Publicerad: 2021-02-06
Ministaden med en enorm katedral
Ett resereportage från Pembrokeshire i Wales av Sören G Lindgren
Webbsida 3:
Den gyllene vägen till Irland
Det mittersta av de tre rösena på toppen av Foel Drygarn. Som synes är stenarna ganska stora, i det närmaste att jämföra med mansbördor. Det kan hända att rösena byggts så stora av först handelsmän i sten och sedan pilgrimer, som burit upp en sten var, för att ära de gudinnor som rösena var vigda till. Foto artikelförfattaren.
I Preselibergen i Pembrokeshire finns den märkliga blåstenen – en hård sten hårdare än granit. När man väter stenen skimrar den blå. Denna sten uppfattades som helig och var eftersökt redan på bondestenåldern.
Reportaget från Wales är uppdelat på 3 webbsidor: 1. Helgonet David. 2. Megalitkulturen. 3. Den gyllene vägen.
E
n höjd på 363 meter över havet utgör en av bergstopparna i Preselibergen i norra Pembrokeshire i sydvästra Wales. Toppen bär namnet Foel Drygarn (ungefär toppen med de tre stenrösena). Den är inte en av de högsta i denna nedslitna bergssträckning. Den högsta mäter 536 meter, vilket inte heller är så imponerande. Preselibergen utgör nämligen lämningarna av två bergskedjor, den ena långt över 500 miljoner år gammal och gick i öst-västlig riktning och den andra omkring 400 miljoner år och gick i nordöst-sydvästlig riktning. Den sistnämnda var en del av den kaledoniska bergsveckningen, den som också åstadkom Kölen, de skotska bergen och Appalachernas bergskedja i Nordamerika.
På väg uppåt mot Foel Drygarn, en av topparna i Preselibergen i sydvästra Wales. De ligger ungefär 8 km söder om grevskapet Pembrokeshires norra kust. Foto artikelförfattaren.
På grund av att erosionen slitit så länge på bergen och jämnat ut sluttningarna är den 200 meter höga stigningen upp mot Foel Drygarn inte särskilt brant. Men som en äldre herre måste jag i alla fall stanna några gånger och pusta ut innan jag fortsatte. Medan jag hämtade andan såg jag ut över sluttningens intensivt gröna gräsmarker där spridda flockar av får betade; det var vackert men också kargt (därför att det saknades träd). Mitt yngre sällskap i ”bergsbestigningen” tog sig upp nästan med lättheten hos bergsgetter.
Denna julidag 2009 var blåsig. Uppe på toppen slog vinden till med full kraft och fick oss att ta oss fram halvt nedböjda. Platsen vi besökte är en s k bergsfästning, på engelska hillfort. Sådana finns det många av i England och Wales. De kom till alla under den keltiska tiden före den romerska erövringen. Men vad som intresserade mig på toppen var de tre stenrösena från bronsåldern.
Den gyllene vägen
I den hårda blåsten på toppen verkade platsen vild – den hade stått övergiven i närmare 2000 år. I det korta, av får betade gräset stack det upp rader av runda stenar, gamla husgrunder, och vid de små branterna märkliga, söderspruckna klippor (av den märkliga blåstenen upptäckte jag senare). Så var det de tre väldiga stenrösena, större än något nordiskt stenröse. De var en tre-fyra meter höga bestående av stenar stora som mansbördor. Civilisationen kändes avlägsen.
Men det var en illusion. En man i sällskap med sin kopplade hund kom lugnt promenerande runt den norra stenröset, hälsade och fortsatte sedan obesvärat nedför sluttningen. Faktum är Foel Drygarn aldrig varit särskilt isolerat. Drygt två hundra meter längre ned gick en asfalterad väg, där vi hade parkerat bilen. Den var en bit av den urgamla led, som hade gått från England till Irland. Den kallas än i dag ”Den gyllene vägen” (Golden road) och härifrån hade den fört vidare till den stora och vackra bukten Whitesands, strax norr om S:t David's, där båtar till Irland hade tagit över.
