en romerska fältherren, statsmannen och författaren Gaius Julius Caesar (100–44 f Kr) förde flera krig i nuvarande Frankrike, då kallat Gallien. Han har berättat om dem i boken De bello gallico (Kriget i Gallien). Där talar han om en svebisk kung vid namn Ariovistus (Caesar 48 f Kr).

Det är onekligen fascinerande att konstatera att de fattiga människorna i den tidiga Jastorfkulturen under ungefär 500 år utvecklades så långt att de hade ett eget namn på sig själva, sveber, och därtill äga ett statsöverhuvud i tidens stil. Romarna lärde sig hyfsat känna vad de kallade för germaner. Dessa ansågs vara uppdelade i stammar, varav de äldsta, alltså invånarna i Jastorfkulturen, skulle ha varit hermionerna, ingaevonerna och istaevonerna (Tacitus 98, kapitel 2). Men det troliga är att de inte var stammar längre utan småstater, som emellertid var förenade i ett större förbund med andra småstater inom den expansiva Jastorfkulturen.

Kelterna blev till mesta delen erövrade av romarna: i Norditalien, i Schweiz, i Frankrike och Belgien och i England. Romarna hade redan avancerat in i dagens Tyskland och upprättat garnisoner i området mellan Rhen och Elbe. En en stor grupp sveber, kritiska till det romerska inträngandet i deras land, lyckades stoppa romarnas fortsatta expansion i slaget vid Teutoburgerskogen år 9 e Kr (Wells 2003).

Varför jag här hävdar att sveber var Jastorfkulturens eget namn på sitt folk beror på flera saker. En är att den romerska historikerna Tacitus i sin bok om Germanien hävdar att sveberna skulle bebo över häften av detta land och att ett stort antal stammar med tydliga namn (semnonerna, cimbrer, angler, teutoner, saxare, hermundurer, markomanner och quader m fl), alla kallades sveber (Tacitus 98 e Kr). Det andra är att folknamnet sveber betyder ungefär detsamma som svenska folknamnet svear. Båda har som rot det protogermanska *swe-. På det byggde en reflexiv form av tredje person pluralis, som därmed fick betydelsen ”ens eget folk”, ”det egna folket” (Engelska Wikipedia, uppslagsordet Suebi, sidan uppdaterad 23-07-16). Att Tacitus under första århundradet e Kr skulle ha känt till vad han kallar sviones avseende Mälardalens svear är historiskt omöjligt. Kring Kristi födelse bedrev inte Mälardalens svear handel med det romerska riket. Men det gjorde gotlänningarna! Tacitus uppgifter om sviones med en mäktig flotta av båtar med stäv i båda ändor och en auktoritär härskare passar inte in på Mälardalen. Det gör det i fråga om första århundradet e Kr på Gotland. Namnet ”svear” fördes sedan över till Mälardalen under perioden då gotlänningarna starkt påverkade området (Lindgren 2017). Det togs sannolikt i allmänt bruk i Mälardalen någon gång på 400-talet e Kr när Uppsalakungen hade lyckats lägga under sig Mälardalens småkungadömen. De olika stammarna eller folken i Jastorfkulturen förenades i sin tur under tryck utifrån under folknamnet ”sveber”. Därvid valde de också en gemensam kung med rätt att mobilisera en här.

De svebiska kungarna kallades inte kungar utan bar titeln *druhtinaz. Det var från början en titel för ledaren av militär enhet, en krigartrupp. Det skapades från det forngermanska ordet *druhti i betydelsen krigartrupp och ”härskarsuffixet” -ina- [Military Fandom (https://military-history.fandom.com/wiki/Druhtinaz)]. Titeln kom från någon gång på 700-talet att bevaras som furste, vilket bekräftas av att finskans ord för furste är just ruhtinas, där bokstaven ”d” i överensstämmelse med finska uttalsregler fallit bort. På svenska blev druhtinaz det inte helt obekanta ”drott” kring tiden för Kristi födelse. Det intressanta är att drottens maka kallades ”drottning”, alltså en kunglig person som tillhörde drotten. Det är en svensk titel som bestått i omkring 2 000 år!

