Det hände i samma ögonblick som flyktingkvinnan Liraya lade sin hand på Padlakans arm i behandlingsrummet. Det var en liten gest, nästan omärklig, men den bar en resonans som inte hörde hemma i Nyrnas fysik. Ett ljus, svagt som en första ton, spred sig genom hennes hud och försvann lika snabbt som det kom.

Men det räckte.

Långt bortom Nyrnas himmel, i Drakgalaxens mörka spiral, registrerade en av deras sensorer en störning. Det var inte ett ljud, inte ett ljus, inte en energiutladdning – det var en identitet. En signatur som de trott var förlorad för alltid.

Liraya.

Hon som en gång hade varit deras främsta lyssnare. Hon som kunde höra skeppens kvantiska rörelser innan de ens bröt ljusbarriären. Hon som de hade jagat, förlorat, och fruktat.

Nu var hon vaken.

Och Drakgalaxen reagerade som ett rovdjur som känt doften av något det trodde var dött.

Neranna känner det först I templet, där bassängerna låg stilla som glas, reste sig ett ljus över den runda stenplattan. Det var inte ett ljus som kom från solen eller från någon lampa. Det var ett ljus som kom inifrån stenen själv, som om den bar en gammal, sovande kraft.

Prästerna stannade. Luften blev tät. Vattnet i bassängerna vibrerade.

Neranna uppenbarade sig inte som en gestalt. Hon uppenbarade sig som en förändring i världen. En ton som slog genom sten, vatten och luft.

Prästerna hörde den först som en viskning.

Sedan som ett dån.

Sedan som ett budskap.

Fiender är på väg.

Det var inte ord. Det var en insikt som slog rot i dem, som om deras hjärtan plötsligt visste något deras sinnen inte kunde förstå.

Översteprästen larmade sjukhuset. Sjukhuset larmade Ninanna i Ninán. Och Ninán larmade kejsaren.

Det började med Gralak. Han stod vid sin konsol i palatsets övre sal, den som bara han kunde läsa, den som vibrerade när något rörde sig i de djupare stråken mellan galaxerna. Han lutade sig fram, som om han lyssnade med hela kroppen, och det var då han kände det: en störning som inte hörde hemma i Malströmsgalaxens rytm. Det var en ton som kom utifrån, en ton som bar på en avsikt.

Han gick till kejsaren utan att vänta på tillåtelse. Sirjong satt i sin flytstol som bar honom när hans fötter inte längre gjorde det. Han såg upp när Gralak kom in, och i artifexens hållning fanns något som fick honom att strama till.

”Något rör sig,” sade Gralak.

”Var?”

”Utifrån. Drakgalaxen. Det är inte en flotta. Det är en avsikt.”

Kejsaren hann inte svara innan en annan ton slog genom palatset, en som inte kom från Gralaks konsol. Det var budet från Neranna, fört genom Nyrnig, den enda som kunde bära hennes röst utan att förvränga den. Det var ingen ordentlig mening, ingen förklaring – bara en insikt som slog rot i kejsarens bröst.

Fiender är på väg.

Kejsare Sirjong tog ett långsamt andetag. Han lade handen på armstödet och lät flytstolen höja sig en aning, som om han ville möta världen från en högre punkt.

”För fram Imperiets Krona,” befallde han. ”Vi måste ta oss snabbt ner till Neröknen.”

Kejsarinnan Rinjala kom in i samma ögonblick, klädd i den mörka dräkt hon bar när hon reste. Hon såg på sin man, Kastade en blick på flytstolen, betraktade Gralak, och hon förstod att detta inte var en resa för ceremonier. Hon lade handen på kejsarens axel, och han svarade med en blick som bar både smärta och beslutsamhet.

De lyfte i rymdkryssaren Imperiets Krona, kejsaren, kejsarinnan och Gralak samt en bataljon rymdinfanteri. Gralak stod vid kejsarens sida, och hans ögon följde stråkens vibrationer medan de flög över Vita havet söderut. När de nådde Neröknen låg templet som en ljus fläck i sanden, omgivet av bassänger som glimmade som om de bar på en egen himmel.

Översteprästen, som var en kvinna och hette Nirjala, såg dem komma. När hon upptäckte kejsaren sittande i flytstolen och stannade som om hon sett något hon inte väntat sig. Hon gick fram, lade handen mot stolens kant, och hennes blick blev mjukare, nästan sorgsen.

”Ers majestät ska inte vara här i detta skick.”

”Jag ska vara där Neranna behöver mig,” sade han.

Nirjala nickade, som om hon fått ett svar hon inte vågat hoppas på. Hon lät sin personal föra kejsaren till den avdelning som var reserverad för Nerannas egna patienter, den som låg bakom den innersta bassängen där vattnet aldrig rörde sig i vinden. Dörren slöts bakom honom, och kejsarinnan Rinjala stod kvar i korridoren med Gralak vid sin sida.

Nirjala visste att Nerannas behandling skulle ta tid, så hon sammanförde kejsarinnan och Gralak med Padlakan och Liraya.

Padlakan satt på en låg brits, fortfarande med bandage över ena armen. Liraya stod bredvid honom, och hennes närvaro fyllde rummet som en ton man inte kunde höra men ändå kände. Rinjala tog ett steg framåt, som om hon drogs till henne. Gralak stannade, och hans ögon fick den där stilla glansen som betydde att han analyserade något som inte gick att analysera.

”Vem är hon,” frågade Rinjala.

”En flykting,” sade Gralak.

”Varifrån?”

”Drakgalaxen.”

Liraya vände sig mot dem. Hennes blick var klar, men bar en sorg som inte hörde hemma i någon mänsklig tid.

