lla torde vi ha minnen som etsat sig fast på grund av en händelses dramatik eller på dess på något sätt ovanliga karaktär eller för att något inte stämde. Ett av de sistnämnda för mig är från ett besök i den romerska ruinstaden Djémila i Algeriet i slutet på 1960-talet. Denna ruinstad hade prydliga meterhöga, gråa stenväggarna runt små bostäder och var genomkorsad av likaledes prydliga, meterbreda gator, både lägenheternas golv och gatorna var övervuxna med grönt gräs. Det var vackert men verkade ändå inte riktigt sant.
Djémila hade grundats uppe i Atlasbergen under slutet av första seklet e Kr. Vid kusten, inte långt från huvudstaden Alger, ligger en annan romersk ruinstad, Tipasa.
Tipasa upplevde jag som sann med sina valvbågar, som reste sig bland buskar, och grekiska kapitäl, som låg kvarglömda på marken vid grusgångar som gick mellan bland buskar. Klart en för länge sedan övergiven stad. Men i Djémila verkar människorna ha lämnat staden för ett sekel eller så eller så har ingen bott där. Det hela var för välordnat.
Inte oväntat har jag ofta funderat över Djémila och sökt information om ruinstaden. Den ligger i nordöstra Algeriet på 900 meters höjd i Atlasbergen. Den kallas av den arabiskt talande befolkningen för just Djémila (Skönheten). Ursprungligen hette den Cuicul på det förhärskande kabyliska språket och namnet togs över av romarna när veteraner från den romerska hären tilläts slå sig ner här.
Rom hade lagt östra Numidien under sig och gjort det till en provins år 46 f Kr. Det gjorde det möjligt för romerska legosoldater slå sig ner i bl a det blivande Cuicul efter det de pensionerats. Majoriteten valde att bli handelsmän utom några få som föredrog att bli bönder. Det sistnämnda var inget dåligt val ty det numidiska kungariket hade haft hög avkastning på sin sädesodling (vete och havre) och exporterat säd i omfattande grad till den romerska hären. Medan Tunisien var själva staden Roms kornbod var Algeriet den stora romerska härens. Det finns bevarade uppgifter om hur det numidiska kungariket hade exporterat vete och havre i stor mängder till olika legioner. Det är inte så underligt eftersom klimatet i norra Algeriet tillåter tre skördar per år. Jag minns från min stipendievistelse i Algeriet hur jag blev nästan chockad över att se färskpotatis i affärerna i Alger i slutet på januari.
Jag hade lockats att göra resan till Djémila av den franskalgeriska författaren och nobelpristagaren Albert Camus (1913–1960). I en essä från 1930-talet berättade han om ruinstaden och hävdade att den sedan länge övergivna platsen beboddes av vinden ensam. ”Oupphörligt ven den kraftiga vinden genom ruinern, vände runt i en ring av stenar och jord, sköljde över de skrovliga stenblocken, omslöt varje pelare och bredde ut sig under ständigt tjutande på Forumtorgt som öppnade sig mot himlen.” (Albert Camus: Bröllop och sommar, sid 30. Översatt av Joachim Forsgren, Lindelöfs 2024).
Jag besökte Cuiculs ruiner en dag i mitten av januari. Det var en mulen dag och ganska kallt, kanske omkring 10 grader. Men det var en pinande vind som blåste oavbrutet som var det mest påfallande inslaget. Till en början kunde jag inte låta bli att tänka på Camus hela tiden. Men när jag vandrade bland hantverkarkvarteren förändrades min stämning. Husen här var 2-3 meter breda och 4-6 meter långa. Alla hade en öppning ut mot den trånga gatan; de var lägenheter, mycket anspråkslösa. Det var nog inte alltid så glänsande att vara romersk medborgare.
Insikten om att vanliga medborgare i Cuicul sannolikt inte levde i överflöd, utan fick slita för sin dagliga överlevnad gjorde att jag missade Cuiculs storhet. De som härskade i staden var välskolade och högt bildade romerska medborgare, vare sig de var ättlingar till romerska veteraner eller hade tillhört den numidiska överklassen. Tre personer som vuxit upp i Cuicul avancerade till romerska guvernörer, två blev högsta chef över Britannia, en över Egypten och Mesopotamien (engelska Wikipedia, uppslagsordet Djémila, sidan uppdaterad 24-05-27).
i vet inte så mycket om livet i Cuicul, men ungefär samtidigt fanns en annan numidisk-romersk stad i det romerska Algeriet, som vi vet lite mera om. Staden hette Madauros (idag M'Daourouch) och ligger i östligaste Algeriet på gränsen till Tunisien. Den grundades kring 500 f kr av kartagerna och blev en numidisk stad efter Kartagos fall.