Men svebernas druhtinaz regerade inte från en svebisk huvudstad. Han regerade från en stor byggnad, en hall. Där samlade han sina trotjänare – hans chefstjänstemän bar titeln kuningaz – där han arrangerade storslagna fester. Vid dem delade han ut belöningar till sina förtjänta underlydande, oftast guldföremål (om denna sedvänja berättas i detalj i det anglosaxiska Beowulfkvädet).

Den kanadensiske historikern Charles Keith Maisels påvisade att två olika statsystem utvecklats av människan i en bok år 1993. Den ena var stadsstaten (city state) i Medelhavsområdet med ursprung i Mesopotamien på bondestenåldern. Den andra var bystaten (village state) som var vanlig i resten av världen (Maisels 1993).

Enligt Maisels valde bystatens överhuvud, alltså i den svebiska Jastorftkulturen druhtinaz, en lämplig plats och lät där uppföra en stor hall. Det var från den han regerade. Det kunde ofta uppstå en stad i närheten för att betjäna hallens behov. I den keltiska världen kallade romarna sådana städer för oppida.

I Sverige finns flera belysande exempel varav det märkligaste är det arkeologiska komplexet Uppåkra söder om Lund i Skåne. Där har sedan 1934 gjorts fortgående upptäckter i åkermark och under bebyggelse, som efterhand uppvisat spåren av en stor hall, intill den ett tempel och närliggande en hel stad. Den betjänade tydligt hallens behov ty staden försvann på 1000-talet efter att ha funnits i tusen år! Mera om Uppåkra längre fram. Ett annat exempel är från Mälaren på 800-talet: Den kungliga hallen låg på Adelsö och på intill liggande Björkö fanns staden Birka. På finska kallades ”hall” för halli och från det ordet har härletts den finska benämningen på ”regering”: hallitus.

Källor detta avsnitt:

Ceasar 48 f Kr: Gaius Julius Ceasar: Kriget i Gallien. Utgiven c:a 48 f Kr. Översatt från latin till svenska av Åke Fridh. Bokförlaget Augusti 2021.
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Greken som upptäckte Östersjön IV: Vilka var svionerna? Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/pytheas04.htm)
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Tacitus 98 e Kr: Cornelius Tacitus: Germania. Översatt av N. E. Hammarstedt, Stockholm 1916.
Wells 2003: Peter S. Wells: The Battle That Stopped Rome: Emperor Augustus, Arminius, and the Slaughter of the Legions in the Teutoburg Forest. New York: W.W. Norton & Company.

en tyska arkeologen Jochen Brandt har föreslagit utgående från studier av naturfolk i Polynesien att Jastorfkulturen byggde på givandets princip. Den som gav gåvor försatte gåvotagaren i tacksamhetsskuld och fick därmed makt över denne (Brandt 2011). Men det var efter denna princip som bronsålderns samhällen fungerade: Överhövdingarna i respektive region hade monopol på anskaffning av koppar och tenn samt gjutning av bronsföremål. Han skänkte sedan sådana föremål till sina underliggande hövdingar, som därmed stod i tacksamhetsskuld. Hövdingarna kunde sedan ge enstaka bronsföremål till särskilt förtjänta tjänare.

Men Jastorfkulturen byggde på en gemensam ideologisk identitet (Rasch 199 ) och ett vårdande av ett gemensamt bygdegravfält. Sedan skapade handeln med Hallstattkulturen och dess fortsättning i La Ténekulturen en hierarkisering. Slutligen verkar det som de troligen ganska nära kontakterna med sarmaterna – den svebiska druhtinaz livvakt bestod av sarmatiska ryttare – format det svebiska kungadömet.

