Människans tidiga isolering:
ett oroväckande arv?
Ett debattinlägg av Sören G Lindgren

I

östra delen av Bengaliska viken mellan Myanmar och Indonesien finns en kedja öar som går under namnet Andamanerna (den södra delen av den långa raden kallas Nicobarerna). En av de mindre öarna i södra Andamanerna heter North Sentinel Island. Befolkningen där har lyckats fortleva isolerad trots att under seklernas gång sydindier, engelsmän och åter indier har ägt kontrollen över Andamanerna. I olika texter uppges att sentineleserna, som befolkningen kallas, skulle ha levt på sin ö utan kontakt med andra människor i 60 000 år.

Sentineleserna är inte bara avvisande utan direkt fientliga till främlingar. Senast blev deras fientlighet känd över världen år 2018 när en amerikansk missionär blev dödad när han försökte landstiga på ön. Mannen var 27 år gammal och hette John Allen Chau. Han hade försökt två gånger tidigare men måste återvända med sår på kroppen från pilar på sin kanot till fiskebåten som fört honom till ön. Tredje gången blev han dödad i vattenbrynet av ett regn av pilar.

Före det gjorde indiska myndigheter flera försök att få kontakt med sentineleserna. Vid varje försök lämnade man gåvor, främst kokosnötter. Kokospalmer växer inte på North Sentinel men havet för de stora nötter även till denna ö. Kokosnötter är mycket uppskattade av sentineleserna. Men sentinelesrna tog emot nötterna men var inte intresserade av en fortsatt kontkt.

Sentinelesernas envisa kamp för att få vara ifred verkar vara ett uttryck för i våra dagar ovanlig excentricitet. I själva verket kan det vara ett sent utslag av en tendens hos mänskligheten att välja att leva i isolerade grupper. Det går att påvisa att en del grupper av moderna människor i Afrika gjorde det, att före det Homo heidelbergensis levde i isolerade grupper och att Homo erectus i Afrika kanske också gjorde det. Alltså att människan levt i isolerade grupper i åtminstone över en miljon år!

Men innan vi går in på den svåra frågan om denne tendens till isolering slagit igenom i det genetiska arvet, låt oss återge några socialantropologiska iakttagelser av sentineleserna. De är ganska kortvuxna, troligen 165 cm långa. Det är ingen skillnad i längd mellan män och kvinnor. Båda könen är mörkhyade. De går nakna men kan ha ett bälte runt midjan. Med det bär man en kniv eller någonting annat som kan stickas in under bältet. Som har framgått av erfarenheterna från moderna nudistläger tenderar nakenhet att främja promiskuitet, vilket skulle bidra att förklara frånvaron av diformism, d v s skillnad i storlek mellan könen. På andra öarna i Andamanerna skulle kvinnor gå in i klimakteriet redan i 30-årsåldern.

Under överflygningar med helikopter har man inte kunnat lägga märke till några som helst spår av jordbruk på North Sentinel Island. Inte heller har man funnit bekräftelse på användning av eld. Vidare saknar deras pilar fjädrar som skulle styra och förlänga färden genom luften. Det är uppenbart att sentineleserna hamnat utanför viktiga delar av utvecklingen.

Det intressanta är att man av olika källor på Internet kan dra slutsatsen att sentineleserna skulle bilda en grupp på mellan 50-400 individer. När en grupp, t ex en stam, omfattar en befolkning på strax under 500 individer så föreligger ingen risk för incestskador. Ännu vid en nivå på cirka 200 individer är risken relativt låg. Om sentineleserna levt på sin ö i 60 000 år har de fått förnyande genetiskt tillskott relativt ofta. Möjligen har kvinnor från andra öar rymt till North Serntinel Island och där fått en fristad eller så har kringfarande män lyckats besöka ön allt emellanåt. Ingen vet, men genetiska tillskott måste ha inträffat med någorlunda regelbundna mellanrum för att sentineleserna skulle ha kunnat fortleva friska.

Fotografi taget av en helikopter som flugit över North Sentinel Island. Sentineleserna övernattar och tar skydd mot regnet i stora hyddor troligen med plats för utökade familjer (farmor eller mormor bor ihop med barn och barnbarn). Bild från You tube.

Hur gammalt folk?

