Tykö Sallinen
'hihhuliternas' modernistiska gestaltare

Tykö Sallinen i medelåldern. Foto Internet / Ruth Träskman (bilden beskuren).

ykö Sallinen var en av Finlands mest uppburna bildkonstnärer och samtidigt en av de mest omstridda under mellankrigstiden och strax efter andra världskriget. Sedan blev han undanskjuten och betraktad som mindre intressant. Men nu inför Finlands 100-årsjubileum som självständig nation har han återupptäckts som den tidigaste introduktören av modernismen i det finskspråkiga Finland, vilket framgick av en utställning på Helsingfors stads konstmuseum i gamla Tennispalatset strax bakom busstationen Kampen. Utställningen var öppen till 27 augusti 2017.

Tykö Sallinens porträtt av hustrun Helmi Vartianen år 1909. Notera att uppnäsan och läpparna har något överdrivits, vilket associerar ett gristryne. Vartianen antyder att kvinnor är bara djur. Det var ett uttryck för tidens uppfattning, men kanske också en antydan om att Sallinen var bisexuell. Stränga fäder som misshandlar sina barn kan få sönerna att förneka fadern och hans manlighet. I stället kommer då en homosexuell dragning, som en karakarl som Sallinen enligt myten om honom måste dölja.

Tykö Sallinen levde åren 1879-1955. Han växte upp i en familj i Haparanda dit hans far hade flyttat efter ett oroligt liv. Fadern var skräddare men också en väckelsepredikant inom den laestadianska, inomkyrkliga väckelserörelsen. Han var mycket sträng och agade sina barn så de skulle lära sig ödmjukhet. Men han lärde också upp sin äldsta son i skräddaryrket. Pojken hann även gå fyra år i det lägre allmänna läroverket i Haparanda, varvid han tvingades lära sig svenska. Fjorton år gammal rymde pojken från sin tyranniska och grymma far. Han försörjde sig som skräddargesäll tills han i Stockholm upptäckte konst och kultur. Men han sökte sig till den Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors för utbildning.

Emellertid slutförde han inte sina studier utan skaffade sig stipendier som gjorde det möjligt för honom att resa i Europa. År 1909 kom han i Paris i kontakt med de franska fauvisterna som leddes Henri Matisse. Fauvismen kallas också för ”fransk expressionism”. Tykö Sallinen började måla i den fauvistiska stilen med klara färger. Men han drog sig inte för att lära sig formknep av bl a Chagall och Cezanne.

Tykö Sallinens målning ”Aspar om våren” från 1911. Notera hur bilden är skickligt dominerad av blå färgnyanser. Det var impressionisterna som upptäckte att skuggan var blå, men Sallinen var expressionist och utnyttjade impressionisterna upptäckt på sitt sätt! Foto HAM/Hanna Kukorelli.

Men det som förvillade samtiden var att Sallinen tenderade att måla finska motiv, som emellertid inte verkade slutförda utan slarviga. Hans målningar stämplades som ”fula” och ”groteska”. Men han blev ledare för en grupp likasinnade som kallade sig Novembergruppen. Den stod i opposition till det äldre realistiska måleriet. När han småningom erkändes byggdes det upp en myt om honom som konstnärsgeni, bohem och nationell konstnär. Men myter är tidsbundna och när en ny generation trädde till på 1960-talet upphörde Sallinen att intressera kulturvärlden i Finland.

Folklivsmotiv

De äldre målare som den av Sallinen ledda Novembergruppen gick till angrepp mot hade etablerat en tradition av folklivsskildringar. Ett gott exempel är t ex Eero Järnefelt målning Trälar under penningen (se bilden t v). Men målningarna med motiv från det finska folkets vardag var sedda utifrån. Med Sallinen och Juho Rissanen (1873 - 1950), som också gjorde en klassresa, kom bilder inifrån. Sallinen gjorde en serie målningar som Hihhuliterna och Lördagsdansen i Mutila som framhävde en sida av folkets liv som aldrig tidigare setts.

Eero Järnefelts berömda målning ”Trälar under penningen”, också benämnd ”Svedjebrukarna” från 1893. Foto Hannu Aaltonen. The Bridgeman Art Library.

Särskilt Hihhuliterna var anmärkningsvärd. Ty där avbildas en leastadiansk väckelsepredikant talande till en liten grupp i en bostad. Det är en av de få målningarna från laestadianernas liv – Bror Hjorts träskulptur av laestadianerna i Jukkasjärvi kyrka har sina egna förtjänster, men saknar Sallinens intimitet och intensitet. Benämningen hihhuliter är en avledning av ett återgivande av det rop som deltagarna i en väckelsemöte lät höra i extas: hihhu (med h-ljuden uttalade!).

Kvinnan till vänster är Bror Hjorts framställning av en hihhulit. Det dansande paret är en annan aspekt på Laestadius lära. Detalj av altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. Foto: Av Iin208 - Eget arbete, CC BY-SA 4.0.

Sallinens motiv Hihhuliterna finns återgivet i en trettiotal varianter. Den första målade Sallinen mitt under brinnande inbördeskrig år 1918. Det skedde i Åbo, dit han sökt sig undan striderna. En vanlig tolkning är att målningen skulle vara ett ställningstagande till detta krig. Men det finns inga direkta associationer till kriget i målningen. Därför verkar det troligare att bl a den fanatism som kom till uttryck i den terror som först den röda sidan utvecklade och sedan den vita som hämnd väckte minnen från hans barndom. Laestadianerna hade en tendens att fördöma allt världsligt, de var extremt fanatiska. Men det ledde till ett mycket monotont liv. De maximalupplevelser som extasen gav var alltså välkomna avbrott i monotonin. I Sallinens fall kan de minnen som väcktes av inbördeskriget ha handlat om situationer där han som barn inte förstått vad som hände. Genom att måla dem försökte han tränga ner till en djupare förståelse av dem.

