Den märkliga gravettienkulturen

3. Pavlovernas tankevärld

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Kan vi veta något om pavlovernas tankevärld? Tack vare den holländska arkeologen Alexander Verpoorte har vi bättre kunskap om den än om någon annan arkeologisk och social kultur före det istida maximumet i Europa. Verpoorte doktorerade vid universitetet i Leiden år 2001 med en studie av alla konstföremål som påträffats i pavlovienkulturen ned till början av gravettien: Places of art, traces of fire (Platser för konst, spår av eld; Verpoorte 2001). Utrymmet tillåter oss inte att mera ingående referera alla hans tankegångar, som delvis återgår på den franska strukturalisten Claude Levis Strauss och dennes landsman, paleontologen André Leroi-Gourhan. Men han hänvisar också till moderna, nytänkande socialantropologer som israeliskan Nurit Bird-David. Av henne lånar han idéer om sharing, delande, att dela med sig.

I sin sammanfattning av sitt resonemang skriver Verpoorte: ”Således, den delande relationen genomsyrar livet alltigenom, från jaktens och samlandets aktiviteter i strikt mening till matlagning, ätande, avfallshantering, alstring, barnuppfostran, giftermål, död, städandet av lägret och tältet, flyttandet till en annan plats, sång, dans, musik, stensmide. Med andra ord, delandet är den princip som styr världen för jägare och samlare.” (Verpoorte 2001: 116).

Men det beteende hos Homo sapiens, som göms under Verpoortes abstraktion ”delandets princip”, är paleoantropologiskt lite mera komplicerad. Att dela och samverka är gammalt. Det kan ha uppstått för 2-3 miljoner år sedan när någon art av australopitecinerna började stjäla kött från djur dödade av rovdjur. För att jaga bort rovdjuren behövdes en ganska stor grupp av individer tillhörande denna art. Troligen använde man stenar, käppar och höga skrik för att lyckas. Sedan åt man av köttet tillsammans. Alla tog därvid för sig av köttet så gott man kunde. Denna tradition fortsatte även under det egentliga jaktskedet. Var och en försåg sig efter förmåga med kött från ett fällt byte. Detta pågick till för ungefär 200 000 år sedan (Stiner et al 2009). Då började en utveckling som tycks ha lett till att ett begränsat antal personer tog hand som fördelningen. De var kunniga slaktare, som skickligt lösgjorde köttbitarna från benen (ibid) och fördelade dem bland gruppmedlemmarna.

En omvälvning

Ovanstående utveckling upptäckte den amerikanska antropologen Mary C. Stiner, som tillsammans med de israeliska arkeologerna Ran Barkai och Avi Gopher analyserade benfynden från den nyupptäckta Qesem-grottan i Samariska bergen i norra Israel. Ett ras hade stängt grottans mynning någon gång för 200 000 år sedan. I vår tid hade sedan ett vägbygge för ungefär tio år sedan skurit genom bergssidan. Det hade följden att grottan åter blottades. I den fanns helt ostörda lager som har kunnat dateras till perioden för 400 000 till 200 000 år sedan. Generation för generation av jägare hade fört kroppar från bl a fällda dovhjortar till grottan för att här styckas. Benen från de styckade djuren finns kvar berättande om hur styckningen gick till. Spåren visade på en ”individualistisk” styckning utan tecken på systematik (ibid).

Stiner jämförde sedan spåren av styckning på ben från djur fällda för efter 200 000 år sedan i andra israeliska grottor. De visade spår av att en anatomiskt kunnig person hade genomfört avlägsnandet av köttet. Ett nytt system för distribution och delande av kött hade vuxit fram (ibid). Eller annorlunda uttryckt: man hade börjat utveckla ett regelverk för hur delandet av jaktbyten inom gruppen skulle ske.

