Den märkliga gravettienkulturen

2. Pavlovienkulturen

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Med början för 35 000 år sedan, kanske rentav 37 000 år tillbaka, dyker pavlovienkulturen upp i nedre delen av den långsträckta dal, som bildas av floden Morava, en biflod till Donau. Morava flyter i nordsydlig riktning med början i södra Polen genom östra Mähren, den östra delen av dagens Tjeckien, in i Österrike, där den utmynnar i Donau. Staden Pavlov ligger i Pavlovbergen vid bifloden Dyje i sydligaste Mähren, inte långt söder om den välkända fyndplatsen Dolní Věstonice (som också var en skapelse av pavlovienmänniskor). På den första fyndplatsen Pavlov I har påträffats ett välorganiserat läger med en typ av vinterbonade runda hus liknande mongoliska jurta. De stod i långa rader. Bland de senaste remarkabla fynden är en jättelik kokgrop med en diameter på fem meter, där en hel mammuthona med kalv stektes för cirka 29 000 år sedan (Svoboda et al 2009) — en festmåltid för hela lägret.

Från pavlovienkulturen och sedan också från den egentliga gravettienkulturen i mellersta Donau-området (för från ca 30 000 till ca 20 000 år sedan) har påträffats anmärkningsvärt stora kökkenmöddingar, alltså avfallshögar. De upptäcktes av grottforskaren Karel Absolon (1877-1960), som blev arkeolog. Denne mycket begåvade vetenskapsman fick som professor i arkeologi uppleva sig vara förföljd av nazisterna eftersom han motsatte sig nazismen och sedan efter kriget av kommunisterna som en borgarbracka (hans far hade varit professor i paleontologi). En annan framstående tjeckisk arkeolog var Bohuslav Klima (1925-2000), som ledde utgrävningarna i bl a Dolní Věstonice och Predmostí, två andra viktiga fyndplatser från pavlovienkulturen. Den senaste betydande tjeckiska arkeologen är Jiří Svoboda, professor i arkeologi vid universitet i Brno. Det är på hans uppgifter som detta kapitel i många avseenden stöder sig på.

De kökkenmöddingar, som pavlovienmänniskorna lämnade efter sig, har visat sig innehålla ben från olika djur vars kött förtärts. Det var mest mammut och ullhårig noshörning, men även en del ben av häst, ren, arktisk räv, järv och arktisk hare förekom (Svoboda 2007). Av kökkenmöddingarna att döma var pavlovienmänniskorna liksom deras efterföljare relativt ensamma om att bland de moderna invandrarna i dåtidens Europa framgångsrikt jaga mammut i stor utsträckning.

Det var inte så lätt att döda en mammut. Redan neandertalarna, som annars med spjut gick i närkamp med djuren de fällde, undvek länge direkt konfrontation med mammutar. I stället drev de dem med eld in i fällor som utför klippstup som på ön Jersey eller i kärr, där de gick ner sig och inte kunde röra sig, som framgår av fynd i Spanien. Mammuten hade inte bara en tjock päls utan även en tjock hud, så inga vapen med flintspets klarade att penetrera båda hindren. Det troliga är att pavlovienmänniskorna skulle ha försett sina spjut med spetsar av mammutens betar. Sådana spjut hade förutsättningar att tränga tillräckligt djupt för att åstadkomma en skada som skulle leda till bytesdjurets död. Det kan inte uteslutas att denna teknik lärde sig pavloverna av vogelherdskulturens jägare, ty de sistnämnda verkar ha varit först med mammutjakt i Europa.

En fråga som förbryllar är hur pavloverna bar sig åt att transportera de tunga mammutkropparna på flera ton. Som ett sidoresultat av en undersökning av kollagenet hos de bevarade benen i kökkenmöddingen vid fyndplatsen Predmostí har framkommit ett lite förbluffande förslag. Undersökningen gjordes av biogeologer från universitet i Tübingen. Pavlovierna där skulle ha haft stora hundar som spändes för någon sorts hundspann på vilket en mammutkropp transporterades (Bocherens et al 2014). Det intressanta är att hundarna utfordrades med kött från ren och myskoxe. Detta skedde troligen för att de inte skulle få smak för mammutkött, en praxis som uppträder än i dag också hos arktiska folk, som ger hundarna annat kött än vad de själva äter (ibid). Det pekar på en långvarig användning av hundar för transporter. Detta förmodande bekräftades förslagsvis av den pensionerade professorn i paleoantropologi vid Pennsylvania statsuniversitet i USA i en bok år 2015 (Shipman 2015). Att döma av mängden av ben av varg som påträffats på fyndplatserna för de moderna, skulle dessa ha tämjt vargar. Dessa skulle ha använts vid jakt (ibid). Dessa vargar skulle ha avlats till stora draghundar av pavloverna.

