Historiens Fenix — webbsajt för historia och kultur
Började de indoeuropeiska idiomen
som pidginspråk?
Ett nytt försök hitta de indoeuropeiska språkens början
av Sören G Lindgren
Avis, jasmin varna na a ast, dadarka akvams, tam, vagham garum vaghantam, tam, bharam magham, tam, manum aku bharantam. Avis akvabhjams a vavakat: kard aghnutai mai vidanti manum akvams agantam. Akvasas a vavakant: krudhi avai, kard aghnutai vividvant-svas: manus patis varnam avisams karnauti svabhjam gharmam vastram avibhjams ka varna na asti. Tat kukruvants avis agram a bhugat.
Översatt till svenska skulle citatet lyda: På en kulle stod ett får utan ull och såg hästar – en drog en tung vagn, en ett stort lass och en bar snabbt en man. Då sa fåret till hästarna: ”Det smärtar mitt hjärta att se en man driva hästar.” Då sa hästarna: ”Lyssna, får, det smärtar våra hjärtan att se en man, en härskare, göra sig en varm klädnad av fårull, när fåret inte har någon ull.” När fåret hörde detta flydde det ut över fältet. (Översättningen är gjord i Wikipedia, uppslagsordet Urindoeuropeiska, uppdaterad 2020-08-21.)
Men som den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhl (1857–1939) redan påpekade i en bok 1910 var alla språk till mot slutet av bronsåldern aspektbeskrivande (Lévy-Bruhl 1910/1985). De allmänord som språkhistorikerna menade sig ha kommit fram till i sitt rekonstruerande av det urindoeuropeiska språket har aldrig funnits! Rekonstruktionen var alltså fiktion! Men en sådan förkrossande invändning viftades lättsinnigt bort.
Men som den franska filosofen Lucien Lévy-Bruhl (1857–1939) redan påpekade i en bok 1910 var alla språk till mot slutet av bronsåldern aspektbeskrivande (Lévy-Bruhl 1910/1985). De allmänord som språkhistorikerna menade sig ha kommit fram till i sitt rekonstruerande av det urindoeuropeiska språket har aldrig funnits! Rekonstruktionen var alltså fiktion! Men en sådan förkrossande invändning viftades lättsinnigt bort.
I början av 1900-talet upptäcktes också det hettitiska språket. Men dess ordförråd arbetades inte in i det framtagna urordslexikonet. Hade man gjort det skulle tiden före uppkomsten av det antagna urspråket vara 10 000 år tillbaka i tiden, alltså 8000-talet f Kr (Renfrew 2004).
I ett e-mail till mig år 2018 skrev Renfrew att DNA-undersökningar pekar på att hettiterna kom österifrån. Därmed skulle hans hypotes om att de indoeuropeiska språken skulle ha uppstått i Anatolien och spritts till Europa med jordbruket (Renfrew 1987) kanske ha havererat. Men hur jag än sökt har jag inte hittat en text som bekräftar att hettiternas aDNA (ancient DNA) skulle ha undersökts.
Men nu har ett nytt uppslag i form av en ny möjlig aspekt på det indoeuropeiska ursprunget dykt upp. På webbsajten Akademia Edu ägde sommaren 2022 rum en diskussion om artikeln Another analysis of the causes for the origin of Indo-Europeans av den vid universitetet i Köpenhamn verksamma socialantropologen Henry Shephard. Under denna debatt påpekades det att de indoeuropeiska språken är nästan ensamma på jorden att inte vara agglutinerade. Vårt grannspråk, finskan, är agglutinerat. Här ett exempel på detta: Den svenska frasen på tre ord ”I mitt hus” lyder på finska Talossani, alltså bara ett ord. I denna fras betyder talo detsamma som ”hus”, suffixet -ssa- motsvaras av prepositionen ”i” och suffixet -ni av prepositionen ”mitt”. I t ex det turkiska tungomålet kan en hel mening gestaltas i ett ord med hjälp av en rad av suffix. Hur kommer det sig att de indoeuropeiska idiomen med sin användning av prepositioner skiljer sig från nästan alla andra språk?
En möjlig förklaring är att det indoeuropeiska urspråket skulle ha uppstått som pidgin av ett agglutinerat språk. Det är en aspekt som hittills inte tycks ha diskuterats. Det är helt andra saker än de vetenskapliga som fått spela in. Viktigare tycks ha varit chauvinism, först svensk sådan (Oscar Montelius) och sedan tysk (Gustaf Kossinna). Under kalla kriget trodde många med Marija Gimbutas att vilda barbarer från de ukrainskryska slätterna en gång kom ridande över Europa spridande sitt indoeuropeiska språk (men det visade sig att yamnayakrigarna i början inte hade haft tillgång till hästar).