Men Stiners upptäckt innebär också en uppgift om hur en tidig stratifiering kunde ha permanentats och därmed institutionaliserats om man ser den i ett större historiskt sammanhang. De natufiska prästerna för cirka 12 000 år sedan hade en hög social ställning eftersom de kontrollerade fördelningen av säden från de gemensamma sädesförråden. De personer eller den individ som stod för fördelningen av köttet av ett gemensamt fällt djur hade också makt. Han måste givetvis följa de egalitära regler som gällde, men utnyttjande just dem kunde han lägga undan till sitt eget hushåll mera kött än vad andra hushåll fick, förutsatt att hans hushåll omfattade fler personer (t ex i form av ett harem) än vanliga hushåll. Att rollen som slaktare kunde innebära början på hövdingainstitutionen kan verka paradoxalt, om inte rentav löjligt. Men all utveckling har sin början på ett mycket enkelt plan. Den som kontrollerade fördelningen av köttet från fällda djur på jägarstadiet, var också den som hade makten.

I Levanten levde för efter 200 000 år sedan neandertalare. Det var hos dem detta nya system kan dokumenteras. Tyvärr har Stiner med medarbetare ännu hittat tecken på att systemets utvecklats bland moderna människor i Afrika (ibid). Så en möjlighet är att Skhul/Qafzeh-människorna skulle ha lärt det av neandertalarna och sedan tagit det med sig vid sin expansion över Eurasien.

Mycket av den sociala kod, som utmärker människorna inom en kultur, överförs genom kroppsspråk under barndomen. Så den sociala kodens kultur är gammal: Början fanns sannolikt redan hos Homo erectus, om inte tidigare. Men det nya hos de västasiatiska neandertalarna skulle ha varit att allt fler av de regler, som koden bygger på, blev medvetna och uttrycktes genom talat språk. Det betyder att en språklig omvälvning skedde, som innebar en strävan mot en alltmer medveten social ordning. Det var en av de tidiga förutsättningarna för den märkliga men långa utveckling som sedan under neolitikum ledde till uppkomsten av högkulturer.

Under Verpoortes abstraktion ”delandets princip” döljer sig lite mera konkret ett regelsystem, som fastställde hur delandet inom gruppen skulle gå till. Men regler måste legitimeras för att bli allmänt accepterade. I det svenska samhället av i dag stiftas makroreglerna, alltså lagarna, av en folkvald riksdag. Lagarna sägs vara ett uttryck för en folklig vilja. Men för inte så länge sedan hade Sveriges kungar sitt ämbete av ”Guds nåde”. Det var ett av de sista uttrycken för en mycket lång tradition, som innebar att regelsystemen legitimerades religiöst. Så tidigt som under tiden före det senaste maximumet är det högst sannolikt att regelsystemen, ty de hade vuxit till ett antal som Verpoorte antyder, för delandet var religiöst legitimerade. Man trodde att de utgick från mångudinnan eller som jag tänker säga här ”måndamen”. Hon var den stora giverskan. Från henne kom allt liv (Eliade 1958).

”Himmelsdamen”

Men regelsystem fungerar inte utan ett slags motvikt. I svensk lag är det Brottsbalken som har denna funktion. I det tidiga tänkandet före det glaciala maximumet föreställde man sig att brott mot reglerna innebar att det uppstod en störning i balansen i tillvaron. Senare under neolitikum började man tala om synd (mot bl a Guds vilja) och sedan om brott i fråga om skrivna sådana. Men dessa begrepp fanns inte på den tid som vi här försöker förstå.

Balansen i tillvaron övervakades av dagens gudinna, himmelsgudinnan eller här ”himmelsdamen”. Men hon uppfattades i många aspekter. På denna tid beskrev det talade språket världen enbart i aspekter (Levy-Bruhl 1910). De allmänbegrepp som himmel, jord, vatten, moln, regn, vind, luft o s v som vi använder som självklara och lätt tror är tidlösa, fanns inte i det dåtida språket. Allmänbegreppen kom långsamt med början i slutet av neolitikum och fick sitt fulla genomslag först på järnåldern. Till exempel det arkaiska baskiska språk, som talades i hela Västeuropa efter det senaste istida maximumet (Vennemann 2003), hade ett tjugotal ord för olika himmelsfenomen, men saknade allmänbegreppet himmel. Allmänbegreppen gudar och gudinnor fanns följaktligen inte heller. Visserligen stod det klart för pavloverna för 30 000 år sedan att de krafter som konstituerade och styrde natten respektive dagen var feminina, kvinnliga. Men att kalla dem något så uppstyltat som gudinnor rann ingen i hågen.