Kan sentineleserna verkligen ha bott på sin ö i 60 000 år? Andamanerna skall ha befolkats från Bangladesh, inte från Myanmar, vars kust är närmast. Som genetiska undersökningar av befolkningen på de andra öarna i Andamanernas ökedja visar så är befolkningen genetiskt unik (Thangaraj et al 2006). De är inte släkt med indierna på den Indiska subkontinenten väster om ökedjan. De är lite mera släkt med människorna öster om öarna, men de uppvisar inga som helst spår av att ha blandat sig med denisoverna som de flesta av folken österöver. Däremot skulle det finna spår av neandertal-DNA hos Andamanernas infödda (ibid).

Sentineleserna kan inte vara barn av den utvandring som inträffade för cirka 60 000 år sedan. Den nådde till en början den indiska subkontinentens västra sida. Även om den engelska paleoantropologen uppfattade det som spekulationer var den inte den enda utan hade föregåtts av flera. Två av utvandringarna gick genom den levantinska korridoren. Den första inträffade för 115 000 år tillbaka. Denna grupp hade under den tid de levt i Palestina gravsatt sina döda – sju vuxna och tre barn – i Es Skhulgrottan i det stora Karmelberget inte så långt från Medelhavet i norra Israel. De fossiliserade skeletten hittades av den flitiga engelska arkeologen Dorothy Garrod (1892–1968) när hon grävde ut grottan år 1929.

Bland arkeologerna har det varit den förhärskande uppfattningen Skhulmänniskorna aldrig kom längre än till Palestina. De dog ut där och var en av historiens återvändsgränder. Men så publicerade Eske Willerslevs genetiska laboratorium i Köpenhamn sina resultat av sin undersökning av en 100 år gammal hårlock, som en australisk aborigin hade donerat. Analysen visade att aboriginerna inte var släkt med de östasiatiska folken utan en första våg från Afrika hade hittat till Australien för cirka 70 000 år sedan (Rasmussen et al 2011). Från en annan undersökning från samma laboratorium (Seguin-Orlando et al 2014) kunde man dra slutsatsen att det troligen var frågan om Skhulfolket.

Det är mycket möjligt att Skhulfolket tillhörde den grupp moderna människor, som hade vuxit fram i Nordafrika, kanske i Atlasbergens utkanter i Marocko. När Saaleistiden tog slut för 130 000 år sedan blev Sahara ganska snart grönt. De gav sig ut på den märkliga slätten med dess många floder och sjöar och vandrade långsamt österut. Strax före Eem-interglacialen tog slut kring för 114 000 år tillbaka hade de hittat till Palestina.

Det intressanta är att Skhulmänniskorna av allt att döma bar pälskläder, ty vintertid kan det vara ganska kallt i Marocko. När de mötte neandertalare i Palestina var dessa troligen iförda läderkläder. Så skillnaden mellan neandertalarna och skhulfolket var inte så stor varken anatomiskt eller i klädväg. Men neandertalarna var längre utvecklade organisatoriskt: en skolad slaktare fördelade köttet från ett fällt djur (Stiner et al 2009). Han var därmed i praktiken hövding. Det är rimligt att anta att Skhulmänniskorna tog över detta och annat av neandertalarna.

Efter några års vistelse i Palestina fortsatte Skhulmänniskorna sina vandring öster ut. Eftersom de tycks ha varit förtrogna med berglandskap slog de sig ned i östra Anatolien och Taurusbergen. Efter ett tag, några år eller någon generation(?), fortsatte en grupp vidare österut över den iranska högplatån till Indien. Där slog en del av dem sig ner medan andra tog sig långsamt genom norra Indien till Bangladesh. Där lärde de sig bygga och segla högsjökanoter. Denna färdighet skulle denisover ha kunnat lära dem, men de hade inte sexuell kontakt med dessa människor som de haft med neandertalarna, så vi vet inte riktigt säkert. Skhulmänniskor nådde därefter Andamanerna sjöledes. Det kan mycket väl hända att se navigerade vidare till Indonesien och mycket långsamt följde öarna tills de kom till Australien (efter flera 10 000 år).

