Kejsare Sirjong den store hade tagit farväl av översteprästinnan och sjukhusets personal vid värdshuset och var på väg mot templet arm i arm med sin hustru följd av Gralak och de övriga i kejsarens svit. På andra sidan av den heliga byggnaden väntade kejsarinnans privata fregatt. Morgonljuset låg blekt över templet, och slöjan, som Gralak framkallat över oasen, pulserade svagt som om den ännu mindes nattens händelser. Sirjong gick långsamt, inte av trötthet utan av den nya eftertänksamhet som kommit över honom sedan ljuset tagit emot honom.

När de gick över den öppna platsen, där gudinnan Neranna först manifesterat sig som en pelare av ljus, stötte de på budbäraren Paldanak – han som kört på en gammal mc som en vansinnig från Ninán till Neröknen för att varna Liraya. Han verkade att strosa omkring utan mål. Kejsarparet stannade vid hans sida.

”När tänker du återvända till Ninán,” frågade kejsaren vänligt.

Paldanak såg bekymrad ut. ”Jag vill inte åka hem. Jag vill stanna här,” bekände han.

Kejsaren vinkade till sig Marjala. ”Den här unga mannen vill bli hjälpsköterska,” sade kejsaren. ”Kan syster Marjala hjälpa honom?”

De ville sjuksystern.

Genom bakdörren steg de in i tempelhallen. Kejsarparet stannade. Sirjong såg upp mot statyn av Neranna, den som nu bar en annan tyngd än tidigare, som om stenen själv mindes att den varit kropp. Kejsaren hade tidigt lärt sig att respektera lokala sedvänjor; han visste att man inte gick förbi en gudinna utan att visa vördnad. Han ställde sig framför statyn, lade handen mot hjärtat och bugade sig djupt.

”Jag tackar dig, Neranna,” sade han lågt. ”För mina ben. För mitt lättade sinne. För ditt skydd över detta tempel.”

Det var då han hörde det. En röst, en låg och klar kvinnoröst, som tycktes komma från stenen själv.

”Tack själv, kejsare.”

Sirjong stod stilla. Han nickade, som om detta var det mest naturliga i världen, och vände sig sedan om. Kejsarinnan tog hans arm. Gralak och sviten följde ett steg bakom. Tillsammans gick de mot fregatten, och ingen av dem såg sig tillbaka.

När fregatten gled ner över palatsets övre terrass i Nyrna, det galaktiska imperiets huvudstad, väntade redan de som måste vara där. Viziren stod längst fram, med händerna bakom ryggen och den där stilla, vaksamma hållningen som bara en säkerhetspolischef hade. Bredvid honom stod storamiralen, klädd i den mörka uniform som endast bars av dem som hade ansvar för imperiets rymdflotta. Bakom dem stod ambassadörerna från medlemsvärldarna, samlade i en halvcirkel, som om de försökte dölja sin oro bakom protokollets högtidlighet.

Kejsaren steg av fregatten utan att tveka. Han gick som en man som ännu inte vant sig vid sin egen kropp, men som bar den med en ny sorts självklarhet. Viziren tog ett steg fram.

”Ers majestät,” sade han. ”Vi hälsar Es majestät välkommen hem.”

Sirjong nickade avspänt. ”Det är gott att vara hemma.”

Storamiral Malanak bugade djupt. ”Vi har mottagit rapporter från Neröknen. Vi behöver höra Ers majestäts version.”

Kejsaren såg på dem alla, en efter en. ”Ni kommer att få den. Men inte allt på en gång.”

Ambassadörerna skiftade oroligt. Viziren höjde ett ögonbryn, men sade inget. Han visste att kejsaren inte talade så om han inte hade skäl.

De samlades i den stora rådssalen, där ljuset från takkupolen fönster föll ner som en blek skugga över marmorgolvet. Kejsaren stod framför dem, utan att sätta sig. Han var barfota som traditionen bjöd.

Kejsaren berättade för sina hungriga åhörare inledningsvis om stormen. Sedan om slöjan som Gralak framkallat. Och om sandarmadans märkliga kollaps. Om ljuset som tagit emot honom och dagarna han inte mindes. Om att han kommit ut ur ljuset med nya ben.

Han berättade allt detta med den där stilla, nästan kliniska klarheten som gjorde att ingen kunde avfärda det som myt eller överdrift. Men han berättade inte om Liraya. Han berättade inte om att slöjan blivit något av ett väsen. Han berättade inte om Nerannas gestalt. Han berättade inte om att öknen vaknat.

Det var för stort. Det skulle skapa panik.

När han var färdig var salen tyst.

Viziren bröt tystnaden. ”Ers majestät, detta måste utredas. Ett mirakel är en politisk händelse. Imperiet måste veta vad som skett.”

Sirjong såg på honom. ”Det som skedde i Neröknen är inte en politisk händelse. Det är en kosmisk.”

Viziren tystnade. Han förstod att kejsaren inte tänkte låta säkerhetspolisen styra berättelsen.

Kejsaren vände sig mot storamiral Malanak. Då kom han med den verkligt stora överraskningen.