Parallellt med de portaldolmen vi berättade om i förra avsnittet utvecklades långsamt olika, byggnadstekniskt alltmer avancerade gravkonstruktioner i megalitkulturens område. Den kanske vanligaste under 3000-talet f Kr var passagegraven, en grav i form av en gång in i en uppbyggd kulle. Tre av de märkligaste ligger Boynedalen i mellersta östra Irland. De är kända under namnen Newgrange, Knowth och Dowth. De har en genomskärning på 70-90 meter. Mest berömd är Newgrange som kom till omkring 3200 f Kr. Den har en 19 meter lång gång in till den korsformade gravkammaren, som är byggd med ett falskt valv, 6 meter högt. På den sten, som står rest längst inne, finns inhugget tre spiraler, som, liksom sammanflätade, tydligt bildar en triad. För 5000 år sedan blev just denna triad belyst av vintersolståndets morgonsol (Cunliffe 2001). Solljuset föll in genom en liggande, rektangulär öppning ovanför själva ingången.
Spiralens hemlighet
Triaden av spiraler inristade på den innersta stora stenen i passagegraven Newgrange i Boynedalen på Irland. Utanför graven finns likadana triader ristade på en stor sten. Den kan uppfattas som ett slags skylt förkunnande att graven är ett årstidernas (eller som vi skulle säga tidens) tempel. Foto från Internet.
Spiralen var en mångtydig symbol i forntiden. Den var associerad till vinterhalvåret, natten, drömmar, den inre resan (som schamanerna utförde) m m. En triad av spiraler kunde betyda kvällsnatt, midnatt, morgonnatt, men möjligen också höstnatt, vinternatt och vårnatt hänvisande till den olika längden på natten under dessa årstider. Att det nya årets första solstrålar belyste denna figur kan förstås så att det var första tecknet på att (vinter)nattens tid nu var över. I den långt senare tillkomna keltiska mytologin är Newsgrange associerat till guden Oengus mac in Og, som var just årets nya sol.
Men när passagegravarna byggdes hade ännu inte de gamla kvinnliga gudomarna bytts mot manliga. Därtill talade människorna ett språk som ännu inte var keltiska utan kanske ett semitiskt tungomål (Lindgren 2009). Så de ursprungliga namnen är i det närmaste okända. Men om vi får tro den engelska antropologen Michael Dames skulle dock ett av gudanamnen förts över till det keltiska språket i form av benämningen Cyhiraeth (Dames 1977: sid 31) – Dödsgudinnan eller Vinterhäxan. Som hösten sliter löven från träden slet Vintergudinnan köttet från de dödas ben. Eftersom en liknande föreställning återfinns i mesopotamisk mytologi i myten om Inanna, är det sannolikt att båda föreställningarna är av natufiskt ursprung.
Därför: Vinternattens gudinna i Newsgrange var den gamla natufiska Vintergudinnan, som också var himmels-, ödes- och därmed dödsgudinna. Men en förändring hade skett i form av en nytillkommen solkult. Det förhöll sig sannolikt forfarande så att man trodde att ljuset var en egenskap hos dagens rum medan solen uppfattades som enbart en värmekälla. Det nya skulle ha varit att man upptäckt att solen gav en säkrare tidsangivelse än månen. Solen blev därmed även en tidssymbol.
Därför är det troligt att den sol som lyste in i Newgrange på nyårsdagen signalerade ankomsten av en kvinnlig gudom, som annars blivit bortglömd men vars namn kanske bevarats i månaden Maj. Hon skulle slutligen ha avlösts av hög- och sensommarens gudinna, som enligt Dames, i sin tur hänvisande till en religionshistorisk tradition, skulle ha varit Den stora gudinnan eller Moder Jord. Men hon hade varit den fruktbarhetsgivande Mångudinnan i den natufiska traditionen. Med jordbrukets uppkomst i Anatolien kompletterades hon med en himmelstjur med en mångtydig funktion. Under passagegravarnas tid i Västeuropa tycks hon ha fått en solaspekt, markerande hennes årstidsroll eller -funktion, en aspekt som kom att glömmas bort. Men uppenbarligen konkurrerade hon på denna tid med Vintergudinnan som den mäktigaste av gudomar. På det tyder att hon ersattes i järnålderns patriarkala keltiska föreställningsvärld med guden Dagda, härskaren (som också sades vara far till Oengus).