Det är möjligt att dagens gudinna, som vi skulle säga, kunde ha benämnts ”himmelsdamen” (eller ”himmelskvinnan”), på fornbaskiska då eventuellt *ortzandera (ortz = himmel; andera = dam, kvinna). Å andra sidan tänkte man inte dagen som en helhet, som vi, utan avläste den uppdelad i morgon, middag och kväll. Det var i de aspekterna hon bar namn.

Vad gäller den nattliga ”måndamen”, så nämndes hon, efter de olika skeden hon uppvisade: nymåne, halvmåne, fullmåne, halvmånen i avtagande, skäran i avtagande och månen i nedan. Men hon var som sagt den fruktbarhetsgivande, den som ständigt delade med sig.

Av de två principerna, delandet och balansen, härleddes alltså den första från ”måndamen” och den andra från ”himmelsdamen”. Det var den sistnämnde som ansvarade för balansen. Det innebar också att hon var, i vårt språk, både ödesgudinna och dödsgudinna. Hon tog tillbaka det som ”måndamen” hade gett, allt för att bibehålla balansen.

Spådomskonst

Bland de mest uppmärksammade fynden som gjordes under de tidiga utgrävningarna av Karel Absolon i Dolní Věstonice år 1925 var en statyett, som döptes till ”Venus från Dolní Věstonice”. Men det namnet ses i dag som överspelat, ett föråldrat uttryck för ett patriarkaliskt synsätt. På engelska kallas hon numera för Woman from Dolní Věstonice.

Statyetten var gjord av bränd keramik. Det var en sensation. Pavloverna skulle ha varit först med att uppfinna keramik! Det skulle ha skett för strax efter 29 000 år sedan. Statyetten skulle enligt Absolon ha varit bakad av förbrända och krossade benbitar i vilka blandats söndermalt elfenben och lössjord (Verpoorte 2001: 14).

Det var alltså inte en statyett gjord av lera, utan av material som mest sög i sig vatten. Vid studier och experiment kom de amerikanska arkeologerna Palmela Vandiver och Olga Soffer i samarbete med sina tjeckiska kolleger Bohuslav Klima och Jiri Svoboda underfund med att den lokala lössjorden gick utmärkt att knåda till statyetter. Det räckte med en temperatur på 500-600 grader för bränningen. Men fynden av keramikbitarna uppvisar att de flesta sprängts sönder vid en explosion. Denna hade åstadkommits genom att en vattendränkt statyett kastats i en het eld. Då hördes en knall och upp slog ett moln samtidigt som bitarna flög åt olika håll.(Vandiver et al 1989)

Men dessa arkeologer konstaterar också att lössjorden inte riktigt lämpade sig för dylika uppvisningar. Vi kan gissa att det var därför statyetten till vänster, Damen från Dolní Věstonice, kom att bli bevarad. Elden den hade slängts i var troligen inte tillräckligt het. Resultatet blev att den bara sprack i två delar, inte exploderade.

Men varför gjorde man sig detta besvär? Låt mig påminna om uppgiften ovan om att de många orden i fornbaskiskan beskrivande himlens olika aspekter. Vädret var viktigt för friluftslevande människor. Särskilt gällde det att vara vaksam inför överraskande åskväder. Men mullret från åskan tolkades samtidigt som ett sätt för ”himmelsdamen” att kommunicera med människorna. Genom att förstå det kunde man något förutse framtiden.

