En gång betydde ordet mammut också himmel. Men när mammuten dog ut i Europa utsågs en vild ko att manifestera himlen. Denna föreställning levde ända in bondestenåldern för att ersättas av en gudinna i mänsklig gestalt som fick symboliserade himlen. Till slut ansågs himlen vara ett element. Hur denna utveckling gick till berättar vi om i denna essä.

Men låt oss genast slå fast: Essän är en arkeosofisk undersökning av den långa inledningen av människans tänkande och språk. Att den är arkeosofisk innebär att den använder sig av bildbeskrivningar och skönlitterära citat som källmaterial, bilder och verser som läses som idéer och strukturer i den mänskliga tankeutvecklingen. Den avviker från vad som kallas main stream-uppfattningarna inom paleoantropologi, arkeologi och språkhistoria på grund av att bildmaterialet utnyttjas som källa, i motsats till main stream-metoderna som avvisar dem som närmast graffiti.

Min utgångspunkt är den engelska översättningen av den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhls (1857–1939) arbete från 1910 Fonctions mentales dans les sociétés inférieures (De mentala funktionerna i de infödddas samhällen). Den kom ut i engelsk översättning år 1926: How natives think (Hur infödingar tänker).

I boken uppger Lévy-Bruhl att han utgår från ”Èmil Durkheims och hans kollegers” arbeten, varvid han polemiserar mot ”den engelska antropologiska skolan som har som axiom att 'human mind' alltid varit den samma i alla tider och alla platser” (Lévy-Bruhl 1926: sidorna 18-19).

Lévy-Bruhl ansåg själv att infödingstänkandet (min term) mest var självmotsägande och saknade generaliseringar och varierade i olika grad i olika samhällen. Däri tror jag att han hade rätt. Mänsklighetens tidiga tänkande tenderade att vara aspektbeskrivande, ty det var det de olika aspekterna på naturfenomen som man observerade. Denna kunskap tjänade de tidiga människorna väl i deras vardagsliv. Därför hade man i allmänhet inte något behov av generaliseringar eller sammanfattande allmänna termer. Men som vi ska se konstruerade man ändå allmänord i form av djurbilder, troligen med början fr o m för ungefär en halv miljon år sedan.

Låt oss först göra en översikt av den utveckling som ledde till att människan började tala. I essän Den första människan med talets gåva gjorde jag en genomgång av större delen av det tillgängliga forskningsmaterialet. Resultatet gick inte att finna i paleoantropologernas översikter utan var överraskande. Homo heidelbergensis började försiktigt tala för cirka en miljon år sedan, kanske tidigare.

Aporna ger ifrån sig varningsrop som är möjliga på grund av att stämbanden i struphuvudet sätts i vibration av den utandade luftströmmen. Vibrationerna fortplantar sig genom den omgivande luften och uppfångas av hörseln som ljud. Dessa ljud kan vara vokalliknande skrik som hos aporna (och australopitecinerna) eller rena vokaler som hos människan. Den sistnämnda kapaciteten hos det mänskliga struphuvudet har samband med hyoidbenet som sitter upptill på det ganska komplicerade struphuvudet.

Fyndet av ett hyoidben bland lämningarna från en neandertalare i Kebaragrottan i Palestina år 1983 (Kebara 2; D'Anastasio et al 2013) bidrog till att skingra myten om neandertalarnas antagna stumhet. Senare har flera fynd av hyoidben relaterade till H heidelbergensis gjorts, bl a i Sima de la Huesos. Det äldsta är från cirka 530 000 år sedan (Martinez et al 2008) och visar att heidelbergarna var förmögna till liknande vokalljud som moderna människor.

Men det räcker inte med vokaler. Talet hos människan förutsätter också en rörlig tunga, som kan utnyttja munhålans möjligheter – inte minst den välvda gommen – att dels nyansera vokalljuden, dels skapa konsonantljud, samt en kontroll över diafragman, så att utandningarna, som är förutsättningen för varje bokstav eller fonem, kan ske i erforderlig takt.

