'Mannen som synar världen'

åt oss ännu en gång återgå till Göbekli Tepe. Tempelbosättningen ligger på en dryga 700 meter hög bergsrygg i sydöstra Turkiet som något av en försvunnen stad i himlen. Under utgrävningen visade det sig att lämningarna som kom i dagen var minst sagt gåtfulla. Vi kan förstå att människorna som byggde husen däruppe var jägare/samlare som senare skulle bli kända som subarer. Men vilka var de människor som ledde arbetet och sedan bodde i bosättningarna?

Husen i Göbekli Tepe började byggas för ganska länge sedan, nämligen i början på 12 000-talet före nuet (Schmidt 2000). De första tyska arkeologerna trodde att de byggnadslämningar de fick i dagen var öppna tempelplatser i det fria. Skulle de ha tänkt efter skulle de ha upptäckt att utrymmen specialiserade för enbart religiösa ritualet ännu inte fanns vid denna tidiga tidpunkt. I föregående artikel berättade vi om det förslag som den kanadensiska arkeologen Edward Banning hade lanserat, nämligen de framgrävda husgrunderna varit försedda med tak. Ruinerna var hus i vilken präster hade bott och där man också hade samlats för ritualer. De var tempelbosättningar (Banning 2011).

I och med att ledaren för utgrävningarna av Göbekli Tepe, den tyska arkeologen Klaus Schimdt, oväntat avled 2014 gick utgrävningarna i stå för en tid. Under den tiden gjordes utgrävningsområdet till ett turistmål. På en brygga av plankor kunde betraktarna gå runt på utgrävningsområdet och betrakta lämningarna från tempelbosättningen. Det mest iögonenfallande är de T-formade pelarna, som bar upp takbjälkarna. Foto från Internet.

Att på Göbekli Tepe bodde två till tre präster eller prästfamiljer, som hade tillgång till medhjälpare eller troligare anhängare som fungerade som tjänare, verkar vara mera i överenstämmelse med empirisk praxis. Men det har visat sig att det fanns inte mindre än nio ”byar” runt Göbekli Tepe med ovala byggnader med tak uppburna av bjälkar vilande på T-formade pelare. Man kunde tala om en säregen lokal Göbekli-kultur. Men som vi ska se var dess inflytande anmärkningsvärt omfattande – ända till Sverige i norr och i söder till den första av Sydmesopotamiens städer, Eridu. Även bronsålderaskulturerna i Centralasien hade bevarat intryck av idéerna i Göbekli Tepe.

Manifestationerna av världen

I och med bondestenåldern uppstod började människorna bygga hus som var manifestationer av den naturliga värld som omgav dem. Låt mig genast påpeka att på denna tid var inte ordet ”värld” inte uppfunnet. Man använde ordet ”hemma” om den naturliga, omgivande miljö som man var van vid. När man byggde ett hus skulle det likna hemmaomgivningen som man trodde den var konstruerad eller med moderna ord att huset skulle gestalta den omgivande världen.

Detta konstaterande leder tillbaka till frågan varifrån kom de människor som ledde byggandet av Göbekli Tepe? De tycks ha uppfattat sin ursprungliga hemmaomgivning som rund eller oval och som hade en lätt böjd eller rentav kupad himmel?

Gulf Oasis

Det finns många svar på denna fråga. Ohistoriskt tänkande personer hävdar att varelserna kom från rymden. Figurerna som ristats eller utmejslats på pelarna pekar på stjärnorna och ytterst varifrån varelserna kom. Mera historiskt lagda personer ser sig om i den dåtida omvärlden till och frågar var fanns människor på Göbekli Tepe-kulturens nivå. Ett av svaren är den Swideriska kulturen i Polen. Det har utvecklat en teknik för arbete i gruvor längre än någon annan kultur på jorden kring för 12 000 år sedan. En annan var natufiernas kultur, som var den mest utvecklade i Västasien (Lindgren 2019) före Göbekli Tepe. Men det fanns ytterligare ett relativt närområde som inte beaktats i diskussionen. Det är kulturen på bottnen av den ovala dal som Persiska viken bildade när havsytan var låg på grund av att mycket havsvatten var bundet av de mäktiga inlandsisarna (Rose 2010).