Nu föreslår jag att de olika statyetterna tillverkades och sedan kastades i elden för att fråga ”himmelsdamen” om hennes råd i olika frågor. Det handlade därvid inte om shamanism. Den asiatiska shamanismen utvecklades av allt att döma först under det istida maximumet i nordöstra Asien. Till dess var prästerna medicinmän av afrikansk typ. De hade att i trans fråga förfädernas andar och ”himmelsdamen” om lösningen på problem och även i vissa sammanhang förutsäga framtiden. Den brända keramiken i pavlovienkulturen var en lokal utveckling av denna spådomskonst, som också kallas mantik. I knallen och molnet härmade man främst ”himmelsdamens” vanliga sätt att meddela sig, men nu inför en bestämd fråga. Svaret låg i knallen och molnet, som lästes av och tolkades av medicinmannen.

Schematisk karta över Europa visande det senaste istida maximumet med inlandsisarnas utbredning och kustområden som torrlagts på grund av den låga havsytan (mörkgrön färg). De röda punkterna visar platserna för fynd av gudinnestatyetter. Fördelningen pekar på att en räcka tyngdpunkter från västra Frankrike till östra europeiska Ryssland. Karta hypertexter.se.

En medicinkvinna?

Ett annat märkligt fynd i Dolní Věstonice, som gjordes vid utgrävningar 1949, var en grav med skelettet av en kvinna. Hon hade gravsatts i golvet på en ganska stor hydda för kanske 27 000 år sedan, om inte tidigare. Hon låg på höger sida med knäna uppdragna på en bädd av ockra. Hon hade ett spjut framför sig. Hon höll om ett rävskinn med vänstra armen. Över henne hade lutats två skulderblad av mammut.

Hon hade varit 160 cm lång, av allt att döma ganska slank. Hon var något över 40 år när hon avled. Hon hade en skada på vänstra halvan av ansiktet som inbegrep vänstra ögat. Hon såg av allt att döma bara med ett öga. Arkeologerna har hittat en liten elfenbensstatyett föreställande ett kvinnoansikte med vänstra ögat skadat.

Det går ju inte att bevisa att porträttet föreställde den gravsatta kvinnan från den tiden hon ännu levde och verkade. Men att man begravde henne i golvet på det hus, där hon sannolikt hade varit verksam, visar att hon hade varit mycket hedrad. Det kan faktiskt misstänkas att hon uppfattades som helig. Därför skulle ett porträtt av henne ha snidats, troligen efter hennes död. Med det i handen trodde sig hennes anhängare kunna tala med henne även efter det hon avlidit.

Troligen ville ingen överta huset efter hennes död, så man gravsatte henne i det och lät det sedan stå obebott. Möjligen samlades hennes vänner och beundrare ett tag återkommande i det – det fungerade som ett slags tempel en tid. Men det är förstås gissningar.

Om man försöker läsa gravsättningens symbolik, framgår ganska tydligt av de två skulderbladen från en mammut att hon var, som vi skulle säga, vigd vid ”himmelsdamen” – som framgått trodde man att denna dam kunde uppenbara sig som en mammut. Sedan hade hon ett spjut med sig som hon kunde använda som stöd vid sin vandring och till att fälla smådjur som byten så hon inte skulle behöva svälta under färden. Med sig som sällskap hade hon en räv, som också var vägvisare (Campbell 1949). Hon skulle vandra till toppen av det höga berg, som det platta himlavalvet vilade på. Där skulle hon få träffa den höga dam som hon hade tjänat.

Denna cirka 27 000 år gamla kvinna är den första som verkar träda fram som individ. Det lockar till funderingar kring henne. Det har också skrivits en bok om henne där hon sägs vara den första dokumenterade kvinnliga schamanen. Men som vi nyss påpekade fanns ännu inte schamanism på denna tid utan det är mera sannolikt att hon var en medicinkvinna. Detta särskilt om hon hade varit dotter till en medicinman. Ty medicinmännen slog vakt om sina hemligheter och försökte se till att kunskaperna gick vidare närmast till söner.