Redan i slutet på 1990-talet gjordes undersökningar av hålen i benbyggnaden genom vilka nerverna till tunga respektive diafragma löpte. Till tungan finns en öppning i skallens underdel, den hyperglossala kanalen. Den är betydligt större hos människorna än hos schimpanserna och pekar på att ett större antal nervfibrer går från hjärnan till tungan hos oss än hos de senare (Kay et al 1998). Ungefär lika stor öppning återfanns i skallar hos neandertalare och de afrikanska heidelbergare. Däremot var öppningen betydligt mindre hos schimpanser såväl som hos australopiteciner och Homo habilis (ibid).

Vad gäller finjusteringen av andningen går nerverna till diafragman genom ett hål i en ryggkota i ryggraden i höjd med bröstkorgens nedre del (kanalen kallas thoracic vertebral canal på engelska; ungefär bröstkorgens ryggradskanal). Även beträffande denna öppning är den större hos människor, neandertalare och heidelbergare medan den är mindre hos schimpanser som australopiteciner och H ergaster (MacLarnon et Hewitt 1999).

I diskussionen om H heidelbergensis i den märkliga fyndplatsen Bilzingsleben i Thüringen ignorerades dessa två undersökningar. heidelbergarna där troddes av paleoantropologerna ha varit stumma. Först när arkeogenetiska undersökningar avslöjade att språkgenen FOXP2 var nästan identisk hos neandertalarna som moderna människor (Enard et al 2002), ändrades situationen. Ty hos den gemensamma förfadern till neandertalarna och de moderna, d v s H antecessor respektive H heidelbergensis, måste då även haft en identisk FOXP2-gen.

Att Homo heidelbergensis hade en fullt utvecklad fysisk utrustning för tal bekräftades även av en tredje osteologisk undersökning, denna gång gällande hörselapparaten, d v s mellanörat med dess små benbitar, hammaren, städet och stigbygeln. De har i fossiliserad form bevarats i grottorna i Atapuerca. Spanska forskare under ledning av paleontologen Ignacio Martínez från den geologiska institutionen vid universitet i Alcala undersökte fem homo-fynd från Sima de Huesos-grottan, allt från H antecessor till H heidelbergensis. Det sistnämnda fyndet var 300 000 år gammalt (Martínez et al 2004). Hos dem alla pekade mellanörats konstruktion på en anpassning till det mänskliga talets låga frekvens. Hos schimpanserna är örat anpassat till högre frekvenser varför de kan ha svårt att höra mänskligt tal.

Till detta lägger Ian Tattersall ytterligare en aspekt. Kraniet på apor och människobabies är undertill flat, vilket gör att struphuvudet ligger högt. Sedan när människobarnet växer böjs kraniet kring foramen magnum (öppningen för ryggmärgen) nedåt. Då förflyttas struphuvudet nedåt och lämnar ett utrymme i svalget. ”Åtminstone delvis är detta nyckeln till den anmärkningsvärda vokala gymnastik vi utför varje gång vi yttrar en mening,” skriver Tattersall i en liten bok (Tattersall 2008: 73).

Sedan framhåller Tattersall att kraniet från Bodo har denna böjning i undersidan (ibid). Då Bodo-kraniet har daterats till för 600 000 år sedan skulle böjningen även vara av minst denna ålder (ibid). Men, tillägger han, Bodo-människan hade ett utskjutande ansikte så det skulle ännu inte finnas en balans mellan struphuvudet och svalget. Tack vare vårt platta ansikte har vi en sådan balans, vilket gör att vi talar med lätthet (ibid). Men redan då fanns Kay et als undersökning av hålen i benbyggnaden för talapparatens nerver, vilken Tattersall inte beaktat. Därför gick han senare med på språkhistorikernas tolkning att språkförmågan hos människan endast skulle vara 100 000 år gammal, vilket kanske är en försvarbar försiktighet men samtidigt ett metodiskt självbedrägeri.

