et västerländska projektet började inte med filosofi, utan med myt. De homeriska eposen, Hesiodos kosmogoni och de arkaiska kulturerna gav världen en ordning som inte var rationell utan narrativ. Logos var inte en självklarhet – det var en revolt.

När försokratikerna introducerade idén att världen kunde förstås genom principer snarare än gudar, uppstod en ny typ av auktoritet: den rationella. Denna auktoritet växte genom Platon, Aristoteles, stoikerna, skolastikerna och upplysningen. Varje epok förstärkte tron på att:

• världen är begriplig
• människan kan förstå den
• språket kan uttrycka denna förståelse

Detta projekt har varit oerhört framgångsrikt. Det gav oss naturvetenskapen, teknologin, demokratin och den moderna världsbilden. Men det byggde också på en förutsättning som sällan uttalades: att språket och världen speglar varandra.

Det är detta projekt som nu skakar. Och det är därför vår tid känns så märklig: vi är kanske på väg in i en post-logocentrisk epok, där berättelsen åter konkurrerar med argumentet, och där känslans epistemologi återvänder i ny digital form.

Det är just denna förutsättning som nu verkar glida oss ur händerna.

Vetenskapens sårbarhet

Vetenskapen har aldrig varit så stark som institution – och samtidigt aldrig så sårbar. Dess auktoritet bygger på:

• långsamma processer
• kollektiva prövningar
• transparens
• metodologisk disciplin

Men vår tids informationsmiljö premierar:

• snabbhet
• känslomässig intensitet
• tribal identifikation
• enkla narrativ

Det innebär att vetenskapen inte bara utmanas av politiska aktörer, utan av själva medielogiken. När kunskap blir en marknad där uppmärksamhet är valutan, förlorar långsam rationalitet sin attraktionskraft.

Detta är inte ett moraliskt misslyckande, utan ett strukturellt skifte.

Wittgenstein och språkets frigörelse från världen

Den österrikisk-brittiska filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är en märklig figur i denna historia. I ungdomsarbetet Tractatus logico-philosophicus (1921) försöker han rädda den logiska strukturen: språket avbildar världen, satsen speglar fakta. Men i Filosofiska undersökningar (1953) gör han en dramatisk helomvändning. Han bryter kopplingen mellan språk och värld och ersätter den med en ny princip:

Betydelse är inte representation – betydelse är bruk.

Språket är inte en spegel utan en handling. Det finns inga eviga begrepp, bara språkspel. Ingen universell rationalitet, bara lokala regler. Ingen absolut grund, bara praktiker.

Detta är en epistemologisk jordbävning. Om Wittgenstein har rätt finns det inte längre en gemensam rationalitet som alla måste underkasta sig. Det finns bara olika språkspel som ibland överlappar och ibland kolliderar.

När språkspelen divergerar

Det är här vår samtid kommer in. Det vi ser i dag – polarisering, faktaförvirring, identitetsbaserad epistemologi – kan förstås som en konsekvens av att språkspelen divergerar.

• Vetenskap är ett språkspel.
• Politiska identiteter är ett annat.
• Konspirationsteorier ett tredje.
• Sociala medier skapar tusentals mikro-språkspel.

När dessa inte längre erkänner varandra uppstår en situation där:

• fakta blir interna för respektive gemenskap
• auktoritet blir en fråga om tillhörighet
• gemensamma referensramar eroderar

Det är inte bara en politisk kris. Det är ett epistemiskt skifte.

Språkspelens digitala acceleration

Wittgenstein kunde inte förutse internet, men hans teori om språkspel blir explosivt relevant i en digital värld. Sociala medier skapar:

• mikro-gemenskaper
• interna normer
• egna epistemiska regler
• egna auktoriteter

Det som tidigare var marginella språkspel – konspirationsteorier, pseudovetenskap, extremistiska narrativ – får nu samma tekniska förutsättningar som etablerade institutioner. Det är inte bara att språkspelen divergerar; de multipliceras.

Detta är en epistemisk centrifugalkraft som saknar historiskt motstycke.

ittgnstein är inte ansvarig för utvecklingen i den meningen att han orsakat den. Men han beskrev mekanismerna som gör den begriplig. Han visade att den västerländska rationaliteten aldrig hade den absoluta grund den trodde sig ha. Han öppnade dörren för pluralism – och därmed också för fragmentering.

Man kan säga att Wittgenstein inte välte logos-projektet, men han visade att det stod på en bräcklig grund.

Om det gamla paradigmet håller på att kantra återstår frågan: vad kommer i dess ställe?

Det finns två möjliga tolkningar:

Den pessimistiska

Vi går mot epistemisk anarki, parallella verkligheter och en kollaps av gemensam rationalitet.

Den konstruktiva

Vi går mot en mer pluralistisk epistemologi där olika kunskapsformer kan samexistera utan att tvingas in i en enda logocentrisk ram.

Att kämpa emot

Det västerländska logos-projektet har alltid balanserat mellan två krafter: strävan efter gemensam rationalitet och frestelsen att ersätta den med enklare berättelser. När språkspelen divergerar är det lätt att tro att alla perspektiv blir likvärdiga, men det är en illusion. Vissa språkspel bygger på prövbarhet, öppenhet och ansvar; andra gör det inte.

Det kognitiva paradigmet kan mycket väl vara i rörelse, men det innebär inte att sanningen blivit relativ eller att institutioner som vetenskap och demokrati förlorat sitt värde. Tvärtom blir de viktigare just när de utmanas. Om något visar vår tid att ett samhälle inte kan överleva på språkspel allena – det behöver också gemensamma normer för vad som räknas som kunskap, vad som räknas som ansvar och vad som räknas som sanning.

Det verkliga paradigmskiftet ligger därför inte i att överge logos, utan i att återuppfinna det för en värld där språket är mer fragmenterat än någonsin. Det är en uppgift som kräver mer av oss än att acceptera utvecklingen; den kräver att vi aktivt försvarar de praktiker som gör kunskap möjlig.

Till Menyn för Livsåskådning
Till Kulturmenyn.