et börjar inte med slotten utan med ägandet av förbindelserna. När några få bolag äger kablarna, molnen, söken, appbutikerna och plattformarna där arbete och handel sker, flyttar den politiska tyngdpunkten från lag till tillträde. Man blir inte främst medborgare; man blir användare. Rätten förmedlas inte bara genom domstol; den förmedlas genom villkor. Ett konto kan stängas. En utvecklares app kan kastas ut. En förares betyg kan sänkas så att uppdrag uteblir. Inget av detta kräver lagändring. Det räcker med ett klick i ett backend.

I denna ordning ersätts den gamla statens yttre våld av inre beroenden. Arbete mäts och styrs genom loggar, nyckeltal och modeller; relationen mellan chef och arbetstagare förtätas av övervakning som går att kalla produktionsstatistik. Bostad, vård och försäkring knyts till anställningen – inte överallt, men tillräckligt ofta för att skapa en tröskel mot exit. På vissa orter äger arbetsgivaren nästan allt: mark, bostäder, butiker och skolor. Man hyr av samma hand som betalar lönen. Juridiskt är det inte livegenskap; praktiskt liknar det en företagsdomän där välvilja ersätter rätt.

Kontrakten blir ordningens nervsystem. Det är där du anar skiftet från medborgerlig rätt till kundvillkor. I ena änden finns det öppet förbjudna - rena avtalsklausuler om att inte få lämna en anställning skulle i många rättsordningar falla direkt, tvångsarbete är förbjudet. Men i den andra änden växer en flora av avskräckningar som gör uppsägning dyr på ett sätt som omger lagen i stället för att bryta den: återbetalningskrav för ”utbildning” (så kallade TRAPs), ”sign-on-bonusar” som blir skulder vid exit, aktier som förverkas med branta klippor, tjänstebostad som måste lämnas omedelbart, visumstatus som faller på dagen. Där någon fordrar tystnad kommer vidsträckta sekretesser och icke-förtalsklausuler som gäller långt efter att lönen upphört; där någon begär rätt, svarar tvångsskiljedom som drar tvisten bort från offentlighet. De klassiska konkurrensklausulerna är på reträtt i flera jurisdiktioner, men ersätts då av finstilta konstruktioner som verkar med liknande effekt: du får sluta – men priset blir sådant att du avstår.

Feodalherrens fogde

Algoritmen är feodalherrens fogde. Den visar sig inte med piska; den kommer som schema, rutt, poäng. Den avgör vem som syns i flödet, vem som får uppdrag först, vem som ”tillfälligt” pausas för låg kvalitet. Den kan därtill minska lönen utan att sänka timpriset – det räcker att ändra fördelningsreglerna. Och därför att fogden talar statistik snarare än språk blir ansvaret svårgripbart. När någon klagar, svarar maskinen: så här föll utfallet. En arbetare kan lämna sin arbetsgivare, men kan inte lämna reputationssystemet – betygen och spärrarna följer med. När identitet, kundkontakt och betyg ägs av plattformen blir utträde ett tomt ord.

Även fabriksportens gamla makt byter form. Inifrån företaget får den som vill göra motstånd möta informationsasymmetri: arbetsgivaren äger loggarna och kontrollerar språk och mätning. Utifrån möter man nätverkseffekterna: det lönar sig inte att starta en ny by när alla redan bor i den gamla. Därav ordet feodal: inte för att någon rent faktiskt binder dig vid jorden, utan för att alternativen krymper i praktiken, samtidigt som hyresvärden också är länsherren och prästen i samma gestalt - ägare, plattformsstyrare och välfärdsfördelare.

En fråga om ett framtida kontrakt där anställda ”inte får säga upp sig” kan besvaras utan stora ord. Rakt på sak: en sådan klausul skulle i de flesta rättsordningar vara ogenomförbar. Tech-feodalitetens styrka ligger inte i öppet tvång utan i finstilt självbundenhet. Du skriver inte under att du inte får sluta; du skriver under att du, om du slutar, förlorar du aktier, återbetalar ”utbildning”, bryter mot en leveransklausul som utlöser skadestånd, förlorar visumskydd eller förverkar rätten till avgångsvederlag och referenser. Du har formellt frihet; du saknar gångbar väg ut. Det är därför parallellen till livegenskap frestar: i båda fallen handlar det mindre om kedjor än om kostnaden för att bryta bandet. Skillnaden är att dagens ordning kan förpackas som valfrihet.

Motbilder finns, och de är viktiga att nämna för att ge verkligheten djup. Det finns företag som bygger portabilitet: flyttbara pensioner, öppna meritböcker, transparenta lönespann, inga TRAPs, inga tvångsskiljedomar. Det finns lagstiftare som skär bort konkurrensbegränsande klausuler och förbjuder hemliga ”no-poach”-avtal mellan arbetsgivare. Det finns fack som återuppfunnit sig i plattformsvärlden och kräver insyn i algoritmerna. Det finns domstolar som säger att en NDA inte får användas som munkavle mot visselblåsare. Tech-feodal ordning är inte öde; den är pågående dragkamp mellan tre språk: marknadsavtalet, medborgarrätten och koalitionen av arbetare, facket.

Livegenskapen i Estland

När man talar om Estlands gamla livegenskap – uppstudsiga unga män som piskades till döds – bör man vara försiktig med jämförelsen. Vår tid gör inte sådant öppet. Men om man drar ut linjen ser man vad som står på spel: ett samhälle där ägarskap av system tar platsen för likformig lag. Då avgör inte den offentliga normen vad som är rätt, utan ägarens nåd och modellens logik. I det samhället blir det fullt möjligt att skriva framtidens kontrakt utan att det står ”du får inte säga upp dig”: man behöver inte skriva det när allt annat gör uppsägningen omöjlig att bära. Och även om någon aldrig piskas offentligt, kan existensen piskas in i form: skulden, visumet, bostaden, framtidens referenser.

Hur bryter man då en sådan riktning utan att slå sönder det som faktiskt skapat välstånd? Inte med moralisk överton, utan med små, hårda regler: flyttbarhet av data och meriter; uttryckligt förbud mot återbetalningskrav som förkläds som ”utbildning” förbud mot hemliga no-poach; rätt till offentlig domstol i stället för tvångsskiljedom i arbetsrätt; tydliga gränser för arbetsplatsövervakning; klara regler för algoritmisk transparens och motiverbarhet när den styr lön och uppdrag; skydd för visuminnehavare att byta arbetsgivare utan att falla i rättslöst tomrum; kommunala spärrar mot fullständig privat dominans i bostad och infrastruktur. Det är sådant som inte hindrar företag att bygga, men hindrar dem från att bygga herravälden.

Tech-feodal ordning är alltså inte en sensation; den är en tyst praktik: villkor i stället för lag, tillträde i stället för rätt, modell i stället för domare, beroende i stället för anställning. Den behöver inte slotten; den nöjer sig med dashboards. Och den behöver sällan skriva att du inte får gå; det räcker med att göra vägen ut osannolik. Vårt svar bör vara lika tyst och lika konkret: återge människor exit som faktiskt går att använda. Där börjar frihet i vår tid. Där slutar de feodala dragen – inte genom att någon störtas, utan genom att alternativen återställs.

Till Historiemenyn.