Så nerverna för tunga och diafragma, mellanörats konstruktion och kraniets böjning kring foramen magnum samt språkgenen FOXP2 uppvisar alla tecken på utvecklad språkförmåga hos H heidelbergensis. Även om vi kan misstänka att heidelbergarna hade en utvecklad grammatik och ett växande ordförråd, så är deras språk hittills okänt.”(Lindgren 2020)

Hur skulle då heidelbergaren ha börjat tala? Paleoantropologin har inget svar eftersom man inte ens vet var och när heidelbergarna framträdde. Det är möjligt att det skedde i Nordafrika någon gång för en miljon år sedan. Därför måste vi göra ett djärvt tvärvetenskapligt hopp till filosofin för att få fram ett förslag till ett underlag för en fortsatt diskussion.

Den finländske filosofen G H von Wright (1916-2003) urskiljde tre i olika former för tänkandet i möjliga och nödvändiga former, i modaliteter som facktermen lyder (von Wright 1951). Först kommer de dynamiska modaliteterna. De utgör grundläggande egenskaper i varje kommunikationssystem (Sammallahti 2012). I barnens språkutveckling handlar det om fraser som uttrycker att önskningar och tyckningar som "Jag vill gå", "Jag vill inte gå", "Jag måste få tag på det".

Den andra gruppen består av deontiska modaliteter. De handlar om sociala frågor, tillåtelser, nödvändigheter och förbud. De kommer till uttryck i fraser som "Får jag?" "Vi måste," "Var så snäll", "Tack så mycket".

Den tredje gruppen handlar om de olika aspekterna på sanning och existens, de epistemiska modaliteterna. De kommer till uttryck i fraser som "säkert", "antagligen", "lika som", "uppenbarligen", "kanske", "Jag tror", "Jag tvivlar på det", "Där måste finnas", "Där kan inte finnas" (von Wright 1951; Sammallahti 2012).

Vad jag nu föreslår är att någonting i stil med de dynamiska modaliteterna växte fram i slutskedet av Homo ergasters liv och inledningsskedet av heidelbergarens existens för omkring 1 miljon år tillbaka. Under den fortsatta utvecklingen, kanske kring för 800 000 år sedan, trängde någonting liknande de deontiska modaliteterna fram och slutligen kring kring för 500 000 år sedan de epistemiska modaliteterna.Till likartade slutsatser har den svenska etnologen Jonas Lind har kommit till:

Lind skriver i inledningen till sin artikel att "vi visar att [människans] kulturella kapacitet är äldre än den första uppdelningen i den moderna människans utvecklingslinje och åtminstone 170 000 år gammal utgående från data som hyoidbenets morfologi, FOXP2 allelerna, likheterna mellan de genetiska och språkliga träden, användningen av eld, gravsättningar och den tidiga förekomsten av verktyg jämförbara med dem som moderna jägare och samlare använder. Vi kan inte utesluta att neandertalarna hade kulturell kapacitet för ungefär 500 000 år sedan" (Lind et al 2013).

När det gäller att förstå hur ett aspektbeskrivande språk ungefär fungerade finns det ett belysande exempel från det baskiska språket. Som den engelska experten på det baskiska språket Larry Trask framhåller i en essä om ordet himmel i baskiska att det finns ett trettiotal ord som beskriver aspekter på himlen, alla konstruerade med roten otzi- som också betyder himmel: ortzeko = himmelsk, ortziri = åskdunder, ortzitsu = stormigt, otzgarbi = klar himmel, ostarku = regnbåge o s v (Trask). Sedan när det baskiska språket fick behov av ett allmänord för himmel lånade man in ordet zeru, himmel, från medeltidens sydfranska språk.