Men jag misstänker att hon främst hade varit en framstående sierska. På grund av sitt skadade ansikte reagerade människor på henne annorlunda än i ett vanligt socialt samspel. Hon hade lärt sig läsa folk djupare än vad människor i allmänhet gör. Om hon därtill hade haft ett gott minne så kunde hon ha byggt upp en minnesbank om hur vädret brukade förändras, vilket gjorde hennes förutsägelser mera träffande än andras gissningar. Därtill hade hon sannolikt lärt sig uttrycka sig så oklart i sina yttranden som sierska att det täckte flera möjligheter.

Sierskans ålder

Vad gäller hennes ålder vid frånfället, några och 40 år, framstår hon i våra ögon som relativt kortlivad. Men det kan ha varit normal livslängd på denna tid. Den framstående paleoantropologen Erik Trinkaus vid universitetet i Washington, USA, har i en artikel diskuterat mortalitet och befolkningstillväxt (Trinkaus 2011) utan att riktigt komma fram till någonting säkert. Det har att göra med att så få lämningar av moderna människor kommit att bli bevarade. Allra minst vågar han sig på att tala om förväntningar på livslängd.

Däremot har Kristen Hawkes vid universitetet i Utah hävdat i flera artiklar sedan 1998 att människornas förväntningar på livslängd skulle på ett tidigt skedet ha uppgått till 60-årsåldern. Trinkaus och många andra har läst det bevarade materialet fel (Hawkes et al 1998). Enligt Hawkes skulle en utveckling mot längre förväntningar på livslängd ha föranletts av att kvinnorna fick en menopaus vid 50-årsåldern. Tack vare den skulle äldre kvinnor på jägarstadiet ha kunnat ta hand om äldre barnbarn, som döttrarna med nyfödda har svårt att klara av. Det är den s k momorshypotesen.

Men kvinnorna på Andamanernas ökedja lär gå in i klimakteriet i 30-årsåldern. Detta kunde vara ett arkaiskt drag hos dem, som bevarats tack vare den långvariga isoleringen på öarna.

Ett klimakterium strax efter 30 år skulle också förklara mormorshypotesen på ett nytt sätt, nämligen att äldre kvinnor, tack vare klimakteriet, har kunnat hjälpa sina döttrar att ta hand om barnaskaran. I och med att kvinnorna inte betungades av graviditeter efter omkring 30 år skulle de haft de dryga tio år på sig att hjälpa döttrarna, förutsatt att de avled i en ålder av några och fyrtio. Men det tycks inte finnas någon enighet bland forskarna om mormorshypotesen.

I nästa kapitel ska vi försöka förstå andra aspekter på gravettienkulturens kvinnoroll.

---

Till nästa kapitel: Kvinnans ställning
Till historiemenyn.

---

Källhänvisningar, detta kapitel:

Campbell 1949: Joseph Campbell: The Hero with a Thousand Faces.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Hawkes et al 1998: K. HAWKES, J. F. O'CONNELL, N. G. BLURTON JONES,H. ALVAREZ, AND E. L. CHARNOV: Grandmothering, menopause, and the evolution of human life histories. PNAS, Vol. 95, February 1998
Lévy-Bruhl 1910: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barkai, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Trinkaus 2011: Erik Trinkaus: Late Pleistocene adult mortality patterns and modern human establishment. PNAS, January 25, 2011, vol. 108, no. 4, 1267-1271.
Vandiver et al 1989: Pamela B. Vandiver, Olga Soffer, Bohuslav Klima, Jiri Svoboda: The Origins of Ceramic Technology at Dolni Vestonice, Czechoslovakia. Science 24 November 1989: Vol. 246 no. 4933.
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.
Verpoorte 2001: Alexander Verpoorte: Places of art, traces of fire. A contextual approach to antropomorphic figurines in the Pavlovian (Central Europe, 29-24 kyr BP). University of Leiden.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 151007. Omarbetad och på nytt utlagd 2018-01-05.

---

Sänd en kommentar till essän!

---