Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur

nligt officiell svenska historieskrivning erövrade Sverige Finland på 1200-talet. Finländarna har upprepat de svenska historikernas påståenden. Men år 1969 upptäcktes ett gravfält i Luistari i Eura kommun i landskapet Satakunda av en grävmaskin, som höll på med att gräva ett dike där det skulle läggas avloppsrör. Till maskinistens överraskning kom plötsligt upp ett rostigt svärd med ett skaft i silver. Svärdet hade lagts i en grav på vendeltid (550–800 e Kr). Graven tillhörde ett stort gravfält. Med det öppnades en helt ny infallsvinkel på Finlands historia. Men observera att följer man den historiska logiken i denna infallsvinkel når man slutsatser som det officiella Finland inte vill erkänna. En av slutsatserna är att Sverige aldrig erövrade Finland utan en sammanslutning växte fram på basen av ett samarbete.

Orsaken till detta är det i dag alltmer föråldrade förhållandet att endast historiska beskrivningar baserade på originaltexter ska betraktas som historia. Arkeologi som dokumenterar föremål är alltså inte historia. Från 1300-talet har i Sverige bevarats ett avgörande dokument, Erikskrönikan. Den berättar om maktstriderna i Svea rike på 1200-talet. Med detta dokument anses alltså Sveriges historia börja. Men det var ett redan på samtiden redigerat och förvrängt dokument. Ursprungligen berättade krönikan om ett krigståg mot Novgorod lett av biskopen av Åbo, Thomas (död 1248). Anfallet mot Novgorod slutade den 15 juli 1240 i ett förkrossande nederlag vid floden Nevans mynning. Det vet vi eftersom Nestorkrönikan från Novgorod triumferande berättar om segern. Men från Erikskrönikan är förlusten bortredigerad av skäl vi snart får se.

Försöker man få till stånd en historiskt begriplig bakgrund till en del händelser i Erikskrönikan kan man utgå från en runsten som restes på 1000-talet. Den finns bevarad, något skadad, i Heliga trefaldighetskyrkan i Gävle. Texten på stenen lyder i svensk översättning: Bruse lät resa denna sten efter Egil, sin broder. Och han dog i Tafstalonti när Bruse ledde landets ledung efter sin broder. Han reste med Frejgeir. Gud hjälpe hans själ och Guds moder. Sven och Åsmund gjorde minnesmärket (citat från Wikipedia under rubriken ”Gästriklands runinskrifter 13”, sidan uppdaterad 29 oktober 2021). I Wikipedias översättning står Tavastland i stället för Tafstalonti, d v s Tafstaland.

Tafstaland var troligen 1000-talets benämning på nuvarande landskapet Satakunda i Finland. Det namnet betyder hundare, en ända in i medeltiden använd ledungsterm. Satakunda skulle ha tillkommit som ett slags nödlösning när det ursprungliga namnet föll ur bruk eftersom Häme i det finska inlandet började kallas för Tavastland. Av toponymen Tafsta kan efterleden ”-sta” förstås som platsen för någonting; detta någonting skulle vara stav, där s fallit fort enligt finska uttalsseder. Tafsta skulle betyda platsen där staven finns. Staven skulle vara en symbol för en kungamakt. Tafsta skulle alltså innebära platsen där kungen bor och regerar.

Kjulo herrgård

Den platsen kan lokaliseras till Kjulo herrgård i Kjulo träsk (på finska Köyliön järvi) söder om staden Björneborg. Där på en ganska stor holme i sjön residerade av allt att döma kungarna av Tafstaland sedan början av vikingatiden.

Dessa kungar gick tillbaka på de överstar som ledde en troligen ganska stor trupp legosoldater som brutit upp från sannolikt Burgund i nuvarande Frankrike efter det deras konung dödats i strid. Därmed var de inte längre bundna av sin ed till honom. Eftersom en del av dem tycks ha varit juter (från danska Jutland) så kände de till Östersjöområdet. De tog sig till södra delen av nuvarande Satakunda och etablerade där en bystat (bystat i motsats till stadsstat). Som vi ska se hade man östgotiska som första språk. Ett av troligen flera stora gravfält från deras tid hittades således 1969 i Luistari i Eura kommun i närheten av området där Eura å rinner upp från Helgasjön (Päyhäjärvi). Gravfältets 1300 gravar grävdes uthålligt ut under åren 1969-1992 av den finska arkeologen Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander. När de statliga anslagen för utgrävningen tog slut lyckades hon uppbåda medel från privata fonder för att slutföra arbetet. Gravfältet täcker tidsperioden 600–1050 år.