Sallinens första hustru, Helmi Vartianen, var själv konstnär, ett yrke hon måste ge upp på grund av äktenskapet med Sallinen. Ovan hennes självporträtt.

Som de flesta kritiker har påpekat är tavlan uppdelad i två fält. Det övre fältet med visionen av Kristus och en ängel ändrades obetydligt i de olika versionerna. Däremot omarbetade Sallinen det nedre fältet och avbildade olika närvarande personer i de skiftande varianterna.

Hihhuliterna samlades ofta i små grupper hemma hos någon. Det är mycket möjligt att Tykö Sallinen deltog eller blev vittne till flera möten hemma i familjens kök. Någon gång kan det ha hänt att han rycktes med av faderns predikningar och stämningar i stugan och fick en vision av Kristus och en ängel. Det var en snabbt förbiglidande vision, vilket han på tavlan skulle ha markerat genom rörelsen mot vänster i övre fältet.

Tykö Sallinen tillsammans med sin dotter Tuja på trappan till villan som Sallinen lät bygga utanför Helsingfors. Hennes far var så tyrannisk att dottern slutade sina dagar på ett sinnessjukhus.

I den variant som återges ovan är sju personer närvarande förutom väckelsepredikanten. Denne är mannen till vänster med högra handen höjd. Av de sju är fem kvinnor och två män. I den första varianten, som ägs av Ateneum, Finlands nationalgalleri, fanns endast en man avbildad. Ängeln åter hade något som liknade en palmkvist i handen. Förutom en ung kvinna kvinna som svimmat av extasen hade alla närvarande blicken riktad mot predikanten. Som synes i versionen ovan har nästan alla ögonen stängda. Kvinnan närmast predikaten har munnen öppen och tycks utropa ”hihhu”.

”Lördagsdans i Mutila” heter en annan av Sallinens uppmärksammade målningar. Den är från 1918. Den verkar att vara en expressionistisk folklivsmålning, men är någonting mera. Den vita färg, som Sallinen använt som kontur, gör att de inblandade verkar att stråla av återhållen lidelse. Dansandet hörde också till laestadialismen, som framgår ovan av Hjorts altartavla i Jukkasjärvi kyrka.

Tykö Sallinen målade sin första version av ”Hihhuliterna” år 1918. Följande år ställde han ut den och några andra arbeten i Danmark. Där fick målningarna en uppskattande mottagande – inte för att de var vackra utan för att de tycktes bekräfta danskarna föreställningar om finnarna. Men det danska mottagande banade väg för Sallinens genombrott i Finland – samtidigt som myten om att han avbildade det ”urfinska” uppstod. Privat ägo. Foto: HAM / Hanna Kukorelli.

Mongolisk association

Men det mest anmärkningsvärda med den ovan återgivna versionen och den första i Ateneum är att ansiktstypen har förändrats. Som konsthistorikern Eeva Hallikainen framhåller använde Sallinen modeller från Åbo för den första versionen. Ansiktena som avbildas är tydligt västfinska. Men i den ovan återgivna versionen har ansiktena förändrats särskilt i fråga om ögonen så att de fått en association österut, en mongolisk anknytning. Det kan vara att han gjorde det för att reta finländarna eftersom den officiella språkhistoriska versionen om finska språkets ursprung är placerad till Asien och att finländarna därmed också skulle ha ett mongoliskt ursprung. Men den finns en annan tolkningsmöjlighet. Med ansiktenas mongoliska association kan Sallinen ha försökt sätta hihuliternas andaktsövningar i samband med shamanism, alltså att det utformningen av väckelsemötena påverkats av t ex samisk shamanism och därmed främmande för västeuropeisk tradition. Om denna tolkning är riktig skulle utvecklingen av motivet med hihhuliterna hos Sallinen ha kunnat medföra att dessa minnen blev mindre smärtande och att han därmed kunde lägga dem bakom sig.

Den första versionen av målningen ”Hihhuliter” som Sallinen gjorde finns i Ateneum i Helsingfors. Som synes är färgarna annorlunda och mycket mörkare. Detaljer från det inre av en stuga finns också antydda i bakgrunden. Foto: Finlands Nationalgalleri / Jukka Romu .

Sallinens folklivsmotiv, särskilt då målningen Hihhuliter har ansetts som hans mest betydande verk. Det råder inget tvivel om att just motivet med hihhuliterna är fascinerande och svårtytt. Det gäller också de andra målningarna med folklivsmotiv. Tack vare den expressionistiska formen är de mera levande i dag än de vore om de hade utförts i det sena 1800-talets realistiska stil.

Läs även artikeln om en annan spännande finsk konstnär: Karin Hellman och Damen från Willedorf.
Till kulturmenyn.

Publiceringshistoria: Utlagd på internet 2017-09-21. Layouten uppdaterad 2021-04-17.

Källor

Ateneums bildarkiv på webben.
Eeva Hallikainen: Tykö Sallinens Hihhuliter. Uppsats i katalogen Tykö Sallinen från 1999.
Helsingfors stads konstmuseum: Tykö Sallinen - HAM:s rötter. 27.1.2017-27.8.2017.