är en grävmaskin grävde ett dike för avloppsrör på Vitkovo ängar i Aleksandrovac i centrala Serbien år 2019 kom oväntat upp keramikbitar. De togs tillvara av den tillkallade arkeologen Sanja Crnobrnja Krasic. Hon fann att bitarna var från en staty. Hon fick till stånd en arkeologiska undersökning. Efter tålmodigt grävande, man måste gå över en meter djupt i marken, gav arbetet till slut resultat. Det var bitar av en staty i keramik. Den största biten var torson av en gudinna. Tidigare har i samma område påträffats bl a huvudet av Venus från Zupa (bild i vänstra spalten). Fyndet i Vitkovo ängar visade sig vara av sensationell ålder: från omkring år 6000 f Kr.
Fynden hade en stil som utmärkte Vinčakulturen (5700–4500 f Kr). Den upptäcktes redan 1908 av den serbiska arkeologe Miloje Vasic. Han började gräva ut en mycket stor kulle i Vinča-Belo Brdo vid stranden av Donau, 14 km nedströms från Belgrad. Vasic kunde arbeta med utgrävningarna till första världskrigets början. Han döpte sina fynd till Vinčakulturen. Sedan kom ett uppehåll som slutade först 1929. Då hade Vasic lyckats få fram en engelsk finansiering av arbetet. Det lockade besökande från Storbritannien och gjorde Vinčakulturen internationellt känd. Efter andra världskriget återupptogs arbete först 1974 men under ledning av folk från den Serbiens Akademi för vetenskap och konst.
Det har efterhand visat sig att Vinčakulturen växte fram ur Starčevokulturen. Den uppstod i sin tur genom en expansion norrut av tidiga neolitiska bönder från Grekland cirka 6200 f Kr. Starčevokulturen kom att bli en del av den större arkeologiska kulturen Starčevo-Körös-Cris, som innebar början jordbruket på Balkan.
Vid utgrävningarna i Vinča-Belo Brdo fann Vasic och hans team väggar, eldstäder och andra lämningar av bebyggelse. Men mest intresserade då fynden av statyetter, verktyg, smycken, skålar och dryckeskärl (More than Belgrade 2021).
Efterhand har arkeologer i Serbiens grannländer kunnat konstatera att Vinčakulturen bredde ut sig inte bara över Serbien utan också till delar av nuvarande Rumänien, Bulgarien och Makedonien. Men denna kulturs värld var större. Fynd visar att obsidian hämtades från Karpaterna, snäckskal från Egeiska och Svarta haven, yxor av det sällsyta bergsarten Nefrit från Schweiz och salt inhandlat från bl a Österrike.(Dordevic 2020)
Vinčakulturens bönder hade utvecklat ett system för djurhållning – boskap, får och getter – anpassat efter årstiderna. Vinča-bönderna hade vidare tagit fram en lite större form av sädesodling, den första i sitt slag i världen. De odlade främst vete, korn och havre. De använde ett slag plog till att vända jorden. Försörjningen utökades med jakt och fiske.(Gillis et al 2021)
Lämningarna från de byggnader som Vinčakulturens människor lämnat efter sig har visar att bygga med isolering mot väder och vind. På insidan var husen noggrant planerade. Från hushållen har påträffats (té?)koppar av keramik och avancerade vektyg för matlagning. Detaljerna talar för att Vinča-människorna levde ett ganska komfortabelt materiellt liv.
Bosättningarn hade från början ett slags torgliknande gemensamma utrymmen. När Vinčakulturen växte till sig blev byarna organiserde i block av hus åtskilda av gator. Runt varje by hade grävts en vallgrav. Det här mönstret har påträffats på fyndplatser som Belo Brdo, Belovode, Oreskovica, Stubline, Gradac och Plocnik. Denna utveckling har tolkats som de första stegen på en utveckling mot städer i Europa. (Dordevic 2020)
en amerikansklitauiska arkeologen Marija Gimbutas (1921–1994) beskrev de sociala förhållandena i Vinčakulturen och i de övriga bondesamhällena i Gamla Europa som om det skulle ha rått ett matriarkat. Senare blev hon tydligare och betonade att det rådde en jämlikhet mellan könen.
I de tidiga bondekulturerna berodde den sociala stratifieringen på hur skördarna förvarades och fördelades. Om skörden i ett bondesamhälle fördes till ett gemensamt förråd som sedan genom templens fördelades till alla i form av att mat serverades i templen skedde en hierarkisering – en härskande klass av präster växte fram. Det var vad som inträffade i de sydmesopotamiska städerna och sedan också i Arslantepe i östra Anatolien.