Dessa legosoldater upprättade en stat där kungen i gammal germansk stil kallades druhtinaz. Det är från denna titel som titeln ”furste” kommit. Men på finska heter det ruhtinas, alltså direkt från originalet. När druhtinaz utsåg en man att leda ett handelsföretag fick han en stav som tecken på sin värdighet och titulerades kung. Druhtinaz sände handelsexpeditioner till Österbotten, där man köpte upp de täta arktiska skinn, som man fick från djur längre in i landet, att döma av professor Tuomo Pekkanens undersökningar av stavens historia. Skinnen såldes troligen söderut via ”Auraland”, i dag skulle vi säga Åboland. I relationerna till den inhemska befolkningen försäkrade druhtinaz om fredliga förhållanden genom ett byta kvinnor med de mest framträdande lokala hövdingarna. De gjorde att det östgotiska ordet för mor, aiÞe, blev på finska äiti och trängde ut det äldre emo, som finns kvar i estniska språket. I vendeltida stil eller bystatens stil härskade druhtinaz från en stor hall. Den var byggd i trä och omålad. Med åren blev den alltmer grå, på finska halli. Av detta skapades substantivet hallitus, som betyder regering och hallita, alltså regera. Vidare är hydronymerna Eura å, Aura å och troligen Kjulo träsk minnen från denna tid. Det finns fler annars oförklarliga östgotiska inslag i finskan.

Tvist mellan Tafstaland och Auraland

Men så i slutet på vikingatid tycks ha uppstått tvister mellan druhtinaz av Tafstaland och druhtinaz av Auraland. Under hela vikingatiden hade södra Finlands kustbefolkning assisterat och hjälpt svenskarna på deras vikingatåg österut. Det hade skett mot en ersättning. Druhtinaz av Auraland hade haft detta som en sidoaffär. Tack vare de dubbla inkomsterna hade de blivit rikare och mäktigare än grannen i norr, druhtinaz av Tafstaland. När druhtinaz av Auraland försökte hävda överhöghet över druhtinaz av Tafstaland motsatte sig inte oväntat den sistnämnda.

Druhtinaz av Auraland sökte då hjälp hos svearnas kung och berättade upprörd över hur ett sändebud från Auraland slagits ihjäl i Tafstaland. Det är troligen begynnelsen på legenden om Lalli (Laurits), som slår ihjäl biskop Henrik av Åbo efter det denne våldgästat Lallis kungsgård (alltså just Kjulo gård).

Sveakungen trodde Auradruhtinaz. Han gav order om ett ledungsuppbåd i Gävletrakten. Tafstaland angreps från Auraland i söder och från Gävle-området över havet från väster. Sannolikt kvästes Tafstaland och införlivades i Auraland. Tack vare det goda förhållandet med Stockholm kunde druhtinaz av Auraland bli biskop av Åbo och alltså smärtfritt gå över till katolsk tro när signalerna från Stockholm gjorde det opportunt. Det var sedan också biskopen av Åbo som ledde krigståget mot novgoroderna 1240. Observera att han efter nederlaget fortsatte att vara biskop av Åbo. Det visar att Sveakungen inte hade politisk makt över Auraland ännu på 1200-talet.

Det har sagts att skottarna gick ihop med engelsmännen när den engelska stormakten började växa fram. Något liknande skedde när sydvästra Finland gick ihop med dåvarande Sverige för att bli en stormakt i norra Östersjöområdet. Den kunde hålla ester och novgoroder stången. Sedan på 1300-talet när danskarna började skryta med sina erövringarna ville svearna inte vara sämre. De började de påstå att Erik den helige och Birger Jarl lagt under sig Finland. Men Finland var under hela medeltiden så självständigt att det när som helst kunde ha lösgjort sig från Sverige.

Nuvarande Tavastland kallades på denna tid nedlåtande för Häme. Det var härlett från hämäläinen, som var en förfinskning av samernas namn på sig själva sápmelaš. Människorna som bodde runt sjöarna i det inre av Finland försörjde sig på jakt och fiske, vilket ordet hämälainen till en början ursprungligen avsåg. Sedan ersattes det med lappalainen, som alltså ursprungligen avsåg människor som levde på jakt och fiske.

Efter det Tafstaland erövrats så kom etnonymen att skjutas österut. Tafstaland blev Tavastland som svensk beteckning för finska Häme. På just 1200-talet var Tavastland/Häme skådeplatsen för strider mellan Egentliga Finland/Svealand och novgoroderna. Efter det tavastlänningarna gjorts till goda katoliker fortsatte striden senare under medeltiden till Karelen, där grekisk-ortodox kristendom härskade och novgoroderna utövade sitt inflytande.