Förvandlingen i Levanten

Denna beskrivning bygger en hel del på spekulation. Men någonting i denna riktning inträffade att döma av de genetiska undersökningarna. Men problemet är att vi inte vet hur de ursprungligen levde i Nordafrika: samarbetade de där eller levde grupper på cirka 150 medlemmar isolerade? Den engelska arkeologen Chris Stringer framhåller att på ett oförklarligt sätt utvecklades Homo sapiens i isolerade grupper över Afrika (Stringer 2012). I de olika grupperna gjordes uppfinningar, men de spreds aldrig till grannarna. Isoleringen bromsade utvecklingen! Av fynd att döma hade detta beteende redan uppstått på Homo heidelbergensis tid (Lindgren 2020). Människan skulle alltså ha utvecklats i isolerade grupper i åtminstone i över en miljon år!

Ett undantag utgjorde Levanten där utrymmet mellan kusten och öknen gjorde det omöjligt att isolera sig i stora revir. De tidiga människorna av typen Homo heidelbergensis, som kom till Palestina för c:a 800 000 år sedan, tvingades att samarbeta. Sedan när de utrotat elefanterna tvingades de börja jaga snabba och rörliga mellanstora djur. Detta skulle ha fått dem att fjärmas från H heidelbergensis-typen med sin tunnliknande bröstkorg och förvandlas till lättare och rörligare människor, som verkade alltmer moderna (Ben-Dor et al 2011). Sedan kring för 150 000 år tillbaka när Drenthe-maximumet nådde sin kylslagna topp försvann de från Levanten (ibid).

Även i Tyskland hände att heidelbergensarna började jaga häst som framgår fynden i Schöningen (Conard et al 2015). Kan även här ha hänt att bytet från elefantjakt till jakt på mellanstora djur ledde till en utveckling av heidelbergensarna? De började bli alltmer lika moderna människor, vilket sedan skulle ha slagit igenom i den genetiska expressionen när de flydde kölden i Europa till Marocko. Men det här är än så länge bara en gissning.

Ungefär samtidigt som heidelbergensare lämnade Levanten och Europa började i södra Egypten, Sudan och Etiopien växa fram det nubiska komplexet. Kanske flyttade människorna från Levanten dit. Hur som helst var det i detta komplex ett mera omfattande samarbete utvecklats. Där tycks man också ha börjat expandera stegvis österut och för sin förmåga till samarbete med sig. Den sista stora utvandringen för 60 000 år sedan skedde organiserad av ättlingar till det nubiska komplexet.

Att den moderna människans kulturella och sociala utveckling kom att ske utanför Afrika har att göra att människorna samarbetade, bytte gåvor och idéer. Afrikanerna kom igång i kontinental skala först när den människorna utanför Afrika i sin tur började tränga tillbaka in i Afrika.

Kulturutvecklingens vågor

Vad vi hittills vet var det i Europa som den moderna människans första stora kulturblomstring inträffade. Det var gravettienkulturen från för cirka 33 000 till cirka 22 000 år sedan. I mina artiklar i Historiens Fenix har jag hävdat att denna kulturblomstring åtminstone till viktiga delar skedde därför att de moderna människorna övertog idéer från neandertalarna (Lindgren 2018). Denna kultur tog slut i och med att den senaste istiden gick över i sitt sista, fruktansvärt kalla maximum för cirka 22 009 år sedan.

Sedan dess har det funnits kulturblomstringar på olika håll. Det är möjligt att en del av arvet från gravettienkulturen överlevde i Iran och möjligen bland de blivande armenierna i södra Kaukasus (Ivanova 2013). Men de fåtaliga beläggen är svårtolkade. Emellertid är det klart att gruppen av egenartade ceremonicentra i sydöstra Mindre Asien med Göbekli Tepe som ledande för 12 000 – 10 000 år sedan skapade en mycket omfattande kultursfär, som sträckte sig ända upp till västra Sibirien i norr och till Iran och Mesopotamien i söder. Denna omfattande sfär måste dock arkeologiskt närmare kartläggas förrän den kan mer ingående diskuteras.

