Sören G Lindgren
Sören G Lindgren
Publicerad 21-05-14
ag” är det namn som mänskliga individer använder om sig själva vid utåtriktade aktiviteter. Till exempel: ”Jag är ute och går.” ”Jag skottar snö.” ”Jag cyklar.” ”Jag skriver på datorn.” O s v. Men sedan tillämpas också ordet ”jag” som en beteckning på individen som levande helhet och/eller något pågående. Till exempel: ”Jag är en människa.” ”Jag är svensk.” ”Jag är på resa.”
Ovanstående är min uppfattning. Men en svensk yrkesfilosof, Lars Bergström, hävdar att ”jag” inte bara är ett namn utan också en egenskap. Det skedde i en artikel i Filosofisk tidskrift år 2020. Men nu har hans uppslag blivit aktuellt igen på grund av en artikel i nämnda tidskrift författad av en annan yrkesfilosof, Olle Risberg. Denne citerar Bergström: ”Jag är ingen substans utan en individuell egenskap eller förmåga av en sort som tillkommer vissa materiella organismer” (Risberg 2021).
Ordet ”jag” som ett inre namn på den upplevda agenten för en utåtriktad aktivitet hos människan har denna ordliga namnkaraktär på grund av att människan efter en mycket lång utveckling skaffat sig ett fonologiskt språk. Men jag vågar påstå att hos alla däggdjur och fåglar finns någon form av förnimmelse av ”jag” för agenten för en utåtriktad aktivitet. Mer än vi förstår av den mänskliga hjärnan finns hos andra däggdjur liksom hos fåglarna (Zanki 2021). Det har att göra med att den neurologiska aktiviteten är ett arv från någon varelse som däggdjur och fåglar haft gemensam.
Lars Bergström är född 1935. Han var professor i praktiskt filosofi vid Stockholms universitet åren 1987 till 2001. Bild Stockholms universitet på Internet.
Varför det förhåller sig så har att göra med överlevnad. I miljarder år har det gällt att överleva. Individen av någon djurart som spanar efter fara, ofta med en rytm av en halv till en minuts mellanrum, behöver veta att det är just den som måste överleva, alltså ha en upplevelse av sig själv. Vi har också ett kroppsmedvetande som är ett av de äldsta hos oss. För att veta att detta medvetande gäller just ”mig” behövs jagförnimmelsen hos djur och fåglar eller jagmedvetandet hos människan. Detta jagmedvetande kommer till uttryck hos människan i påståendet ”jag vet att jag är jag”.
Även om jagförnimmelsen hos djur och fåglar sannolikt liknar människans men uttrycks inte i ord utan just i någon form av ”jagkänsla” kommer jag här att tala om jagmedvetande som utmärkande för alla djur och många insekter. Därtill har vi, inte minst viktigt, ett existensmedvetande som professor Jaakko Hintikka lärde mig av Descartes Cogito, ergo sum-sats (”Jag kan förneka allt men inte min egen existens!” Lindgren 2020). Det är tveklöst att dessa förmågor är vida utbredda. De kan också sägas vara egenskaper för överlevnad som en stor del av skapelsen besitter.
Risberg invänder i sitt inlägg i Filosofisk tidskrift att en egenskap inte kan tänka. Men vissa neurologiska egenskaper har den förmågan. Det har givit upphov till den mycket långa diskussionen om vad själ är (ty en tänkande egenskap är svår att förstå och kan därför förenklas till ”själ”.)
Men sedan i sitt svar till Risberg rider Bergström på sitt sätt att använda ordet egenskap på ett oklart sätt. Bergström skriver: ”Risberg finner det uppenbart att han och jag och Kamala Harris (USA:s nuvarande vicepresident) är distinkta. Vi är inte samma egenskap, inte samma jag. Men som jag tidigare föreslagit – i min bok Varats dunkla skrymslen (2018) – är vi kanske ändå just det. Vi kan kanske vara simultana inkarnationer av varandra.”
Vad menar Bergström med ”simultan inkarnation”? Om han avser att vi, han och Risberg och Kamala Harris och jag, har ett DNA, särskilt vad gäller hjärnans uppbyggnad, som är identiskt till ungefär 99,99%, så kan man säga att det stämmer. Men inte i fråga om Kamala Harris. Hon är kvinna och DNA:ets expression av hennes hjärna skiljer sig något från Bergströms, Risbergs och Lindgrens som ju är män. Men annars råder det ingen tvivel om att vi alla som lever är simultana inkarnationer av människans idé sådan den utformats i DNA:et under miljoner år av evolution.
Sedan börjar Bergström tala om ”reinkarnation” och ”själavandring” som han säger sig inte tro på. Men den biologiska simultana inkarnationen har ingenting med metafysik att göra utan är någonting som utmärker alla djur- och växtarter. Men den intressanta frågan är om Bergström verkligen tänkt på biologin när han formulerat sin tolkningar.