Nu vet vi inte hur livet såg ut i Gulf Oasis-kulturen som den skotska arkeologen Jeffrey Rose föreslår att vi ska benämna detta försvunna förhistoriska fenomen. Så länge de politiska motsättningarna i området runt Persiska viken består blir det inte heller några undersökningar av vikens nuvarande botten (om man inte lyckats få den amerikanska flottan, stationerad i viken, att skydda en undersökning med en undervattensrobot, som videofilmar åtminstone delar av bottnen för vidare undersökningar). Men mot för 6 000 f Kr blev viken fylld och människorna som bott där hade tvingats flytta upp på land. Runt viken bodde då bönder, som odlade dadlar, i T-formade hus (Maisels 1993). När de vistades i Gulf Oasis-dalen så skulle de ha föreställt sig att himlen bars upp av en osynlig pelare. Som minne av denna hemmaomgivning uppförde de nu åt sig T-formade byggnader.

Det skulle vara samma T-form som spökar i pelarna i Göbekli Tepe. Sambandet går ju i dagens läge inte att bevisa, men denna indikation är dock något starkare än swiderienmänniskornas avancerade gruvteknik. Män från Gulf Oasis-kulturen hade alltså kommit upp till södra Anatolien och där valt ut åt sig en bergstopp som plats för ett nytt bygge men associationer till sin gamla hemmaomgivning. Jag förnekar inte att det låter sökt. Men färder över mycket långa avstånd var inte ovanliga på denna tid; som en DNA-undersökning tyder på var Pavlovienkulturen i östra delen av dagens Mähren i Tjeckien i kontinuerlig kontakt med någon form av ceremonicentrum vid Indusflodens mynning. Avståndet mellan Anatolien och Persiska viken var betydligt kortare.

I och med den senaste istidens absoluta maximum – för c:a 22 000 till 17 000 år sedan – hade ett inarbetat kontakt- och gåvobytesnät kollapsat. Men för c:a 14 000 år sedan började Europa rekoloniseras. Därmed var det möjligt att ett nytt nät kunde byggas upp. Mitt intryck är att då beslöt prästerna i Gulf Oasis-kulturen att de skulle vara med. Därför grundades först Göbekli Tepe och sedan de övriga byarna. En slags handelsnät uppstod som täckte Medelhavet, södra och mellersta Europa, småningom östra och norra Europa, Västsibirien, Central- och Västasien, alltså allt land mellan Indiska oceanen och Barents hav. Om man inte tror på att dåtidens människor kunde organisera ett geografiskt så omfattande handelsnät, så se det som en inflytandesfär – på grund av konservatismen i tidens tänkande – balansen i världen fick inte störas – så var de nya idéer länge få men de som accepterades spreds vida. Efter ett par årtusenden gick Göbekli Tepes styrande funktion i denna märkliga organisation över till Baluchistans kulturella komplex (Lindgren 2018). Det medförde att Göbekli Tepe lades ner.

Mannen som synar ’hemmaomgivningen’

