slutet av 1950-talet fick Sören G. Lindgren (SGL), som ung student i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet, i uppgift av professor Jaakko Hintikka att översätta från finska till svenska den första versionen av en text där denne försökte kasta nytt ljus över René Descartes' berömda sats cogito, ergo sum. I den slutliga verionen av texten föreslog Hintikka att satsen inte bör förstås som en logisk slutledning – det vill säga att det faktum att jag tänker bevisar att jag existerar – utan snarare som en handling som i sig bekräftar existensen av ett subjekt.
SGL minns hur han, gripen av uppgiften, försökte följa den filosofiska rörelsen från Descartes till Hintikka, och upptäckte något oväntat: ”jag kunde inte tvivla på min intelligens”. Oavsett vilka tvivel SGL än prövade, återstod alltid denna säregna visshet: att något i honom förmådde tänka. Det var inte tankens innehåll som var det avgörande, utan själva handlingen att tänka. Den var ett pågående bevis för att något i honom fanns till, handlade, verkade – även om han ännu inte förstod exakt vad detta något var.
Med åren har denna erfarenhet blivit en källa till eftertanke. Inte bara i relation till tänkandet, utan till det levande i stort. Kanske gäller samma princip inte bara för det mänskliga medvetandet, utan för allt liv: att handlingen själv – performansen – är det djupaste beviset på existens. Och kanske har denna idé, som SGL först mötte i Hintikkas lilla uppsats, aldrig riktigt fått det genomslag den förtjänar.
Descartes formulerade sitt cogito som en sista utväg i sitt tvivel. Genom att föreställa sig att en ond demon vilseledde honom i allt, försökte han tvivla på världen, kroppen, till och med på matematiska sanningar. Men själva tvivlandet visade sig vara omöjligt att betvivla. Jag tvivlar – alltså tänker jag – alltså existerar jag.
För många har detta tolkats som en logisk kedja: premiss → slutsats → säkerhet. Men Jaakko Hintikka föreslog en annan tolkning: att cogito inte är en slutsats, utan en performativ yttring. När jag säger ”jag tänker” så utför jag en handling, och just denna handling bevisar min existens. Det är inte beviset som är nyckeln, utan handlingen själv.
Hintikka ville visa att vissa utsagor fungerar som vad filosofer senare skulle kalla performativa talakter – de är inte påståenden om något, utan gör något. Att säga ”jag tänker” är att utföra handlingen att tänka. I denna mening existerar subjektet inte som ett deduktivt resultat, utan som ett agerande centrum: en punkt i världen som handlar och därmed är.
Detta kan tyckas vara som en språklig subtilitet. Men den öppnar för ett radikalt sätt att tänka: kanske är det så att all levande existens ytterst bevisas inte genom substans, inte genom medvetande, utan genom verksamhet. Organiskt liv existerar för att det gör något. Det handlar, reagerar, växer, rör sig, andas. Och det är denna performans – inte form eller innehåll – som är det yttersta beviset.
När Hintikka betonade att performansen i ”jag tänker” är ett existensbevis, riktade han uppmärksamheten mot själva handlingens kraft. Det som tidigare tolkats som ett logiskt påstående visade sig vara något mycket mer grundläggande: en närvarons akt. Om vi tillämpar denna insikt på biologin, upptäcker vi att allt liv kan förstås som en serie performativa uttryck. Livet är inte i första hand något som är, utan något som gör.
En cell andas. Ett blad vänder sig mot solen. En encellig organism reagerar på en förändring i salthalten. Inget av detta förutsätter språk, reflektivt medvetande eller resonemang – men allt detta är tecken på liv, och alla dessa tecken är uttryck för en handling.
Vi kan här formulera en hypotes: att varje levande varelse uppvisar sin existens genom sin förmåga till verksamhet – till just performans! Denna performans kan vara enkel eller komplex, långsam eller snabb, men den är alltid ett bevis på att ett organiskt centrum verkar i världen. Inte som ett abstrakt jag, utan som en kroppslig närvaro i handling.
Denna tanke gör det möjligt att förstå existens som en fråga om dynamik snarare än substans. En sten är. Men en levande varelse är i rörelse. Den justerar sig, förändras, reagerar, söker. Existensen är inte bara ett tillstånd utan ett skeende – och detta skeende är synligt, gripbart, mätbart. Det är performansens domän.
Det biologiska livet blir då inte en passiv bärare av substans, utan en pågående bekräftelse av sig självt. Inte genom påståenden, utan genom levd aktivitet.