Sedan framkastade Colin Renfrew möjligheten att det var jordbruket som stod bakom de indoeuropeiska språkens uppkomst i Anatolien och spridning därifrån (Renfrew 1987). Den hypotesen var den hittills mest logiska, men inte helt uttömmande. IE-språken tycks trots allt ha kommit till Anatolien från Iran. Men det hindrar inte att Henry Shephard vågar påstå att de indoeuropeiska språken uppstod ur en relgiös omvälvning, där en individuell frälsning skulle ha ersatt en kollektiv uppfattning (Shephard 2022).
Låt oss här bidra till komplikationerna genom att undersöka den möjliga aspekten av att IE-språken började som ett pidgin-idiom. Enligt Wikipedia, med stöd av Nationalencyklopedin, är ”ett pidginspråk (ursprungligen avseende endast engelska språkvarianter) är ett språk som uppstår tillfälligt och för enstaka ändamål då två ofta vitt skilda språk kolliderar. Pidginspråket karakteriseras av en begränsad vokabulär, som endast omfattar sådana begrepp som kräver omnämning, samt en mycket enkel eller helt icke-existerande grammatik. Om ett pidginspråk etableras så långt att det får modersmålstalare, räknas det som ett kreolspråk.” (Wikipedia uppslagsordet Pidginspråk, uppdaterad 22-05-03).
En vanlig orsak till uppkomsten av ett pidgin-tungomål är en social situation, där ett härskande social skikt talar ett språk medan det underlydande skiktet ett annat. När överordnade person ska ge order till underlydande använder han eller hon enstaka ord från den underlydandes idiom. Ofta uttalas orden med en accent, som bidrar att förvränga ordet. Småningom blir dessa ord så många att de underlydande börjar använda dem inbördes, först i sitt arbete, sedan på fritiden. Pidgin-idiomet över en dag i ett kreolspråk.
Men här antar jag en annan utgångspunkt, nämligen behovet av lingua franca mellan handelsmän med två olika språk.Jag föreslår att detta kunde ha inträffat för omkring 1200 år före nuet. Den plats där parterna möttes skulle ha varit slätten sydost om Uralbergen i sydvästliga Sibirien. Detta område kunde nås från norr längs flera bifloder till den stora floden Ob. En andra utgångspunkt kunde vara Aralsjön och den stora gröna sänkan söder om den. I dag bär sänkan det exotiska namnet Karakalpakstan och tillhör Uzbekistan. Som vi ska se är det sannolikt att folk härifrån kunde bedriva en primitiv, gåvobetonad handel med människorna på slätten sydost om Uralbergen.
Sänkan befolkades sannolikt ursprungligen av de moderna människor, som först hade slagit sig ned i Xinjian-bäckenet i dagens västra Kina med början för 55 000 år sedan (Wells et al 2001). Men området började torka ut och tvingande fram en utvandring för 50 000 år tillbaka. En del hittade till i Östeuropa där de kallades cromagnoner av arkeologerna och andra österut över södra Sibirien till Bajkalsjön. Där kallades de Mal'takulturens-människor eller Mal'ta-människorna eller bara Mal'ta-pojken (efter ett bevarat skelett). De som bodde runt Aralsjön och söder om den kan ha talat arkaisk burushaski, i dag ett litet språk i Himalaya , men som kanske tillhör den stora dene-kaukasiska språkfamiljen, som en gång brett ut sig från Europa över Sibirien till Nordamerika.
Efter istidens slut kom till den gröna sänkan nya människor, nu från zarzienkulturen i norra Iran. Det skedde någon gång på 12 000-talet före nuet. Ryska arkeologer har kunnat fastställa att samma stensmidesteknik som förekom i Norra Iran återfanns i föremål i området söder om Aralsjön (Petrin 1997). Där etablerade dessa zarzienmänniskor en handelskoloni. Den har av ryska arkeologer döpts till jangelskajakulturen. Kolonin kunde försörja sig själv med föda i den viltrika sänkan.
Det skulle ha varit härifrån som jagelskajakulturens zarzienmänniskor knöt kontakter med proto-obugrerna på slätten sydost om Uralbergen. Mellan Uralbergen och Obflodens västra sida skulle proto-manser ha levt, öster om Obfloden proto-khanter och på slätten i sydväst proto_magyarer (blivande ungrare). De tre folkgrupperna räknas bilda en egen obugrisk språkfamilj inom den stora finsk-uraliska språkfamiljen). Genom obugrerna fick jangelskajakulturen tillgång till de täta arktiska pälsverken, som längre söderut, inte minst i Göbekli Tepe som låg på en 700 m hög bergsrygg, var eftertraktade som vinterkläder. Obugrerna fick tag på skinnen genom handel med de renjagande samojederna längre norrut.