Men det är just bystatens organisation med en hall som statens nav, som är det speciella. Det var från hallen som småstaten styrdes, inte minst genom personliga kontakter mellan druhtinaz och underlydande fogdar, titulerade kuningaz. Varje kuningaz levde egentligen på ett eget jordbruk men hans huvuduppgift var troligen att se till att en militär enhet av en bestämd storlek i förhållande till fögderiets eller regionens storlek mobiliserades på druhtinaz befallning. Men i hans arbetsuppgifter ingick också att vårda det viktiga bygdegravfältet.

Kuningaz fick inte någon lön utom den traktering han fick vid besök i druhtinaz hall. Därför var de gåvor i form av guldföremål som druhtinaz delade ut vid gemensamma fester i hallen mycket viktiga. Men på denna tid var ett visst handlande utan gudomlig legitimering inte möjlig. Druhtinaz gåvor till kuningaz skedde följaktligen i en givande gudoms namn. Men vem var denna givande gudom?

Religionshistorikern Klas af Edholm utförde i sin masteruppsats vid Stockholms universitet år 2014 en ingående analys av den gudom skulle kunna vara den givande i fornnordisk mytologi, nämligen Tyr. Han gick igenom allt som religionshistoriker skrivits om Tyr och undersökte sedan var som fanns för uppgifter om Tyr i det bevarade historiska materialet. Han kommer till en slutsats som jag också börjat misstänka under arbetet på denna artikel, nämligen att Tyr skulle vara en arkaisk himmelsgud.

Men i motsats till Klas af Edholm tror jag mig veta vem denna gud kan ha varit. Han skulle ha skapats i Göbekli Tepe som en ljuset gudom som under dagens gång synade världen (Lindgren 2020a). På denna tid, alltså för 10 000 år sedan trodde människorna på att ljuset var en egenskap hos dagens rum; från solen kom bara värme. Med den mesolitiska periodens handel spreds den världen synande gudomen till västra Sibirien, länderna runt Östersjön och Sydvästasien (Lindgren 2020a, -b och -c). Poängen är att kulten av guden som synar världen var knuten till en rest påle.

När Karl den store tvångskristnade de hedniska och krigiska saxarna hör till historien att han på deras kultplats lät fälla en stor pelare: Irminsul (Den stora sylen). Sveberna hade också en kulplats, sannolikt kring en stor pelare Ziu-Irmin (Den stora guden). Klas af Edholm misstänkte i sin uppsats att denne gudom legitimerade den krigshär som den svebiska druhtinaz hade rätt att uppbåda. Han skriver ordagrant att Tyr ”framstår som en ursprunglig himmelsgud, nära förknippad med kriget; senare utvecklad till enbart en krigsgud” (af Edholm 2014:86).

Men hjälp av arkeologerna Roger Wikell och Björn Ambrosiani gjorde jag i boken Problemet Kalvsvik en undersökning av namnet Kalvsvik och kom till slutsatsen att det hade handlat om ett Karlsvi, d v s guden Karls kultplats. Sedan försökte jag med hjälp av indicier påvisa att Karl skulle ha varit Tyrs egentliga namn. Men som den gudom som gick över världen på dagen och synade den var Karl inte bara allseende utan också allhörande. Sade man Karls namn så lyssnade guden. Därför var det tryggare att säga Ziu eller Tyr när man diskuterade denne, vilket ledde till att teonymen Karl så småningom glömdes bort (Lindgren 1992).

Men ordet ”karl”, som synonym till man, manlig person, är som bekant inte bortglömt. Som af Edholm framhåller så fick med tiden den gamla himmelsguden anknytning till krig. Den lokala milisen, alltså det lokala uppbådet av bönder, var sannolikt vigd till Karl. Enheterna kallades måhända ’karlar, karlarna”. Det skulle alltså vara av krigsguden Karl som vi fått mansbeteckningen karl, karlar.

Beaktande att namnet Karl är relativt vanligt i tyska ortsnamn, misstänker jag att Zius egentliga namn var Karl även bland sveberna. Karl var den sig offrande, mycket modiga guden som vågade sticka handen i Fenrisulvens gap för att sedan bli av med den. Karl blev därmed den enhänte guden.