Översta bilden visar det norra röset, den nedre det södra röset på Foel Drygarn. Mittröset är inte med i sin helhet. Det södra röset ser platt ut beroende på att någon byggt en grop i det, kanske för att hitta en skatt, kanske för att skapa en punkt av lä på den blåsiga toppen. Lägg märke till att mellan mittröset och den nordliga motsvarigheten på bilden finns en en låg mur. Med sådana markerade och avskiljde man en kultplats från omgivningen. Foto artikelförfattaren.
Mot denna bakgrund kan de tre rösena tolkas som en triad motsvarande den som fanns i Newgrange. Då skulle de vara vigda till de nämnda gudinnorna. Mot norr skulle vi ha Vintergudinnans röse, i mitten Majgudinnans och mot söder Sommargudinnans. Mellan Vinter- och Majgudinnornas stenhögar låg en kultplats, där riter utfördes av speciella präster kallade druider. Mot väster, det väderstreck som bilderna tagits från, fanns en öppen plats där en allmänhet kunde samlas och vara deltagande. Om dessa riter vet vi just ingenting. Även om jägartidens trosföreställningar hade genomgått en viss rationalisering med jordbruket, var det ändå fortfarande frågan om en participatorisk animism, där människorna och deras förfäder tillhörde den plats de bebodde, de var den på ett animistiskt-magiskt sätt som vi inte längre kan förstå.
Gåvor och motgåvor
Men denna tolkning är troligen bara delvis riktig. Som vi ska se, talar en stor mängd fakta för att Foel Drygarn var ett slags huvudkultplats för Vintergudinnan i Preselibergen. Om detta är riktigt skulle det vara hennes hög, som låg i mitten och var den största. Men vilken av sidohögarna som skulle ha varit Maj- respektive Sommargudinnans går inte i dagens kunskapsläge att säga. Det är möjligt att triaden som tidssymbol var av mindre betydelse i Preselibergen.
I den natufiska traditionen symboliserade Vintergudinnan också världsaxeln, därför var hon en himmelsgudinna som även hade markkontakt: hon avbildades som sittande (men med onaturligt lång hals; Lindgren 2009). Nu är det spännande med Preselibergen att där finns en ovanligt stenart som kallas för blåsten. Det är en doleritisk stenart, som en gång trängt upp från ganska stora djup i jorden inre, troligen i samband med vulkanutbrott. Den har inte bara egenskapen att skimra blå, nästan som himlen, när den blir våt, den motstår också erosion eftersom den är utomordentligt hård, faktiskt hårdare än granit. Den sticker upp ur marken i klippor där stenen har splittrats i block (se bilden längst ned i vänstra spalten) och är därmed relativt lätt att bryta. Slipas den ser den ut att spegla natthimlen med stjärnor (Shearing). Blåstenen kunde tolkas vara en manifestation av Vintergudinnan och innehöll därmed mera av hennes kraft än andra stenarter.
Detta tycks man också har trott på stenåldern. Tidigt gjorde man yxhuvuden av blåsten. Tack vare stenartens hårdhet var de verkningsfullare än yxor av andra stenmaterial. Över hela England har påträffats stenyxor av blåsten (Cunliffe 2001). Stenåldersmänniskor hämtade blåsten från Preselibergen långt innan det blev aktuellt att transportera blåstensblock till bygget av Stonehenge. Världsligt sett kom kultplatsen Foel Drygarn sannolikt till för att kontrollera handeln med blåstensyxor!
Foel Drygarn från luften. Ringarna längre ner är lämningarna av de befästningar som omgav dunumet runt stenhögarna. Sådana befästningar har alla keltiska dunum. Risken för rån var uppenbarligen ganska stor under den keltiska storhetstiden. Foto från Internet.