Svenskarna ska alltså inte ha erövrat Finland. Auraland hade under hela vikingatiden goda förbindelser med Sveakungarna. När kungen av Auraland sökte utökat samarbete med Sveakungarna började det snabbt fördjupas och bli tradition.

Finland ständigt ett offer

Observera att denna tolkning avvisas i Finland som spekulation. Landet vill inte frångå myten om Finland som ett ständigt offer. Detta är den officiella finska historieskrivningen:

1. Finland erövrades av Sverige på 1200-talet.
2. Den svenska krigföringen under stormaktstiden blev framgångsrik inte minst tack vare de elitförband uppbådade från Finland. Men de finska trupperna led stora förluster.
3. Finland erövrades av Ryssland år 1809 på grund av dåligt svenskt försvar.
4. För att bli självständigt måste Finland genomlida ett inbördeskrig år 1918.
5. Finland blev överfallet av Sovjetunionen år 1939.
6. Mer eller mindre mot sin vilja blev Finland indraget i Nazitysklands anfall på Sovjetunionen år 1941.
7. Efter krigen måste Finland orättvist betala ett stort skadestånd.

Alternativet

Så här skulle den alternativa bilden av Finlands historia se ut:

1. Finlands första småstat bildades av en grupp män från de europeiska folkvandringarna. De slog sig ner i södra Satakunda under vendeltid: Tafstaland.
2. Under vikingatid växte trakten kring blivande Åbo till en egen småstat, Auraland. Den hade goda förbindelser med Uppsalakungen.
3. Tvister uppstod mellan Tafstaland och Auraland. Kungen av Auraland fick Sveakungen med sig till en erövring av Tafstaland.
4. När Svearike under Birger Jarl övergick från grekisk-ortodox till katolsk tro följde Auraland med och tvingade Tafstaland mot dess vilja att även göra samma övergång (detta förklarar varför man från Estland sände en grekisk-ortodox missionär som försökte få Tafstaborna tillbaka till den grekisk-ortodoxa tron).
5. Med Birger Jarls s k korståg till Tavastland år 1250 började Uppsalakungarna investera i Finland. Arbetet fortsatte på 1300-talet under Bo Jonsson Grip, som lät bygga Kastelholm på Åland, Raseborg i västra Nyland, Korsholms slott i Österbotten och en träborg vid Ule älvs mynning. Den ekonomiska blomstring som samarbetet med Svealand ledde till i Finland avspeglas än i dag av de stora gråstenskyrkor, större än Sveriges 1200-talskyrkor, som uppfördes på 1400-talet i Finland.
6. När kung Sigismund blev bortkörd av hertig Karl år 1599 följde större delen av Finlands tvåspråkiga adel med till Polen. Tack vare denna tvåspråkiga adels finska språktradition hade Mikael Agricola kunnat översätta bl a Bibeln till finska. Men med utvandringen ersattes de utvandrade adelsfamiljerna med folk från Sverige, som var okunniga i finska, och en spricka mellan svenskt och finskt i Finland uppstod.
7. Det var den svensktalande adeln i Finland som under 1808-09 års krig med Ryssland hjäpte ryssarna till seger, inte minst genom att ge upp Sveaborg utan strid.
8. Finland förtjänade multum genom anslutningen till Ryssland, inte minst på livsmedelshandeln på S:t Petersburg. Tack vare den ekonomiska tillväxten kunde göras flera institutionella reformer som öppnade för en industrialisering av Finland på 1880-talet.
9. Finska inbördeskriget kunde kanske ha undvikits om man fortsatt att förhandla efter de inledande diskussionerna i december 1917.
10. Finland gick ivrigt och energiskt med i Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 1941.
11. Urho Kekkonen fick Finland att verkligen känna sig som ett offer genom att på eget initiativ som justitieminister arrangera de rättegångar om påstådda krigsförbrytelser mot Finlands ledande politiker under kriget. Trots Stalins erkännande fortsatte Kekkonen att förringa Finlands avvärjningsseger på Karelska näset sommaren 1944. Kekkonens onaturligt långa innehav av presidentposten gjorde Finland till ett mer eller mindre politiskt korrupt land i östeuropeisk stil.

Vi får se när den finska självbilden av finnarna som lidande offer kommer att att ändras till ett positivt ansvar för den egna historien.

---

Läs även artikeln Österhaninges "heliga dalgång" återspeglar Sveriges förhistoria
Till menyn för Livsåskådning
Till Första sidan.

---

Välkommen att kommentera betraktelsen.

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.