Men detta tycks inte ha inträffat i Vinčakulturen. Det var ju fria bönder som hade sökt sig från nordvästra Anatolien till Balkan i två vågor som skapade denna och de andra kulturerna på Balkan. Den första vågen kom på 6000-talet f Kr och smälte ihop med den jagande och samlande befolkning som då bebodde Balkan. Sedan kom en andra våg i början av 5000-talet f Kr och med den kom den egentliga utvecklingen igång.
Vad som då tydligen hände var att prästerna efterhand lade beslag på den tekniska utvecklingen. Till exempel all keramik tillverkade under prästernas övervakning. Men när övriga världen började använda drevskiva så tillät prästerna det inte. Även om prästerna kontrollerade den tekniska utvecklingren var de särskilt i början innovativa. De gjorde t ex experiment med hur mineralet malakit, ett kopparkarbonat, genom uppvärmning fås att ge ifrån koppar.
Resultatet av experiment var att Vinčakulturen började tillverka kopparföremål 1500 år före det skedde i nära östern. Det är på den arkeologiska fyndplatsena Belovode, som världens äldsta säkert daterade bevis för smältning av kopparmalm i hög temperatur har kunnat fastställas. Dateringen är mot slutet av 5000-talet. Det är från denna tid som kopparmejslar av olika slag, kopparyxor, kopparsmycken (hängsmycken, broscher och pärlor) blev prestigeföremål som kunde tillhandlas i Vinčakulturens tempel.
Det är det som är det speciella med kulturerna i Gamla Europa och särskilt i Vinčakulturen: Bönderna fick behålla sina skördar men alla slag verktyg, inklusive keramikärl, samt smycken som de hade behov av måste de byta sig till i templen. Dessa kunde ofta vara byggda i tre våningar eftersom det fanns behov av lagerutrymmen. Prästerna i Vinčakulturen gjorde helt enkelt templen till ett slags butiker.
Prästerna fick alltså mat för dagen genom att som gåva ge olika slag av föremål åt bönderna, som gav olika slag av föda som motgåva. Troligen gjorde systemet prästerna inte särskilt rika, även om de tycks ha levt ganska bra. Så vi skulle i Vinčakulturen ha en ojämnlikhet som ändå var ganska jämlik.
De statyetter som hittades i Kitkovo ängar var ovanligt stora. Det har fått ledande jugoslaviska arkeologer att fråga sig om Kitkovodalen har varit ett religiöst centrum. Men människorna för säg 6000 år sedan kan inte ha haft kyrkliga vanor som t ex kristna katoliker, som tillber olika helgon beroende på problem. Enheten i alla Vinčakulturens statyetter pekar på att man i första hand dyrkade fruktbarhetsgudinnan, som också var mångudinna. Men hon genomgick en utveckling när hon började gestaltas med två huvuden: hon blev dygnet gudinna.
De många små statyetterna var tillverkade av keramiker i templets tjänst. De kunde mottas av någon bondfamilj i templet som gengåva till den gåva bonden lämnat i livsmedel. Men vad skulle få en bonde att skaffa sig en statyett? Jo, jag misstänker att de religiösa ceremonierna handlade om att prästerna arrangerade ett slags föreställningar, där präster med mask för ansiktet berättade och gestaltade myter. Det var inte frågan om gudstjänster i vår stil utan ett hela samhället omfattande teaterliknande berättelser.
Efter en sådan föreställning hade en bonde minnen av upplevelsen i huvudet. Kanske han ville vara närmare gudinnan, som han dagligen mindes i sina återblickar. En statyett kunde han och de andra i familjen prata med och be saker om. Därför skulle man ha bytt till sig en statyett i byns tempel. Men detta är bara gissningar.
Ett annat intressant inslag i Vinčakulturen är att det på 4000-talet f Kr dök upp bukranier, d v s tjurhuvuden, i olika former. Ofta var en tjurskalle med hornen kvar putsad och uppsatt på väggen i närheten av eldstaden. Men det fanns andra former som att en skalle var gjord i lera (Spasic 2012).
I Anatolien fanns en gammal tradition att åskan skulle kunna ta gestalt som tjur. Det verkar troligt att gåvohandeln med Anatolien medförde att föreställningen om 'åsktjuren' fördes till Vinčakulturen. Kanske trodde man att med bukranier i huset skyddade man sig mot åska.
är Miloje Vasic grävde ut den stora kullen Vinča-Belo Brdo stötte han på små brända lerbitar inristade med streck. Liknande fynd hade gjorts vid utgrävningar i Rumänien. Ingen brydde sig om dessa fynd men småningom har arkeologerna börjat förstå att ett av de verkligt sensationella inslagen i Vinčakulturen var att de kan ha skapat ett skrivet språk i form av bilder. Det började troligen med att sigill av bränd lera som fästes vid varor som fördes mellan byarna i Vinčakulturen eller till de andra kulturerna på Balkan men också ännu längre som till Kreta och Anatolien, kanske rentav ända till Sydmesopotamiens städer. Bilderna ovan återger sådana sigill.
