Som alla andra djur tror vi att vår art är den förnämsta!
i har vant oss att se historien som det förflutna – något vi har lämnat bakom oss. Men vad händer om det i själva verket är tvärtom? Vad om historien lever i oss – inte som minnen, utan som nedärvda impulser, emotionella reaktionsmönster och tänkesätt?
Denna betraktelse utgår från en djärv hypotes: att våra föreställningar, handlingar och institutioner inte bara är kulturellt betingade, utan djupt förankrade i det biologiska arvet. Vår känslovärld, våra normer, våra sätt att tänka och tolka tillvaron är i mycket formerade av de genetiska ramar som styrt människans utveckling i miljoner år.
Vi inbillar oss att vi är fria. Men arvet från Homo erectus, Homo heidelbergensis och till och med neandertalarna styr oss ännu – inte som reliker, utan som levande strukturer. Arvet talar – inte med ord, men genom känslor, begär, reflexer och idéer som tycks självklara för oss. Det är detta vi kallar genetikens röster.
Att lyssna till dessa röster är att tolka historien baklänges: att spåra hur det vi upplever som vår nutid i själva verket är ekon av urgamla behov, rädslor, strategier för överlevnad – i förändrad gestalt men med samma biologiska grund.
Här möts arkeologi, biologi och idéhistoria i en arkeosofisk syntes. Det är inte en berättelse om hur människan erövrat världen – utan om hur världen erövrat människan.
Vi tror ofta att vi fått våra känslor för att leva ett rikt liv. Men känslorna är inte till för oss som individer. De är till för arten. Känslorna är biologins verktyg för att göra oss funktionsdugliga i livets enda ändamål: att överleva, föröka oss och dö i rätt tid för att ge plats åt nästa generation.
Varje art får sina egna illusioner. Rovdjuret sin hunger, bytesdjuret sin ångest. Vi människor får en upplevelse av att vi är unika, fritt tänkande och skapade till alltings mittpunkt. Men denna självbild är del av ett genetiskt program. En inre försäkring för att vi inte ger upp. För att vi, trots allt, ska vilja fortsätta.
Det mest fascinerande är att denna programmering inte är tydligt för oss. Vi ser oss själva som självständiga varelser, men vi är del av ett system vi inte kontrollerar. Känslan av meningsfullhet, stolthet, skam, förälskelse, tillhörighet – de är alla uttryck för genetiska strukturer, inte för fria val.
I varje tid har människor sagt: ”Så här är det att vara människa” – utan att se att själva deras föreställning om vad det innebär att vara människa är en biologisk konstruktion. En livsstrategi inskriven i genernas dolda kod.
Men samtidigt finns en möjlighet. I och med att vi börjar förstå att vi inte är fria, uppstår en frihet av nytt slag: förmågan att genomskåda. Att i ett stilla ögonblick fråga: ”Vad är det som talar i mig nu? Är det jag – eller är det genernas röst?”
Det är i denna fråga som ett nytt förnuft föds. Ett förnuft som inte står i opposition till det biologiska, men som heller inte låter sig styras blint av det.
Detta är vad arkeosofin söker närma sig: en förståelse för hur våra idéer, föreställningar och myter inte bara återspeglar historiska erfarenheter, utan även kodar om biologiska impulser till meningsfulla strukturer. En inre återkoppling mellan natur och kultur, kropp och tanke.
Vi lever i ett slags gångklang mellan det förflutna och det inneboende. Kanske är det först när vi börjar lyssna till genetikens röster som vi också kan lära oss att tala med en ny sorts tystnad: den som inte förnekar driften, men heller inte är dess träl.
Läs även artikeln Historien tolkar oss
Till Kulturmenyn
Till Livsåskådningsmenyn.