Historiens Fenix

arelsen låg bland stenarna i de grunda vatten som var början på Nakatafloden i de Vilda bergen i södra delen av planeten Nyrna i Malströmsgalaxen. Den var iförd en vit rymddräkt med klumpiga, troligen magnetiska skor. Hjälmen låg bredvis honom i vattnet.

Den hade ett mera avlångt än runt huvud utan hår. Hyn var vit, ögonen slutna, ögonbryn och öron saknades, näsan liten och munnen liten med slutna läppar.

Varelsen påträffades dagen efter en explosion hade hörts längre in i Vita klyftan i den vildaste delen av Vilda bergen. Det var vildjägaren Tranjang som hittade den. Han kunde se att varelsen andades.

Han hade med sig en kanot eller snarare en pulka, som flöt en halv meter ovan vattenytan med antigravkraft. Tranjang lyfte varelsen, som kändes mycket lätt, upp i pulkan.

Han lät pulkan flyta efter sig ner till vad som kallades det Vilda slottet. Det var en lite större villa med ett torn på taket. När villan uppfördes hade den ansetts vara alldeles oerhört olämplig i den vilda terrängen. Men allt efter åren gått hade liksom smultit in i miljön.

När Tranjang anlände med varelsen till Vilda slottet väckte den en hel del uppmärksamhet. Alla som bodde och jobbade i Vilda slottet skulle se varelsen. Efter en del funderande fördes den till ett av sidorummen på en trappa.

Man fick av varelsen rymddräkten efter en hel del krångel. Den var en ganska mager, alldeles vit och med en märkligt väldoftande kropp. Vilda slottets läkare undersökte varelsen. Sedan skakade hon på huvudet

”Den har inga hjärtljud, ingen puls och luftströmmen i lungorna är knappt hörbar,” sade hon. ”Kanske är den uttorkad.”

Varelsen bäddades ner i dunbolster. Den fortsatte att sova resten av dagen.

Mot kvällen vaknade den. Den hade blå ögon. Den såg sig förvirrad omkring.

Så sade den på nyrniska med en pipig röst: ”Vatten! Dricka!”

Man hjälpte den att sätta sig upp och bjöd på vatten. Den drack två hela liter. Sedan sjönk den ned i bolstren igen.

På morgonen väntade man att den skulle behöva gå på toaletten. Men när den vaknade sade den åter på nyrniska på sitt pipiga sätt: ”Vatten, snälla!”

Men nu på morgonen nöjde den sig med att inmundiga en liter. Efter att den druckit färdigt sade den: ”Tack!”

Så försvann den åter i medvetslöshetens djup.

På kvällen vaknade den än en gång och bad om vatten. Den drack åter en liter.

När den somnat om kände läkaren med handen under honom, men fann den torr. ”Den är inte från vår galax,” sade hon. ”Alla, människor som djur, urinerar hos oss.”

Efter det började personalen betrakta varelsen med vördnad – från en annan galax där man inte behöver pinka!

arelsen vaknade följande morgon. Den sade på nyrniska ”Toalett?” Den av flickorna som hade övervakat varelsen hjälpte den att få på sig en morgonrock och visade sedan vägen till toaletten. Varelsens vistades länge i toaletten och kom sedan ut. ”Dricka! Vatten?”

Flickan visade honom till matsalen. Där var frukosten uppdukad. En del av Vilda slottets boende satt där och åt. Varelsen vinkande med handen när han steg in i rummet. ”Hej,” sade den. En del svarade Hej, andra God morgon.

När den hörde det sistnämnda stannade den och sade själv ”God morgon”. En del närvarande fick intrycket att varelsen log.

Den ledsagande flickan visade på de olika drycker som fanns, de nyrniska motsvarigheterna till våra drycker: té, juice och kaffe. Varelsen snusade på allihop och skakade på huvudet. Varelsens ankomst till matsalen hade spritts genom Vilda slottet som en blixt. Husmor måste också ut och se på den. När hon såg varelsens besvikelse tog hon den till köket. Där fick han lukta på de tésorter som var tillgängliga.

Till slut klappade den på en burk som innehöll torkade blommor av en ljung som växte på hög höjd i Vilda bergen. Denna art hade ovanligt stora, ljusgula blommor. Torkade hade de en besk smak, som emellertid motverkades av den honung som blomman hunnit producera innan den plockades.

Husmor ordnade en kanna med detta té åt varelsen och hon gick triumferande in i matsalen. Där drack varelsen av téet med synbar njutning. Efter ett par koppar av téet åt varelsen även en skiva mörkt bröd.