Det är mot denna bakgrund som vi kan spekulera om hur människorna under gravettienkulturen (cirka 30 000 år sedan till för 22 000 före nuet) i Europa talade. Det var särskilt i södra Mähren man hade mer eller mindre specialiserat sig på mammutjakt. När man lyckats fäll en mammut drogs kroppen till lägret med hjälp av stora hundar (Bocherens et al 2014). På lägrets slaktplats sågade man av mammuten dess betar och drog av skinnet/pälsen på det stora djuret. Man tog också ut inälvorna. Troligen sågade man också av fötterna. Den på denna sätt skinnade kroppen släpades sedan till en kokgrop, som täcktes över (Svoboda et al 2009). Där fick köttet stekas och mogna under flera dygn. När den väl var genomstekt och köttet var mört öppnades gropen. Mammuten åts under festliga former.

Det troliga är att människorna i Pavlovienkulturen i södra Mähren i dagens Tjeckien hade kanske 50 ord eller fler för att beskriva så många aspekter som möjligt på mammuten på deras i våra dagar okända språk. Det kan ha varit t ex ord som ”mammut-” eller mera sannolikt ”mumnyföddkalv”, ”mumstörrekalv”, ”mumunghona”, ”mumhonasomfött”, ”mumgammalhona”, ”mumungtjur”, ”mumtjur”, ”mumgammaltjur” o s v.

Det är också högst möjligt att man på gravettienspråk också hade ordet ”mammut”, men det avsåg inte djuret utan himmeln. Ja, du läste rätt: mammuten troddes också kunna manifestera sig som himlen. Man såg i dagens himmel en mammut.

Nu blir jag kontroversiell genom att påstå att uppfattningen av att mammuten kunde vara en manifestation av himlen var någonting som de moderna invandrarna i Europa fick av neandertalarna vid sina kontakter med dem.

När de moderna för omkring 43 000 år sedan kom till Europa ristade de på klippväggar vulvafigurer. Det var förmodligen deras sätt att viga landet till sin fruktbarhetsgudinna och därmed till dem själva. Vid denna tid trodde de att världen var uppbyggd av tvåningsplan: himmel och jord (Henshilwood & von Niekerk 2013).

Men sedan hade de kontakter med neandertalare. Neandertalarna var iförda läderkläder, som på utsidan var glättade. Det troliga är att de på det glättade lädret hade gjort målningar av en typ som kallas kroppsmålningar. För de moderna, som var iförda lurviga pälskläder, måste neandertalarna med sitt målade yttre till en början ha verkat mycket imponerade. Rimligtvis var de moderna villiga att lära sig av neandertalarna.

Vad de moderna bevisligen lärde sig var att världen också hade en underjord. Därmed uppstod den bild av världen, bestående av himmel, jord och underjord, som har fortlevt till våra dagar. Det är en bild av världen som bestått i 40 000 år! Det är en av de äldsta tankefigurerna i mänsklighetens intellektuella historia!

Men inte nog med det. Neandertalarna lärde de moderna sannolikt att fruktbarhetsgudinnan bodde i underjorden när hon inte visade sig på himlen nattetid. Det är mycket möjligt att de moderna funderade ut någonting i stil med att människornas jakt på de djur som tillhörde fruktbarhetsgudinnan gjorde henne svagare. Försvagandet skulle ha t o m ha gått så långt att fruktbarhetsgudinnan försvann. Hon gick ned i underjorden. Men om människorna gav henne tillbaka de djur de fällt i form av bilder, kunde det återge henne krafterna. Att människornas gåvor till henne gjorde henne starkare kunde ses varje månad när nymånen gick upp!

När istiden skärptes i ett maximum med början för 22 000 år sedan försvann mammuten från Europa. Där ersattes den av den vilda kon som symbol för himlen. När människorna tvingades utvandra på grund av kylan som blivit alltmer outhärdlig tog de föreställningen att den vilda kon manifesterade himlen med sig. Idén fördes till Egypten och till Kaukasus (Lindgren 2022). Från Kaukasus spreds den till Anatolien och Mesopotamien och till Yamnayakulturen på de pontiska slätterna (ibid). Därvid trängde den vilda kon ofta ut stenbocken med sina långa bakåtböjda horn. På många håll stod den som himmelssymbol.

