Moses Hess (1812-1875) står i en sällsynt korsning: tysk-judisk intellektuell, tidig socialist, senare sionist i nationell mening. Han rörde sig kring Marx och Engels men fann till sist sin egen axel i Rom och Jerusalem (1862). Boken är kort; resonansen blev lång. Den föreslår att judarna inte endast är ett samfund av tro utan ett folk, och att deras frigörelse kräver återvändande till det land som minnet bär. Men den nation han föreställer sig är inte en stat i snäv mening; det är en socialt rättvis gemenskap, grundad i arbete och jämlikhet, inte i överhöghet.

Hess tes i tre led

Först: nationaliteten. I en tid av italienskt och tyskt enande menade Hess att judarna, liksom andra folk, äger rätt att träda fram som politiskt subjekt. Assimilationen kunde ge rättigheter; den gav sällan hemvist.

Sedan: det sociala. Det återvunna landet bör inte bli ett jordägarnas eller köpmännens välde, utan ett samhälle där arbete och jämlikhet bär ordningen; man anar en tidig kontur av vad som senare blev arbetarsionismens praktik – kooperativ, fack, kollektiva bruk.

Till sist: moralen. Hess skriver utan sentimentalitet men med en äldre profetisk ton: syftet är inte dominans, utan att återställa värdighet genom arbete och rättsordning; det nationella uppdraget binds till ett etiskt krav.

Frågan som inte lämnar oss: vad skulle Hess säga i dag?

Att tala för de döda är vanskligt; ändå går det att ställa honom inför tre prövningspunkter – och låta hans egna premisser bära svaret.

Staten och den sociala frågan

Hess' nationella projekt är socialt färgat. Han tänker sig att ett folk blir till på nytt genom arbete och jämlik ordning, inte genom att samlas kring maktens symboler. Det är därför sannolikt att han skulle se med viss oro på en utveckling där de kooperativa institutionerna försvagats, där klyftorna vuxit och där stat-marknad-säkerhet blivit den faktiska triangel som bär samhällslivet. En stat som är stark i vapen men svag i social tillit riskerar, i hans språk, att mista sitt uppdrag. En ordning som pressar minoriteters civila rätt - judiska eller icke-judiska - vore för honom ett fel i roten.

Nationalitet och territorium

Hess tänker nationalitet i europeisk 1800-talsmening: ett folk återvänder och planterar sig genom arbete; landet "löser in" människan och människan landet. Men han bygger inte på fördrivning som metod, och han skriver före den moderna kolonialismens sena former. Därför skulle han sannolikt kräva att nationaliteten uttrycks under rättsstatens disciplin: ingen återlösning utan rätt till den Andre. Ett permanent undantagstillstånd, där civila rättigheter kringskärs i namn av säkerhet, skulle i Hess' ram te sig som ett missbruk av nationaliteten.

Religion, staten och våldets mått

Hess var inte teokrat; han rör sig i en sekulär statlig horisont även när han talar om folkets historiska uppdrag. Därför skulle han se med skepsis på klerikal inblandning i lagstiftning och territoriell politik. Våldets mått – om än oundvikligt i försvar – måste enligt hans sociala ethos hållas under lag och berättigande. Att sanktionera godtycke eller kollektiv bestraffning, öppet eller täckt, skulle bryta den moraliska konvergens han sökte mellan arbete, rätt och nation.