”De förföljer mig,” sade hon. ”Och de är på väg hit.”

Kejsarinnan Rinjala kände hur luften i rummet förändrades. Gralak stod helt stilla, som om hans system försökte ta in något som låg utanför hans konstruktion. Det gick ett par veckor. De samlades varje dag utanför Nerannas avdelning. Så en eftermiddag öppnades dörren till den.

Kejsaren kom ut.

Han gick.

Hans fötter bar honom som om de aldrig varit sjuka. Han tog ett steg, sedan ett till. Rinjala lade handen över munnen, som om hon inte vågade tro det hon såg. Gralak tog ett steg framåt, och hans ögon glimmade till, som om han registrerade ett mirakel.

Sirjong såg på dem, såg på Liraya, såg på Padlakan, och han förstod att världen hade ändrat riktning.

”Berätta,” sade han.

Och Liraya gjorde det.

Det började som ett sken på himlen, först svagt, som om solen fått en skugga. Sjukvårdarna i Nerannas sjukhus stannade mitt i sina sysslor. Prästerna gick ut på gården och såg upp. Sanden rörde sig inte, men luften bar en ton som inte hörde hemma i Nyrnas atmosfär.

Gralak var den första som förstod. Han stod bredvid kejsaren, som nu gick på sina egna ben, och hans ögon fick den där hårda glansen som betydde att hans system registrerade något som låg utanför all känd fysik.

”De är här,” sade han.

Kejsarinnan Rinjala tog ett steg närmare sin man. Hon såg upp mot himlen där ljuset nu delade sig i flera stråk, som om något stort och tungt bröt igenom rymdens väv. Det var ingen flotta i vanlig mening. Det var en armada som rörde sig som ett enda väsen, en mörk formation som inte reflekterade ljus utan slukade det.

”Till Imperiets Krona,” sade han i befallande ton.

De sprang över sanden, och kejsaren rörde sig med en kraft som ingen sett hos honom på åratal. Rinjala följde honom, och Gralak gick bredvid, med blicken fäst vid himlen som om han läste fiendens avsikter i varje rörelse.

Imperiets Krona lyfte från sin landningsplats på den öppna området framför Nerannas tempel. Den steg rakt upp, och ställde sig i en position rakt ovanför templet och sjukhuset. Kejsaren stod på kommandobryggan. När ljuset tycktes störta ner mot dem gav han order om eld. Rymdkryssarens grova batterier öppnade sig som glödande klyftor.

Artillerikoncentrationen slog mot armadan.

Ingenting hände.

Ljuset från de exploderande granaterna försvann i den mörka formationen som om det aldrig funnits. Gralak såg på skärmarna, och hans röst var låg, nästan som om han talade till sig själv.

”De absorberar allt. Det är ingen sköld. Det är en vilja.”

Kejsaren tog ett steg framåt, som om han ville kasta sig ut i rymden själv. Rinjala lade handen på hans arm, men han skakade av sig den, inte av ilska, utan av en sorts förtvivlad beslutsamhet.

”Vi måste stoppa dem.”

”Det kan ni inte,” sade en röst bakom dem.

Det var Liraya.

Hon stod i dörröppningen till bryggan, med Padlakan bredvid sig. Hennes närvaro fyllde rummet som en ton som inte hördes men som fick alla att stanna. Hon gick fram till den stora skärmen och såg ut över öknen där armadan nu sänkte sig, långsamt, som om den ville lägga sig över templet som en mörk hand.

”De förföljer mig,” sade hon. ”De är inte efter er. De är efter mig.”

Kejsaren såg på henne, och i hans blick fanns både vrede och klarhet.

”Då måste vi skydda dig.”

”Nej,” sade hon. ”Jag måste skydda er.”

Hon gjorde ett tecken åt kaptenen. Utan att fråga kejsaren förde han ner han rymdkryssaren och landde den på det öppna omrädet framför templet. Liraya lämnade bryggan, och de följde henne, först tveksamt, sedan som om de drogs av något större än deras egen vilja. Hon gick ner för rampen, ut i öknen, där sanden låg stilla som om den väntade.

Armadan sänkte sig som om den skulle utdela ett sista slag.

Liraya stannade. Hon lade handen mot marken.

Det var inte en gest av kraft. Det var en gest av lyssnande. Hon stod helt stilla, och sanden under hennes hand började vibrera, först svagt, sedan som om hela öknen drog ett djupt andetag.

En spricka öppnade sig.

Den var smal först, som en linje av mörker i den ljusa sanden. Sedan bredde den ut sig, som om marken själv ville öppna sig för henne. Den sträckte sig rakt mot armadan, som om den visste exakt var den skulle.

Liraya lyfte handen.

Armadan rörde sig.

Inte av egen vilja. Av hennes.

Den mörka formationen sjönk, långsamt, som om den drogs av en kraft den inte kunde motstå. Den föll ner i sprickan, som om den gled in i en annan värld. Det fanns inget ljud, ingen explosion, ingen kamp. Bara en tystnad som blev djupare och djupare.

När den sista delen av armadan försvann slöt sig sprickan.

Sandens yta blev slät igen, som om ingenting hade hänt.

Liraya stod kvar, med handen fortfarande höjd, som om hon höll kvar en ton som bara hon kunde höra. Kejsaren såg på henne, och i hans blick fanns en vördnad som inte var av denna värld.

”Vad gjorde du,” frågade han.

Hon sänkte handen.

”Jag slöt dem.”

Tillbaka till första delen: Neröknen.
Läs även den dramatiska fortsättningen: Flykringkvinnan.
Till Novellmenyn.