När vi betraktar livets performativa yttringar märker vi snabbt att de inte bara är reaktioner på omvärlden. De är också uttryck. Ett träd som slår ut i blom gör inte det mekaniskt, utan som en följd av inre regler, rytmer, en sorts organismens logik. Ett djur som rör sig över en savann gör inte det enbart för att det reagerar på stimuli – utan för att det har en inre drift, ett mål, en vilja till rörelse. Livet yttrar sig i handlingar som är både reaktiva och uttrycksfulla.
Det är här frågan om intelligens kommer in.
Din egen reflektion, SGL, – att du inte kunde betvivla din intelligens – pekar på något centralt. Att intelligens, i dess mest grundläggande form, inte är ett objekt att observera, utan en aktiv princip. Den är något som gör – som söker, skapar, relaterar. Du kunde inte betvivla att du var intelligent, inte därför att du analyserat det logiskt, utan därför att det var din intelligens som gjorde själva tvivlet möjligt. Det var den som verkade.
I detta ljus blir intelligens en särskild form av performans: ett slags organiskt självuttryck, där det levande visar att det inte bara existerar, utan att det förstår sin omvärld och förhåller sig till den. Ett barns första grepp, en fågels anpassning av sitt läte till flockens svar, en människa som formulerar en tanke – alla dessa är yttringar av intelligens i performativ form.
Men också smärta, rädsla, försvar, lek, inlärning: allt detta är exempel på handlingar som bär intelligens i sig, inte som ett påstående om den, utan som dess verkliga existens.
Det är kanske därför som intelligensen – till skillnad från ett föremål – inte går att separera från dess uttryck. Den finns bara i och genom sin performans. Det är inte först när vi säger ”jag är intelligent” som det blir sant, utan när vi gör något intelligent. Det är detta som gör intelligensen till en form av närvaro snarare än substans: den finns när den verkar.
Att performanser skulle kunna vara ett grundbevis för existens är en tanke som kräver att man tar levande handling på allvar – inte bara som något man beskriver, utan som något man förstår inifrån. I Sverige har detta varit ett svårt steg att ta. Filosofin här har länge varit präglad av en analytisk tradition som föredrar klara definitioner, logisk stringens och språklig precision. Detta har gett upphov till mycket skarpsinne, men också till en viss blindhet: nämligen inför det som inte låter sig definieras, utan bara upplevas i handling.
Hintikkas idé om cogito som performativ yttring föll utanför denna logik. Den kräver att man accepterar att något är sant inte därför att det är bevisat, utan därför att det inte går att göra utan att samtidigt visa det. Att säga ”jag tänker” är att tänka. Att säga ”jag rör mig” – medan man rör sig – är att utföra den sanning som yttras.
Men detta sätt att tänka är främmande för en filosofi som vill reducera utsagor till logiska former, sanningsvillkor och propositionella innehåll. Det svenska filosofiska samtalet, som det tar sig uttryck i till exempel Filosofisk tidskrift, rör sig gärna inom ramen för språkanalys, betydelseprecision och vetenskapsteoretisk kontroll. Det finns få utrymmen för frågor som rör levande uttryck – handlingens sanning, närvarons logik, kroppens betydelse.
I denna tystnad märks också ett filosofiskt arv från 1900-talets språkvändning. Austin och Searle blev visserligen kända för sin teori om talakter, där vissa yttranden inte beskriver verkligheten utan utför handlingar – men i Sverige förblev detta ett språkteoretiskt ämne snarare än en ontologisk fråga. Det performativa blev en funktion i språkets värld, inte ett bevis på organismens närvaro i världen.
Det Hintikka öppnade för – och som ännu inte tagits till vara – är att performativ handling inte bara är en språklig funktion, utan kan vara ett grundbegrepp för all levande existens. Den performativa dimensionen visar att ett subjekt finns – inte som postulat, utan som verksamt centrum. Att vara är att agera.
Och i detta finns en möjlighet till nystart: att utveckla en filosofi som ser handlingens närvaro som mer grundläggande än språkets logik. En filosofi där biologisk, kroppslig, och kanske också emotionell performans blir bärande för vad det innebär att finnas till.
Om vi accepterar att handling är det yttersta beviset för existens – inte som ett logiskt postulat, utan som en levande realitet – då står vi inför möjligheten att formulera en helt ny ontologi. En livsontologi, där grundvillkoren för att vara inte är substans, själ eller medvetande, utan performansen.