Jag föreslår att i zarzienkulturen användes burushaski-språket, som under ett tag hade så nära kontakter med indoeuropeiska språk att det har föreslagits ha tillhört just denna språkfamilj (Bengtsson et Blazek 2011). Låt oss nu tänka oss att vid kontakterna mellan t ex manser och zarzien-handelsmän manserna skulle ha använt burushaskiska ord men utan suffix. För att anknyta till det tidigare finska exemplet, skulle man bara sagt talo och eventuella suffix med gester. Därvid hände att det möjliga burushaskiska ordet(n) förvrängdes. Termen pidgin är ursprungligen en kinesisk förvrängning av engelskans ord business! Med tiden växte detta föreslagna pidginspråket med alltfler ord, varvid sannolikt prepositioner tillkom. En dag skulle det ha fått karaktären av kreolspråk, som genomgående hade prepositioner i stället för suffix. Denna tidiga kreolversion av det framväxande indoeuripeiska språket skulle ha spridits söderut till Kaukasusbergen med en intensifierad handel, som ledde till konkurrens om kontrollen över denna nya typ av ekonomi.
Styrde Göbekli Tepe?
Det kan mycket väl hända att jangelskajakulturen styrdes av Göbekli Tepe-kulturen (det har visat sig finnas inte mindre än nio byar med likadana hus som i Göbekli Tepe; Lindgren 2020). Ty mittpelaren på omkring två meter i husen i Göbekli Tepe var skulpturalt formade så att de kunde tolkas vara människoliknande varelser. På mansernas område öster om Ural har påträffats en skulptur av trä visande en långvuxen människoliknande man, Shigir-idolen. Den har avslöjats äga en ålder samtidig med Göbekli Tepe, 11 500 år före nuet (Lindgren 2020b). Mansernas etnografiska kultur innehåller myter om en Mannen som synar världen. En gudom som övervakar jorden går att hitta i iransk mytologi hos guden Mitra, i texterna från södra Mesopotamien hos guden Enki och i grekisk mytologi i den ursprungliga huvudguden Kronos. I Finland har påträffats ett huvud av trä liknande huvudet på mansernas Mannen som synar världen, Belätet från Skuru. Hos samerna finns en påle som kallas Världens man (ibid). Ett omfattande inflytande verkar alltså ha utgått från Göbekli Tepe. Men det skulle inte vara frågan om utvandring utan om en spridning relaterad till just gåvobetonad handel.
Mest uppgifter finns i den bevarade sumerariska litteraturen om Enki. Enligt dessa källor var Enki i besittning av meh eller mes. De definierades som civilisationens grundregler (Sumeriska källor). Vi kan förmoda att ursprungligen avsågs reglerna för handeln. De förkroppsligades i pelaren, som i sin övernaturliga, styrande aspekt också övervakade att de följdes.
Sedan kom en omsvängning under perioden för cirka 10 000 – cirka 8 000 år tillbaka. Zarzienkulturen försvann och det stora handelsnätverket började styras från någonstans, troligen södra Kaukasus (Ivanova 2013, Lindgren 2022). Någonstans söder om Kaukasusbergen, i Armenien och/eller norra Iran skulle ha bevarats en ficka med utvandrare från den fruktanavärda kölden under det senaste det istida maximumet. Från dem skulle ha utgått den sena gravettienkulturens föreställninga att den vilda kon manifesterade himlen. Därmed kom in en ny föreställning i det indoeuropeiska språket, vilket bidrog till dess spridning. Detta kan ha inträffat på 6000-talet f Kr. Från denna källa vandrade den till Anatolien några hundra år senare. Idétillskottet har kunnat dokumenterats på 3000-talet f Kr genom att ett folk som kallades subarer förde dem till södra Mesopotamien 3500 f Kr (Hallo & Simpson 1971). Det omfattade föreställningar som att den vilda kon kunde manifestera himlen, att vid regn mjölkades himmelskons juver och att det förekom ”eld i vattnet” (d v s blixtarna i regntunga åskmoln; Whittaker 2009), alltså tankar som utmärkte just det tidiga indoeuropeiska kulturarvet, där just den vilda kon symboliserade himlen (Lindgren 2022).