Före Foel Drygarn
Emellertid var denna handel äldre än Foel Drygarns rösen. Därför kan det misstänkas att den misslyckade portaldolmen, som omnämndes i förra avsnittet, Carn Meini, hade någonting att göra med hämtandet av blåsten. Att en ganska stor, södersprucken klippa i närheten sannolikt var ett av blåstensbrotten framgår av att flera block, som bär tydliga spår av att ha huggits från klippan, hade av någon anledning lämnats liggande på sluttningen (RCAHMW). Eftersom Carn Meini låg långt från egentliga odlingsområden men nära den sönderspruckna klippan är det rimligt att misstänka de lokala präster/stensmeder ansåg att de tjänade gudinnan, som ägde bergen, genom att hjälpa till i och övervaka handeln. När föreställningsvärlden sedan ändrades på 2000-talet f Kr förlorade området kring Carn Meini sin roll och rösena på Foel Drygarn började uppföras i stället.
Detaljerna i handeln med blåsten i Preselibergen känner vi förstås inte till. Men man kan misstänka att de som kom för att hämta blåsten först betygade sin aktning för den gudinna, som man trodde manifesterade sig i Preselibergen. Troligen skedde det genom att man lade en medhavd sten vid Carn Meinis nedstörtade portaldolmen (och senare bar upp en liknande sten till hennes röse på Foel Drygran). Ty tidens balanstänkande krävde att om man tog någonting, i det här fallet blåsten till stenyxor, måste det kompenseras med en annan sten medförd från hemorten, så att jämvikten i världen inte stördes. Samtidigt gav man förstås de präster/stensmeder som levde här en lämplig gåva, kanske i form av livsmedel.
När sedan metallerna ersatte stenverktygen, fortsatte emellertid transporten av varor till och från Irland längs den Gyllene vägen nedanför berget. Men gudinnan var inte bara älskad utan också mycket fruktad (Dames 1977). Att stanna vid foten av Foel Drygarn och gå upp till henne för att tacka henne för att resan genom Preselibergen gått bra, om man kom från Irland, eller offra till henne för att den skulle gå bra, om man kom från England, utvecklades sannolikt till en tradition. Småningom kanske gjorde folk resor enbart för att betyga henne sin aktning och göra henne välvilligt ställd till ens öde. Det skulle ha varit upptakten till den engelska traditionen med pilgrimsfärder till Wales.
Men om det förhåller sig så att Stonhenges blåstensblock verkligen hämtades från Preselibergen var det denna händelse som gjorde området verkligt berömt.
Stonehenge
Stonehenge från luften. Foto från Internet: Earthmysteries (http://witcombe.sbc.edu/earthmysteries/EMStonehenge.html).
Stonehenge är Storbritanniens överlägset mest berömda fornminne. Det ligger på Salisburyslätten i regionen Wiltshire i England. Det har en komplicerad byggnadshistoria. Den har av arkeologerna indelats i tre huvudfaser. Den tredje och sista har konstaterats bestå av inte mindre än åtta delfaser. Första skedet började anspråkslöst som en cirkel med vall och ett yttre dike kring 3100 f Kr. Cirkeln hade dock en diameter på 115 meter. Huvudingången låg i nordost, en mindre ingång fanns i söder. Hundra år senare, fas två, omgavs kultplatsen av en ring av träpelare resta på vallens inre sida. Även ingången från nordost markerades med stolpar liksom även den södra ingången, som därvid breddades. Från denna tidpunkt finns säkra spår av gravsättningar. Stonehenge hade börjat användas som begravningsplats.
Den tredje fasen kom omkring 2300 f Kr (enligt en ny datering; Jones 2008). Då hämtades 80 blåstensblock, vägande 2-4 ton var, från Preselibergen. De restes i två halvmåneformade grupper runt den liggande sten som i dag kallas för altarstenen och består av grön glimmerhaltig sandsten. Den stod då upprest och var dubbelt så hög som blåstenarna. Den är 6 ton tung och skall också ha hämtats från Wales. Från och med denna tidpunkt drog Stonehenge sannolikt till sig pilgrimer (Cunliffe 2001).