Från Kaukasus har den armeniska religionshistorikern Armen Petrosyan ett eko i form av en gåta. Jag har här översatt gåtan från engelska:

Jag har en ko, gissa, gissa,
dess horn sträcker sig till Esfahan:
den dricker vatten från mjölkens källa,
juvret från det blodiga havet.

(Petrosyan 2002)

Svaret på gåtan är den himmelska kon som stormgudinna. Mjölkens källa är regnmolnen. Det blodiga havet är molnens översida som de kan synas rödfärgade vid solnedgången (ibid).

Föreställningen att den vilda kon manifesterade himlen kom till Egypten med utvandrare från Europa under det fruktansvärda istida maximumet för 22 000–17 000 år tillbaka. Men denna bild kan ha förstärkts av flyktingar undan sumererna i Sydmesopotamien på 3100-talet f Kr. Ty dessa flyktingar, som bar etnonymen subarer, hade bl a haft föreställningen att himmelsgudinnan sågs när monsunen från Indiska oceanen drog in med sitt mörka molntak. När monsunregnen kom var det ”himmelskons juver som mjölkades” (Whitaker 2008).

Men Egypten nåddes inte av monsunregn från Indiska oceanen – de stannade över Etiopien, men fick Nilen att svämma över. I stället blev Nut gudarnas moder. Men sedan under bronsåldern skedde en intressant förändring. Nut avbildades som en kvinna.Hon låg i en båge över jorden med händer och huvud i väster och fötter i öster. Hon sades sluka solen på kvällen och sedan återföda den på morgonen i öster.

En liknande utveckling inträffade i Sydmesopotamien. Regnen kom från brösten på fruktbarhetsgudinnan i mänsklig gestalt. Den amerikanska konsthistorikern och arkeologen Denise Schmandt-Besserat har uppmärksammat detta. Hon har översatt en sumeriska dikt till engelska, som jag i min tur har överfört till svenska:

Åh härskarinna, dina bröst är din åker,
Inanna, dina bröst är din åker,
dina vida fält som sprutar ut växter,
dina vida fält som sprutar ut säd,
vattnet som flödar från höjden för herrebrödet uppifrån,
vattnet som flödar från höjden för herrebrödet, brödet uppifrån,
häll ut för den härskande herren,
jag ska dricka det från dig.

Nästa steg är att himmeln började betraktas som ett element. Det skedde i den grekiska filosofin med presokratikerns Empedokles (c:a 490 – c:a 434 f Kr). Han föreslog att världen var uppbyggd av fyra element: eld, jord, luft och vatten.

Men i Första Moseboken sägs att Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. (Citatet hämtat från bibeln.se)

I denna översättning sägs klart att himlen skulle vara av ett hårt material, som inte släppte igenom vatten. Som så mycket annat i Första Moseboken speglar beskrivningar eller formuleringar uppfattningar som skapades under bronsåldern. Vi kan därmed förstå att det skulle ha varit under denna tid som himmeln upphörde att avbildas som människa eller djur utan började uppfattas som ett materialiknande element.

Det innebär att himlen som allmänord skulle ha gått från mammut till element under ungefär 30 000 år. Det var också under slutet av bronsåldern och början av järnåldern som aspektbeskrivningarna i språket började försvinna och ersättas av allmänord. Därmed blev en massa nya saker möjliga som en mera detaljerad juridik liksom också början på filosofin.

Läs även artikeln: De tidiga högkulturerna sprang ur det nubiska teknokomplexet?
Till historiemenyn.