Kulturackumulationen under den neolitiska perioden ledde till att ett folk från Mindre Asien, som bar namnet subarer, lade under sig de mesopotamiska städerna cirka 3500 f Kr, vilket har glömts bort av historikerna. Samma område erövrades sedan av sumererna 3100 f Kr. Därpå var det de semitiska akkadernas tur att med krigiska medel ta över de Mesopotamien kring 2700 f Kr. På dem följde babylonierna och därefter assyrierna. De sistnämndas välde gjorde perserna slut på. Den persiska stormakten torpederades i sin tur av Alexander den store. Den hellenistiska perioden avslutades av romarna. Den här märkliga utvecklingen utlöstes delvis av av att vattnet i odlingsmarkerna i södra Mesopotamien långsamt blev alltmer salthaltiga. Men utvecklingen vandrade alltså först norrut, sedan spreds den över bredderna. Det tycks inte gå att i denna utveckling urskilja hur det genetiska arvet påverkat händelserna.

Men detta går att se i Fornegypten när Gamla riket tog slut. Skrifter från slutskedet klagar över att det kommit alltför många utlänningar till landet. I ett uppror kördes de ut. Fornegypten isolerade sig och stagnerade. Här kan vi misstänka att arvet från den långa isoleringen i människans utveckling i Afrika slog igenom att förstärkte utvecklingen efter Gamla rikets fall. Tyvärr är sedan i fortsättningen den fornegyptiska utvecklingen inte lika tydlig.

Troligen går det att i andra kulturer urskilja denna utveckling, där de ledande efter en lång tid av förmånlig utveckling plötsligt slår på bromsen, med följd att landet isolerar sig och stagnerar. Men det torde vara ganska tydligt att när människorna i ett land ofta beskriver utlänningar fördomsfullt, ibland att man rentav demoniserar dem (som Tutsifolken i Ruanda demoniserades av majoritetsfolket Hutu inför folkmordet 1994). Ett annat och ännu värre exempel. Under medeltiden i Europa fick judarna inte äga jord utan måste försörja sig som handelmän. Somliga var mycket skickliga och blev rika. Det väckte kungarnas eller högadelns avundsjuka. För att legalisera en plundring av en judisk handelsmans förmögenhet demoniserades judarna. Det var exakt detsamma som nazisterna gjorde mot judarna i Tyskland och ockuperade områden på 1930- och 1940-talen. Men detta folkmord var det hittills värsta eftersom det skedde i industrialiserad skala: 6 miljoner judar och zigenare/romer dödades.

Beaktande folkmorden som ganska klart hänger ihop med ett genetiskt arv från isoleringen under människans evolutionära utveckling så är det inte omöjligt att ett plötsligt stopp i utvecklingen följt av stagnation även har en genetisk relation. Hotas vi västerlandet av att trumpismen och andra högerextrema rörelser kan stoppa utvecklingen och med genetiskt förstärkning ge upphov till stagnation och tillbakagång?

---

Till historiemenyn

Referenser

Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.
Conard et al 2015: Nicholas J. Conard, Jordi Serangeli, Utz Böhner, Britt M. Starkovich, Christopher E. Miller, Brigitte Urban, Thijs Van Kolfschoten: Excavations at Schöningen and paradigm shifts in human evolution. Journal of Human Evolution 89 (2015)
Ivanova 2013: Mariya Ivanov: The Black Sea and the Early Civilisations of Europe, the Near East and Asia. Cambridge University Press.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen Historiens Fenix (http://hypertexter.se/Gravettien_01.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva: Kapitel 11. Mauermannens sociala utveckling. Historiens Fenix (http://hypertexter.se/Mauer_11.htm)
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Andrea Manica, Ida Moltke, Anders Albrechtsen, Amy Ko, Ashot Margaryan, Vyacheslav Moiseyev, Ted Goebel, Michael Westaway, David Lambert, Valeri Khartanovich, Jeffrey D. Wall, Philip R. Nigst, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science 28 November 2014: Vol. 346 no. 6213.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barka, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Stringer 2012: Chris Stringer: Lone Survivor: How we came to be the only Human on Earth. St. Martin's Griffin.
Thangaraj et al 2006: K. Thangaraj, G. Chaubey, A. G. Reddy, V. K. Singh, L. Singh: Unique origin of Andaman Islanders: insight from autosomal loci. J Hum Genet (2006) 51:800-804.

---

Publiceringshistoria: Artiklen utlagd 2021-09-28. Uppdaterad 2021-10-11

---

Välkommen att kommentera artikeln

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.