Efter frukosten föreslogs varelsen olika slag av kläder. Ingenting tycktes duga, men så började den gnugga ett linnetyg. En rulle av det hämtades från husmors gömmor och rullades upp inför varelsen. Den kände på tyget, smekte det och klippte sedan med två av sina fyra fingrar i luften. Alla förstod: En sax! En sådan sattes i hans hand.

Varelsen började klippa linnetyget i olika stora bitar. Alla undrade vad det skulle bli. Husmor ordnade så att nål och tråd fanns på plats. Men när varelsen började foga ihop tygbitarna till plagg drog han dem mellan högra handens fyra fingrar. Det rykte från fingrarna, men tygbitarna tycktes bli svetsade ihop.

Till slut låg på golvet ett par byxor, en jacka och två par sockor. Varelsen lät morgonrocken falla till marken och tog på sig först byxorna, sedan jackan. Därpå satte han sig ned på golvet och drog på sig sockorna. Så reste den.

Ett tiotal personer hade samlats i det lilla syrummet där varelsen skapade sin kläder. När den reste sig fullt påklädd applåderade de närvarande. Den verkade förtjust i att bli föremål för denna hyllning. Den tackade med en bugning av det eleganta slag som en gång hade utmärkt aristokratin i Ninán i södra Nyrna.

Efter att ha skaffat sig kläder gick varelsen tillbaka till matsalen. Där väntade Tranjang på honom. Vildjägaren frågade på nyrniska: ”Vad heter du?”

Till svar fick han ett obestämt serie av ljud.

”Jag tycker mig höra namnet Rulfs. Det tänker jag kalla dig,” sade Tranjang. ”Du måste ju ha ett namn!”

Varelsen nickade. ”Rulfs,” sade Rulfs. ”Ja, Rulfs!”

”Ska vi gå runt i huset,” frågade vildjägaren Rulfs.

Denne nickade och började gå i en riktning.

”Nej, den här vägen,” sade Tranjang.

”Det här huset byggdes av min farfar,” berättade Tranjang för Rulfs medan de gick genom olika rum. ”Min farfar hade blivit trött på det fåniga livet runt kejsaren i huvudstaden Nyrna. Han tog sin familj och sitt tjänstefolk och flyttade hit till de egendomliga Vilda bergen i södra delen av planeten Nyrna.”

”Han lätt bygga den här stora villan, som alla idag kallar för Vilda slottet,” fortsatte vildjägaren sin berättelse och Rulfs tycktes förstå. ”Farfar lät också bygga tornet på taket. Han var besatt av att studera andra galaxer. Han trodde vår galax roterade kring två andra stora galaxer. Den ena hade sex armar så han kallade den för Bläckfisken. Han var övertygad om att den skulle sluka oss en dag.”

fter ett jobbigt klivande i en trappa som gick runt och runt kom de upp på toppen av Vilda slottets torn. Utsikten över Nakataflodens dalgång var magnifik. De kunde se hur floden slingrade sig långt in i Vilda bergen.

Efter att ha sett sig runt däruppe på tornet frågade Rulfs pipigt: ”Kikare. Var?”

”Farfar var ett geni,” sade Tranjang. ”Han byggde ett observationssystem utan vanliga linsförsedda kikare. Han använde kvantumfluktuationer som grund för sina observationer. Han hade bara vad han kallade för kvantmasten.”

Vildjägaren pekade på en tagg som stack upp mitt på utsiktsplattformen.

Rulfs lutande sig ner över taggen och tog den i hand. Det var som om den känt någon sorts vibrationer. ”Kvantum,” bekräftade Rulfs pipigt.

De gick en trappa ner och in i farfars gamla arbetsrum. Det var mer eller mindre dammigt överallt.

”Efter farfars död jobbade min far här ibland,” förklarade vildjägaren. ”Jag har intresserat mig för Vilda bergen, inte himlen ovanför dem.”

Rulfs svängde med handen som när man viftar undan dålig luft. Dammet försvann. Han satte sig vid kvantumteleskopet. Han tycktes veta vad han gjorde. Stången som var teleskopet for uppåt genom öppningen i taket och började långsamt rotera. Datorskärmarna på vardera sidan om teleskopet fick liv.

Rulfs studerade skärmarna. Han lyfte plötsligt på huvudet och såg på Tranjang. ”Farfar rätt,” pep han.

Så tittade han åter ner och började använda tangentbordet. Dess tangenter inte hade bokstäver utan matematiska symboler. Efter det han skrivit något började kvantumteleskopet svänga fram och tillbaka som om det försöka uppfånga signaler från en viss riktning. Efter en kort stund stängde Rulfs hastigt av teleskopet och datorn.