Svenskarna lånade keltisk gud

Men i Sverige är bilden av guden Karl mera komplicerad. Den mycket gamla traditionen med guden som synar världen finns i fornnordisk mytologi bevarad i myten om Heimdall. Wikipedia beskriver honom levande: ”Heimdall hade tänder av guld (han kallas ibland även Gyllentand) och mirakulös hörsel och syn. Han bodde i Himinbjörg och vaktade bron Bifrost (regnbågen) med Gjallarhornet i utkanten av Asgård och övervakade därifrån hela världen. Han behövde mindre sömn än en fågel, och kunde se flera mil.” (Svenska Wikipedia, uppslagsordet Heimdall, sidan uppdaterad den 24 maj 2022).

När Jastorfkulturens Karl hämtades till Sverige under förromersk järnålder såg dåtidens mytkunniga att Karl och Heimdall inte gick ihop. I stället skapades en delvis svensk Karl-gudom efter modell av den keltiska guden Bel, också kallad Belenos. Under romerskt herravälde tycks Bel främst har dyrkats som en helargud i östra Alperna (Österrike och Slovenien) och Illyrien, dagens Albanien. Men i äldre mytologi tycks Bel ha varit (dags)ljusets gudom. En gång skulle hela Gallien lysts upp på midsommarnatten av alla eldar som tändes på bergstopparna Bel till ära (Dontenville 1973). Under en period brändes vintertid så stora eldar i delar av Sverige att man kunde se skenet från elden bortom horisonten (Wikell 2006). Det var troligen en del av den svenska kulten av guden Karl.

Druhtinazdömets uppkomst

Än så länge har arkeologerna inte kunnat fastställa när Jastorfkulturens olika stammar blev småstater i keltisk stil. De hade var och en ett valt överhuvud, kallad druhtinaz. I småstatens olika bygder fanns en fogde, som troligen kallades kuningaz, som ansvarade dels för bygdegravfältet, dels för uppbådet. Kanske var det sedan skyternas räder på 300-talet f Kr som ledde till uppkomsten av det svebiska druhtinazdömet, och dess stora militära organisation, som relativt snabbt kunde fås på fötter.

Källor detta avsnitt:

af Edholm 2014: Klas af Edholm: Tyr. En vetenskapshistorisk och komparativ studie av föreställningar och gestaltningar kopplade till den fornnordiske guden Tyr. Religionshistoria - masterkurs. Stoclholm universitet.
Dontenville 1973: Henri Dontenville: Mythologie franįaise. (Fransk mytologi) Henri Veyrier/Tchou.
Brandt 2011: Jochen Brandt: Polygynie als Faktor sozioökonomischer Differenzierung in vorindustriellen Gesellschaften. Zwei ethnographische Fallbeispiele und die Problematik der archäologischen Quellen der vorrömischen Eisenzeit. i boken Von wirtschaftlicher Macht und militärischer Stärke, redaktörer Jana Esther Fries och Ulrike Rambuscheck. Waxmann 2011.
Lindgren 1992: Sören G Lindgren: Problemet Kalvsvik. En undersökning om bortglömda gudar. Hanvedens Förlag
Lindgren 2020a: Sören G Lindgren: Mannen som synar världen. Historiens Fenix (https://hypertexter.se/Surveyor.htm)
Lindgren 2020b: Sören G Lindgren: Den gyllene gudinnan. Historiens Fenix (https://hypertexter.se/SkuruSampo_01.htm)
Lindgren 2020c: Sören G Lindgren: Voternas storhetstid. Historiens Fenix (https://hypertexter.se/SkuruSampo_02.htm)
Lindgren 2022: Sören G Lindgren: Till bystatens försvar. Österhaninges "heliga dalgång" återspeglar Sveriges förhistoria. Historiens Fenix (https://hypertexter.se/Bystaten.htm)
Wikell 2006: Roger Wikell: En härd i Hanveden. Glimtar från Haningebygden nr 3/2006.

et var med kulten av guden Karl som Jastorfkulturens idéer spreds över Skandinavien. Här kallas perioden för förromersk järnålder, vilket är fantasilöst. Kring år 500 f Kr, troligen ganska snart efter den s k fimbulvintern, några år av ovanligt starka kyla, spreds kulten av guden Karl till bl a Sverige. Då började Karls tidsålder.

