Där jag gick på gatan ovanför playan förvånade det mig att det var så mycket trafik. Jag hade råkat gå där kvällen innan och då hade det varit tyst och tomt. Bara havet hade brusat och fortsatt att vältra sig in över stranden fastän människorna övergivit den. Men denna kväll var det annorlunda.
  Bilar susade förbi, bilar stannade vid vägkanten och bilar startade och körde ut på vägen. Ur de bilar som stannade kunde det kliva ut unga kanariebor mellan 20 och 30 år. De var finklädda som om de skulle gå fest.
  Vad de gjorde var att de samlades på stranden för att titta på det skådespel som havet bjöd på denna kväll, en strand som de nu hade för sig själva efter det turisterna sökt sig till andra slag av nattliga nöjen. Att alla var så omsorgsfullt kädda visade att det här var frågan om ett socialt evenemang: att visa sig och bli sedd. Och jag förstod att jag bevittnade en sedvänja som troligen var långt äldre än spanjorernas kolonisation av öarna trodde jag då. Så här hade kanske guancher-ungdomar samlats för att bevittna och tillbe havets gudom när denne behagade uppenbara sitt majestät på detta storslagna se sätt. Men sedan lärde jag mig att det var frågan om ett inslag i medelhavskulturen, men därför inte mindre viktigt.
  Kanske kan sedvänjan förlikas med den tradition som utvecklats på sina håll i den nordiska skärgården. Ungdomar byggde åt sig en stor gunga där ända upp till 8 personer kunde gunga samtidigt. Kring denna gunga samlades sedan ungdomarna och gungade och umgicks.
  Samtidigt spelade man i Puerto de la Cruz det sociala spel som mäniskor alltid gjort: å ena sidan att få uppleva sig bekräftad både som individ och medlem av gemenskapen och å den andra kanske kunna knyta nya kontakter. Det var ett av de ögonblick då himmel och jord möttes, naturligt och övernaturligt ingick ett förbund, ett ögonblick i en oförändrad rad genom årtusenden.
  När jag till slut hittade hem till hotellet var natten långt framskriden. Där tänkte jag att hade jag varit en riktig reporter hade jag frågat dessa ungdomar varför de samlats där och kanske rentav försökt fotografera dem. Å andra sidan visste jag redan vad de skulle ha svarat: Åh, det är en gammal sedvänja att vi samlas så här! Åh, havet är ju så magnifikt i kväll! Åh, det är ju trevligt att träffa andra ibland. Tonfallet skulle ha varit besvärat om inte generat som när man avvisar ovälkomna besökare under artiga former. Vad som egentligen avhandlades på strandpromenaden i Puerto de la Cruz skulle jag som utomstående inte kunna nå. Ty det är de äldsta traditionerna i vårt liv som vi är mest omedvetna om.
  Efter denna upplevelse upphörde mina resor till Kanarieöarna. Jag hade funnit vad jag sökt där. Det var journalistiskt oanvändbart. Men jag kände att jag äntligen hade införlivat i mig Kanarieöarnas ande och kunde vända mig mot andra resemål. Det kom att bli Belgien.

Huset, som låg vid adressen Avenue Milcamps 102 i kommunen Schaerbeek i Bryssel, hade en klassicerande fasad. Den var överdragen av en mörkt gråbrun rappning som med decenniernas gång sugit åt sig så mycket av gatans fina damm att den i vissa belysningar verkade svart. Tillsammans med en systerbyggnad hade huset uppförts 1914 bland de sista på Avenue Milcamps. Vid denna tidpunkt hade jungentperioden klingat ut i Bryssel.
  Eftersom huvuddelen av de andra byggnaderna vid gatan hade uppförts före 102 och 104 var de präglade av en degenerad jugent, vilket i praktiken betydde nakna, röda tegelfaser med inslag av vita och svarta band i ett slags avlägsen morisk stil. Men dem saknade 102 och 104 helt. I stället var de dekorerade med ett slags pilastrar. Tecknade i rappningen reste sig breda och refflade pelare i antik stil på vardera sidan om de stora fönster som vette mot gatan i två våningar.
  När 102:an hade stått färdig hade det säkert varit ett fint och respektabelt borgerligt hus. Men år 1983 då jag bodde i det gav dess mörka fasad ett intryck av förfall i jämförelse med de bättre underhållna och ljusare exteriörerna på de övriga husen vid Avenue Milcamps. I själva verket var 102:an en slumbyggnad vid avenyn, vars befolkning var tydligt medelklassig med några enstaka högborgerliga inslag.

  Om detta var jag lyckligt ovetande när jag hyrde två rum och kök en trappa upp i november 1982. När hyresvärden visade lägenheten för mig luktade det instängt och gammalt i trapphuset, den smala trappan upp till vår etage knakade när vi vandrade upp för den och lägenheten verkade mörk trots det väldiga fönstret ut mot gården. Men genom det såg man ett utomordentligt vackert grenverk tillhörander ett stort och novembernaket träd. Det kändes betryggande. Möblerna var omaka och slitna. Men hyran var skälig.
  Jag tänkte att bor man nere på kontinenten ska det vara just så här: lite romantiskt: gammalt, obekvämt och billigt. Så fastän jag misstänkte att min fru inte skulle gilla lägenheten slog jag ändå till.
  Vi bodde där sedan i nästan ett år. Men det är en annan historia.

Till nästa betraktelse Sjuk i Helsingfors
Till menyn för Livsåskådning
Till Första sidan.

Välkommen att kommentera betraktelsen

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.