e första människorna som följde stora djurflockar utvecklade sannolikt sociala roller som formade vår arts framtid. Den gällde särskilt den del av arten Homo erectus, som levde som asätare och som kom att lämna Afrika via Levanten. Erectinerna behövde hålla uppsikt över ”sina” flockar med stora djur för att snabbt kunna utnyttja kadaver när rovdjur lämnat dessa (Carotenuto et al 2016). Analyserar man denna verksamhet kan man föreslå följande tydliga arbetsfördelning:

• Spejare: De som övervakade djurflockarna.
• Snabba löpare: Unga individer som snabbt hämtade hjälp (det var sannolikt med Homo erectus som människan tog de första löpstegen).
• Bevakare: Äldre som vakade över kadavret och höll konkurrerande rovfåglar på avstånd.
• Styckare och bärare: De som tog vara på köttet och transporterade det till lägret.

Denna arbetsfördelning skulle enligt en sociologisk idé av den förre professorn i sociologi vid Helsingfors universitet, Erik Allard, vara styrd av förväntningar från de andra gruppmedlemmarna. Den norska rättssociologen Vilhelm Aubert konstaterade: ”Förväntningar är i sociala situationer det element, som binder samman tillstånd vid olika tidpunkter” (Aubert 1967: 11). Därmed skulle den evolutionsmässiga sociala grupp ha uppstått, den som inte mera hade flockens lösa och ofta föränderliga organisation.

Det är möjligt att Homo erectus utvecklades i och runt Atlasbergen i Nordafrika (Lindgren 2020a). Hon vandrade ut från Afrika genom Levanten för 1,9 miljoner år sedan (ibid) och hittade troligen först till Georgien i Kaukasus, för c:a 1,8 miljer år sedan. Där har fynd av en hominin som döpts till Homo georgicus påträffats (Lordkipanidze 2005). En ny grupp begav sig till Europa för 1,6 miljoner år sedan (Margari et al 2023) och hittade till Spanien för omkring 1,4 miljoner år tillbaka (Huguet 2025). Därefter sökte sig en grupp till Indien. Under glaciala maxima bildades en landbrygga från Sydostasien till Indonesin. Längs den tog sig Homo erectus till Java och Sumatra, kanske för 1 miljon år sedan. Där levde hon upp till för omkring 100 000 år tillbaka (Stringer 2012).

Homo erectus var som sagt asätare och bevakade djurflockar för att vara först på platsen för ett dött djur. Det betyder att deras emigration inte var en planerad utvandring utan en som inträffade som en följd av att de djurflockar de bevakade förflyttade sig alltefter klimatet det tillät.

Hur det kom sig att en art har kunnat leva i omkring 2 miljoner år har ingen paleoantropolog hittills kunnat förklara. Men en paleosociologisk förklaring skulle gå ut på att erctinerna kunde organisera sig i grupper, som styrde sig själva och som därmed var smartare än alla andra djurflockar.

Homo erectus hade ännu inte utvecklat ett talspråk, men hon hade med största sannolikhet dels ett utvecklat kroppsspråk, dels ett signalspråk av det slag som man i en förenklad form påträffar hos många aparter (Lindgren 2020b). Men detta signalspråk var mycket mera omfattande än apornas. De kan ha fyra till sex ord (i form av läten) medan erectinerna skulle ha flera tiotal ord. Genom dem styrde de sig själva och sin grupporganisation.

en i Östafrika skedde en mera komplicerad utveckling. Det hade att göra med att perioderna av istid påverkade monsunerna från Indien. Vid glaciala maxima (perioderna då istiderna blev som kallast i Europa och Nordamerika) blev det torrt i Östafrika på grund av att mosunerna uteblev. Människorna drevs till vattenhål (som Victoriasjön) där det var möjligt, men på andra ställen sökte man sig till kusterna (där det på många håll fanns sötvattenkällor som kom i dagen när havsytorna sjönk kraftigt – ofta ner till 120 meter under nuvarande nivå). De här kasten mellan torrt och vått hade en rytm på 22 000 år (deMenocal 2011, 2014).

I Västafrika var klimatutvecklingen annorlunda. Under de glaciala perioderna gick monsunerna från Atlanten högre upp, ända till bergen som avgränsar Sahara i söder. Lågtrycken avgav sin väta på bergen. Därifrån rann det norrut i form av floder som gjorde Sahara grönt återkommande under de glaciala maxima.

Det gjorde den benägenhet för isolering, som kan ha börjat hos någon eller några av de många arter av Australopithecus som föregick Homo erectus, kunde leva ostört i Västafrika. I överensstämmelse med Dunbars hypotes att moderna människor kan komma ihåg 150–250 människor (Dunbar 1993) är det rimligt att anta att de var omkring 250 individer som levde i ett revir med en bufferzon till grannreviret. Vart och ett av dessa revir hade sin egen variant av stensmide. Men idéer vandrade inte mellan grupperna (dock är det troligt att unga kvinnor, som lämnat sin grupp, släpptes in i en annan grupp, vilket förhindrade incestskador och förde evolutionen framåt).