Under de följande delfaserna med nya ombyggningar skapades bl a häskon av triliter av hård sarsen – en sandstensart som bildats under de senaste 60 miljoner åren. Triliterna består av två resta stenar med en krönsten ovanpå. De är alla noggrant bearbetade så att de stående stenarna långsamt växer i bredd uppåt för att motverka perspektivet. Även krönstenarna i hästskons rundade del är lätt böjda för att förstärka intrycket av cirkel.
Kring 1600 f Kr upphörde Stonehenge att användas som kultplats. Men fynd av bl a romerska mynt visar att den fortsatte att dra till sig pilgrimer eller i varje fall turister (det är värt att notera att Stonehenge inte tycks vara omnämnt med ett ord av de romerska historikerna och geograferna!).
Analys av mineralerna i blåstenen har visat att blocken hämtades från Preselibergen, av allt att döma från flera stenbrott. Orsaken till att man gjorde det står att söka i blåstensyxorna – i överensstämmelse med tidens tänkande hade dessa visat sig innehålla en stor (gudomlig) kraft. Genom att transportera blåstensblocken till Stonehenge överfördes denna kraft till den nya kultplatsen. Observera att detta skedde efter det Stonehenge börjat tas i bruk som begravningsplats. Det är Vintergudinnans kraft vi talar om.
Medan man i Newgrange celebrerade årets nya sol och kultanläggningen Avebury, som var samtidig med Stonehenge men låg mera öster ut på Salisburyslätten, var vigd till Sommargudinnan, var Stonehenge ägnat åt Vintergudinnan. Det bekräftas inte bara av gravsättningarna och blåstenen utan framför allt att huvudingången var riktad mot nordost, där midsommarståndets sol gick upp, alltså tidpunkten för begynnelsen av Vintergudinnans halvår. Eftersom hon som ödesgudinna också tilltroddes förmågan att hela kom många pilgrimer för att söka bot. Men huvuddelen sökte sig troligen till Stonehenge för att försöka påverka henne att ge dem ett gunstigare öde i materiellt hänseende.
Bar inlandsisen monoliterna?
Glaciären i Irländska sjön för ungefär 20 000 år sedan. Isen kom från inlandsisen i de skotska bergen i norr. När den gled in i Irländska sjön genom Norra kanalen tryckte glaciärer från Irland och norra Wales ihop isflödet. När trycket släppte bredde glaciären åter ut sig och gled också över Pembrokeshire och Preselibergen ned i Bristolkanalen, där flödet tvingades österut. Karta efter Wikipedia.
Hur kom blåstensblocken från Preselibergen till Stonehenge? Arkeologen Aubrey Burl hävdar att det skulle ha varit inlandsisen som fört dem till en plats väster om Stonhenge. Det är upptäckten att även Irländska sjön skulle ha varit täckt av inlandsis, som inspirerat till uppslaget. Denna hypotes håller också på att vinna terräng att döma av nya studier som publicerats.
Enligt hypotesen kom inlandsis från skotska bergen i norr in i den Irländska sjön genom den Norra kanalen. Där hamnade den i kläm mellan glaciärer, som flöt ned från, dels bergen i norra Wales, dels Irland. Sidotryckena gjorde att det södergående islagret kom att pressas ihop och resa sig upp till en höjd av 2,5 km. När dessa tryck upphörde strax söder om kanalen började isen av sin egen tyngd sjunka ihop och sprida ut sig. Den flöt då över Pembrokeshire (och Preselibergen) ned i Bristolkanalen där den tvingades glida österut och pressades ut över bl a Salisburyslätten där det nådde en bit väster om Stonehenge. Där skulle den ha släppt ifrån sig de block av blåsten, som den tagit med sig från Preselibergen. De skulle sedan ha använts till ringen av blåstensmonoliter i Stonehenge.