I och med det geografiska område, som handeln omfattade, växte dramatiskt, spreds sannolikt också det indoeuropeiska språket. Ända från Östersjöområdet importerades det (bl a längs Volga och Kaspiska havet) bärnsten, sälprodukter, särskilt sälolja, och valrosselfenben redan under mesolitikum (Zvelebil 2008). Från Indiska oceanen åter hämtades torkad fisk från fiskebyarna utmed Kech-Makran (Didier & Mutin 2015). Det uppstod ett bytessystem som geografiskt sträckte sig från Norra ishavet till Indiska oceanen (Lindgren 2018). I öster skulle det ha nått Mehrgarh nära Indusfloden och i väster Tripyljekulturen (den nordöstra, ukrainska delen av Gimbutas Gamla Europa). Det var så omfattande att flera olika arkeologiska kulturer ingick i systemet. Därför har jag valt att kalla det Baluchistans kulturella komplex. Dess centrala område i östra Iran skulle också ha haft täta kontakter med Centralasien, t o m Tarimbassängen i dagens Xinjiang i västra Kina.
De handelsleder och -nätverk, som jag här förslår skulle ha vuxit fram under den postglaciala tiden, hade också länge mycket liten lastkapacitet. Varorna som transporterades bars av män. I början var de troligen inte så många, men småningom växte antalet män till karavaner. Troligen lastades varorna i särskilda kassar som hängdes på en påle, som bars av två män. Omfattningen av denna enkla transportform var ändå så stor att en betydande del av befolkningen i den stora staden Shahr-e Sukhteh (”Brända staden”) levde på att tillverka kassar. ”Den brända staden” var belägen i Helmandflodens delta i Sistanbäckenet i Iran (Lindgren 2019). Kassarna behövdes just till transporterna. Även om kassarna kan ha varit slitstarka förstördes de ändå med tiden. Det har bidragit till att den omfattande handeln har undgått att upptäckas av arkeologin. Ett undantag utgör lederna för obisidianhandel från Anatolien till Levanten (ibid).
Sedan hände i Anatolien att byarna i östra delen av området blev alltmer auktoritära (Özdogan 2002). Det medförde att ett nytt skede i de IE-språkens utveckling och spridning. De bönder som inte accepterade den auktoritära utvecklingen började flytta västerut. På detta sätt skulle de första jordbrukskulturerna i Balkan, döpta till Gamla Europa av Marija Gimbutas, ha talat ett indoeuropeiskt språk, som sedan skulle bli början till de sydslaviska tungomålen. Gimbutas hävdade visserligen att Gamla Europas språk var okänt, men det viktiga var att samhällena var jämlika, vilket var högst möjligt, beaktande att samhällssystemet i Gamla Europa var en reaktion på just den auktoritära utvecklingen i Anatolien.
Denna olyckliga utveckling mot auktoritära sociala lösningar accelererades av händelserna på slätterna norr om Svarta havet. Där växte fram Yamnayakulturen kring 3500 f Kr. Enligt stepphypotesen skulle händelsen vara början på det indoeuropeiska urhemmet. Stepphypotesen bygger på en aningslös gissning med svenskt ursprung. Det indoeuropeiska urhemmet placerades nämligen först till Sverige av den svenska arkeologen Oscar Montelius (1843-1921). Men det passade inte de stortyska drömmarna kring sekelskiftet 1900 så den tyska bibliotekarien Gustaf Kossinna (1858-1931) flyttade urhemmet till Tyskland (vilket bidrog till Hitlers storhetsvansinne). Men med andra världskrigets utgång kollapsade denna hypotes. I stället kom den den amerikansklitauiska arkeologen Marija Gimbutas (1921-1994) på att förlägga urhemmet till de ukrainsk-ryska slätterna norr om Svarta havet. Därmed föddes den pontiska hypotesen som är stark eurocentriskt färgad och märkligt nog försvarad av en rad anglosaxiska arkeologer.
Men de blivande yamnayakrigarna var till en början nomadiska jägare/samlare som talade ett nordkaukasiskt språk. Men i samband med utvecklingen ned mot slutet av 3000-talet sökte sig från Kaukasusområdet en auktoritärt vorden stam till de pontiska slätterna (Jones et al 2015). De förde sannolikt med sig ett IE-språk och tillhörande religiösa idéer som att den vilda kon manifesterade himlen. Men nykomlingarna hade också med sig kunskap om hur hitta kopparmalm, smälta koppar och gjuta det till föremål. (Eupeida, uppslagsordet Yamnaya culture, artikeln uppdaterad januari 2017 [https://www.eupedia.com/genetics/yamna_culture.shtml]). När efterfrågan på slavar kom från bl a staden Arslantepe i östra Anatolien blev yamnayakrigarna slavjägare. Först försökte de sig på Tripyljekulturen väster om Dniepr, sedan började man göra räder mot bondbyarna längre norrut vid de polska floderna. Från Polen anföll man de neolitiska bönderna i Tyskland.