Jastorfkulturens idéer nådde Sverige i samband med de kalla åren i början av 400-talet f Kr. Vi vet att människor flydde kylan och flyttade söderut till nordöstra Tyskland. Där anammade de Jastorfkulturen. Däremot vet vi inte hur människorna som stannade kvar upplevde de felslagna skördarna och den påföljande hungern. En möjlighet är att de upplevde lidandet som ett straff.

På sätt eller annat fick de för sig att guden Karl hade utdelat detta straff, därför att de levt överdådigt. För att göra bot inrättade de ett liv i enkelhet och jämlikhet – arkeologerna säger att de skulle ha tvingats till ett liv i fattigdom att döma av gravarnas begränsade innehåll. Men jag föreslår att de valde själva ett liv utan överdrifter. Det är fullt möjligt att detta skedde av nödvändighet, men själva trodde de att de valt att på detta sätt tjäna sin gud.

Sedan gick ungefär 500 år. Europa förändrades under denna tid. Romarrikets utbredning och förvandling från republik till kejsardöme var den mest iögonenfallande händelsen. Kunskap om denna utveckling sipprade på olika vägar till Sverige. Resultatet blev att det svebiska druhtinazdömet i en svensk version kom att grundades på olika håll i landet.

Det är möjligt att druhtinaz-modellen introducerades på nuvarande svensk mark i Uppåkra några kilometer söder om Lund i Skåne. Där har under arkeologiska undersökningar, som började redan på 1930-talet, påträffats en stor hall med ett intilliggande tempel och i samband med hallen en stad som betjänade hallens behov. Detta arkeologiska komplex, som omfattar 40 hektar och som än så länge är långt ifrån färdigt utgrävt, skulle ha haft en begynnelse c:a 100 f Kr och fortlevt sedan till 1000-talet e Kr (Larsson 2006). Fynden i Uppåkra tycks utgöra ett klassiskt exempel på den hypotes om bystaten som Meisels har lagt fram.

Från Uppåkra och troligen också Gotland skulle ha spridit sig över Sverige upp till och med Mälardalen ett system av bystater i form av småkungadömen. Statsöverhuvudet valdes av ett ting, som bestod av alla fria bönder. Han titulerades drott, den fornsvenska formen av svebiska druhtinaz. Hans fogdar bar namnet ”kung”, en förkortning av det svebiska kuningaz. I våra öron låter det utomordentliga fånigt att en kunglig tjänsteman som en fogde titulerades ”kung”. Därför kommer jag att skriva den tvåtusen år gamla titeln konsekvent med citationstecken: ”kung” (med betydelsen ansvarig statstjänsteman).

Dessa småstatens förvaltare, fogdar/”kungar”, var verksamma från nyinrättade gårdar, som oftast kallades Tuna, kanske därför att de var inhägnade, vilket ordet betyder. Amatörhistorikern John Kraft från Västerås har lyckats med hjälp av ortsnamn fastställa de övriga småkungadömen i Sverige som grundades kring Kristi födelse. Han kallar dem visserligen för hövdingadömen, men de var småstater av typen bystater. Han föreslår att det skulle ha funnits inte miundre än 25 hövdingadömen, vilka enligt min tolkning skulle ha varit druhtinazdömen (se kartan ovan).