Första friluftskulturen

Hur avancerad pavlovienkulturen var framgår av att människorna inte bara kunde bygga vinterbonade hus och hade tämjt vargar för sina transporter utan även hade kunskaper om hur man knöt nät, flätade korgar och vävde textilier (Pettitt 2005). De kände dock inte till synålen, men de sydde sina kläder med hjälp av en syl med vilken de gjorde hål i skinnet eller lädret och sedan drog en tråd gjord av djursenor igenom.

Människorna bar olika slag av halsprydnader, som gjorts av elfenben. De var ofta var illustrerade med serier av streck eller vågor. Även små statyetter föreställande mammut har påträffats. De gravsatte också en del av sina döda.

Vid fyndplatserna Pavlov, Predmostí och Dolní Věstonice upptäcktes små gravfält. Men på denna tid skedde gravsättningar i gravfält av särskilda skäl, oftast inträffade det för att hedra en individ. Slutligen ägde även praktgravsättningar av människooffer rum över större delen av gravettienperiodens område från Wales till Ryssland och ner till Italien som en del av brottningen med kölden (något vi återkommer till i essäns sista kapitel). Därför uppvisar gravfälten att gravsättningarna skedde med mycket långa mellanrum. En form av mera privat gravsättning upptäcktes i den österrikiska bosättningen vid Krems-Wachtberg. Där har grävts ut en stor eldstad invid vilken hittades graven för ett par nyligen födda tvillingar. Över dem hade lagt ett skulderblad från en mammut (Händel et al 2009). I övrigt tycks gravettienmänniskorna ha lagt ut sina döda, som verkar ha släpats till särskilda platser av rävar (Svoboda 2007).

Pavlovienkulturen (med dess förlängning i gravettienskedet) bestod i cirka 15 000 år. Det är ungefär tredjedel längre än den tid som vi har haft jordbruk. Det är därför inte förvånande att de bosättningar som innehade en ledande ställning kom att växla. De bosättningar som dokumenterats ha gravfält, Pavlov, Predmostí och Dolní Věstonice, var sannolikt ledande under denna kulturs olika skeden. Ty som vi ska se senare var det sannolikt kvinnor, som från andra håll förts till Mähren för giftermål med pavlovien-präster, och andra besökande, som råkat avlida på platsen, som gravsatts i dem. Gravfälten skulle alltså vara ett tecken på status.

Varför Bulgarien?

Det intressanta är att pavlovienstensmidet tycks ha haft föregångare i Bulgarien, framförallt att döma av fynden i grottan Kozarnika i nordvästra delen av landet. Denna grotta är anmärkningsvärd på grund av en rad mycket gamla fynd. De äldsta mänskliga verktygen i Europa med en ålder av 1,6 miljoner år (Sirakov et al 2010) har hittats där. Det är lämningar från Homo erectus allra första utvandring från Afrika. Vidare har påträffats benbitar med inristade tydliga parallella streck i grupper om två och två. De skulle vara världens äldsta kända symboler så gamla som ca 1,4 miljoner år (Guadelli 2012).

De avsevärt senare fynden från moderna människor har daterats till 39 000 år (Sirakov et al 2007). Det är frågan om stenverktyg av samma typ som pavloverna använde (ibid). De moderna människor som hade slagit sig ned i Bulgarien skulle ha kommit omedelbart efter den Arkeoflegreiska vulkanens stora utbrott. De skulle ha utgjort en senare del av den första vågen av utvandrare från nordvästra Indien som föreslogs i föregående kapitel. En rimlig möjlighet är att de fortsatte till Mähren. Men denna möjlighet gömmer ändå en problematik: Varför grottor i Bulgarien (och Polen) och friluftsläger i Mähren?