Denna isolering bestod över hela Afrika där det var möjligt att upprätthålla den, men särskilt i Västafrika. Vissa byar kunde leva i den traditionella isoleringen nästan till moderna tider.

Men låt oss återgå till den evolutionära historien. De erectinergrupper som blivit kvar i Afrika kom att utvecklas till allt snabbare löpare. De började alltmer lika moderna människor som den 1,4 mijoner år gamla ”Turkana boy”. Han tillhörde den nya aten Homo ergaster.

är Homo erectus lämnade Nordafrika och hittade till Öst- och Sydafrika utvecklades hon snabbt: fick långa ben, lärde sig löpa, uppfann spjutet, småningom också acheul-stensmidet, lärde sig sent om siderr använda eld och förlorade pälsen. Därmed hade hon utvecklats till en ny art, som döpts till Homo ergaster. Älsta fyndet av henne är från för omkring 1,9 miljoner år sedan. I södra och östra Afrika har gjorts en lång rad fynd av henne med början år 1971 i Kenya. Officiellt anges att hon skulle ha levt till för 1,4 mijoner år, men andra tecken tyder på att hon kan ha varit med i leken ända ner till för 700 000 år sedan.

En ny hypotes om Homo sapiens födelse

Jag har tolkat det så att det sannolikt var Homo ergaster som utvandrade från Afrika, troligen för omkring 1,5 miljoner år sedan. I Spanien ska hon ha utvecklats till Homo antecessor för omkring 1,2 miljoner år tillbaka. Ungefär 100 000 år senare kom en svår köldvåg (Lindgren 2024) som tvingade Homo antecessor att vandra österut. I Asien utvecklades dessa grupper till Homo denisovans. För omkring 300 000 år sedan ska en grupp denisover ha återvänt till Östafrika och där smält in i den östafrikanska genpoolen.

Denna tolkning har ChatGPT kraftigt motsatt sig under diskussionen om hur resultatet av Cousins et als genetiska undersökning ska tolkas. Denna artificiella intelligens har envist hävdat att det inte gått att påpvisa fynd av denisover i Indien.

Då föreslår jag att den nya grenen som hittade tillbaka till Afrika skulle ha kommit från Europa för 325 000 år sedan och levt i grottan Jebel Irhoud i Atlasbergens utlöpare i Marocko (Hublin 2017). Men dessa emigranter var klädda i förslagsvis skinnbitar knutna med lädersnören runt kroppen – de skulle ha skrämt slag i de nakna östafrikanarna om de nådde dit ner.

Varifrån den nya grenen än kom så skulle det genetiska tillskottet har varit omvälvande. En del av generna från den nya grenen ”särskilt de som var relaterade till hjärnfunktionen och de neurala processerna, kan ha spelat en avgörande roll i människans evolution,” hävdade Trevor Cousins från universitet i Cambridge i en intervju i webbtidskriften Live Science.

Homo ergaster som spjutfiskare

Under perioder av torka när klimatet tvingade människor närmare kusterna, utvecklade Homo ergaster sannolikt metoder för att använda sina traditionella käppar som redskap vid fiske. Men de lärde sig att krokiga käpparna var dåliga ljusterverktyg och raka käppar var bättre och träffsäkrare. Därmed uppfanna de spjutet.

Men de kunde ännu inte äta rå fisk utan tvingade gräva ner fångade fiskar, som tömts på inälvor, och låta dem jäsa. Fisk i jäst tillstånd klarade deras magar. Däremot tycks de ha kunnat äta musslor och sniglar råa. När klimatet förbättrades och de återvände till inlandet fällde de mindre landdjur med spjut. Men även deras kött måste jäsas innan de kunde förtära det. Homo ergaster i Afrika levde sannolikt till en stor del på frukter plockade från träd och framförallt på olika slag av rotfrukter som de grävde upp. Först i slutet av sin tillvaro – jag föreslås ner mot 1 miljon år sedan – var det troligt att de lärde sig använda eld och steka kött eller fisk.

Social organisation och samarbete

Hos Homo ergaster glesade pälsen stadigt ut. Det gjorde att de blev känsliga för köld på ett nytt sätt. Därför byggde de enkla vindskydd på sina lägerpltser. Troligen satt familjegrupperna tätt samlade på kvällarna för att hålla värmen. I detta sammanhang kan de första stegen mot språkutveckling ha tagits genom ljud och läten som markerade gemenskap. De sov sedan tätt tillsammans på den solvärmda marken. Sannolikt hade de vid det här slaget lärt sig fläta mattor av gräs och säv. Dem kan de haft de över sig som täcken när nätterna vintertid inte alltid var tropiska.

är Homo heidelbergensis tog över scenen i Östafrika för omkring 1 miljon år sedan, kan vi anta att hon också övertog Homo ergasters språk. Men hon hade att bygga ut ett ordförråd som skulle komma att omfatta flera tiotusen ord.