Livet i Uppåkra

Arkeologen Lars Larsson, professor i arkeologi vid Lunds universitet, numera emeritus, ledde under perioder utgrävningarna i Uppåkra. Han berättar livfullt hur fynden visat att fyra stora byggnader, troligen hallar, blivit nedbrända. Av dem innehöll tre rester av människor som varit instängda i husen under branden. Han skriver: ”Det tyder på uppgörelser mellan släkter som kämpat om makten. En familj som innehade ledarskapet har bränts inne och efterträtts av en annan släkt och därmed kan släktstrider ha pågått i århundraden. Detta kan också förklara varför lämningarna efter de innebrända inte tagits omhand efter husbränderna utan skändats genom att antingen bara jämna till ytan på brandtomten eller också att bygga ett nytt hus direkt ovanpå.” (ibid).

Larsson beskriver också det fredliga vardagslivet i vad som troligen var den första taden på nuvarande svenska mark: ”Fördelen med huslämningarna i Uppåkra är att flertalet tycks ha brunnit ned på grund av vådeld eller medveten handling. Merparten av vad som funnits i huset från ädelmetallföremål till sädesmagasin har hamnat på husgolvet. Därmed ger fynden en vid inblick i det dagliga livet på en storgård från ädelmetallsmide och glasimport till slakt och brödbak. Av det förra framgår att alla våra tamdjur var väl representerade för 1 500 år sedan, med undantag för tamkatten och tamhöns som var relativt nya bekantskaper. Benfynden anger exempelvis att galtarna kastrerades just innan de blev könsmogna och att björnfällar har täckt golven. Skinnet är sedan länge förmultnat men klorna, som satt kvar på tassarna, finns belagda.

Säden har förvarats i stora lerkärl. Det mesta brödet bakades på korn. Man odlade emellertid även vete, havre och råg. Kornet har också använts för ölframställning. Frön från bl.a. senap, dill, morot, krasse och persilja visar på att man haft trädgårdsodlingar vars produktion använts i köket.

Av metallföremål finns främst bronssmycken och beslag bevarade medan järn är förhållandevis ovanligt. Föremål av trä är ytterst sällan bevarade men genom husbränningen har ibland delar förkolnat. En liten del av en svärdsskida, dekorerad med ormliknande slingor, finns bland de förkolnade träföremålen.”(ibid)

Men det arkeologiska komplexet Uppåkra är därmed inte uttömt. Ännu har vi inte behandlat det sensationella templet, den första sakrala byggnaden på svenska mark.

Källor detta avsnitt:

Larsson 2006: Lars Larsson: Uppåkra, ett skånskt kungasäte under första årtusendet av vår tideräkning. Ett föredrag hållet i Heimdall den 18 januari 2006.
Kraft 1999: John Kraft: Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien. Upplands-Bro.

orntidens egyptier byggde efterhand mycket sinnrika tempel. Genom ingången i en mycket hög vägg trädde man in i templet. Sedan följde en serie rum utan tak som var konstruerade på olika sätt. Berömd är t ex ”pelarsalen” i Luxortemplet i Tebe. När en troende passerade genom rummen förändrades hans sinnesläge, han blev liksom renad. När han till slut nådde det allra innersta möttes han av en stor sten som symboliserade det första berget som skapelseguden kallat fram ur urhavet. Det var det renaste som fanns i världen. Som renad kunde den troende be till sin gudom inför det mest rena.

Denna idé togs över av de första kristna kyrkorna i Alexandria. Altaret i det allra heligaste i en kyrka är detsamma som de fornegyptiska templens symboliska första berg.

Den första sakrala byggnaden på svensk mark uppfördes invid drottens hall i Uppåkra på 200-talet e Kr. Det var någon form av tempel, även om arkeologerna talar om kulthus. Träbyggnaden var 13 meter lång. De kraftiga takbärande stolparna var nedgrävda i nästan två meter djupa hål. Därtill hade det funnits kraftiga stolpar i byggnadens fyra hörn. Templet hade rivits och byggts på nytt på samma sätt på samma plats sex gånger under minst 700 år (Larsson 2018).