Schematisk karta visande pavlovien- och gravettienperiodernas fyndplatser i Tjeckien och omgivande länder:
Tjekien: 1. Dolní Věstonice-Pavlov; 2. Predmostí; 3. Petrkovice-Landek; 4. Milovice; 5. Pod hradem-grottan; 6. Kulna-grottan; 7. Brno; 8. Mladec-Plavatisko; 9. Napajedla-fyndplatserna; 10. Spytihnév; 11. Jarosov; 12. Borsice; 13. Kyjov; 14. Blatec.
Österrike: 15. Willendorf; 16. Aggsbach; 17. Krems-Wachtberg; 18. Stratzing/Krems-Rehberg; 19. Langenlois; 20. Stillfried.
Ungern: 21. Nadap; 22. Püspökhatvan; 23. Bodrogkeresztur.
Slovakien: 24. Moravany-area; 25. Certova pec; 26. Slaninova-grottan.
Polen: 27. Wójcice; 28. Dziadowa skala; 29. Oblazowagrottan; 30. Krakow-området.
Karta hypertexter.se efter Verpoorte 2001.

Pavlovienkulturen verkar vara en fortsättning i Centraleuropa på de friluftskulturer i Östeuropa, som vi beskrev i essän Europa för 40 000 år sedan. Pavlovienmänniskorna bodde aldrig i några grottor annat än för en natt eller två på jaktfärder. I övrigt övernattade de i tält eller jurta-liknande hus. Cromagnonerna kan eventuellt också ha varit friluftsboende i områden där det inte fanns grottor. Men detta motsägs av att i Bulgarien och södra Polen bodde människor permanent i grottor.

Pavlovernas val kan ha berott på geografin — man slog sig ned på platser med vid utsikt men långt från grottor. När man väl lärt sig fördelarna med detta boende — i en jurta är det mindre fuktigt och dragigt och därmed hälsosammare än i en grotta — föredrog man det. Men tog pavloverna i Mähren själva fram den kunskap som behövdes för friluftsboendet eller hade man det med sig från, säg, Centralasien eller norra Iran? Än så länge finns inget svar.

En interstadial

Pavlovernas verksamhet underlättades av klimatet. För 39 000 år sedan började Hengelo interstadialen, som inleddes med en snabb uppvärmning för att sedan långsamt svalna under de följande årtusendena. Därpå skulle Heinrich event 2 ha inträffat, följt av Denekamp interstadialen, kanske för 28 000 år sedan. Men den exakta kronologin är ännu oklar. Hur som helst levde pavloverna i ett förhållandevis fuktigt och lagom varmt klimat, ungefär som utmed den biologiska norrlandsgränsen i Sverige. Det skulle ha varit lite kallare högre upp på bergsluttningarna och lite varmare i floddalarna. Analyser av kol från pavlovernas eldstäder och undersökningar av pollen visar att pinjeträd och björk kunde växa ganska högt upp för sluttningarna medan det i floddalarna växte bok och ek (Verpoorte 2001; Revedin et al 2010). Pavloverna hade alltså tillgång till trä, både som ved och virke.

Schematisk karta över Europa for cirka 25 000 år sedan. I dag översvämmade, men då torrlagda områden är markerade med ljusgrönt. De svarta punkterna visar gravettienkulturens viktigaste fyndplatser. Gravettienkulturen hade tre tyngdpunkter i Europa. I väster låg centrumet i sydvästra Frankrike, där gravettienkulturen också kallas perigrond. En andra tyngdpunkt låg Centraleuropa med pavlovienkulturen som ett slags centrum. En tredje tyngdpunkt låg i öster med Andeyevo-Kostenki-kulturen som centrum. Karta hypertexter.se efter Kozlowski 2014.

Pavlovienkulturens bosättningar låg på bergsluttningar i allmänhet på en höjd av 200-240 meter över havet (Svoboda et al 2011). Därifrån hade man god utsikt över djurhjordarnas rörelser i floddalen. Förmodligen rörde sig bytesdjuren uppför sluttningarna under sommarhalvåret och sökte sig ned till dalgångarna under vinterhalvåret. Pavloverna hade bara att vänta på djuren till våren. Därför skulle en del av deras bosättningar ha varit permanenta.

Denna arkeologiska slutsats bekräftas av undersökningar av djurbenen och -tänderna som påträffats i Pavlovkulturens kökkenmöddingarna. Regelbundet jagade pavloverna mammut, ren, häst, varg, hare och räv. Tillfälligt kunde de fälla björn, lejon, järv, vildkatt, lodjur, hjort, ullhårig noshörning och fåglar (Nývltová Fisáková 2000). Docenten i osteologi vid Brno universitet, Miriam Nývltová Fisáková, har även undersökt cementet på djurtänderna. Av dess tillväxt kunde hon se under vilken årstid djuret fällts. I Krems-Wachtberg och Hundssteig i Österrike samt Dolní Věstonice, Prerov-Predmostí och Moravany-Lopata II i Mähren gav cementen ett utslag för att djuren hade dödats under alla årstider (Nývltová Fisáková 2011). De var alla friluftsläger, som alltså beboddes året runt. Hon undersökte också tandlämningarna från djur från två bosättningar i grottor i Polen, nämligen Deszczowa- och Mamutowahåligheterna (ibid). Även dessa fyndplatser skulle ha varit permanenta bosättningar som människorna också bebodde genom året. Runt dem fanns säsongbetonade, tillfälliga läger som Jarosov, Borsice, Spytihnev, Lubná I, Trencianske Bohuslavice och Krakow-Spadzista (ibid) m fl.