Bergström idé om människan och egentligen individerna av alla arter är simultana inkarnationer påminner om en annan märkliga tanke som framförts inom kosmologin. Förre professorn i teoretisk fysik vid Stanforduniversitet i Kalifornien, Leonard Susskind, hävdade att människorna var hologram. De skulle alltså vara projektioner upprätthållna av gravitationen och de styrs av en tvådimensionell skrift i universums utkant (Susskind 2011). Senare har han gått vidare och gjort hela universum till ett hologram. Om människan vore ett hologram i Susskinds mening skulle vårt DNA inte behövas.
Vi kunde emellertid tänka oss att vi är kemiska hologram skapade och styrda av DNA. Men sådana hologram skulle inte behöva ett jag. De skulle ju inte agera utåt på egen hand utan efter DNA:s befallningar. Men människans DNA har utvecklats så vist att det gett människan möjligheter att agera på eget initiativ. På detta sätt har det blivit möjligt för människan att erövra praktiskt taget alla beboeliga nischer på jorden (Lindgren 2020a).
Bergström tankar om jaget som en egenskap och människorna som simultana inkarnationer kan låta bra i en tidlös skriven filosofisk kontext. Men vad händer som vi sätter in begreppen i den historiska tidsmaskinen?
För en halv miljon år sedan fanns inga moderna simultana inkarnationer, alltså inga Homo sapiens. I stället fanns tre andra typer av simultana inkarnationer, nämligen Homo heidelbergensis i Afrika och Europa, Homo neanderthalensis i Centralasien och Homo denisovans i Ost- och Sydasien. Men så kom Saale-istiden som pågick i dryga 200 000 år, från för 347 000 till 128 000 år tillbaka.
Under Saale-istidens första stora köldperiod, Fuhle-maximumet, bredde inlandsisen över stora delar av Tyskland och i Östeuropa nådde den ända ner till Karpaterna (Ehlers et al 2013). Frankrike och Sommedalen, där en grupp heidelbergensare levde, täcktes inte av is men kölden kändes starkt och livet erbjöd inget överflöd.
Någon gång under Saale-istiden flyttade heidelbergensarna från Europa tillbaka till Afrika. Det är möjligt att det medförde att heidelbergensarna i Nordafrika lärde sig använda pälskläder av nykomlingarna norrifrån. Det är inte heller bevisat men sannolikt att i mötet bidrog de nordliga heidelbergensarna med ett gentillskott som ledde till utvecklingen av en ny typ av simultan inkarnation, just Homo sapiens.
Heidelbergensarna i Afrika hade i uppemot en miljon år levt isolerade i ganska små grupper, vilket kanske givit upphov till en större närhet än i tidigare förmänskliga grupper. Någonstans under detta skede inträffade att flockbeteendet från äldre tider överlagrades av ett nytt gruppbeteende, mer organiserat och med utrymme för individuella variationer. Det är när flockbeteendet oväntat tar över gruppbeteendet som det socialt destruktriva börjar.
Efter Saale-istidens slut kom processen, som medförde att Homo sapiens lämnade Afrika, igång. Det skedde från områden där Homo sapiens lärt sig samarbete, vilket utvecklades i allmänhet av människorna utmed floder. Utvandringen började kanske för omkring 125 000 år sedan under Eem interglacialen och fortsatte stöt för stöt till för omkring 60 000 år sedan (Stringer 2011). Denna sistnämnda utvandring var organiserad och lämnade ett bestående avtryck.
I förhållande till de tre andra typerna av simultana mänskliga inkarnationer inträffade sedan i fortsättningen att de tre äldre försvann. Vi kan förstå att Homo heidelbergensis utvecklades till Homo sapiens men vad hände med de två andra. Det sannolika är att neandertalarna och denisoverna dels assimilerades av Homo sapiens, dels dödades av henne. Ty utdöendet började för omkring 40 000 år sedan i och med den moderna versionen av de mänskliga simultana inkarnationerna fick ett tekniskt övertag. De lärde sig använda pil och båge. Därmed kunde de döda sina fysiskt starkare konkurrenter (om bytet?) på avstånd, på ett liknande sätt som de engelska puritanerna i USA på 1600-talet använde sitt tekniska övertag i form av musköter vid sina nattliga överfall på indianbyar (senare illdåd inte nämnda men inte heller glömda).
Det är den här mordiska sidan hos dagens simultana inkarnationer som termen tycks dölja. Men regeln är den att när samhällena samarbete, utbyter gåvor och varor samt idéer är det utvecklande och fredligt för båda sidor. Vid isolering upphör utbytet av varor och idéer. En stagnation uppstår. Felet ligger hos ”de andra”. En upptrappning leder sedan till krig.
Benägenheten för isolering och svagheten för folkmord är också en egenskap hos dagens simultana inkarnationer. Det verkar som om en tendens till isolering åter har börjat växa alltmer stark i Europa. Kanske det snart inte blir möjligt att diskutera problem av detta slag.
Till artikeln Medvetandet en lök av mörk materia.
Till menyn för Livsåskådning
Till Första sidan.
Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.