Men hypotesen har sina begränsningar, geologiskt sett. På basen av nordiska studier vet vi att när inlandsen flyter framåt under somrarna knäcker, splittrar och mal den sönder sten som vintertid frusit fast undertill. Hela block kunde möjligen ha följt med från Preselibergen till Pembrokeshires södra kust, där de flesta föll ned i den öppning som fanns mellan kustklipporna och isen (eftersom isen i allmänhet inte bröts utan gick i en mindre båge ned i Bristolkanalen lämnande ett mellanrum). Särskilt under stigningen österut upp från Bristolkanalen åstadkom det obörhörliga trycket att motståndet från marken slet sönder alla block. Vad som skulle ha kommit fram till avstjälpningsplatsen väster om Stonehenge skulle ha varit större och mindre bitar av blåsten, aldrig hela monoliter. De större stenarna kunde givetvis användas till att göra stenyxor, men till höga resta stenar dög inte materialet. Det uppges också att ingen av de 43 blåstensblock, som finns kvar i Stonehenge, uppvisar spår av det slitage, som utmärker sten som transporterats av inlandsis (Shearing).
Istida excentricitet
En av entusiasterna för den nya hypotesen är geologen Brian John som i sin bok The Bluestone Enigma: Stonehenge, Preseli and the Ice Age (Blåstenens gåta: Stonehenge, Preseli och istiden) och på en hemsida energiskt argumenterar för den. Han hävdar att på grund av inlandsisens olika lager rör sig med olika hastighet kan infrusen sten långsamt stiga upp i lagren. På så sätt skulle intakta block ha kunnat transporteras via Bristolkanalen till Salisburyslätten. Att isen vände i östlig riktning i Bristolkanalen kallar han för erratic trains of ice (excentriskt isflöde; John 2009). Därför benämns hypotesen glacial erratic (istida excentricitet).
Men så väldigt många infrusna blåstensblock kan inte ha transporterats intakta av isen under en istid. Låt oss säga 5-10 stycken. Det har varit ungefär 8 istider (inget vet säkert eftersom spåren av de äldre har plånats ut av de yngre) under den senaste årmiljonen. Det skulle kunna betyda sammanlagt ungefär 40 respektive 80 block. Eftersom istiderna under den första halvmiljonen kom tätare och var mera fruktansvärda täckte de även Salisburyslätten och därför förmodligen släppte sina block i Engelska kanalen. Troligen är det endast ett par istider som stannat i västra delen av slätten. Det skulle betyda 20, kanske 30 block. Så till vida tror jag dock på Brian John att de tidigaste blocken till Stonehenge togs där man fann dem, möjligen på just i Salisburyslätten utkanter.
Därmed lärde man sig nämligen teknik för att transportera extratunga föremål, till en början sannolikt på en släde. Men framförallt lärde man sig läsa terrängen för att hitta framkomlig väg för en sådan besvärlig transport. I Wales prövade man att dra ett block på en släde i samband med Millenium-projektet år 2000. Det misslyckades delvis beroende på att man inte tillräckligt noggrant sonderat vägar med gräs och sand (man drog släden längs asfalterade vägar!).
Men vad glacial erratic-hypotesen inte förklarar är hur blåstenen kom att uppfattas som helig och småningom även mycket åtråvärd. I ett försök att hitta en förklaring till det kommer vi därför att hålla oss till hypoteserna om att åtminstone en del av monoliterna transporterats av människor.
En tidigare hypotes föreslår att stenblocken skulle ha rullats från Preselibergen på stockar till Whitesands där de skulle ha lastats på stora stockflottar. De skulle sedan ha rotts med en svärm av läderbåtar runt udden St David's Head in i Bristolkanalen och längs dess norra kust till floden Severn. Med hjälp av tidvattnet skulle flottarna ha förts högt upp i Severn för att sedan åter rullas på stockar slutsträckan till Stonehenge.
Det är inte omöjligt att försök gjordes med sjöstransporter. Men troligen visade det sig att läderbåtarna var för lätta för en effektiv navigering av de tunga flottarna. Därtill är det möjligt att flottar kapsejsade när det oväntat blåste upp eller en dyning från Atlanten plötsligt ökade i styrka och drog läderbåtar med sig i djupet.