Arkeogenetikerna hävdar att yamnayakrigarna var boskapsskötare. Deras enheter bestod till största delen av unga män, endast en mindre del av kvinnor. De färdades i oxdragna, övertäckta vagnar och hade med sig en boskapshjord. Men boskapen hade ingenting att göra med status och rikedom utan var yamnaykrigarnas mat. Den tillreddes av gruppernas kökpersonal, d v s kvinnorna.
Att yamnayakrigarna var slavjägarna har alla arkeogenetiker undvikit att nämna – det skulle, kantänka, störa känsliga studenter! Men på denna tid fanns inte något guld eller några ädelstenar att stjäla utan den yttersta lyxen var att kontinuerligt kunna äta sig mätt. Men där yamnayakrigarna drog fram har efteråt hittats massakrerade bybefolkningar. Över huvud taget sjönk befolkningen under denna tid, från 2900-talet f Kr och framåt. Arkeogenetikerna har förklarat det med att en pest spreds som en pandemi i det ganska glest bebyggda Tyskland. Men då det mest värdefulla på denna tid var människorna själva är det sannolikt att det var yamnayakrigarna som glesade ut befolkningen genom att ta människor till fånga och föra dem söderut som slavar.
Sedan hände det intressanta att befolkningen i Litauen och Lettland valde att på eget initiativ byta till Yamnayakrigarnas indoeuropeiska språk. Därmed slapp de att bli kidnappade och gjorda till slavar (letterna har fortfarande samma gener som de hade på jägare/samlar-stadiet; Malmström et al 2009). De tog också över idéerna om kon som himmelsgudinnans manifestation. De kallade henne Laima och hon blev senare ödesgudinna. Men yamnayakrigarna enrollerade även baltiska män i sina led. De var med om att lägga västra Finland och Sverige under yamnayakrigarnas stridsyxor.
När motståndet blev för hårt tvingades yamnayakrigarna att bli handelsmän. De inrättade handelskolonier i norra Polen och i mellersta Norge. Nu kom det också kvinnor i större antal från det kvarvarande yamnayafolket på de pontiska slätterna (Haak et al 2015). Den polska kolonin kontrollerade handeln med slavar, bärnsten, sälolja och pälsverk från Östersjöområdet, den norska kolonin handeln med valrosselfenben men också sälolja.
Hjul med ekrar
Det postglaciala handelsnätverket började san nolikt med handeln med de nomadiska samojederna i de arktiska kustområdena i norra Sibirien för ungefär 12 000 år sedan. I samband med det skulle det uppstått ett pidginspråk på burushaski vid förhandlingarna mellan proto-obugrerna sydost om Uralbergen. Från bl a samojederna längre norrut skulle obgurerna ha hämtat de täta arktiska pälsverk, som vintertid var så uppskattade längre söderut. När yamnayakulturens krigare upptäckte denna guldgruva lade de sig under ett område sydost om Uralbergen varifrån det var möjligt att kontrollera denna handel. De etablerade där en serie kolonier i form av befästa byar, börjande cirka 2100 f Kr (Anthony 2009). Men det var troligen obugrerna själva som omkring 2400 f Kr slagit sig ner i byarna. Efter det yamnayakrigarna underlagt sig dem blev de sannolikt befästa.
Denna kultur har döpts till sintashtakulturen av ryska arkeologer efter en flod nära den första fyndplatsen. Det kan ha varit de blivande magyarernas ursprungliga område som yamnayakrigarna lade beslag på.
I byarna bodde de infödda i rektangulära hus på i genomsnitt 200 kvadratmeter. Husen hade alla ett rum för arbete med kopparföremål. (ibid)
En av de märkliga inslagen i sintashtakulturen tycks ha varit att boskapshjordar vallades sommartid långt borta från bebyggelsen, tydligen av infödingarna.
Det är inte fullt klarlagt hur sintashtakulturen uppstod. En av hypoteserna går ut på att sintashtakulturen skulle vara en fortsättning på poltavkakulturen, som hade funnits i området i europeiska Ryssland där floderna Don och Volga kommer varandra närmast och var en östlig förlängning av yamnayakulturen. En andra hypotes hävdar att sintashtakulturen skulle ha uppstått ur abashevokulturen (Davinski 2018). Oklarheten beror till en del på att Y-kromosomen hos sintashtamännen har ett otydligt karaktär. Det är därför möjligt att yamnayakrigare kom från olika håll (t ex Baltikum, andra eller tredje generationens yamnayakrigare i Tyskland och Polen) lockades att delta detta rövartåg. De skulle ha tagit över obugrernas urgamla handelskultur och kanske utvecklat den något. Men som i Sverige var yamnayakrigarna hatade varför infödingarna inte tog över erövrarnas indoeuropeiska tungomål utan förblev sitt arkaiska finsk-uraliska språk troget.