Att vissa läger var permanenta kan också förklaras av att den nödvändiga växtnäringen som komplement till köttdieten fanns att hämta nere i floddalarna. Bifloden Dyje nedanom Pavlovbergen bildade en mer eller mindre sumpig slätt (i dag har den genom uppdämning förvandlats till en konstgjord sjö). Där växte en stor flora av starrarter. Många av arterna har ätbara frön. Men pavloverna tycks särskilt ha utnyttjat kaveldunets rotstock (Revedin et al 2010). Den skalade man och fick fram märgen, som sedan torkades. Den maldes därpå till mjöl, som dock måste kokas för att bli ätbar (ibid). Även ormbunkens rotstockar maldes till mjöl (ibid). Det är dock okänt om man tillredde gröt av mjölet eller om man stekte mjöl blandat med vatten till kakor. Hur som helst har stärkelsen i kaveldunets rotstock ungefär samma kalorivärde som vete (ibid)!

Långväga kontakter?

Vad gäller mammutjakten var en fälld mammut ytterst användbar i tidens sammanhang. Av pälsens ull kunde man tvinna rep, väva tyg som kunde sys ihop till t ex kappor eller flätas till korgar. Av huden kunde man göra ett tjockt läder, som kunde skäras till rep, sys till säckar eller användas som tältduk eller till att göra läderkanoter. Köttet gav mat åt en hel bosättning under en längre tid. Benen kunde vid behov användas som bränsle. Slutligen ansågs mammutens betar, mammutelfenbenet, äga det högsta värdet på denna tid. Sannolikt uppfattades det som heligt att döma av de amuletter av elfenben som alla pavlovienmänniskor tycks ha burit. Bortsett från köttet, som konsumerades på platsen, var allt det som kunde utvinnas från en fälld mammut också möjligt att sända vidare i byteskedjorna. På detta sätt kunde människorna i Bulgarien, Anatolien och norra Iran få del i mammutjakten i Mähren. Detta har dock hittills inte gått att arkeologiskt bevisa.

Den tidigare citerade professorn i arkeologi vid Jagelloniska universitetet i Krakow, Janusz Kozlovski, sammanfattar i en artikel i tidskriften Quaternary International arkeologernas åsikter. Han återger de tre hypoteser som arkeologerna utvecklat om gravettienkulturens ursprung (Kozlowski 2014):

1. Denna kultur skulle ha uppstått i centrala Donaudalen och därifrån spridit sig över Europa.
2. Att kulturen utvecklats mer eller mindre självständigt i olika centrumområden.
3. Att det skett en parallell utveckling i på olika håll i Europa som en svar på det alltmer försämrade klimatet.

Arkeologerna tenderar tyvärr att strunta i arkeogenetikernas studier. I föregående kapitel omnämndes arkeogenetikern Mait Metspalus undersökning från 2004. Enligt den skulle det ha förelegat kontinuerlig kontakt mellan nordvästra Indien och Europa under hela gravettienperioden (Metspalu 2004). Människor färdades fram och tillbaka. Jag har tidigare föreslagit att det skulle ha funnits ett ceremonicentrum vid Indusflodens mynning, där sannolikt en stor del av ”tharmänniskorna” höll till. Det skulle inte förvåna om arkeologerna småningom upptäckte att pavlovienkulturen bytte mammutelfenben och andra -produkter mot bl a vävda tyger med detta centrum.

De märkliga likheter mellan den senare neolitiska utvecklingen i Mesopotamien och den tidigare gravettienkulturen i Europa, som Kozlowski upptäckt, skulle komma av den utveckling, som organisationstänkandet genomgick i ceremonicentrumen utmed Indiska oceanens kuster. I Europa avspeglas helt enkelt en tidigare version av den sociala och materiella organisation som den moderna människan stegvis arbetade fram.