”Fiende kvantumspana,” pep han och reste sig.

De gick ner och då hade det blivit tid för lunch. Tranjang visade Rulfs lunchbordet. Han gick och sniffade på de olika rätterna. Bara en enkel kålrotslåda dög åt honom. Den åt han däremot en rejäl portion av. Under eftermiddagen mumsade han på all slags frukt han kom över.

Efter lunch gick de och såg trädgården. Nyfiket gick Rulfs och kände och luktade på de olika växter som fanns i köksträdgården. Trädgårdens parkdel, som de boende i Vilda slottet var så stolta över och gärna visade gäster, brydde sig Rolfs inte om. Tranjang förde honom då till en ganska stor grotta i foten av det berg, som tillhörde Vilda slottet. Där inne fanns ett mindre rymdskepp. Rulfs blev tydligt upphetsad när han såg det.

”Det är farfars rymdskepp,” sade Tranjang. ”Han använde det bara en gång. Det var att flyga från Nyrna hit till Vilda bergen. Min far företog ett par flygningar runt planeten med det. Sedan gick någonting sönder och rymdskeppet har inte varit i luften på flera decennier.”

Men Rulfs började ivrigt undersöka det gamla rymdskeppet.

”Rymdskepp gammalt,” konstaterade han snart med sin ljusa röst. ”Jag veta!”

Han sade det i ett högt, upphetsat tonläge, som ekade i grottan.

”Vad vet du” frågade Tranjang.

”Veta laga,” svarade Rulfs. Grottan ekade svagt veta laga.

”Du får gärna laga rymdskeppet,” sade Tranjang. ”Men det är så gammalt att jag undrar om det är värt.”

”Gammalt fin ny,” förklarade Rulfs.

De lämnade bakom sig ett nästan ohörbart eko när de gick ut ur grottan.

ndra dagen efter Rulfs uppvaknande bjöd vildjägaren Tranjang sin gäst att följa med på en färd uppför Nakataflodens dalgång. De steg upp på en t-platta som stora rymdskepp använde för transporter ner till och upp från marken. Plattan var nertill cirka 40 cm tjock, där maskineriet som gav upphov till antigravdrivkraften fanns. Upptill fanns framtill och på sidorna räcken på en meters höjd. Den kunde manövrerad med några enkla handgrepp framtill.

Efter det de gått ombord började Tranjang styra plattan och den steg en halv meter ovan marken. Sedan lät Tranjang den långsamt gå framåt. När de kommit ut på flodvattnet ökande Tranjang plattans fart. När farten ökade började de också känna av fartvinden, men de var ordentligt påpälsade.

”Vilda bergen har varit höga och spetsiga berg,” berättade Tranjang medan han manövrerade t-plattan. De har slipats ner och jämnats ut av en eller flera istider. Dessa orsakades av att vulkanismen försvagades och mängden koldioxiden i atmosfären minskade. Luftens temperatur sjönk till noll. Så kom kanske ett stort asteroidnedslag som väckte vulkanerna. De spydde åter ut koldioxid och luften blev snabbt varmare. Sedan kom perioder av regn som grävde ut dalarna och klyftorna. Men djupt under Vilda bergen är det innersta geologiskt aktivt. Vi har ofta jordbävningar. Det händer att en del berg plötsligt blir högre än de var tidigare.”

Rulfs nickade. ”Koldioxid nu,” frågade han pipande.

”Det är rymdhamnen Nyrna som står för alltför stora utsläpp,” svarade Tranjang.

Rulfs nickade igen.

Så småningom förde t-plattan dem till en avsnitt av floden där vattnet var lågt och flöt fram genom ett helt fält runda stenar av olika storlek.

Tranjang lät t-plattan göra en cirkel över denna säregna plats i floden.

”Därnere låg du på rygg när jag hittade dig,” sade vildjägaren. ”Du var iförd rymddräkt men hjälmen saknades.”

Rulfs tittade först intresserat ner och såg sig sedan omkring. Så nickade han som för sig själv.

De fortsatte. Strömfåran smalnade till en bäck och bergens klippväggar kom närmare. Barrträd och lövbuskar hade tagit detta avsnitt nästan helt i besittning. Tranjang fick höja t-plattan för att komma över träden.

Så öppnades klyftan. Tranjang lät t-plattan sjunka. Bäcken var nästan täckt av träd som fallit omkull över den. Alla träden såg ut som om deras blad brunnit upp, grenarna verkade förkolnade. Det var tydligt en plats där en explosion ägt rum. Tranjang tvingades ånyo höja t-plattan så de inte skulle stöta ihop med nakna trädgrenar som stack upp från liggande trädstammar.