Genom Zarzienkulturen och dess avläggare Jangelskajakulturen fick prästerna Göbekli Tepe kontakt med sydvästra Sibirien. Där fanns mammutkyrkogårdar varifrån man kunde hämta mammutelfenben. Vidare var det möjligt att byta sig till täta arktiska pälsverk av de människorna som bodde kring floden Obs övre lopp (Göbekli Tepe på 700 meters höjd kunde vintertid vara ganska kylslaget). Dessa människor skulle senare bli kända bl a som manser, khanter och ungrare men bildade för 12 000 år sedan ett folk, som ännu inte talade ett finskt-uraliskt språk. Det är inte omöjligt att detta sistnämnda språk växte fram bland Jangelskajakulturens människor under inflytande av den språkutveckling som skedde i oaserna i Turkmenistan. De blivande manserna, khanter och ungrarna fick gissningsvis i utbyte för sina pälsverk tyg av linne. Det skulle vara mjuka och värmande att bära under kläder av skinn eller läder. I utbyte mot de mammutprodukter som Pavlovienkulturens människor i Mähren hade transporterat till ceremonicentret vid Indusflodens mynning hade de fått i gengäld fina tyger. Denna textilkunskap kan inte ha försvunnit och på ett eller annat sätt skulle prästerna i Göbekli Tepe ha utnyttjat den. Men vi ingenting säkert.

På de blivande mansernas marker mellan floden Ob och Uralbergens östra sluttningar hittades bitarna av en trästaty på fyra meters djup i en mosse när byn Shigir i slutet på 1800-talet. Den kallas för Shigiridolen. Dryga hundra år senare kunde statyn dateras. Den var cirka 11 500 år gammal (Zhilin et al 2018), alltså samtidig med verksamheten i Göbekli Tepe. Dateringen gjordes av tre tyska och två ryska forskare. Ledare var den ryska arkeologen Mikhail Zhilin. Han har framhållit att vid denna tid fanns det inte statyer någon annanstans än i just Göbekli Tepe. Det skulle ha varit mittpelaren i ett av husen i Göbekli Tepe som skulle ha gjort ett djupt intryck på besökare där. Det var pelare 18 i hus D som hade ristningar som gjorde att den kunde upplevas som en ”levande pelare” eller eventuellt som ”Övervakaren”.

Den tyske arkeologen Jens Notroff, som har deltagit i utgrävningarna av Göbekli Tepe, har gjort en förklarande teckning av pelare 18 i inhägnad D i Göbekli Tepe. Som han visar avbildar den T-formade pelaren en människoliknande varelse. Huvudet, som bildas av den horisontella överdelen, saknar ansikte. På den vertikala delen av pelaren finns på smalsidan en ristning som visar en cape som hålls ihop av ett spänne. På båda bredsidorna har tecknats långa armar. Dess händer möts i höjd med magen på ena smalsidan. Nedanom finns ett bälte med ingraverade symboler och på smalsidan hänger från det ett rävskinn som höftkläde. En räv har också ristats på bredsidan. Teckningen återges med benäget tillstånd av Jens Notroff.

Vi vet inte vilka myter som omgav pelare 18 i hus D i Göbekli Tepe. Men sannolikt var det besläktade med de myter som bevarats bland manser och khanter. Att det handlade om Shigiridolen och ytterst om de levande pelarna i husen i Göbekli Tepe framgår av en detalj på Shigiridolen. Den hade nämligen åtta ansikten ingraverade – den var på sitt sätt allseende och därmed övervakande.

I mansernas mytologi finns gudomlig hjälte som kallas på mansernas ob-ugriska språk Mir Susne Hum, ”Mannen synar världen”. Han kunde manifestera sig i en vildgås eller en trana. Han benämndes också Den gyllene herren, Hästmannen och Mannen högst upp. Han var himmelsgudens yngsta son, en central figur i de ob-ugriska folkens religion. Han medverkade på ett avgörande sätt i skapandet av världsordningen. Han var gift med döttrar till gudar eller andar tillhörande naturen, han oöverträfflig i att hjälpa människor i nöd. Hans verksamhet omfattade alla de tre världar som världen är uppbyggd av. Han var den mest ärade av sina bröder: övervakaren av världen och människorna. Han utförde detta genom att cirkla runt över världen på en bevingad häst. Allt detta enligt Encyclopedia.com (Schmidt 1987).

Den manseiska konstnären A. Fantalov målade denna akvarell av Mir Susne Hum flygande på sin metallhäst med åtta vingar. Han döpte akvarellen till ”Molnens kung”. Bild från Internet.