Kring år 124 föddes i Madauros en pojke, som i vuxen ålder skulle bli känd om Apuleios. Han gick först i skola i Kartago. Men så fick han fick en förmögenhet i arv av sin fader. Med den finansierade han omfattande resor. Han studerade platonism i Aten, gjorde resor till Italien, där han studerade retorik, till Mindre Asien och Egypten. Till det sistnämnda landet för att bekanta sig med mysteriereligionerna där. Han slog sig småningom ner i Tripolis ty även kustlandet i Libyen låg under Rom. I den staden avled han något år efter 170, alltså ungefär 45 år gammal.
Flera litterära verk av honom har bevarats. Men mest berömd är pikareskromanen Metamorfoser, mera känd under titeln Den gyllene åsnan. Den berättar om en man som av misstag förvandlas till en åsna och hamnar i en mängd ovanliga situationer där han som åsna hör en massa som han annars inte skulle få ta del av.
Apuleius fortsatte bildningstraditionen från kartagerna liksom man troligen också gjorde det i Culcuri. Kartago var i mitten av tusentalet f Kr ännu en förebild i både Aten och Rom. Sedan uppstod fiendskap och både grekiska och romerska författare svartmålade Kartago. Men arkeologiska utgrävningar i förening med en del fakta tyder på att Kartago var det mest civiliserade samhället fram till dess romarna ödelade staden och lade de omgivande landet under sina domvärjo. Sedan lyfte Rom fram sig själv som det mest civiliserade landet i världshistorien genom förtal och förfalskning av fakta som talade för motsatsen och ignorerande konkurrenter. Tyvärr har historiker långt in på 1900-talet trott på den romerska alternativa historieskrivningen.
Djémila beskrivs ofta som en garnisonsstad, vars vaktmanskap skulle bevaka vägar i denna östliga del av Atlasbergen. Men i själva verket lyckades Culcui arrangera att en gren av den karavanhandel, som Magreb bedrev med det svarta Afrika, också började i staden. Det var främst genom denna handel som Culcui, som trots allt hade varit en avsides belägen håla i bergen, blev en mycket rik stad med egen teater och bildning. Och det var den som fick romerska veteraner och slå sig ned i staden som affärsmän.
Jag har här talat om numidier, som skulle vara det folk som under antiken bebodde Algeriet. Idag befolkas Atlabergen av ett folk som kallas kabyler, som troligen är numidiernas ättlingar. Men alla urfolk i Nordafrika och Sahara kallas sammanfattande för berber. Många tycks anse att denna etnonym skulle vara härledd av det romerska ordet barbar. Det betydde ociviliserad, lågutvecklad, primitiv. Numidierna var sannerligen inte i denna mening barbarer. Om berber kommer från det romerska barbar så handlar det om romersk propaganda. Berberna upplevdes måhända stå på en högre civilisatorisk nivå än romarna och måste därför svärtas. Det finns andra som hävdar att berber kommer av något saharienskt språk (som alla är semitiska med ett troligt ursprung i det natufiska språket i Palestina). Slutligen finns en grupp språkhistoriker som vill att kabylerna ska betecknas som ”det nobla folket”. Själva vill kabylerna benämna sig imazighen, vilket betyder ”det fria folket”.
Culcui sålde sina exotiska varor vidare till Romarrikets västliga delar. Det medförde att när Rom föll år 476 så bröts också nätet av vidareförsäljare. Det skulle kanske ha varit möjligt att knyta an till Östroms många handelsnät, men tydligen saknade man i Culcui den kunskapen. Staden började överges på slutet av 400-talet och var i praktiken tom på 500-talet.
Djémila har grävts ut av franska arkeologer i avsnitt sedan 1919. Det är sannolikt arkeologerna som snyggat till ruinstaden och lyfte upp nedfallna stenar. Romartidens inbyggare bodde troligen i hus med stenväggar med små fönsterhål samt tak av trä. Det kunde vara över 40 grader sommartid i Djémila så husen var byggda för att stänga ute värme. Men när jag besökte ruinstaden var det ganska kallt, vilket kunde betyda att det skulle vara kyligt i de små lägenheterna under december och januari.
En norrman, som kallar sig Christian L, har en webbsida om intressanta turistmål, bl a Djémila. Han berättar där att luften var disig av damm från Sahara den dag med het värme han besökte ruinstaden. Det tycks vara så att den dramatiska vinden i Djémila byter karaktär efter årstiderna.
Till Kulturmenyn.En numidisk författare
Till Huvudmenyn.