Ett annat märkligt inslag i sintashtakulturen var att människorna som bodde i de befästa byarna var dagligen fullt sysselsatta med att tillverka olika slag av föremål av arsenik koppar, smycken som vapen. Dessa metallföremål behövdes sannolikt som motgåvor i handeln med samojederna längre norrut. Sintashtakulturen uppstod genom en kupp för att vinna kontroll över handeln med folken norröver. Den hade dittills framgångsrikt pågått i flera tusen år med Shigiridolen som ett slags juridiskt riktmärke.
Men på denna tid kunde man inte leva av handel, den gav endast prestige och en guldkant på tillvaron. Försörjningen av sintashtakulturen skedde genom uppfödning av djur i stora boskapshjordar. De vallades sommartid av det underlydande folket, ofta långt bort från de befästa städerna. Men detta kunde inte ske utan kontroll. Därför behövde yamnayakrigarna, d v s sintashtakulturens härskande klass, de snabba hästdragna stridsvagnarna. De uppfanns omkring 2000 f Kr (ibid). Med dem patrullerade man herdarna och hjordarna. Men de hästdragna stridsvangnarna användes också till krig.
Det är mycket möjligt att det förtryck som sintashtakulturen utövade på den underlydande lokala befolkningen medförde att den började uppleva sig som magyarer, d v s säga blivande ungrare. När den härskande eliten brutit upp kring 1800 f Kr och begett sig på nya erövringståg tog den lokala befolkningen efter en del av förtryckarnas manér och vi fick de tuffa magyarerna.
Från att ha varit äventyrare kom sintashtakulturens härskande klass att börja betrakta sig som utvalda krigare, som arier. Med sina hästdragna stridsvagnar angrep de och lade under sig sina grannar. När de blivit tillräckligt mäktiga erövrade de Iran. Till slut vände man sig mot Indien. Därmed spreds ett indoeuropeiskt språk även till norra delen av dagens Indien.
Ett intressant problem är att det indoeuropeiska religiösa tänkandet genomgick en förändring av allt att döma just i sintastakulturen. Vi vet att denna kultur höll kon helig som framgår å ena sidan av yamnayakrigarnas arv till letter och litauer och å den andra av hinduismens dyrkan av heliga kor (som skulle ha kommit med arierna). Av spridningen av en och samma religiösa idé kan vi sluta oss till att den fanns också i sintashtakulturen. Men denna kultur var också den första som använde hästdragna stridsvagnar.
Detta inflytande kan ha kommit från obugrerna. Kanske hade de hållit ponnyerna fångna som manifestationer av eller symboler för den fruktbarhetsgivande, nattliga himlen. Vid särskilt viktiga tillfällen skulle obugrerna ha offrat hästar åt himmelsgudarna. Yamnayakrigarna som sintashtakulturens härskande klass skulle ha tagit över denna kult av den nattliga fuktbarhetsgivande himlen och de hästofferriter som hörde till kulten.
Men det kan också ha varit ett inflytande från Induskulturen vid Indusfloden i nuvarande Pakistan. Det var en högkultur, som blomstrade under tiden 3300–1800 f Kr, samtidigt med sintashtakulturen. Hinduiska forskare hävdar att ariernas vedaskrifter skulle ha haft sitt ursprung i Induskulturen. Med västerländska forskare avvisar professorn i arkeologi vid Uppsala universitet Anders Kaliff dessa slutsatser som uttryck för hinduisk chauvinism (Kaliff & Østigård 2013). Men frågan kvarstår: Varifrån kom denna hästkult som var främmande för det tidiga indoeuropeiska religiösa tänkandet?När yamnayakrigarna kom till slätten sydöst om Uralbergen var det troligt att de hade en viss kunskap om sumerernas tunga, åsnedragna stridsvagnar. Det kan inte uteslutas att obugrerna hade hållit den norra slättens små hästar fångna av religiösa skäl (i ”Rumins häst” i Kapovagrottan är en av dessa ponnyer avbildade); dessa hästar skulle ha varit tämjda eller halvtämjda. Dem skulle yamnayakrigarna snart ha att spänt spann med två djur framför en stridsvagn. Den kan först ha haft kompakta hjul, vilka inte visade sig framkomliga på slätten. Med lätta ekerförsedda hjul på stridsvagnarna gick de att manövrera på slätten med dess dolda ojämnheter. Kanske ganska snart ersattes ponnyerna av fullt utvuxna, domesticerade hästar. De gav sintashtakulturens stridsvagnar full slagkraft. Snabbt spreds kunskapen om stridsvagnar med ekerhjul, dragna av stora hästar, västerut ända till Irland.