Han stannade t-plattan framför en klippa som blivit alldeles svart av explosionen. Framför den fanns en sandbank. Han satte ner t-plattan på den. De steg av. Rulfs såg sig omkring och plötsligt började stora tåtar rinna ner för hans kinder. Han hulkade inte som människor gör när de gråter. Rulfs stod alldeles stilla, hans ansikte visade inte en min, men tårar sprang fram ur hans ögon och rann ner för kinderna.

Tranjang stack en näsduk i Rulfs hand. Han grep om den men förde den inte till ögonen. Han bara stod där vid klippan och grät ordlöst.

Tranjang såg sig om. Rymdskeppet måste ha slagit ner precis mitt i bäckfåran och vid nedslaget pressat upp sandbanken de stod på. Men Rulfs måste ha hoppat av det störtande skeppet flera ögonblick innan det slog i marken. Det skulle förklara hur det kom sig att han hade legat så långt borta från nedslagsplatsen.

Tranjang betraktade sandbanken noggrannare. På sanden låg bitar av någonting. Han tog upp en bit. Han kände genast att den inte var av metall. Han tittade närmare på den. Var den inte organisk? Så slogs han av en förbluffande tanke. Kan skeppet ha varit organiskt?

Han stack biten i en ficka medan han vände sig mot Rulfs. Denne hade börjat torka sina ögon. Gråten hade tydligen upphört.

”Var ditt skepp organiskt,” frågade Tranjang.

Rulfs svarade med en nickning.

”Sprängde det sig självt för att dölja spåren av kraschen,” fortsatte Tranjang sitt frågande.

Rulfs nickade åter och denna gång började tårar åter rinna från ögonen.

”Du och skeppet stod varandra så nära att ni var vänner?”

Rulfs svarade inte utan vände sig bort med näsduken framför ögonen.

ranjang gick fram till t-plattan och steg upp på den. ”Kom,” uppmanade han Rulfs. ”Kom så gör vi en sväng över nedslagsplatsen och försöker får en överblick.”

Rulfs steg upp på plattan, långsamt och motvilligt. När Tranjang försäkrat sig om att hans passagerare höll i räcket framtill lyfte han plattan. Plattan förde dem till en höjd där de kunde se hur träd låg omkullslagna både upp- och nerströms. Allt var svärtat som om en brand brutit ut, kanske som en följd av explosionen. Märklig olycka, tyckte Tranjang. Rulfs höll hela tiden näsduken för ögonen. Han ville inte se! Tranjang lät t-plattan går i riktning nerströms.

Under dagarna som följde höll sig Rulfs i sitt rum, visade sig i matsalen endast under måltiderna. Till slut gick Tranjangs vuxna dotter, Sinjala, in till honom. Utan att fråga honom började hon läsa översättningen till nyrniska av den gamla men populära sagan om Eenar och Didí på Alorias hedniska tid. Särskilt tycktes berättelsen om Eenars skuldkänslor över det hemska han utförde på gudinnans befallning fängsla Rulfs. Han bad henne läsa om det kapitlet en andra gång.

Det positiva följden av uppläsningen var att Rulfs lärde sig prata nyrniska.

Den andra följden var att Rulfs försvann till grottan där farfars gamla rymdskepp fanns. Rulfs började meka med det. Han kom emellan åt in i Vilda slottet och bad om olika föremål. Först försökte han också sätta sig vid lunch- eller middagsbordet med smutsiga händer. Men det satte Sinjala stopp för. Hon förklarade på ett sätt som Rulfs förstod att man åt med rena händer. Efter det tvättade Rulfs alltid sina händer innan han satte sig till bords.

Efter ett par månader tittade vildjägaren Tranjang in hos Rulfs i grottan. Han förstod att flyktingen från en annan galax hade i det närmaste gjort om det gamla skeppet. Det gick i själva verket inte längre att känna igen. I stället för att vara en pilspets hade skeppet fått formen av en bulle. Tranjang förstod att det var nödvändigt för att få upp en antigravkraft att orka föra rymdskeppet genom den tomma rymden mellan galaxer.

Men han kunde inte låta bli att fråga Rulfs varifrån han fått plåtarna till den nya designen. ”Från ditt lager,” svarade Rulfs med sin pipiga röst. ”Där finns ju hur mycket skrot som helst!”