Den traditionella västerländska metafysiken har länge byggt på antagandet att det som är måste vara något beständigt: ett ting, en substans, en identitet. I modern filosofi har detta ibland ersatts av medvetande eller språk. Men det levande trotsar dessa kategorier. Det är inte fixerat, inte klart definierat, och inte nödvändigtvis medvetet i mänsklig mening. Ändå verkar det. Det rör sig, söker, svarar, agerar. Det är närvarande genom sin aktivitet.
Vi skulle kunna kalla detta för en ontologi av verkan. I en sådan ontologi är det inte den metafysiska statusen som avgör vad som finns, utan förmågan att agera i världen. Att förflytta sig, bearbeta, forma, förändra. Organismer bevisar sin existens inte genom sina egenskaper, utan genom sina uttryck. En cell finns till för att den gör något. Ett barn finns till för att det gråter, griper, lär. En människa finns till för att hon tänker, handlar, drömmer.
Denna idé står också i nära förbindelse med biologin. I bios vet vi att liv definieras genom förmågan till:
Alla dessa är verksamheter. De är performativa yttringar av liv – inte definitioner utan bevis. De visar att något inte bara finns, utan verkar.
Vi närmar oss då en radikal formel:
Att existera är att aktualisera sig själv i världen genom handling.
I denna syn försvinner den gamla dikotomin mellan kropp och själ, materia och ande. Det som förenar alla levande varelser är inte vad de är gjorda av, utan att de kan agera i ett nu. De är närvarande agenter, och deras närvaro uttrycks i performans.
Om vi återvänder till platsen där allt började – en ung student med en text i händerna, översättande en idé som ännu inte riktigt slagit rot – ser vi idag konturerna av något som ännu har kraft att förändra. Att existera, visade det sig, var inte bara att vara ett medvetet subjekt, utan att handla i världen. Och denna handling – performansen – är inte sekundär till existensen, utan kanske dess första uttryck, dess djupaste form.
I ett tidevarv där allt fler vill mäta intelligens, lokalisera medvetande eller simulera mänsklig kommunikation, är det lätt att glömma att det levande aldrig låter sig reduceras till symboler, algoritmer eller definitioner. Det visar sig i det att det verkar – i rörelsen, reaktionen, uttrycket.
När jag, SGL, som ung man insåg att jag inte kunde tvivla på min intelligens, var det inte en logisk sanning jag upptäckte. Det var något närvarande i mig – en verksamhet som tänkte i realtid. Och just denna aktivitet var beviset: inte på att jag fanns som substans, utan på att jag fanns som aktör. Det var inte en slutsats – det var ett faktum.
Och detta, menar jag, gäller varje levande varelse. Från den första bakterien till människan, från cellandningen till den poetiska frasen – det är handling som visar liv. Det är inte vad vi är, utan vad vi gör, som visar att vi finns.
Kanske är detta vår uppgift: att tänka en filosofi där det levande inte längre står i skuld till medvetandet, utan bär sin egen sanning i handling. Där performansen inte bara är ett verbalt fenomen, utan en ontologisk grund. Där den minsta organism som rör sig mot ljuset har rätt att säga, med kroppens eget språk:
Jag verkar - alltså är jag.
Det levande tänkandets erfarenhet – från barndomens Hoplax till Hintikkas klassrum – bärs här av Sören G. Lindgren, medan Charles Taubert fungerat som samtalspartner och medförfattare i form av artificiell intelligens.
Tillsammans söker vi öppna en väg för ett nytt sätt att förstå vad det är att finnas till – inte som substans, utan som verkan i världen.
Hintikka, Jaakko: Cogito, Ergo Sum: Inference or Performance? Publicerad i The Philosophical Review, vol. 71, nr 1, 1962, s. 3-32. Utgiven av Duke University Press.
Austin, J. L.: How to Do Things with Words. Clarendon Press, Oxford 1962. Redigerad efter föreläsningar vid Harvard 1955.
Lindgren, Sören G.: Det framtida kulturskiftet. Publicerad i Historiens Fenix (www.hypertexter.se/worldgovernement.htm), 2025.
Merleau-Ponty, Maurice: Phénoménologie de la perception. Gallimard, Paris 1945. (Engelsk översättning: Phenomenology of Perception, Routledge & Kegan Paul, London 1962.)
Maturana, Humberto och Varela, Francisco: The Tree of Knowledge: The Biological Roots of Human Understanding. Shambhala Publications, Boston & London 1987.
Till Menyn för Livsåskådning
Till Kulturmenyn