”Mannen som synar världen” är en mytologisk idégestalt som sprids över Göbekli Tepes område för handel och/eller inflytande. Ibland är det bara ett eko, i andra fall är det mycket tydligt.

Staden Eridus skyddsgud

Den engelska arkeologen Leonard Wolley (1880–1960) gjorde enastående fynd när han grävde ur en kunglig grav i den antika sydmesopotamiska staden Ur åren 1928–29. Bland annat påträffade han två nästan identiska statyer visande en get stående vid vad som troddes vara livets träd. Figurerna är gjorde av silver, bladguld, lapis lazulu och snäckskal. De tillhör British Museums praktpjäser. Här föreslår jag emellertid den tolkningen att vad vi ser är guden Enki i gestalten av en get vid mes, civilisationens grundregler, alltså tidens handelsregler, symboliserade av en påle. Foto från Internet.

Det var hos manserna som den troligen äldsta versionen av av budskapet kring ”Mannen som synar världen” som en levande pelare blev bevarat. I Västasien och Medelhavsvärlden medförde den intellektuella utvecklingen under bondestenåldern mera rationalism och mindre vidskepelse. Det ledde till att föreställningen om en levande pelare föll bort, men däremot inte idén om ”Mannen som synar världen”.

Människorna som bott i Ur-Schatt-dalen tvingades, som nämnt, bort därifrån på 6000-talet f Kr. De slog sig ned på kusterna utmed den nya viken, som vi i dag kallar Persiska viken. På 6200-talet f Kr uppstod där byar, som ganska snart började bedriva handel med kulturer i norr. Kring 5400 f Kr grundades den första staden, Eridu. Den hade som skyddsgud Enki. Han var (söt)vattnets gud. Enki var medverkande när fast land skapades genom att sött och salt vatten blandades (som människorna då kunde se hur fast mark långsamt växer i flodernas delta). Enki var inblandad när en yngre gud slogs ihjäl och hans kropp blandades med lera för att skapa av människan. På detta sätt blev människorna gudalika både till utseendet och själen. Tack vare Enki fick sumerernas Noa, Atrahasis, ett tips om den kommande syndafloden och byggde en ark, ett skepp, stort nog att härbärgera inte bara Atrahasis med familj utan alla slag av djur. Framför allt var Enki i besittning av civilisationens grundregler, som kallades meh eller mes. Dessa grundregler var vid denna tid identiska med handelsreglerna. De var knutna vid en påle som framgår av den sumeriska eposet ”Enki och världsordningen”. Enligt dikten gör Enki en resa genom Sumer och fortsätter till Magan, Meluhha och Dilmun (runt Persiska viken ända till Meluhha som var en hamn vid Indusfloden; Averbeck 2003). Raderna 166-181 i eposet lyder:

”Den mäktiga härskaren av Abzu ger sina befallningar ombord på 'Abzus hjorthane' -- det stora emblemet rest i Abzu, som ger skydd och vars skugga täcker hela landet och svalkar människorna, pålen planterad i.....våtmarkerna, resande sig högt över alla de främmande länderna. Den ädla kaptenen av landen, Enlils son, håller i sin hand den heliga garnerade polen, ett mes-träd ristat i Abzu, som fick sina överlägsna krafter i Eridug, den heliga platsen, den mest uppskattade av platser. Hjälten lyfter stolt sitt huvud mot Abzu.” (Enki och världsordningen, raderna 166–181, översatta från sumeriska till engelska i The Electronic Text Corpus of Sumerian Literature https://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section1/tr113.htm).

Den ganska krångliga texten, som egentligen är en lovsång till sumerernas stora gudom, visar ganska tydligt att Enki och den heliga pålen är identiska, två aspekter på samma sak. Detsamma skulle gälla för pelare 18 i D-huset i Göbekli Tepe: den var en pelare och en gud samtidigt. Det tycks mig peka på Göbekli Tepes T-formade pelare kommer från Gulf Oasis.