Mitt i templet stötte man på resterna av en härd, en eldstad. Vid sidan av härden fann utgrävarna en glasskål och en bägare, vittnande om riter. Vid ett de inre stolphålen hittades omkring 120 guldgubbar.

Tidigare har bara funnits en uppgift i Adam av Bremens krönika om biskoparna i Hamburg. I boken sägs ”Detta folk har ett berömt tempel som kallas Uppsala, beläget inte långt från samhället Sigtuna.” Inne i templet skulle ha funnits avgudabilder av Tor, Oden och Frej. (Källa Wikipedia, uppslagsordet Uppsala tempel, sidan uppdaterad den 26 juli 2023). Men Adam av Bremens uppgifter är från 1000-talet då templet i Uppåkra redan hade lagts ner och förstörts, vilket skulle ha skett på 900-talet.

Det troliga är att det var med templet i Uppåkra som en tradition av tempelbyggnader i anslutning till drottarnas hallar uppstod. Hittills i Sverige har påträffats guldgubbar och spår av tempel i Lunda, Södermanland, i Borg i Östergötland och i Helgö i Mälaren (Vikstrand 2001).

Jag föreslår att templet i Uppåkra kom till under tidigt inflytande från kristendomen som den först utvecklades i Alexandria – i de antiken dokumenten omtalad som Chrest. Sjökaptenerna på fartygen från Alexandria tycks ofta har varit kristna och spred sin tro till bl a England. Det är inte omöjligt att idén till templet i Uppåkra kom därifrån.

Ty det finns hittills inga spår av tempel i Tyskland före folkvandringstid. De religiösa ceremonierna utfördes utomhus i lundar, där en stor påle skulle ha markerat centrum. Enligt de nämnda uppgifterna i Wikipedia fanns det i Uppsala ett offerträd, förmodligen i en påle i en helig lund, där ceremonierna ägde rum.

Kyrkorna har varit kristendomens själ, inte Bibeln som många tror i dag efter de fåniga Koranbränningarna. Det var i kyrkorna man samlades; det var genom kyrkor som man uttryckte status (se Europas många ståtliga, medeltida katedraler). Moskén i den muslimska världen överträffade aldrig Koranen i betydelse.

Men den första kyrkan på nuvarande svensk mark var liten och inte ägnad att samla många människor till gudstjänster. Det är troligt att där inte ens ägde gudstjänstern i någon kristen bemärkelse rum. Det var det heliga rum där drottens kröningsceremoni ägde rum, där fästepar vigdes och dit man gick för att svära eder.

Att det sannolikt förhöll sig på detta sätt framgår av fynden av guldgubbarna, som gjorde under utgrävningarna av templet. Arkeologerna grävde fram omkring 120 sådan gubbar. Det var i samband med vigslar som sådana guldgubbar lades ner i kyrkans golv. Gåvan var ett sätt att säkra ett långvarigt, lyckligt äktenskap.

Den fortsatta utvecklingen

Hur den svebiska småstaten i sin svenska upplaga sedan utvecklades under de följande dryga tusen år har jag presenterat en hypotes om i min artikel Till bystatens försvar – Österhaninges "heliga dalgång" återspeglar Sveriges förhistoria. Därmed är denna artikel om Jastorfkulturen och den svebiska bystaten tillsammans med den om Österhaninge kyrkbygd den introduktion till Sveriges officiella historia som jag saknat. Min beskrivning innehåller en del spekulation och anlitar andra källor än de rent arkeologiska. Det kan diskuteras. Men faktum kvarstår, nämligen att förromersk järnålder är en kopia av den tyska Jastorfkulturen liksom den svenska småstaten är en variant av den svebiska bystaten.

Källor detta avsnitt:

Larsson 2018: Lars Larsson: En järnåldersstad på slätten. Årsskriften för Historielärarnas Förening
Vikstrand 2001: Pär Vikstrand: Gudarnas platser - förkristna sakrala ortnamn i mälarlandskapen. Uppsala: Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.