Sedan bad han Tranjang hjälpa honom att skjuta skeppet ut från grottan. På uteplatsen utanför grottan började Rulfs testa sin motor. Efter några dagar meddelade han vid kvällsmålet: ”I morgon är skeppet klart för en provflygning.”

Alla som bodde i och utanför Vilda slottet samlades följande morgon kring uteplatsen vid grottan där Rulfs ombyggda rymdskepp stod. Han klev in i det. Efter en stund började Bullen, som den spontant döptes till, långsamt lyfta. Den steg rakt upp. När den kommit i höjd med farfars torn i Vilda slottet började den långsamt skjuta fart. Så for den med hög fart snett uppåt.

Den var sedan borta i nästan en timme. Då dök den bara upp som en hök som fällde sig från hög höjd. Den följdes av ett dån från den fartvind den rört upp. Efter en häftig inbromsning landade den mjukt på den uteplats som den lyft från. Åskådarna applåderade. Rulfs öppnade en lucka och steg upp på skeppet som på en scen. Däruppe bugade han sig lite överdrivet åt fyra håll. Alla var roade samtidigt som de fick en känsla att han blivit en av dem.

fter den framgångsrika provflygningen väntade alla i Vilda slottet att Rulfs skulle ge sig av. Men han dröjde. Det var alltid någon detalj på farfars omgjorda rymdskepp som måste åtgärdas.

Klippan med grottan hade ett stort framskjutande klipphäng. Under den hade byggts en liten stuga, som beboddes av ett ungt par, som jobbade i Vilda slottet. När Rulfs arbetade på att bygga om och modernisera farfars gamla rymdskepp hjälpte de ofta Rulfs. De såg till att han hade vatten att dricka och en någorlunda bekväm sittplats att vila sig efter extrema ansträngningar. De pratade med Rulfs. De var förmodligen viktiga för hans mentala hälsa ty allt emellanåt fick han anfall av den smärta som minnet av störtningen utlöste hos honom. En gång när de kom till grottan fann de Rulfs stående orörlig vid rymdskeppet medan stora tårar rann utför hans kinder.

Så kom en av dessa jordbävningar som alltid emellanåt drabbade Vilda bergen. Den inträffade sent på kvällen när alla i Vilda slottet med omgivningar förberedde sig för natt. Jordbävningen medförde denna gång att berget, som reste sig som en hög klippa och där grottan och klipphänget fanns, pressades uppåt. Det blev nästan en meter högre. Någonstans högt uppe på klippväggen skakade jordbävningen loss en mängd sten. De föll ner, men ställde inte till annan skada än att stugan under klipphägnet försvann bakom en vägg av stora stenar, bakom klippblock. Det unga paret blev instängda bakom stenblocken.

Rulfs visste genast vad som hänt. Han rusade in till vildjägaren Tranjang och skrek upprört Frenjong och Bilana var instängda. Tranjang fattade inte först men men gick med Rulfs till platsen för raset. Där kunde han höra ropen på hjälp från det unga paret – men de var svaga på grund av den tjocka väggen.

Tranjang försökte skuffa undan ett av klippblocken. Det gick inte att rubba.

”Vi måste få hit en lyftare,” sade Tranjang. ”Men det tar tid! Kanske uppemot en vecka!”

”Då är ungdomarna döda,” snyftade en av de tjänande flickorna.

Tranjang suckade. ”Milda Nyrnig, vad ska vi göra?!”

I nattmörkret var det alldeles tyst.

Tystnaden bröts av Rulfs ljusa röst. Men den lät sorgsen. ”Då måste jag väl göra det!”

Han började skimra. Det gick en flämtning genom skaran runt honom. Så förvandlades skimret till ett gult ljus. Rulfs blev alltmer genomskinlig. Tranjang var den enda som förstod vad som hände. Ljuset, som var Rulfs, rörde sig fram mot klippblocken. Det hördes liksom ett porlande ljud när det försvann in i stenen.

”Rulfs lät sig övergå till ett kvantumtillstånd,” förklarade Tranjang. ”Det kan ingen göra här hos oss i det galaktiska imperiet. Men Rulfs är från en annan galax där det intelligenta livet nått helt andra utvecklingshöjder.

Det hördes dämpade skrik genom stenen. Plötsligt porlade en av klippblocken och ut steg två ljusgestalter, den ena tycktes bära den andra.

När den ena ljusgestalten, som alla visste att var Rulfs, släppte greppet om den andra stod plötsligt Bilana där. Hon såg sig om i mörkret och kunde ana närvaron av många människor.

”Var är jag,” frågade hon.