Nästa stad som grundades i södra Mesopotamien var Uruk. Till dess beskyddande gudom valdes Enkis dotter Inanna. Vid ett dryckeslag lyckas Inanna supa sin far under bordet och kan därefter stjäla mes, och föra den till Uruk, som därmed kunde växa till ledande stad. Enki kunde också manifestera sig som en get. (Geller 2017)

Trots intensiv forskning har ingen lyckats fastställa vad teonymen Enki betyder. Det kan ha att göra med att den skulle vara konstruerad på ett språk som sedan blev bortglömt när subarer och därefter sumerer tog över ledningen av de sydmesopotamiska städerna. Men då Eridu grundades talades där ännu språket från Gulf Oasis i Ur-Schatt-dalen. Om det förhåller sig så att prästerna i Göbekli Tepe ursprungligen kom från Guld Oasis-kulturen så betyder det att de också använde detta tungomål. Teonymen Enki kan då också ha varit namnet på den ”levande pelaren” i hus D. På bältet på den ”levande pelaren” fanns också tecknet ⊂H⊃. Det har bevarats i luvernas piktografiska skrift under bronsålderns med betydelsen ”gud” (Seyfzadeh&Schoch 2019). Tecknet ⊂H⊃ skulle då ha kunnat betyda ungefär ”Enki Gud” eller bara ”Enki” (med betydelsen Gud). Men det går inte att bevisa.

I grekisk mytologi var Kronos den gudom som stod vid världsaxeln – som Enki i form av en get vid mesaxeln – och övervakade allting som hände. Efter det han störtats övertog Atlas jobbet. Men grekerna förlorade kontakten med ursprungsidén och Zeus tvingade till slut Atlas att i en hög person hålla uppe himlen, troligen i någonsorts analogi till Atlasbergen (Kerényi 1955).

Mithra dagsljusets gudom

En annan betydligt yngre gudom med en trolig ursprunglig inspiration från Göbekli Tepe är ljusguden Mithra i den iranska, zoroastriska relgionen. Men han var betydligt äldre än den persiska traditionen från bronsåldern, han var troligen en aspekt på dagsljuset på bondestenåldern. I den zoroastriska trosvärlden var han något större: ”Mitra är beskyddare av sanning och rätt. Hans standardbenämning är övervakaren av allt land. Mithra talar alltid sanning, har tusen öron och tiotusen ögon, besitter full kunskap, han är stark, sover inte och är alltid vaken. Som en bevarare av överenskommelser är Mithra också en beskyddare av alla aspekter av interpersonella relationer, så som vänskap och kärlek.” (Wikipedia 2020).

Tar man bort överdrifterna så ger beskrivningen av Mithra troligen de civilisationens grundregler, som egyptisk mytologi talade om och som förmodligen var en del av de handelsregler, som en gång skulle ha utgått från Göbekli Tepe. De skulle vara att tala sanning, att inte luras utan vara hederlig och hålla sina överenskommelser. Det är inte så märkligt men står klart över Gamla testamentet brutala Tio budord.

Skaðin och Heimdall

Efter detta hopp in i bronsåldern låt oss återvända till bondestenåldern då mansernas Mir Susne Hum var en levande gudom även i Norden. I Estland kallades han Virukannas, i Finland Sampo och i Sverige Skaðin. I alla fallen är den ursprungliga mytologin borttagen. Myterna har flyttats över till nya mytcykler och förvanskats. Av den ursprungliga Skaðin som mannen som synar världen blev Heimdall! Det framgår av Snorres beskrivning av honom:

”En av asarna hette Heimdall. Han kallas den vite asen. Han är stor och helig, nio jungfrur som alla var systrar bragte honom till världen. Han kallas också Hallinskidi och Gyllentand, hans tänder är av guld. Hans häst heter Gulltopp. Han bor på ett ställe som heter Himmelsberg vid Bifrost. Han är gudarnas väktare och sitter vid himlens rand för att vakta bron mot bergsjättarna. Han behöver mindre sömn än en fågel och han ser lika bra både natt och dag, hundra mil. Han hör också hur gräset på jorden eller ullen på fåren växer, och han hör allt som låter högre än detta. Han äger en lur som heter Gjallarhornet, och när han blåser i det hörs det i hela världen.” (Snorre Sturlusson i översättning av Bæksted 1984: 171).