Källmaterial:

Bocherens et al 2014: Hervé Bocherens, Dorothée G. Drucker, Mietje Germonpréc, Martina Láznicková-Galetová, Yuichi I. Naito, Christoph Wissing, Jaroslav Brucek, Martin Oliva: Reconstruction of the Gravettian food-web at Predmostí I using multi-isotopic tracking (13C, 15N, 34S) of bone collagen. Quaternary International, 23 November 2014.
D'Anastasio et al 2013: Ruggero D'Anastasio, Stephen Wroe, Claudio Tuniz, Lucia Mancini, Deneb T. Cesana, Diego Dreossi, Mayoorendra Ravichandiran, Marie Attard, William C. H. Parr, Luigi Capasso, Anne Agur: Micro-Biomechanics of the Kebara 2 Hyoid and Its Implications for Speech in Neanderthals. PLOS ONE, 1 December 2013, Volume 8, Issue 12. Enard et al 2002: Wolfgang Enard, Molly Przeworski, Simon E. Fisher, Cecilia S. L. Lai, Victor Wiebe, Takashi Kitano, Anthony P. Monaco and Svante Pääbo: Molecular evolution of FOXP2, a gene involved in speech and language. Nature, Vol 418, 22 August 2002.
Henshilwood & von Niekerk 2013: Christopher Henshilwood and Karen Loise van Niekerk: Blombos Cave: The Middle Stone Age Levels. Encyclopedia of Global Archaeology, C. Smith (ed.)
Kay et al 1998: Richard F. Kay, Matt Cartmill, and Michelle Balow: The hypoglossal canal and the origin of human vocal behavior. Proc. Natl. Acad. Sci. USA Vol. 95, April 1998.
Lévy-Bruhl 1926: Lucien Lévy-Bruhl: Fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Utgavs 1910. Engelsk översättning av Lilian A. Clare under titeln How Natives Think år 1926, George Allen & Unwin.
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Den första människans med talets gåva. Kapitel 8 Heidelbergarnas språkförmåga. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/Mauer_08.htm)
Lindgren 2022: Sören G Lindgren: Den heliga kon eller frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Första kapitlet i en arkeosofisk studie. (https://www.hypertexter.se/NyaUroxen_1.htm)
MacLarnon et Hewitt 1999: Ann M. MacLarnon and Gwen P. Hewitt: The Evolution of Human Speech: The Role of Enhanced Breathing Control. American Journal of Physical Anthropology 109:341-363 (1999).
Martínez et al 2008: I. Martínez, J.-L. Arsuaga, R. Quam, J.M. Carretero, A. Gracia, L. Rodríguez: Human hyoid bones from the middle Pleistocene site of the Sima de los Huesos (Sierra de Atapuerca, Spain). J Hum Evol. 2008 Jan. 54(1).
Merllie 2012: Dominique Merllie: Durkheim, Lévy-Bruhl, and "primitive thinking": what disagreement? L'Année sociologique 2012/2 (Vol. 52). (https://www.cairn-int.info/journal-l-annee-sociologique-2012-2-page-429.htm)
Sammallahti 2012: Pekka Sammallahti: Bottlenecks and Contacts in the Linguistic Prehistory of the Saami Networks. Interaction and Emerging Identities in Fennoscandia and Beyond. Tromsø, Norway, October 13-16 2009. Suomalais-Ugrilaisen Seuran Toimituksia 265. Helsinki 2012.
Schmandt-Besserat 1998: Denise Schmandt-Besserat: Ain Ghazal monumental figures: a stylistic analysis. The Bulletin of the American School of Oriental Research, Vol. 310, 1998. (http://menic.utexas.edu/ghazal/ChapVI/dsb.html)
Svoboda et al 2009: Jirí Svoboda, Miroslav Kralik, Vera Culíkova, Sárka Hladilová, Martin Novák, Miriam Nyvltova Fisákova, Daniel Nyvlt and Michaela Zelinkov: Pavlov VI: an Upper Palaeolithic living unit. Antiquity (2009): 282-295. Tattersall 2008: Ian Tattersall: The World from Beginnings to 4000 BCE. Oxford University Press.
Trask: Larry Trask: The Basque Word for Sky. http://www.buber.net/Basque/Euskara/Larry/note_17a.html
Whitaker 2008: Grodon Whittaker: The Case of Euphratic. Bulletin of the Georgian National Academy of Sciences, vol. 2, no. 3, 2008
von Wright 1951: G H von Wright: An Essay in Modal Logic. Amsterdam: North-Holland Pub. Co