Men ett av problemen med detta förslag är att arkeologerna inte tror på så långväga kontakter. Det finns ett antagande att människogrupperna utvecklades isolerade från varandra. Detta bekymrade också den engelska paleoantropologen Chris Stringer, verksam vid Natural History Museum i London, i hans senaste bok. Över hela Afrika söder om Sahara finns tecken på att uppfinningar görs som tyder på framsteg för 200 000-100 000 år sedan men de tycks sedan åter glömmas bort. Stringer säger ungefär att nya innovationer flammar upp för att sedan slockna igen. Det skulle enligt Stringer just bero på att människogrupperna var små och isolerade (Stringer 2011). Grupperna uppnådde inte den tillräckliga storlek, den kritiska massa, som var nödvändig för fortsatt utveckling.

Nubiska komplexet

Vad Stringer vid utgivningen av boken inte visste om var att det fanns ett undantag i Afrika. Det var det nubiska komplexet. Där var också människogrupperna få men inte isolerade. Tack vare Nilen och Röda havet hade de kontakt med varandra över längre sträckor än något annat samhälle i Afrika på denna tid (Rose et al 2011). När den arkeonubiska organisatoriska kunskapen fortsatte att utvecklas för efter 60 000 år sedan med spridningen av ceremonicentrum längs södra Asiens kuster var man inte främmande för tanken att utveckla och underhålla kontakter över längre avstånd än någonsin tidigare. Byteskedjorna skulle ha bidragit till den nödvändiga kritiska massa, som gjorde en fortsatt utveckling möjlig.

Under gravettienkulturens början för 30 000 år sedan hade de moderna människorna i Europa vuxit till ett antal på kanske 330 000 individer (Tallavaara et al 2015). Det är klart en kritisk massa. Så när det istida maximumet kom allt närmare kunde gravettienkulturens präster utveckla nya lösningar. Men med början för den stora nedisningen för cirka 23 000 år sedan kollapsade det avancerade sociala systemet. Det verkar det som om pavlover valde att utvandra öster ut, via Kostenki ända till Mal'ta vid Bajkalsjön och längre. De som var kvar övergav Mähren vid denna tidpunkt. De kan ha sökt sig söder ut till Balkan. Deras präster slog sig måhända ned på den torrlagda norra delen av Adriatiska havet.

Därmed upphörde pavlovernas kontakt med nordvästra Indien. De i Europa kvarblivna pavloverna var mer eller mindre isolerade på västra Balkan. Därvid tycks den kunskap, som hade uppburit pavlovienkulturen, åtminstone delvis ha stagnerat. Den glömdes sannolikt inte helt bort, men nya kontakter, kanske med Levanten, ledde till ny kunskap. När efter maximumet ett ceremonicentrum i anslutning till Erteböllekulturen i Danmark grundades av kanske de f d pavloverna såg det annorlunda ut än det som troligen letts från Predmostí.

Pavlovienkulturen skulle alltså ha uppstått och underhållits som en följd av ett kontinuerligt inflytande från nordvästra Indien. Under ett tidigt skede tycks den också ha tagit intryck av människorna i Svabiska Jura. Vogelherdkulturen kom dock att påverka den andliga utvecklingen i Västeuropa ännu mera. Det verkar som pavlovienkulturen och dess efterföljare höll sig till en föreställningsvärld, som utmärkte östeuropeisk gravettien och som något skilde sig från den västeuropeiska trossfären.

En visualisering av en året om-bosättning från Pavlov I i Mähren i dagens Tjeckien från för omkring 30 000 år sedan. Teckningen har gjorts Libor Balák. Den är en av flera suggestiva teckningar från jägarstenåldern på hemsidan Anthropark, som satts upp i samarbete med Vetenskapsakademien i Brno: http://www.anthropark.wz.cz/pavlova.htm

I nästa kapitel ska vi försöka fördjupa bilden av gravettienkulturens föreställningsvärld.

---

Till nästa kapitel: Pavlovernas tankevärld
Till historiemenyn.