Anders Bæksted (1906-1968), dansk runolog, klagar i sin bok Nordiska gudar och hjältar över att Snorres beskrivning är så opersonlig. Bæksted själv har många frågor om vem Heimdall egentligen var. I de danska kungasagorna kallas Heimdall heimskr, som brukar översättas med dum och enfaldig. Men Bæksted kommer till att heimskr också kan läsas ”som knuten till och är viktig för heimr, jorden, människornas värld, det ordnade kosmos” (Bæksted 1984: 173).

Bæksted kom till slut rätt. Heimdall var den ursprungliga och egentliga Skaðin, guden som synar världen. Det skedde under gropkeramikernas tid. Sedan kom den snörkeramiska kulturen, då Sverige togs över av Yamnayakrigarna med ursprung på slätterna vid Svartahavet. De var slavhandlare och utvecklade en annan typ av handelssytem, som hade sitt centrum i Polen. Heimdall flyttades bort från jorden, upp till skyarna och blev gudavärldens speciella väktare.

Sampos djupa rötter

”Belätet från Skuru” kallades detta träföremål som hittades 1897 i Pojo under byggandet av järnvägen till Åbo. Det var ett oförklarligt fynd ända till Shigiridolen daterades. Belätet från Skuru är dess finska version, alias Sampo. Bilden har ställts till förfogande av Mueseiverket i Finland
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell Licens.

I Sverige sker det inte någon mer omfattande forskning kring det fornnordiska mytarvet. I Finland är man däremot är man lite mera aktiv. Så sent som 2012 gav förra professorn i folkloristik vid Helsingfors universitet, Anna-Leena Siikala (1943–2016), ut en tjock bok om ”Östersjöfinnarnas mytologi”. Hon uppmärksammade bl a lite udda fenomen som att på vissa håll som bland vepserna i Arkangelskområdet vid Vita havet sjöng man långt in i vår tid runocykeln om kvarnen Sampo vid såningstid. Det hade sannolikt att göra med Sampos fruktbarhetsgivande egenskaper.

Denna runocykel börjar med att hjälten/sångaren Väinämöinen hamnar i sjönöd ute på havet. Ingen hör hans rop på hjälp utom värdinnan på Pohjola. Hon ger sig ut i en båt tillsammanms med en träl och räddar Väinämöinen. Igengäld ber Pohjolas värdinna hjälten bygga henne en Sampo. Han tackar nej, men ordnar det så att himmels- och smidesguden Ilmarinen, som tillverkat en kvinna av guld, åtar sig uppgiften. När Sampo är klar, står kvarnen där på backen i Pohjola och mal guld, silver och salt. Men sedan grips Väinämöinen av girighet och övertalar Ilmarinen att de tillsammans skulle röva kvarnen Sampo. I hemlighet tar de sig till Pohjola och försöker ta den. Men den har vuxit fast på platsen med verkligt djupa rötter. Ilmarinen måste frambesvärja en jättetjur för att få loss kvarnen. Sedan flyr hjältarna på en båt med kvarnen ombord. Pohjolas värdinna upptäcker förstås stölden och sätter efter rövarna med män i många båtar. De hinner fast tjuvarna. I stridskalabaliken faller Sampo i sjön och fortsätter att på sjöbottnen mala salt. Det är orsaken till att havet är salt. (Siikala 2012: 157-161)

Det här är en version som påminner om den svenska myten om kvarnen Grotte som drogs av två trälinnor som också var jättinnor. Den malde vad man önskade sig, guld eller salt eller krigare. Kvarnen ägdes av den danska kungen Frode. Men som Bæksted konstaterar så är sannolikt kung Frode och fruktbarhetsguden Frej identiska och historien om Grottekvarnen är minnen av en äldre fruktbarhetskult i Norden (Bæksted 1984: 144), kanske på bronsåldern, kanske under gropkeramikerna. Den arkangelska versionen av Sampo och nordiska Grottesången utgör båda varningar för den girighet som leder till att välfärden går förlorad.