Transporterna landvägen
Ett annat alternativ är att man rullade stenblocken på stockar över land till Stonehenge. Men kunde man göra det på en så lång sträcka som 260 kilometer? Rimligare är att tänka sig att blocken transporterades på fyrhjuliga, oxdragna lastvagnar med specialgjorda tjocka axlar och hjul som klarade tyngden. Fynd av hjul har gjorts i Holland som daterats till omkring 2800 f Kr (Champion et al 1984). Att hjulet skulle ha varit känt i England 500 år senare verkar högst sannolikt. I själva verket tyder den på denna tid framväxande Wessexkulturen med sin rikedom av föremål på en mera utvecklad logistik (träbåtar till sjöss och oxdragna lastvagnar till lands). Så det är ingen omöjlighet att stenblocken transporterades på just oxdragna vagnar. Men förutsättningen för en landtransport var att man byggde, åtminstone nödtroftigt, en väg från Preselibergen till Stonehenge. Just ett sådant vägbygge skulle kunna vara uppkomsten till den Gyllene vägen genom dessa berg (enklare hade varit att gå söder om bergen och omvägen skulle inte ha varit så stor).
Även om detta förslag med landtransporter inte går arkeologiskt att belägga fullt ut verkar det i dag vara historiskt och logistiskt mest rimligt. Hur som helst blev man så skicklig att transportera blåstenblocken att man till slut även klarade av att föra den dubbelt längre och 6 ton vägande altarstenen från Wales till Stonehenge.
Frågorna kring transporten har gjort att en diskussion inte har uppkommit om den stora organisation som måste ha byggts upp för att förverkliga projektet. Det behövdes inte bara stensmeder som kunde hugga loss blåstensblocken i stenbrottet utan även övernattningsplatser för transportgängen. Därtill måste det finnas mat åt alla inblandade. På denna tid var det inte vanligt att man köpte mat utan expeditioner fick försörja sig själva. Blåstensanskaffarna fick själva odla sin säd och måste ha egna jägare som skaffade fram kött från det skogslandskap som Preselibergen ännu var. Det måste ha vuxit fram en by i närheten av Carn Meini. För att hålla uppe arbetsmoralen behövde också ett stenålders ”gruvsamhälle” en kultplats. En sådan finns också vid sidan av den Gyllene vägen, inte långt från Carn Meini i form av en ovalformad domarring, Bedd Arthurs stencirkel. Alla dess stenar är av blåsten. Stencirkeln verkar i dag helt malplacerad eftersom den ligger långt från bebyggelse, men omkring 2300 f Kr var detta inte fallet.
De heliga Preselibergen
Diskussion om Foel Drygarn i lä för vinden vid en klippa på toppens västra sida. Från vänster artikelförfattaren, hans dotter, Zoe Lindgren, och hennes man, Andy Tansill. Lägg märke till klippväggen. Det består av just blåsten, som lätt spricker upp block. Foto Tarja Palomäki.
Tack vare de utmärkta stenyxorna av blåsten hade Preselibergen tidigt ett rykte om sig att gudinnans kraft var stark i där. Detta rykte förstärktes av de resta stenarna av blåsten i Stonehenge. Den senaste arkeologiska undersökningen av platsen hävdar att besökande pilgrimer skulle ha slagit flisor ur monoliterna (Jones 2008) för att få med sig hem gudinnans kraft. I själva verket är närmare hälften av de 80 block som transporterats till Stonehenge försvunna. Det verkar som om Stonehenges blåstensmonoliter utsatts för en veritabel plundring. Eftersom detta skulle ha hänt på bronsåldern och senare, skedde det inte för att kunna göra stenyxor, utan för att använda stenen som amuletter eller till olika slag av helande (kanske drack man t o m krossat blåstenspulver).
Efter det Stonehenge upphört att fungera som kultplats kan det tänkas att pilgrimer sökte sig till källan, Preselibergen, för att försöka beveka den stränga Vintergudinnan. Tack vare vägen som blåstensanskaffarna eventuellt byggde skulle det ha varit ganska lätt att ta sig till de heliga bergen.
