Du är här: >> Avdelning Livsåskådning >> Betraktelser
Sidan utlagd 21-10-10.
V
erk från den märkliga japanska träsnidaren Katsushika Hokusai (1760–1849) visades för några år sedan på Millesgården i Lidingö. Jag besåg utställningen som hade sin tyngdpunkt i Hokusais serie av träsnitt alla visande berget Fuji i bakgrunden. Det mest berömda verket i denna serie är Under vågen utanför Kanagawa. Den avbildar en monstervåg ovanom två bräckliga farkoster och ögonblicket innan vågen slår ned skymtar det heliga Fujiberget vid horisonten.
Hokusais berömda träsnitt ”Under vågen utanför Kanagawa”. Med detta verk började Hokusai sin serie på 36 träsnitt som avbildade olika sidor av livet i Japan men där det heliga berget Fuji alltid fanns i bakgrunden. Detta träsnitt avbildar inte en tsunamivåg utan men monstervåg. Den tornar sig över två båtar som ser bräckliga ut. Berget Fuji är fastän avslägset ändå starkt närvarande. Bild från Internet. Orginalet finns i Tokios statliga konstmuseum.
Jag koncentrerade mitt tittande av utställningen på Hokusais berömda serie. Det var fascinerande att se hur han elegant fångat de många olika inslagen i japanernas vardagsliv i början på 1800-talet. När jag sedan gick igenom träsnitten en andra gång förstod jag vad Hokusai hade velat säga med serien där det heliga berget Fuji syntes i bakgrunden på dem alla. Hans budskap var något förenklat: Allt vad japanerna gör går tillbaka på gudarna (som bor i berget Fuji). Serien var ett uttryck för en djup religiositet och en stor fromhet. När jag började förstå seriens budskap växte det också fram i mig en allt starkare känsla av ödmjukhet och fromhet.
Omtumlad av att ha kommit Hokusai så nära gick jag ut på Millesgårdens parkområdet med dess många djärva statyer. Lite längre ned utmed väggen till den nya hallen såg jag en bänk. Jag måste gå dit och sätta mig. När jag kom fram upptäckte jag att där redan satt en dam.
Efter att ha slagit mig ner och hälsat sade jag: ”Hokusai var en märktligt from konstnär.” Det kom spontant från den inre stämning jag hade efter att ha studerat utställningen. Hon svarade med en hånfull telepatiskt överförd tanke: ”Inbilla dig inte att du kan förstå Hokusai!”
Det ödmjuka och fromma sinnestillståndet som Hokusai förmedlat till mig försvann. Ett ögonblick tänkte jag på alla år jag ägna åt att gå på konstutställningar varvid lärt mig läsa konstverk. Men så sköts denna tanke undan och ersattes av en mörk känsla. Den kom från henne. Hon hade ett starkt och manipulativt psyke förstod jag. Jag försökte till en början vara överens med henne.
Jag sökte ett mera neutralt samtalsämne och berättade därför att jag hade fått högt blodtryck och därför åt medicinen Warfarin varje kväll. Hon svarade då med att förtälja att hennes man också hade tagit denna medicin. Men sedan hade han opererats för ett magsår. Under natten efter operationen hade såret gått upp. På grund av Warfarinet koalugerade blodet inte utan det fortsatte att läcka. Olyckligtvis slutade det så att han förblödde under sömnen.
Medan hon berättade detta meddelade hon på något sätt telepatiskt att hon och hennes man hade tillhört skiktet strax under toppen i den svenska tjänstemanneklassen, en mäktig familj.
Hon var en änka i sorg men samtidigt en kvinna av hög status. Hon visste bäst!
”Parningsmusik”
Jag tyckte inte att jag behövde imponeras men jag beklagade hennes sorg och frågade hur hon nu kom till rätta i sitt naturliga behov av interaktion med andra människor. Hon förklarade att hon tillfredsställde det genom samtal med människor som hon råkade träffa – som vi nu!
För att reda på vad jag egentligen tyckte frågade hon mig vad jag ansåg om dagens (pop)musik. ”Parningsmusik”, svarade jag avfärdande.
Hon tycktes först inte förstå ordet, men så ogillade hon det. Hon sade det inte men jag förstod att hon tyckte att man inte kunde kalla den svenska musik som började med ABBA och som hade tagits emot och uppskattats av hela världen, för enkel parningsmusik. Därpå frågade hon vad jag tyckte om DN:s kultursida.
”En ung blond kvinna med en viss oskyldig sexutstrålning får hela första sidan av DN Kultur till sitt förfogande om hon sjungit någon sångstump offentligt”, framhöll jag. ”Det är inte förvånande att kultursidans intellektuella nivå är närmast obefintlig.”
Ingenting av vad jag sade föll henne i smaken. Det bekräftade inte hennes bild av sig själv som upplyst svensk.
Så dök en bekant upp. Hon hälsade på honom entusiastiskt och började engagerat tala med honom. Hon fick honom att ställa sig avvisande till mig. Tillsammans försökte de köra bort mig genom att gemensamt ställa mig utanför. Så beter sig många svenskar när de inte får sin mycket positiva självbild bekräftad. Jag gick också min väg.
Om hon inte varit inlåst i sina svenska fördomar – de som skyddar en svensk okunnighet – skulle hon ha lärt sig lite om Hukusais tänkande av mig. Men det betyder inte att jag skulle ha trott att jag visste bättre än hon. Allt kan vi inte förstå!
En del av parken på Millesgården. Det i betraktelsen återgivna samtalet ägde rum på en bänk vid muren till vänster på fotot. Bild från Internet.
Till menyn för Livsåskådning
Till Första sidan.
Publiceringshistoria: Första gången utlagd 21-06-10. Uppdarterad: 21-10-10.
Välkommen att kommentera betraktelsen.
Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.