”Du är tryggt här hos oss,” sade Tranjang. ”Rulfs bar ut dig.”

”Det var fruktansvärt,” sade hon. ”När ljusgestalten gripit tag i mig blev jag som vatten. När han bar mig in i stenen var det som om jag flöt genom den. Det var så hemskt! Jag fick ingen luft!

Hon började gråta, alltmer hejdlöst. Flera kvinnor försökte trösta henne. De andra väntade att Rulfs skulle dyka upp igen.

Det dröjde. Flera av de närvarande i mörkret vid rasplatsen började bli rastlösa. De började gå omkring hela tiden tittande på de stora klippblocken, som avtecknade sig som helsvarta medan omgivningen var aningen mindre mörk, särskilt som Vilda slottet vid Nakataflodens strand bakom dem var upplyst.

Till slut kom än en gång ljus genom stenen. En ljus gestalt lades ner på marken och ljuset slocknade. Där låg Frenjong. Även Rulfs återtog sitt vanliga utseende. ”Han skrek åt mig att jag var en gast och ett spöke och att jag inte fick röra honom. Jag måste knocka honom, annars hade jag inte fått ut honom.”

Han satte sig på en fyrkantig sten som låg något utanför själva rasmassan. Alla anade att han var mycket trött efter sin prestation. Husmor kom fram till honom. Hon hade en termos i handen. Hon skruvade av locket och hällde av drycken i locket. Hon gav det åt Rulfs. Han luktade på innehållet.

”Ljungté,” sade han. ”Hur visste du...?”

Rulfs tömde termoslocket i ett svep. Sedan tog han termosen från Husmor och drack ur den i stora klunkar fastän téet var hett.

Efter en stund började alla röra sig mot Vilda slottet. Två kvinnor stöttade Bilana, som inte längre grät så häftigt. Frenjong bars av två män, men så vaknade han till medvetande och började stapplande gå för egen maskin.

Alla samlades i matsalen där man drack té medan man talade om kvällens dramatiska händelser. Rulfs drack mugg eftr mugg av sitt ljungté. Man såg på Rulfs med en växande rädsla medan man kommenterade de olika händelserna. Han var sedan den första som drog sig tillbaka. Småningom följde de andra efter. Husmor och vildjägaren släckte ner Vilda slottet innan de som de sista gick till sängs.

id frukosten morgonen efter jordbävningen och raset var stämningen fortfarande dämpad. Tranjang och Rulfs satt för sig själva och diskuterade.

”När jag tagit mig genom klippblocken började marken plötsligt stiga,” berättade Rulfs för Tranjang. ”Jag tror att jordbävningen lyfte berget.”

”Inte omöjligt,” sade Tranjang. ”Det är inte ovanligt att enskilda berg lyfts upp vid jordbävningar här i Vilda bergen. Bergen är som brickor, som var och en rör sig upp och ner i egen takt.”

”Grottan med rymdskeppet måste också ha lyfts upp,” påpekade Rulfs.

”Troligen,” sade Tranjang. ”Vi måste gå och kolla!”

De reste sig och gick. Det väckte nyfikenhet bland dem som fortsatte med frukosten. Vad kan de två nu ha för sig?

De gick till grottan. Tranjang lade märke till att Rulfs verkade okoncentrerad och inte riktigt i kontroll av sig själv. Kanske var det en reaktion på gårdagskvällens händelser? När det kom fram till grottan var situationen som de befarade. Tidigare hade man bara kunnat gå rakt in från den öppna platsen framför den. Men nu låg grottöppningen en knapp meter över denna plats. Tranjang fick hjälpa Rulfs att komma in i grottan.

Efter en stund hörde han Rulfs ropa med sin pipiga röst: ”Skeppet är oskatt. Jag tar ut det.”

Tranjang behövde inte vänta länge förrän han hörde det egendomliga spinnande ljud som utmärkte antigravmotorer. Så förstod han att skeppet rörde sig. Långsamt, långsamt gled det ut ur grottan.

Det tog mark på den öppna platsen framför grottan. Rulfs klev ut från Bullan och gick fram till Tranjang.

”Jag är rädd för att jag måste ge mig iväg,” sade han alltid lika pipigt. ”När jag övergick i kvantumtillstånd kunde jag inte hindra att jag sände ut en kvantumstrålning. Den kunde mina kvantumspanande fiender se. De kommer snart hit.”

”Jag har förstått att du befinner dig på flykt,” sade Tranjang. ”Jag är hemskt ledsen över att ditt hjältedåd igår kväll medförde att du blottade dig för dina förföljare. Men du har väl inget val?”