Just en stadig ström av pilgrimer kunde vara förklaringen till att Foel Drygarn sedan på 300-talet f Kr förvandlades till ett keltiskt dunum. Då hade de gamla gudinnorna ersatts av manliga gudomar. Men vilken triad av gudar rösena på Foel Drygarn eventuellt då symboliserade skulle ta alldeles för stort utrymme att försöka bena ut här. Men stenhögarna fortsatte att uppfattas som heliga, vilket framgår av att sten till de många husen inte togs från dem (RCAHMW).
Keltiska handelsnätet
Ett dunum var en keltisk, befäst handelsplats uppe på ett berg eller en kulle. Varje dunum ingick som knutpunkt i ett handelsnätverk som omfattade hela Kontinentaleuropa. Vissa dunum hade bara några få hantverkare, som tillverkade föremål för ett lokalt behov, som avslöjats vid utgrävningar i bl a Mendipbergen sydväst om Bristol, andra blev stora som städer (och fortlever än i dag som städer som i Frankrike) och deltog i en fjärrhandel (med guld från Irland köpte nätverket bl a sidentyger av skyterna). Undersökningar av Foel Drygarn, utförda under ledning av Royal Comission of the ancient and historical monuments of Wales, har visat ett bebott område runt stenrösena, som omfattade 1,2 kvadratkilometer (ungefär 1,5 fotbollsplan). Där har räknats inte mindre än omkring 270 husgrunder (227 säkra, 42 osäkra). Det var trots allt frågan om ett förhållandevis litet dunum. Men om alla bosättningarna var använda av hantverkare var det ändå alldeles för stort för det lokala behovet (närmast en bondby på omkring 4 km öster om dunumet). Det gör att att man kan misstänka att dunumet mest var till för de resande på den Gyllene vägen och för pilgrimer (övernattningsrum, värdshus, souvenir- och medicinbutiker, som tillhandahöll t ex amuletter av blåsten respektive blåstenspulver och -salvor, m m).
En bit in i vår tideräkning tycks Foel Drygarn ha övergivits. Det kan ha att göra med att romarna blev bortkörda från Wales och försökte därför isolera detta område, därmed hindrande pilgrimsfärderna till Preselibergen. Sedan kring år 400 drogs den romerska hären bort från England. Det öppnade vägen för anglosaxarnas inträngande i landet. Men ryktet om det heliga Wales fortlevde. Så när Sankt David grundade sitt kloster och pilgrimsresor åter blev möjliga riktade de sig dit (se det första avsnittet av reportaget).
Nu är det turisterna som strömmar till Wales, mest engelsmän, som gärna fotvandrar på den fina stigarna utmed kustklinterna eller surfar på vågorna i stora vikar som Whitesands, men också några tyskar och schweizare, upptäckte jag under mitt besök. Än så länge lyser svenskarna med sin frånvaro.
KÄLLHÄNVISNINGAR, DENNA WEBBSIDA:
Champion et al 1984: Timothy Champion, Clive Gamble, Stephen Shennan and Alasdair Whittle: Prehistoric Europe, sid 159.
Cunliffe 2001: Barry Cunliffe: Facing the Ocean.
Dames 1977: Micheal Dames: The Avebury Circle.
John 2009: Brian John: Bluestones and Ice Age. http://www.brianjohn.f2s.com/bluestones59.html
Jones 2008: Dan Jones: New Light on Stonehenge, Smithsonian magazine, October 2008. 2009http://www.smithsonianmag.com/history-archaeology/light-on-stonehenge.html
Lindgren 2009: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. http://www.hypertexter.se:/historia/natuf1.htm
RCAHMW: Royal Comission of the ancient and historical monuments of Wales, hemsida: http://www.cbhc.gov.uk/HI/ENG/Home/
Shearing: Colin R. Shearing: Secrets of the Preseli Bluestones. http://www.britannia.com/history/preseli_blue.html
Publiceringshistoria: Reportaget utlagt på nätet 2009-08-13. Ett sabotage mot servern utplånade det hösten 2014. Utlagt på nytt 2017-09-17. Layouten uppdaterad 2018-10-28. Layouten ånyo uppdaterad 2021-02-10 och 23-07-22.
Till historiemenyn.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.