Ett av problemen vid försöken att uttyda dessa Vinčakulturens tecken är att serierna av dem är korta. Det går inte att hitta tillräckligt stora sammanhang. Inte heller försök att hitta mönster i de serier som bevarats har gett något resultat. Eftersom det inte är känt vilket språk användes i Vinčakulturen tycks många språkexperter mena att Vinčakulturens tecken inte kommer någonsin att uttolkas.
Det har föreslagits att Vinčakulturens tecken skulle handla om en bildskrift, piktogram, särskilt som sådana var liksom i tiden, vilket framgår av att den sumeriska kilskriften utvecklades från en äldre bildskrift. Om vi alltså antar att Vinčakulturens tecken är delar av en bildskrift gäller inte samma villkor som vid uttydningen av skriftspråk. I ett sådant motsvarar varje bokstad ett ljud i ett talat språk och uttydningen av en skriftspråkig text kräver kunskap i det talade språket. Men detta gäller inte för piktogram. Varje tecken är en bild i ett bildspråk. För att uttyda bilden gäller det att förstå vad bilden avbildar från verkligheten. Ett piktogram kan förstås oberoende av kunskap om det ursprungligen talade språket.
Den språkhistoriska forskningen tycks inte ha kommit så långt att den skulle läsa bilderna som bilder. Men när den dagen kommer har vi goda chanser att förstå korta bitar av tänkandet hos Vinčakulturens människor.
Läs även essän om fiskekulturen i Lepinski Vir!
Bogosavljevic-Petrovic 2016: Vera Bogosavljevic-Petrovic: An archaeological experiment and new knowledge about the chipped stone industry from the Vinča culture. Journal of Lithic Studies (2016) vol. 3, nr. 2, p. 54-71
Prästvälde
Första skriftspråket
Till Historiemenyn.Källor
Champion et al 2016: Timothy Champion, Clive Gamble, Stephen Shennan, Alasdair Whittle: Prehistoric Europe LEFT COAST PRESS.
Dordevic 2020: Nikola Dordevic: How Vinča culture changed the way we think about the Stone Age. Emerging Europe (https://emerging-europe.com/after-hours/how-vinca-culture-changed-the-way-we-think-about-the-stone-age/)
Gillis et al 2021: Rosalind E. Gillis, Jelena Bulatovic, Kristina Penezic, Milos Spasic, Nenad N. Tasic, Cheryl A. Makarewicz: Of herds and societies – Seasonal aspects of Vinča culture herding and land use practices revealed using sequential stable isotope analysis of animal teeth. Plos One (https://doi.org/10.1371/journal.pone.0258230)
Gimbutas 1982: Marija Gimbutas: The Goddesses and Gods of Old Europe. Thames & Hudson.
Mauss 1972: Marcel Mauss: Gåvan Översatt till svenska av Marianne Ahme. Argos förlag 1972.
More than Belgrade 2021: Vinča culture - the Cradle of Civilization. More than Belgrade 2021-03-10. (https://www.morethanbelgrade.com/vinca-culture-the-cradle-of-civilization/)
Mumford 2020: Gregory Mumford: Peoples of the World: Mediterranean Area. Lecture-6: Neolithic Europe, including the Chalcolithic & "Iceman" (https://www.academia.edu/9491712/Anth_245_Ppt_lecture_6_Neolithic_Europe_Ice_Age_Near_Eastern_roots_Neolithic _lifestyles_spread_chronology_environment_settlements_and_society_subsistence _technology_trade_shrines_and_burials_proto_Indo_Europeans_appearance_and _change_Anth_245_Mediterranean_Area_by_G_Mumford_Oct_2020_?auto=download&email_work_card=download-paper)
Roberts et al 2021: Benjamin W. Roberts, Miljana Radivojevic and Miroslav Maric: The Vinca culture: an overview. Kapitel 4 i boken The Rise of Metallurgy in Eurasia. Evolution, Organisation and Consumption of Early Metal in the Balkans. Edited by Miljana Radivojevic, Benjamin W. Roberts, Miroslav Maric, Julka Kuzmanovic Cvetkovic and Thilo Rehren. Archaeopress
Spasic 2012: Milos Spasic: Cattle to settle – bull to rule: on bovine iconography among Late Neolithic Vinča culture communities.
von Petzinger 2005: Genevieve von Petzinger: Making the Abstract Concrete: The Place of Geometric Signs in French Upper Paleolithic Parietal Art. A Thesis Submitted in Partial Fulfillment of the Requirements for the Degree of MASTER OF ARTS in the Department of Anthropology at University of Victoria, Canada.