---

Källhänvisningar, detta kapitel:

Bocherens et al 2014: Hervé Bocherens, Dorothée G. Drucker, Mietje Germonpréc, Martina Láznicková-Galetová, Yuichi I. Naito, Christoph Wissing, Jaroslav Brucek, Martin Oliva: Reconstruction of the Gravettian food-web at Predmostí I using multi-isotopic tracking (13C, 15N, 34S) of bone collagen. Quaternary International, 23 November 2014.
Guadelli 2012: Jean-Luc Guadelli i en intervju med Radio Bulgaria den 12 juli 2012: http://bnr.bg/sites/en/Lifestyle/HistoryAndReligion/Pages/1107Kozarnika.aspx
Händel et al 2009: Marc Händel, Ulrich Simon, Thomas Einwögerer, Christine Neugebauer-Maresch: New excavations at Krems-Wachtberg - approaching a well-preserved Gravettian settlement site in the middle Danube region. Quartär 56 (2009).
Kozlowski 2014: Janusz K. Kozlowski: The origin of the Gravettian. Quaternary International, 8 April 2014.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Nývltová Fisáková 2000: Miriam Nývltová Fisáková: Menu of Gravettian people from southern Moravia. Acta Universitates Carolinae Medica, Vol 41, No.1-4, 2000.
Nývltová Fisáková 2011: Miriam Nývltová Fisáková: Seasonality of Gravettian sites in the Middle Danube Region and adjoining areas of Central Europe. Quaternary International (2011), doi:10.1016/j.quaint.2011.08.017
Pettitt 2005: Paul Pettitt: The Rise of Modern Humans sidorna 124-73 i verket The Human Past, redaktör C Scarre. Thames and Hudson.
Revedin et al 2010: Anna Revedin, Biancamaria Aranguren, Roberto Becattini, Laura Longo, Emanuele Marconi, Marta Mariotti Lippi, Natalia Skakun, Andrey Sinitsyn, Elena Spiridonova, and Jirí Svoboda: Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS November 2, 2010 vol. 107 no. 44.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011. Vol 6, Issue 11, e28239.
Shipman 2015: Pat Shipman: The invaders. How Humans and Their Dogs Drow Neanderthals to Extinction. Harvard University Press.
Sirakov et al 2007: Nikolay Sirakov, Tsenka Tsanova, Svoboda Sirakova, Stanimira Taneva, Ivaylo Krumov, Irena Dimitrova, Natalia Kovatcheva: Un nouveau facičs lamellaire du début du Paléolithique supérieur dans les Balkans Paléo, 19, 2007, 131-144.
Sirakov et al 2010: N. Sirakov, J.-L. Guadelli, S. Ivanova, S. Sirakova, M. Boudadi-Maligne, I. Dimitrova, Fernandez Ph. C. Ferrier, A. Guadelli, D. Iordanova, N. Iordanova, M. Kovatcheva, I. Krumov, J.-Cl. Leblanc, V. Miteva, V. Popov, R. Spassov, S. Taneva, T. Tsanova: An ancient continuous human presence in the Balkans and the beginnings of human settlement in western Eurasia: A Lower Pleistocene example of the Lower Palaeolithic levels in Kozarnika cave (North-western Bulgaria). Quaternary International, Volumes 223-224, Pages 94-106 (1 September 2010).
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Svoboda 2007: Jiří A. Svoboda: The Gravettian on the Middle Danube. PALEO 19  (2007). Spécial table ronde (1ère partie): Le Gravettien: entités régionales d'une paléoculture européenne, Les Eyzies, juillet 2004.
Svoboda et al 2009: Jiří Svoboda, Miroslav Kralik, Vera Culíkova, Sárka Hladilová, Martin Novák, Miriam Nyvltova Fisákova, Daniel Nyvlt and Michaela Zelinkov: Pavlov VI: an Upper Palaeolithic living unit. Antiquity (2009): 282-295.
Svoboda et al 2011: Jiří Svoboda, Zbigniew M. Bochennski, Vera Culíková, Alena Dohnalová, Sárka Hladilová, Martin Hlocek, Ivan Horácek, Martin Ivanov, Miroslav Králík, Martin Novák, Alexander J.E. Pryor, Sandra Sázelová, Rhiannon E. Stevens, Jaroslaw Wilczynnski, and Piotr Wojtal: Paleolithic hunting in a southern Moravian landscape: The case of Milovice IV, Czech Republic. Geoarchaeology Volume 26, Issue 6, November/December 2011.
Tallavaara et al 2015: Miikka Tallavaara, Miska Luoto, Natalia Korhonen, Heikki Järvinen, and Heikki Seppä: Human population dynamics in Europe over the Last Glacial Maximum. PNAS, July 7, 2015, vol. 112, no. 27.
Verpoorte 2001: Alexander Verpoorte: Places of art, traces of fire. A contextual approach to antropomorphic figurines in the Pavlovian (Central Europe, 29-24 kyr BP). University of Leiden.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

---

Sänd en kommentar till essän!

---