”Visst har jag ett val,” svarade Rulfs. ”Jag kan försöka gömma mig här i Vilda bergen!”

”Skulle du lyckas med det,” undrade Tranjang.

”Kanske, kanske inte,” svarade Rulfs. ”Men det är säkrast att ge sig iväg.”

Tranjang nickade. Men han tänkte att vid fortsatt flykt skulle förr eller senare en olycka som den högre upp i Nakataflodens lopp inträffa. Då är det inte säkert att Rulfs är så lyckosam att han hittar ett gammalt rymdskepp som han kan göra förvandla till en ny.”

”Du har rätt,” sade Rulfs som han läst Tranjangs tankar. ”Hur jag än gör är det en chansning.”

De gick tillbaka till Vilda slottet. Rulfs gick för att packa. Tranjang började ordna en fest för att hylla Rulfs.

När varelsen från en annan galax trädde in matsalen var alla som levde och bodde på och kring Vilda slottet samlade. Det var över ett tjugotal personer. I spetsen stod Tranjang. I samma ögonblick Rulfs trädde över tröskeln ropade vildjägaren: ”Leve Rulfs! Vår hjälte!”

De närvarande ropade sedan på nyrniskt vis: ”Leve! Leve! Leve! Leve!”

Rulfs hade kommit in i rummet fylld av egna tankar och blev följaktligen överraskad. ”Tack, tack,” svarade han. ”Det var inte så märkvärdigt.”

”När du räddade Frenjong och Bilana igår kväll gjorde du en stora självuppoffring. Du ska inte förringa det,” sade Tranjang. De närvarande började applådera.

”Vi har börjat trivas riktigt bra med dig och nu måste du ge dig av därför att du avslöjat ditt gömställe. Vi är så ledsna över det!”

”Tack ska ni ha,” svarade Rulfs. ”Jag skulle gärna stanna här bland er i denna fascinerande miljö som är Vilda bergen. Men mina förföljare kommer snart hit. Jag måste vidare.”

Framför sig på lunchbordet fick Rulfs en tårta. Det var ingen vanlig tårta. Husmor hade överträffat sig själv. Den var behagligt rund med en kopia av Rulfs Bullen överst. Men den var inte en vanligt tårta bakad av mjöl och ägg utan alltigenom Rulfs älsklingsföda, kålrotslåda!

Hur Husmor burit sig åt förstod troligen bara Rolfs och Tranjang. Hon hade måste skaffa en gräddform av plåt som gjorde det möjligt att sätta en kålrotssmet i ugnen. När formen togs ut och plockades bort framstod det gräddade innehållet som en tårta, särskilt med lite extra dekoration.

Rulfs såg tagen ut när han förstod hur mycket arbete Husmor lagt ned på att göra den speciella tårtan. Han åt också hälften av den. Den andra häften förtärdes av Vilda slottets personal. De hade alla lärt sig tycka om kålrotslåda, ty det var en specialitet för Vilda bergen. Kålrot växte vild i Vilda bergen, men bara där på planeten Nyrna. De första människor som slog sig ner i en av bergens dalar hade med sig rovor. Sedan tidigare växte det vild kål i bergen. Nu korsade sig kål och rovor med följd att kålroten uppstod.

Efter lunch gick alla från Vilda slottet ut till uteplatsen där Rulfs rymdskepp stod. Där på platsen hade Rulfs en påse i handen. Från den tog han stenar som han delade ut till alla närvarande utom Tranjang. Han lade en sten i varje persons hand och sade stenen skulle vara till hjälp i ofärdstider. Bilana tittade på den sten som hon fått. Den skimrade vackert blått. Hon slöt handen om stenen. Efter några ögonblick tycktes den börja pirra i hennes slutna hand. Häpen öppnade hon handen. Ja, stenen vibrerade, men det upphörde snabbt. Hon stack den i fickan till det förkläde hon hade.

Till Tranjang sade Rulfs att hans sten var lite större och skulle finnas i grottan. Därefter klättrade Rulfs upp på sitt skepp, vinkade, fick en applåd till svar och gick till slut in i det. Snart lyfte skeppet. Det gjorde en sväng runt Vilda slottet och försvann sedan upp i den blå himlen.

fter Rulfs avresa saknade alla den ovanliga varelsen, som var på flykt från en annan galax. Men så gick månaderna och minnet började blekna. Man hoppades att han lyckats komma undan sina fiender.