Kanske hade ponnyerna hållits fångna av obugrerna för att vid särskilt viktiga tillfällen offras åt gudarna. Yamnayakrigarna som sintashtakulturens härskande klass skulle ha tagit över dessa hästoffer. Men det kan också ha varit ett inflytande från Induskulturen vid Indusfloden i nuvarande Pakistan. Det var en högkultur, som blomstrade under tiden 3300–1800 f Kr, samtidigt med sintashtakulturen. Hinduiska forskare hävdar att ariernas vedaskrifter skulle ha haft sitt ursprung i Induskulturen. Med västerländska forskare avvisar professorn i arkeologi vid Uppsala universitet Anders Kaliff dessa slutsatser som uttryck för hinduisk chauvinism (Kaliff & Østigård 2013). Men frågan kvarstår: Varifrån kom denna hästkult som var främmande för det tidiga indoeuropeiska religiösa tänkandet?
På ovan beskrivet sätt skulle det efterhand mycket omfattande postlaciala handelsnätverket ha gett upphov till de indoeuropeiska språken, till en början som ett pidginspråk mellan jangelskajakulturens handelsmän och obugrerna på slätten sydost om Uralbergen. Detta pidgin-idiom skulle sedan etableras som kreolspråk i södra Kaukasusområdet innan det spreds med handeln till Iran och Anatolien. Med neolitikum fördes de indoeuropeiska språken från Anatolien till Europa i en första våg utan direkt anknytning till handel. Sedan i en andra våg spred Yamnayakulturen från de pontiska stäpperna sina varianter av indoeuropeiska språk över Centraleuropa och Norden, varvid människor också blev handelsvaror. Men därvid handlade det till slut om att vinna kontroll över lönsamma handelsleder. Girigheten fick yamnayakulturens företrädare att angripa och ockupera obugrernas södra bosättningsområde. Här förvandlades yamnayakrigarna till arier. Dessa började i sin tur ett erövringståg som först ledde till ödeläggelsen av Oxuskulturen i södra delen av dagens Turkmenistans omkring 1800 f Kr, sedan till erövringen av Iran och till slut till förstörelsen av Induskulturen samt en ockupation av norra Indien.
Detta förslag till de indoeuropeiska språkens uppkomst, tillväxt och upprepade spridning som resultat av handel och ekonomi bygger givetvis på ganska mycket spekulation. Men det tycks mig som om den för första gången får ihop många delar av det komplicerade problemkomplexet som frågan om de indoeuropeiska språkens uppkomst och spridning utgör. Dock finns en hel del som jag inte beaktat eftersom jag har valt att följa huvudlinjerna. Vi får hoppas att en fortsatt diskussion utan ideologiska skygglappar småningom leder fram till en slutlig lösning.
Till Historiemenyn.
Till Första sidan
Källor:
Anthony 2009: David W. Anthony: The Sintashta Genesis. The Roles of Climate Change, Warfare and Long-Distance Trade. Kapitel 4 i antologin Social Complexity in Prehistorica Eurasia. Redaktörer Bryan K. Hanks och Kathryn M Linduff. Csambridge University Press.
Bengtsson et Blazek 2011: John D. Bengtson and Václav Blazek: On the Burushaski-Indo-European hypothesis by I. Casule. Journal of Language Relationship N:o 6 (2011).
Davidski 2018: Davidski: The mystery of the Sintashta people. Eurogenes Blog. Focusing on ancient population genomics. (https://eurogenes.blogspot.com/2018/04/the-mystery-of-sintashta-people.html)
Didier & Mutin 2015: Aurore Didier et Benjamin Mutin: The Kech-Makran region in Protohistoric Times. In Ute Franke & Elisa Cortesi: Lost and Found. Prehistoric Pottery Treasures from Baluchistan SMB, ISBN 978-3-00-051309-1
Haak et al 2015: Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, vol. 522, p. 207-211 (11 June 2015).
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Andra Upplagan 1971. Harcourt Brace College Publishers 1998.
Ivanova 2013: Mariya Ivanov: The Black Sea and the Early Civilisations of Europe, the Near East and Asia. Cambridge University Press.