”Mobilisera det galaktiska imperiets hela krigsflotta. Kontakta sedan Aloria. Dividis alla tillgängliga, stridsdugliga rymdskepp måste fås till yttre kanten. Skeppsvarvet på månen Mutra måste aktiveras. Vi behöver en jätteflotta som kan möta ett hot som inte liknar något tidigare.”

Storamiralen drog efter andan. ”Ers majestät... det är en mobilisering för krig!”

Just då gick solen i moln därute över Nyrna. Ljuset som föll in i salen genom kupolens fönster högt däruppe mörknade. En ond aning gick genom de närvarande.

Kejsaren vände sig till sin stabschef. ”Var snäll och bjud in Liraya från Neroasen. Jag tror att hon ännu kan göra en viktig insats.”

Sedan vände han sig åter mot rådsförsamlingen. ”Det är ett krig,” sade han med hög röst. ”Drakgalaxen har förlorat en armada. De kommer att svara. Vi måste vara redo innan de är det.”

Storamiralen nickade. ”Jag förstår,” sade han till slut.

Han förstod faktiskt mer än han sade. Han hade redan sett de första rapporterna från stråken. Något rörde sig där ute. Något som inte var en armada. Något som inte var en patrull. Något som inte följde Drakgalaxens vanliga mönster.

”Vem ska leda den förenade flottan?” frågade storamiralen.

Sirjong svarade utan att tveka. ”Jag.”

Det blev tyst igen. Inte av chock – av insikt. De såg på honom och förstod att han menade det. Imperiets Krona skulle lyfta igen, och kejsaren skulle stå på dess brygga.

Varvet på Mutra i Dividigalaxen tändes upp samma kväll. De stora skeppen – de som bara byggdes i tider av kosmisk fara – började vakna.

I Nyrnigs tempel skiftade ljuset. Inte som när han kallade på kejsaren. Inte som när han gav en befallning. Det var en ton som darrade, som om guden lyssnade efter något som ännu inte tagit form.

Översteprästen kom till palatset i gryningen. ”Nyrnig känner att något rör sig i stråken,” sade hon till kejsaren. ”Något som inte är en armada. Något som inte är en patrull. Något större.”

Kejsaren förstod att detta var början på nästa fas.

Det var sent på kvällen när den första förändringen märktes i Neröknen. Marjala stod vid sjukhusets port och såg ut över sanden, som hon gjort tusentals gånger tidigare. Men nu låg den inte stilla. Den rörde sig inte heller. Den... lyssnade. Det var som om varje sandkorn bar en svag vibration, en ton som inte kom från vinden utan från marken själv.

Liraya stod några steg bakom henne. Hon hade inte sagt mycket sedan kejsaren rest. Hon verkade lyssna på något som ingen annan kunde höra. När hon tog ett steg framåt sjönk sanden under hennes fot som om den ville minnas henne.

”Det är hon,” sade Liraya lågt. ”Neranna. Hon har lagt något i öknen. Något som inte fanns där förut.”

Marjala såg mot buskaget. Det låg stilla, men dess konturer var skarpare än tidigare, som om det inte längre försökte dölja vad det var. En port. En passage. En gräns som inte längre fladdrade i vinden utan stod som en stilla, väntande öppning.

”Det är stabilt,” sade Liraya. ”Hon har gjort det stabilt.”

Marjala hann inte svara, för slöjan, som Gralak hade framkallat fram, rörde sig. Inte som en vindpust, inte som ett ljusfenomen ” den rörde sig som en bröstkorg som drog ett långsamt andetag. Den pulserade över oasen, mjukt, nästan omärkligt, men tillräckligt för att palmernas skuggor skulle skifta som om de lyssnade.

Liraya lade handen mot slöjan. Ett svagt ljus spred sig över hennes fingrar, som om öknen svarade henne direkt.

”Hon har bundit den till marken,” sade Liraya. ”Det är inte längre en slöja. Det är ett landskap.”

Marjala såg på henne. ”Stråken. rör de sig?”

Liraya nickade långsamt. ”Jag känner dem. De söker.”

”Vad söker de?”

Liraya tog ett steg ut i sanden, och marken sjönk åter under hennes fot som om den inte ville bära henne. Hon stod stilla, med huvudet lätt lutat åt sidan, som om hon lyssnade på något långt bortom horisonten.

”Det är inte en armada,” sade hon till slut. ”Det är inte patruller. Det är något annat.”

Slöjan drog ihop sig, som om den kände samma sak.

”Det är en röst,” sade Liraya. ”Den kommer genom stråken. Den söker mig.”

Marjala tog ett steg närmare henne. ”Är det farligt?”

Liraya såg på henne med en blick som var både klar och rädd. ”Jag vet inte. Men det är på väg.”

Öknen var stilla. Templet var stilla. Slöjan pulserade. Buskaget stod som en port.

Och långt bort, bortom stråken, bortom ljuset, bortom allt som var synligt, rörde sig något som inte borde kunna färdas genom dem.

Neröknen höll andan.

Till andra delen Kejsaren blir sårad.
till Novellmenyn.