et finns erfarenheter som inte låter sig förklaras genom orsak och verkan. De tränger sig inte fram genom fakta eller beslut, utan vilar som skuggor i vardagen – i kroppsspråk, i tystnader, i stämningar man knappt kan sätta ord på. En sådan erfarenhet är tidsandan: den känsla som genomsyrar en plats och en tid, utan att någon säger det högt.
Jag var barn i Hoplax, en förort väster om Helsingfors. Varje morgon steg jag på tåget till Grankulla samskola, där jag gick mina skolår. Vi kallades tågister – de som kom med tåget. Jag försökte bli en del av skolgemenskapen, men kände tidigt att något inte stämde. Det var som om luften mellan mig och mina kamrater var som en buffert som inte gick att överskrida. Jag mötte en känslomässig likgiltighet som jag inte förstod då, men senare som någonting som kom från historien.
Under mina sista år i gynasiet på 1950-talet började jag skriva dikter. De var dystra. Jag trodde först att det berodde på andra världskrigets efterklang – de vuxnas oro, rapporterna om förintelsen, flyktingarna. Men med tiden började jag misstänka att det jag fångade i mina texter var något äldre, djupare, något som låg i själva platsen, i Grankulla.
En del av mina skolkamrater hade mödrar som under inbördeskriget 1918 hade varit nära de i Tyskland skolade jägarna, stommmen i den vita armén. De hade inte deltagit i striderna själva, men bar på komplicerade berättelser – om lojalitet, längtan, förlust. Det talades sällan om det. Men man anade att deras historia fortfarande formade hemmen.
Det sägs ibland att tiden går vidare. Men på vissa platser går den runt. Grankulla var en sådan plats. När jag började skolan där, hösten 1944, bröts plötsligt undervisningen. Vi fick lov mitt i terminen – skolan skulle användas för att hemförlova enheter från den finska krigsmakten. Kriget hade just avslutats med ett eldupphör med Sovjetunionen. Det kändes inte som en fred. Det kändes som en vacklan mellan framtid och förlust.
Sommaren 1944 hade Finland vunnit en avvärjningsseger vid Karelska näset. Den framvällande Röda armén hade till slut stoppats. Men denna seger erkändes aldrig riktigt. Under efterkrigstidens politiska förändring förvandlades den till ett nederlag. Justitieminister Kekkonen, som snart skulle bli president, förträngde insatsen och gjorde sig ovän med den general Oesch som lett trupperna på Karelska näset. Det passade inte in i den nya berättelsen om samarbete med öst. Det var som om sanningen blivit en skymf.
I Grankulla sörjde många Hitlers fall mer än den egna arméns reträtt. Det var inte illvilja – det var förtvivlan över att det gamla Europa gick under. Tyskland hade för vissa stått för stabilitet, skydd, ordning. Det nya landskapet kändes främmande, farligt. Kontrollkommissionen, med sin kommunistiske ordförande Zjdanov, uppträdde som ockupanter, och tillät plundring från butiker. En engelsk representant, skickad av en formell krigsfiende, var den enda som uppträdde civiliserat. Allt var omkastat. Moralen tycktes ha lösts upp.
Vi barn fick inte veta mycket. Men vi andades in stämningen. Den fanns i mödrarnas gester, i lärarnas tonfall, i vad som inte sades. Det var kanske därför mina dikter blev så pessimistiska – inte som ett medvetet uttryck, utan som en känslans spegling av en tid som inte längre trodde på sin framtid.
Och det är kanske detta som är tidsandans sanna form: inte en idé, utan ett tillstånd. Något man fångar utan att förstå det, skriver ner utan att veta varför, men som – långt senare – visar sig ha varit ett andligt eko av en förlorad epok.
Till menyn för Livsåskådningar
Till Huvudmenyn