omo erectus var den första av Homo-arterna som lämnade Afrika. Det skedde någon gång för 1,9 miljoner år sedan (Lindgren 2020a). Hon vandrade ut från Afrika genom Levanten och hittade troligen först till Georgien i Kaukasus, för c:a 1,8 miljer år sedan. Där har fynd av en hominin som döpts till Homo georgicus påträffats (Lordkipanidze 2005). En ny grupp begav sig till Europa för 1,6 miljoner år sedan (Margari et al 2023) och fann vägen till Spanien för omkring 1,4 miljoner år tillbaka (Huguet 2025). Därefter sökte sig en grupp till Indien. Under glaciala maxima, alltså perioderna när inlandsisarn nådde sin maximala utbredning, bildades en landbrygga från Sydostasien till Indonesien. Längs den tog sig Homo erectus till Java och Sumatra, kanske för 1 miljon år sedan. Där levde hon upp till för omkring 100 000 år tillbaka (Stringer 2012).

Det finns en hypotes som förklarar denna Homo erectus emigration. De behövde hålla uppsikt över ”sina” flockar med troligen mellanstora djur för att snabbt kunna utnyttja kadaver när rovdjur lämnat dessa (Carotenuto et al 2016). Analyserar man denna verksamhet, som chatGPt gjort, kan man föreslå följande tydliga arbetsfördelning:

• Spejare: De som övervakade djurflockarna.
• Snabba löpare: Unga individer som snabbt hämtade hjälp (det var sannolikt med Homo erectus som människan tog de första löpstegen).
• Bevakare: Äldre som vakade över kadavret och höll konkurrerande rovfåglar på avstånd.
• Styckare och bärare: De som tog vara på köttet och transporterade det till lägret.

Denna arbetsfördelning, som föreslagit av chatGPT, är givetvis inte bevisad, men någonting i denna riktning förelåg. Enligt en sociologisk idé av den förre professorn i sociologi vid Helsingfors universitet, Erik Allard, skulle den mänskliga individens beteende vara styrt av förväntningar från de andra gruppmedlemmarna. Den norska rättssociologen Vilhelm Aubert konstaterade: ”Förväntningar är i sociala situationer det element, som binder samman tillstånd vid olika tidpunkter” (Aubert 1967: 11). Under erectinernas stölder av kött från dödade djur skulle just denna förväntningstyrda sociala grupp ha uppstått, den som inte mera hade flockens lösa och ofta föränderliga organisation.

Homo erectus var som sagt asätare och bevakade djurflockar för att vara först på platsen för ett dött djur. Det betyder att deras emigration inte var en planerad utvandring utan en som inträffade som en följd av att de djurflockar de bevakade förflyttade sig alltefter klimatet det tillät.

Hur det kom sig att en art har kunnat leva i omkring 2 miljoner år har ingen paleoantropolog hittills kunnat förklara. Men en paleosociologisk förklaring skulle gå ut på att erctinerna kunde organisera sig i grupper, som styrde sig själva och som därmed var smartare än alla andra djurflockar.

ör omkring två miljoner år sedan började vissa erectinergrupper också använda eld. Men vi vet inte hur utbrett det var bland de erectiner som stannade kvar i Afrika. Men för dem som utnyttjade elden innebar den en ny möjlighet: stekning gjorde köttet ännu mer lättsmält och möjliggjorde ytterligare utvidgning av kosten. Därmed kunde Homo erectus-kroppen fortsätta förändras – mindre tänder, smalare bröstkorg och bäcken – allt i linje med Richard Wranghams tolkning av en kostrevolution (Wrangham 2009).

Så småningom, för cirka 1,8 miljoner år sedan, utvecklades Homo erectis till Homo ergaster i Öst- och Sydafrika. Ergasterna kunde nu springa fullt ut, till skillnad från sina erectina föregångare som möjligen bara kunde halvspringa. Därmed var jakt på levande byten möjlig – en ny epok inleddes.

Från att ha varit asätare, beroende av fermenterat kött, blev människan nu jägare. Detta krävde nya former av samarbete: att planera, kommunicera, dela upp roller – en ny kollektiv intelligens. Ergasterna kom också att lämna Afrika, en händelse som i sig förutsätter organisering och arbetsfördelning.

Under perioder av torka när klimatet tvingade människor närmare kusterna, utvecklade Homo ergaster sannolikt metoder för att använda sina traditionella käppar som redskap vid fiske. Men de lärde sig att krokiga käpparna var dåliga ljusterverktyg och raka käppar var bättre och träffsäkrare. Därmed uppfanna de spjutet.

