men i varje fall finns inte i de utgrävda husen spår av födotillredning. Ett gemensamt kök skulle vara i överensstämmelse med den senare tendensen att i de små städer, som växte fram efter jordbrukets uppfinning i den bördiga halvmånen från Levanten genom Taurus- och Zagrosbergens sluttningar ner till södra Mesopotamien, hade alla gemensamma kök. Ett av de tidiga skrifttecknen för mat var en skål gjord av bränd lera som hade masstillverkats och vars skärvor påträffats i tusental av arkeologer (Nissen 1988).

Vi bör också tänka på att de tidiga prästerna förenade många roller i sin person. De var samtidigt andliga vägledare, läkare och domare (Aubert 1972). Så när enskilda människor och människogrupper som levde runt om i sydöstra Anatolien uppsökte någon av prästerna på Göbekli Tepe så kunde det handla om rådfrågning, särskilt råd om framtiden, att söka behandling för en sjukdom eller att få en tvist sliten. De uppsökande personerna hade alla med sig föda i någon form, dels som betalning, dels för egen räkning om vistelsen blev längre.

H symbolen för Gud

Detta är pelare 18 i inhägnad D i Göbekli Tepe. Den har byggts som om den gestaltade en människa. Den var en av de ”levande pelarna” i Göbekli Tepe. Men notera bältet. Där finns ett H omgivet av två halvcirklar. H-tecknet återfinns i luvisk bildskrift på bronsåldern 6000 år senare. Det har där kunnat uttydas som betydande ”gud” (Seyfzadeh et Schoch 2019). H:et på pelare 18 kan ha signalerat att en gud eller halvgud bodde i pelaren. Reliefen på sidan färeställande en räv kan ha varit denna halvguds namn och funktion som himmelsgudinnans jordiska medhjälpare. Luverna åter var ett folk som levde samtidigt som hettiterna i Anatolien under bronsåldern. Teckningen har gjorts av den tyska arkeologen Jens Notroff, som gett sitt benägna tillstånd till publiceringen här.

Stilbildande

Om människorna som byggde Göbekli Tepe tempelbosättning kom från Gulf Oasis skulle de ha talat ett okänt språk. Men det sannolika är att det var subarer som bodde och verkade där, varför det är troligt att de talade ett proto-indoeuropeiskt språk.

Det har småningom påträffats inte mindre än nio bosättningar med ovala hus vars tak vilar på T-formade pelare. Det var frågan om något helt annat än bara två tempelbosättningar med omgivande tjänstebostäder på Göbekli Tepe. Image by Arekrishna - Own work, CC BY-SA 4.0.

Ungefär 200 år efter Göbekli Tepe hade grundats inrättades inte mindre än nio liknande bosättningar. En av dem var Nevali Çori uppbyggt kring vad som verkar vara ett tempel (grundat för cirka 11 000 år sedan). Men här var husen rektangulära. Nevali Çori följdes så småningom av flera andra bosättningar som Çayönü (anlagd för cirka 9 000 år tillbaka) och flera liknande med hus vars tak bars upp av T-formade pelar. Utanför detta område runt vulkanen Karacadağ växte fram stadslikande bildningar som Çatalhöyük (för cirka 9 500 år sedan), var och en med egna lösningar och egna stilvariationer. I Jordanien uppstod byn Ain Ghazal (för cirka 10 300 år tillbaka) och i Palestina Gamla Jeriko (för cirka 11 000 år sedan). I Jeriko byggdes ett åtta meter högt, runt torn, som troligen uppfördes för arkeoastrologiska iakttagelser. Göbekli Tepe kan ha varit stilbildande för denna utveckling.

Att människorna över ett så omfattande område betedde sig så pass lika har förklarats av att klimatet blev stabilt, liknande vårt, efter Yngre Dryas kallperiod. Men samtidigt började växa fram en handelsaktivitet, som krävde att mottagaren av beställda varor hade en ”fast adress” i någon form. Först började man handla med obsidian. Men Göbekli Tepe låg på en höjd av 700 meter över havet. Vintertid var kullen ofta täckt av snö. De som bodde där och på andra högt belägna platser behövde täta arktiska skinn till jackor och stora fällar som t ex björnskinn att täcka sig med nattetid.

Det är inte förvånande att en ny version av Göbekli Tepes ”levande pelare” dyker upp i form av Shigiridolen på östra sidan av Uralbergen. Intressant nog är detta tills vidare det enda (svaga) beviset för en nödvändig pälshandel för Göbekli Tepe med arktiska miljöer.

När Göbekli Tepe till slut övergavs täcktes hela platsen av ett lager sand, som bidragit till att lämningarna blivit så väl bevarade. Men sandlagret lades inte med tanke på framtiden utan för att den extremt heliga platsen inte skulle leda till att det där började spöka. Det finns ett exempel från Jordanien där en helig, men av någon anledning straffad man, fick sin gravplats övertäckt av sand som hämtats från annat håll.

Till nästa kapitel Domesticeringen
Till Historiemenyn.

Publiceringshistoria: Utlagd 201130.

Litteraturhänvisningar, detta kapitel:

Aubert 1972: Vilhelm Aubert: Rättssociologi. Aldus 1972
Banning 2011: Edward B. Banning: So Fair a House: Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol. 52, No. 5 (October 2011), pp. 619-660.
Campbell 1949: Jospeh Campbell: The Hero with a Thousand Faces. Pantheon Books Kuhn 2002: Steven L. Kuhn: Paleolithic Archeology in Turkey. Evolutionary Anthropology 11/2002.
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder: 2. Natufiernas kosmiska hjälte. http://www.hypertexter.se/natuftro_02.htm
Mauss 1972: Marcel Mauss: Gåvan. Översatt från franska av Marianne Ahrne. Argos förlag.
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. (The World of Archaeology Series.) London: Thames and Hudson, 1975.
Nissen 1988: Hans Jörg Nissen: The Early History of the Ancient Near East, 9000-2000 B.C. University of Chicago Press.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol 51, Nr 6, December 2010.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Seyfzadeh et Schoch 2019: Manu Seyfzadeh and Robert Schoch: World's First Known Written Word at Göbekli Tepe on T-Shaped Pillar 18 Means God. Archaeological Discovery, 2019, 7, 31-53.
Schmidt 2000: Klaus Schmidt: Göbekli Tepe, Southeastern Turkey. A Preliminary Report on the 1995-1999 Excavations. Paléorient, 2000, vol. 26, n°1. pp. 45-54.
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.

Välkommen att kommentera artiklen

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.