Jones et al 2015: Eppie R. Jones, Gloria Gonzalez-Fortes, Sarah Connell, Veronika Siska, Anders Eriksson, Rui Martiniano, Russell L. McLaughlin, Marcos Gallego Llorente, Lara M. Cassidy, Cristina Gamba1, Tengiz Meshveliani, Ofer Bar-Yosef, Werner Müller, Anna Belfer-Cohen, Zinovi Matskevich, Nino Jakeli, Thomas F.G. Higham, Mathias Currat, David Lordkipanidze, Michael Hofreiter, Andrea Manica, Ron Pinhasi, & Daniel G. Bradley: Upper Palaeolithic genomes reveal deep roots of modern Eurasians. NATURE COMMUNICATIONS. 6:8912, DOI: 10.1038/ncomms9912
Kaliff & Østigård 2013: Anders Kaliff & Terje Østigård: Kremation och kosmologi – en komparativ arkeologisk introduktion. Occasional Papers in Archaeology 56. Uppsala 2013.
Lévy-Bruhl 1910/1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Lindgren 2018: Sören G Lindren: Europa för 40 000 år sedan: 2. De modernas intåg. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Moderna_02.htm)
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den stora våren: Kapitel 3. Det stora bytesnätverket. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/BigSpring_03.htm)
Lindgren 2020a: Sören G Lindgren: Det äldsta tecknet för Gud. Arvet från Göbekli Tepe. Historiens Fenix (http://www.hypertexter.se/Gobekli_Tepe.htm)
Lindgren 2020b: Sören G Lindgren: 'Mannen som snynar världen' Historiens Fenix (http://hypertexter.se/Surveyor.htm)
Lindgren 2022: Sören G Lindgren: Den heliga kon eller frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung Historiens Fenix (http://hypertexter.se/NyaUroxen_1.htm)
Malmström et al 2009: Helena Malmström, Mark G. Thomas, Petra Molnar, Gunilla Holmlund, M. Thomas P. Gilbert, Mikael Brandström, Pernille K. Andersen, Jan Storå, Anders Götherström, Christian Bendixen, and Eske Willerslev: Ancient DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter-Gatherers and Contemporary Scandinavians. Current Biology 19, 1758-1762, November 3, 2009.
Pereira et al 2017: Joana B. Pereira, Marta D. Costa, Daniel Vieira, Lisa Bamford, Nourdin Harich, Lotfi Cherni, Maria Pala, Farida Alshamali, Jiri Hatina, Sergey Rychkov, Gheorghe Stefanescu, Antonio Torroni, Turi King, Pedro Soares, Luisa Pereira and Martin B. Richards: Reconciling evidence from ancient and contemporary genomes: a major source for the European Neolithic within Mediterranean Europe. Proc. R. Soc. B 284: 20161976. http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2016.1976
Petrin 1997: V. T. Petrin: Palaeolithic Monument from Western Siberia. Siberian Archeological Herald, vol. 1 1997. (http://sati.archaeology.nsc.ru/gen-i/Editions/Electronical/Bulletens/Herald/Vol1/Chapter4/SHIK.htm)
Renfrew 1987: Colin Renfrew: Archaeology and Language: The Puzzle of the Indo-European Origins. (Svensk översättning av Gustaf Gimdal 1989: Arkeologi och språk.
Renfrew 2004: Colin Renfrew: Time Depth, Convergence Theory and Innovation in Proto-Indo-European: 'Old Europe' as a PIE Linguistic Area. Första kapitlet i boken Languages in Prehistoric Europe. Redaktörer Alfred Bammesberger och Theo Vennemann. Heidelberg 2003, 2004.
Shephard 2022: Henry Shephard: Another analysis of the causes for the origin of Indo-Europeans. DOI: 10.13140/RG.2.2.20294.14400
Sumeriska källor: Enki och världsordningen. The Electronic Text Corpus of Sumerian Literature (https://etcsl.orinst.ox.ac.uk/section1/tr113.htm).
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Whittaker 2009: Gordon Whittaker: Milking the udder of heaven: A note on Mesopotamian and Indo-Iranian religious imagery. University of Göttingen.
Zvelebil 2008: Marek Zvelebil: Innovating Hunter-Gatherers: The Mesolithic in Baltic. Kapitel 2 Mesolitic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spinkings.
Özdogan 2002: Mehmet Özdogan: Redefining the Neolithic of Anatolia. A critical overview. Kapitel i antologin The Dawn of Farming in the Near East. Redaktörer Réné T J Cappers & Sytze Bottema. Berlin, ex oriente.