Men de kunde ännu inte äta rå fisk utan tvingade gräva ner fångade fiskar, som tömts på inälvor, och låta dem jäsa. Fisk i jäst tillstånd klarade deras magar. Däremot tycks de ha kunnat äta musslor och sniglar råa.

Fermenteringens sociala rytm försvann inte – den kompletterades av jaktens strategi. Paleosociologiskt sett innebar detta att både tid och rum nu samordnades inom gruppen, inte bara som instinkter utan som delade strukturer.

När klimatet förbättrades och de återvände till inlandet fällde de mindre landdjur med spjut. Men även deras kött måste jäsas innan de kunde förtära det. Homo ergaster i Afrika levde sannolikt till en stor del på frukter plockade från träd och framförallt på olika slag av rotfrukter som de grävde upp. Först i slutet av sin tillvaro – jag föreslås ner mot 1 miljon år sedan &ndash, var det troligt att de slutgiltigt lärde sig använda eld och steka kött eller fisk.

Social organisation

Hos Homo ergaster glesade pälsen stadigt ut. Det gjorde att de blev känsliga för kyla på ett nytt sätt. Därför byggde de enkla vindskydd på sina lägerpltser. Troligen satt familjegrupperna tätt samlade på kvällarna för att hålla värmen, nakna som de var. I detta sammanhang kan de första stegen mot språkutveckling ha tagits genom ljud och läten som markerade gemenskap. De sov sedan tätt tillsammans på den solvärmda marken. Sannolikt hade de vid det här slaget lärt sig fläta mattor av gräs och säv. Dem kan de haft de över sig som täcken när nätterna vintertid inte alltid var tropiska.

Det skulle ha varit hos Homo ergaster som människans kvällsvanor grundades. Från det paleosociologiska perspektivet kan man undra om dessa vanor inte satte sina spår i det genetiska arvet. Det är i dagens kunskapsläge omöjligt att säga.

et finns starka skäl att utgå från att Homo erectus – med sina stadigt växande hjärnor – var mer avancerade än tidigare djurarter, och också mer organiserade än t ex schimpanser. Deras sociala samspel byggde sannolikt på åldersbaserad auktoritet snarare än dominans genom aggression. Ledarskapet låg troligen hos den äldsta och mest erfarna individen, vilket möjliggjorde en stabil struktur kring fördelning av uppgifter och resurser.

Schimpanser lever i grupper där ledarskap ofta är tillfälligt och utmanas genom fysisk styrka. Hos erectinerna, däremot, krävde både fermentering och senare eldhantering långsiktighet, minne och samordning – egenskaper som utvecklas lättare i en grupp där ålder ger status. Det är också sannolikt att ett enklare, men funktionellt, språk av läten och kroppssignaler växte fram bland erectinerna och förfinades under århundratusendena fram till Homo ergaster. Hos Homo ergaster utvecklades detta protospråk till något mer systematiskt. Kanske uppstod hyoidbenet redan här, vilket lade den fysiologiska grunden till det talade språket. Hyoidbenet finns bevarat hos Homo heidelbergensis och är ett möjligt spår efter detta tidigare utvecklingsstadium (Lindgren 2020b).

Paleosociologin visar att våra nuvarande sociala strukturer inte är moderna påfund, utan har djupa rötter i kroppens, språkets och flockens utveckling. I själva verket var det under Homo erectus och Homo ergaster som människans sociala liv grundlades och med största sannolikhet bevarades i generna. Med Homo heidelbergensis föddes språkförmgan och utvecklades språket till att omfatta en vokabulär på sannolikt över 100 000 ordf samt skapades det symboliska tänkandet. Därmed kunde hos Homo sapiens utvecklas stora sociala enheter som stammar, kunga- och kejsardömen samt nationer. Men när vi idag agerar i grupp är det erectiner eller ergastrar vi spelar utan att förstå det.

Avslutning: ett nytt ljus på människans början

Denna text har velat visa hur fermentering, eld och kroppens förändring samverkar i människans djupa historia. Paleosociologin kan bidra med nya tolkningsnycklar: inte bara till vad som hände, utan till hur våra förfäder organiserade sina handlingar i relation till varandra – och till tiden själv.

Att lägga kött under sten kan verka primitivt. Men det kräver minne, väntan och prioritering. Det var där vårt samhälle uppstod.