I min studie av Homo heidelbergensis har jag föreslagit en modell för denna utveckling. Den hämtade jag från den finländska filosofen G H von Wright (1916-2003), som beskrivit den i sin bok om modallogik. Man kan fråga sig vad språkhistoria och modallogik hör ihop. Troligen gör de det inte. Men på grund av att lingvistikerna inte har kunnat föra sin forskning så långt att de insett att språket i normal skala började med Homo heidelbergensis, varvid ordbildningen växte generation för generation, så är von Wrights förslag den enda utgångspunkten för en diskussion om den process som inträffade.

Homo heidelbergnsis språk bestod av ord som var aspektbeskrivande (Lévy-Bruhl 1985), allmänorden kom först under bronsåldern. Utvecklingen av ordförrrådet kan ha skett enligt de tre steg som von Wright föreslår. Han urskiljer tre i olika former för tänkandet i möjliga och nödvändiga former, i modaliteter som den filosofiska facktermen lyder (von Wright 1951). Först kommer de dynamiska modaliteterna. De utgör grundläggande egenskaper i varje kommunikationssystem (Sammallahti 2012). I barnens språkutveckling handlar det om fraser som uttrycker att önskningar och tyckningar som ”Jag vill gå”, ”Jag vill inte gå”, ”Jag måste få tag på det”.

Den andra gruppen består av deontiska modaliteter. De handlar om sociala frågor, tillåtelser, nödvändigheter och förbud. De kommer till uttryck i fraser som ”Får jag?” ”Vi måste”, ”Var så snäll”, ”Tack så mycket”.

Den tredje gruppen handlar om de olika aspekterna på sanning och existens, de epistemiska modaliteterna. De kommer till uttryck i fraser som ”säkert”, ”antagligen”, ”lika som”, ”uppenbarligen”, ”kanske”, ”Jag tror”, ”Jag tvivlar på det”, ”Där måste finnas”, ”Där kan inte finnas” (von Wright 1951; Sammallahti 2012).

Vad jag nu föreslår är att någonting i stil med de dynamiska modaliteterna växte fram i slutskedet av Homo ergasters liv och inledningsskedet av Homo heidelbergensis existens för omkring 1 miljon år tillbaka. Under den fortsatta utvecklingen, kanske kring för 800 000 år sedan, trängde någonting liknande de deontiska modaliteterna fram och slutligen kring kring för 600 000 år sedan de epistemiska modaliteterna. (Lindgren 2020b)

Men Homo heidelbergensis utvecklade sedan en mer komplex samhällsstruktur, vilket speglas i hennes jaktmetoder. Hon bedrev elefantjakt. Hon hade bara spjut som vapen. Men genom att först kasta flers spjut mot en elefant man valt ut från ett avstånd för att sedan rusa fram till djurets närhet med nya spjut och stöta in dem i djurets kropp var det troliga jaktbeteendet. Det krävde organiserat samarbete. För att få det att fungera i längden krävde det också långvarig träning av ungdomar. Fettet från elefanterna var bra för Homo heidelbergensis hjärnutveckling. Fysisk evolution gick hand i hand med en social utveckling som innehöll en avancerad gruppdynamik och rollfördelning.

Elefantjakt som social drivkraft

Det är sannolikt att Homo heidelbergensis småningom utvecklade ett symboliskt tänkande som gjorde det möjligt att planera och förmedla komplexa instruktioner. Enligt G H von Wrights teori kan detta ha inneburit en gradvis övergång från rent deskriptiva ljud till mer symboliskt språk. Därmed skulle ha uppstått religiösa föreställningar, som rentav kunde ta en enkel antropomorf form som gudinnan från Tantan visar.

Den språkliga förenklingen

Med Homo sapiens, som tog form i Östafrika för omkring 300 000 år sedan, ser vi tecken på att språket genomgick en förenkling. De moderna människornas hjärnvolym var något mindre än de sena Homo heidelbergensis, vilket kan tyda på en mer effektiv och kondenserad kommunikationsform. Denna utveckling kom som ovan påpekades genom ett yttre inflytande, genom en grupp invandrare från möjligen Indien till Östafrika.

ynden från Saï-ön i Nilen i norra Sudan för omkring 165 000 år sedan ger en unik inblick vilken effekt invandrarnas gentillskott fick bland de tidiga moderna människorna i Östafrika. Spår av en boplats, ett särskilt arbetsområde och ett lager med färdiga redskap (van Peer et al 2004) visar att en hövding slagit sig ner på ön, övertygad om att Nilens armar på båda sidor skulle erbjuda skydd. Men en grannhövding ansåg sig tvungen att hämnas och lyckades genomföra ett överfall över Nilen.

Samtidigt utvecklades vid denna tid den sangoanska stensmidestekniken. Den första skaftade yxan, som var ett resultat av denna teknik, verkar ha varit mer än ett praktiskt verktyg – den fungerade troligen som en symbol för hövdingarnas status.

Paleosociologins betydelse

Till Historiemenyn
Till Huvudmenyn.