Det som är det intressanta med denna version av Sampomyten är att kvarnen skulle ha fått verkligt djupa rötter. Det kunde förklaras på följande sätt: Skuruidolen var huggen av tall. När man skulle resa den levande pelaren Sampo, så valde man en ståtlig tall i skogen. Men den fälldes inte som något vanligt träd. Man grävde upp Sampoträdet med rötterna. Ty sedan när stammen skulpterats till en levande pelare restes den och rötterna sattes i en grop på den plats som utsetts till ”marknadsplats”. Gropen fylldes sedan med jord. Därmed skulle man ha fått en stadga för Sampopelaren, som gick djupare än man bara kört en påle i marken.

Som framgått utgick från Göbekli Tepe en gång ett civiliserande inflytande som fick en märkligt omfattande spridning. Jag hävdar att det skedde genom att ett handelsnätverk byggdes upp med vilket budskapet spreds. Den som inte tror att människornas för cirka 10 000 år sedan var förmögna att organisera sig på detta sätt kan nöja sig med att tro att det enbart var frågan om ett inflytande. Hur som helst handlar det om en fängslande insats mänskligheten till fromma.

Läs även essän om hur Mannen som synar världen kom till Norden
Till Historiemenyn.

Källor:

Averbeck 2003: Richard E Averbeck: Myth, Ritual, and Order in ”Enki and the World Order”. Journal of the American Oriental Society Vol. 123, No. 4 (Oct. - Dec., 2003)
Bæksted 1984: Anders Bæksted: Nordiska gudar och hjältar. Översatt från danska av Helen Petersen. Forums förlag.
Banning 2011: Edward B. Banning: So Fair a House: Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol. 52, No. 5 (October 2011), pp. 619-660.
Geller 2017: Mark Geller: Enki. Mythology.net (https://mythology.net/others/gods/enki/)
Kerényi 1983: Karl Kerényi: Grekiska gudar och myter. Översatt från tyska av Assar Asker. Natur och Kultur.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: Kapitel 3. Makranihypotesen. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm)
Lindgren 2019. Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. hypertexter.se, utlagd 2014, uppdaterad 2019. (http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010.
Schmidt 1987: Eva Schmidt: Khanty And Mansi Religion. Översatt från ungerska av Daniel Abondolo för Encyclopedia.com (https://www.encyclopedia.com/environment/encyclopedias-almanacs-transcripts-and-maps/khanty-and-mansi-religion)
Schmidt 2000: Klaus Schmidt: Göbekli Tepe, Southeastern Turkey. A Preliminary Report on the 1995-1999 Excavations. Paléorient, 2000, vol. 26, n°1. pp. 45-54.
Seyfzadeh&Schoch 2019: Manu Seyfzadeh and Robert Schoch: World's First Known Written Word at Göbekli Tepe on T-Shaped Pillar 18 Means God. Archaeological Discovery, 2019, 7, 31-53.
Siikala 2012: Anna-Leena Siikala: Itämerisuomalaisten mytologia (Östersjöfinnarnas mytologi). Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Wikipedia 2020: Wikipedia, uppslagsordet Mitra, uppdaterad 11 Oktober 2020 (https://en.wikipedia.org/wiki/Mitra)
Zhilin et al 2018: Mikhail Zhilin, Svetlana Savchenko, Svend Hansen, Karl-Uwe Heussner and Thomas Terberger: Early art in the Urals: new research on the wooden sculpture from Shigir. Antiquity Volume 92, Issue 362 April 2018.

Välkommen att kommentera artiklen

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.