Men när ett drygt halvår gått hördes buller som från stora rymdskepp som kommer in i atmosfären. Men några rymdskepp kunde man inte se. När Tranjang gjorde en av sina inspektioner uppför Nakatafloden fann han någonting överraskande vid den sotade klippan. Någon fiskat upp från bäckens botten en uppbruten metallställning och lämnat den på strandbanken.

Tranjang landade sin t-platta på strandbanken och gick fram till stålställningen. Han gick runt den. En gång hade den varit rund, inte alls olikt Bullen, det rymdskepp som Rulfs hade byggt om farfars skepp till. Men Tranjang anade att stålställningen var det skelett som ett organiskt rymdskepp behövde som stöd. Ingen annan skulle göra sig besvär att spåra, finna och gräva upp Rulfs gamla skepp än hans fiende.

Tranjang återvände i rask takt till Vilda slottet. Där utlyste han allmän beredskap och ropade att alla skulle ta fram de stenar de fått av Rulfs. Så begav han sig till grottan. Långt därinne i den hittade någonting som liknade ett slags kanon, en mörsare skulle en artillerikännare säga. Men den såg konstig ut, undertill en fyrkantig halvmeter hög låda. Ur den stack ett kanonrör med en diameter på kanske 20 cm. När han försökte lyfta pjäsen steg den villigt, tydligen av antigravkraft. Han behövde bara skjuta den framför sig så kunde han föra den ut ur grottan.

Han flyttade mörsaren till gården invid slottet. Han undersökte kanonen och fann att den egentligen hade bara en knapp, som måste var en avtryckare. Han vågade inte trycka på den.

De behövde inte vänta länge. Påföljande dag på morgonen steg fram ur en osynlighet en väldig rymdkryssare, ett rymdslagskepp, större än någonting de sett på planeten Nyrna. Det kom glidande över bergen, stannade över floddalen där Vilda slottet stod och sänkte sig ned över slottet. En högtalare på kryssaren skrek ut en obegriplig gallimatias.

När ingenting hördes i svar kommer efter en stund ett skrikande på nyrniska: ”Om ni inte släpper förrädaren Grymta utplånar vid huset!” Det upprepades gång på gång.

Tranjang samlade all personal i ett rum i källaren. Det var tydligt att alla var rädda. ”Har ni alla med er stenen som Rulfs gav er,” frågade han.

De svarade unisont jakande på frågan.

”Krama den hårt,” uppmanade Tranjang. ”Det var som skydd i denna situation som Rulfs gav er stenen.”

Själv gick han ut på gården. Det var kallt där och det blåste en hård vind. Genom blåsten hörde han än en gång hur slottet hotades från rymdkryssaren. Han gick fram till mörsaren. Dess korta mynning pekade uppåt. Han kunde inte säga om den var riktad mot kryssaren. Vågade han trycka på knappen? Fanns det någon mening i det? Skulle inte ett hjälplöst skott utlösa den tekniskt överlägsna fiendens vrede? Frågorna jagade genom Tranjangs huvud.

Så kom ett skott från rymdslagskeppet. Tornet på Vilda slottet utplånades nästan helt.

Tranjang greps av en stor vrede. Att skjuta bort tornet var oförlåtligt. Plötsligt förstod han den smärta, som Rulfs haft och som fått stora tårar rinna nerför hans kinder. En sådan smärta ska ingen behöva uthärda. Orsaken måste förintas. Med ens visste han att mörsaren han hade framför sig inte var en vanlig kanon. Det var en dödskanon!

Han tryckte på knappen. Mörsaren skalv till. Så sköt ett rött klot upp från mynningen. Den for med hög hastighet upp mot rymdkryssaren. Det verkade som om den ökade farten ju närmare den kom. Så nådde den fram och spred snabbt sin röda glöd över hela skeppet. Det var som om rymdkryssaren i sin helhet stod i brand. Han nästan tyckte han kände en pust från värmen i branden mot sin kind.

Så började glöden blekna bort. Och nu inträffade det märkliga. Skeppet tycktes inte mera gå att se. Det var som om det bar försvunnit. En grå rök fanns där och den förde den ganska hårda vinden bort. Dödskanonen hade gjort sitt.

Så märkte han att någonting började falla från himlen. Snabbt sprang han ner till rummet i källaren där de andra väntade.

”Rulfs gåva till mig visade sig vara en dödskanon,” berättade han. ”Ett skott förintade rymdkryssaren! Men nu faller det ett gått pulver från himlen. Det kan vara radioaktivt. Husmor och maka, skydda mig!”

Han tryckte sig mot henne. Den sten som Rulfs gett aktiverades av deras kroppsvärme och skapade en osynlig sköld som omslöt dem.

Till Kulturmenyn