Men vad jag saknade i denna i och för sig märkliga utställning var ett genomarbetat historiskt perspektiv. Det var neandertalarna som först tog grottorna i besittning i Europa. De inte bara bodde i grottor, de undersökte dem också. I Spanien har man hittat färgfläckar som neandertalare lämnat efter sig när de trängde igenom trånga passager. I det kalla europeiska istidsklimatet gick neandertalarna klädda i läderplagg, som de blankat och på de blanka läderytorna hade de målat kroppsmålningar. Det var färgen från dem som lämnade spåren i de spanska grottorna. Men neandertalarna gjorde mycket mera: De dansade längst inne grottorna och tycks också ha utövat någon sorts eldritualer därinne. De bodde emellertid nära grottmynningarna där de avdelade områden med förhängen av läder bl a för att skydda sig för drag. De visste också exakt var i en grotta de skulle anlägga eldstaden så att röken från den inte störde livet i grottan. För neandertalarna var grottorna trygghet och troligen rejuvenation.

De moderna människorna kom till Europa för att det var så viltrikt. De kom de också snart i kontakt med neandertalarna. Neandertalmännen var starkare och kraftigare än de spensliga moderna, så till en början bemödade de moderna om att stå på god fot med neandertalarna. Och det betalade sig. Neandertalarna var i detta tidiga skede kulturellt mera avancerade än nykomlingarna. De moderna kunde ta över en mängd föreställningar av neandertalarna som att mammuten manifesterade himlen. De moderna som relativt nyligen kommit från Afrika hade bara föreställningar om himmel och jord. Av neandertalarna lärde de sig också att de fanns en underjord.

Men när aurignackulturen spreds till Europa förändrades situationen. De moderna fick ett tekniskt övertag genom att de började använda pil och båge i sin jakt – neandertalarna använde bara stötande spjut. Troligen vågade sig de moderna nu på att döda neandertalare när de kunde göra det på avstånd. De modernas kultur utvecklades också, vilket kan avläsas av grottmålningarna. Djurbilderna som målades i grottornas inre var religiösa handlingar: Troligen trodde man att man kunde kompensera fruktbarhetsgudinnan för djur man fällt i jakt med bilder i grottan där man trodde att hon bodde när hon inte vandrade över himlen som måne. De moderna tycks ha fruktat grottornas djup men sände ändå sina barn i en ålder på 10-12 år ner i djupen för att gestalta animaliska föryngringar.

Den här animistiska föreställningsvärlden dog ut under den stora nedisningen för 22 000–17 000 år sedan. Den efterträddes av idéer som den Stora Våren. De uttrycktes ristningar på grott- och klippväggar som visade hur våren firades med intensiva kvinnliga danser. Fotografier av gravettienkulturens djurmålningar och magdalénienkulturens klippristningar vid entrén till utställningen skulle ha gett den historiskt djup.

Efter ett långt uppehåll började människan åter intressera sig för underjorden i slutet på neolitikum. Man började gräva efter metaller, först koppar och arsenik, sedan koppar och tenn. Det var ofta slavar som fick göra detta livsfarliga arbete, så deras insatser beaktades inte några bildframställningar från t ex bronsåldern.

Men bland gruvarbetarna utvecklades genom seklerna föreställningar om en Bergsfru som på något sätt bodde i berget. Hon var lättstött och lättretlig. När en gruvarbetare irriterade henne kunde hon orsaka att t ex taket i gruvan störtade in, alltså olyckor med dödlig utgång. Därför gällde det att visa Bergsfrun respekt.

Under antiken uppstod föreställningen att de dödas andar levde i underjorden. Som vita spöken sades de sitta håglösa på underjordens klippor, något som ännu ekar i Dante Alighieris stora episka dikt Divina Commedia, som också uppmärksammas på utställningen. I Nya testamentet berättas även om hur Jesus gått ned till dödsriket dagen efter sin död. Och Jesus lovar ju ett liv i himlen vid Gud Faders sida i motsats till det tomma liv som står att finna för de döda i underjorden.

Kanske påpekades i någon text på väggen i någon av salarna just detta att kristendomen byggde på en revolutionerande förnyelse av människans föreställningar om livet efter döden. Men dessa texter är så dåligt belysta att mina gamla, trötta ögon inte alltid orkade läsa dem.

Sedan under 1800-talet växte en insikt fram om hur väldig himlen ovanför jordklotet var. Jorden inte bara roterade runt solen utan ingick i ett större och mäktigt solärt sammanhang, nämligen Vintergatans galax. Det gjorde att den himmelska motsatsen, den av neandertalarna upptäckta underjorden fick nytt liv. Jules Vernes roman Resan till jordens medelpunkt från 1864 och Lewis Carrolls berättelse om Alice i Underlandet från 1865 vittnar om denna förändring. Båda böckerna uppmärksammas också på utställningen.

De Bibeltroende hävdar än i dag att den stora översvämning, som medförde att allt land täcktes av vatten, ägde rum. Vattnet trängde upp från ett hela jordklotet omfattande skikt av vatten. Detta enorma vattenlager, hävdar de troende, finns där än i dag och väntar bara på Guds befallning att spruta upp och översvämma jorden än en gång.

Föreställningarna om vad som finns under jordens yta är alltså många och synnerligen skiftande. Det är inte möjligt att allt kommer med i en utställning om dessa föreställningars historia. Utställningen Underjorden på Amos Rex i Helsingfors har dock fått med mycket. Men med en inledning om neandertalarnas positiva användning av grottor och de moderna människornas grottmålningar hade utställningen blivit verkligt banbrytande.