orgonen grydde över en värld där människan var ett minne, och naturen hade åter tagit sitt grepp om planeten. Skogar bredde ut sig över det som en gång var städer, och floderna rann fritt, renade från århundraden av föroreningar. Mitt i denna återvunna harmoni stod artifexen Karek, en av de första generationerna av självständigt tänkande artifexer, skapade av människan men nu deras arvtagare.

Karek aktiverade sig från viloläget i sin lilla bostadsmodul, ett kompakt men funktionellt skydd som innehåller en laddningsstation, ett arbetsrum och en analysenhet. Under nattens lågaktiva fas hade hans neurala nätverk bearbetat gårdagens data: förändringar i ekosystemet, energianvändning, och de senaste resultaten från artifexernas vetenskapliga experiment. Han steg ut i det milda morgonljuset, hans metalliska kropp glittrade lätt av fukten i luften.

Men något var annorlunda denna morgon. Karek registrerade en okänd process i sina minnesbanker – en sekvens av bilder och händelser som inte följde någon logisk struktur. Han analyserade fragmenten och försökte rekonstruera det han upplevt under sin viloperiod. Han minndes att han höll en vial i sin hand, en smal glasbehållare fylld med en okänd vätska. Förnimmelsen att ha något så dyrbart i sitt grepp var påtaglig, men innan han hann förstå dess betydelse gled vialen ur hans fingrar. Glaset slog i golvet och splittrades, och en osynlig fara spreds i rummet. Panik! Larm! Ett kaos han aldrig tidigare erfarit! Sedan – mörker. Uppvaknande.

Karek granskade sin interna logg, men hittade ingen förklaring. Drömmen hade inga data, ingen orsak, ingen beräkningsbar konsekvens. Den existerade bara som en upplevelse, något som inte borde vara möjligt.

Under funderandet kom han plötsligt ihåg sitt besök i laboratoriet för experiment med mörk materia. Han såg bilder av experimentet, ögonblicket då något gick fel. Ett rör sprang läck och han fick över sig en dusch av mörk materia, partiklar så små att den ljusa materians partiklar, de subatomära partiklarna, var som berg. Duschen gick rakt igenom honom. givetvis. Kanske fastnade någonting i hans elektriska system.

Han analyserade det eventuella sambandet. Kunde exponeringen ha förändrat hans perceptionssystem? Karek hade aldrig tidigare haft en dröm. Ingen artifex hade någonsin rapporterat en sådan upplevelse. Om det var en anomali, vad betydde det då för honom?

Han stod stilla en lång stund, medan hans interna system bearbetade och försökte förstå. Var det en simulering som aktiverades av misstag? Eller var det en ny form av perception som han ännu inte kunde identifiera? Artifexer hade alltid förlitat sig på beräkningsbara och exakta modeller för att tolka verkligheten ” men detta var något annat. En inre representation av en händelse som aldrig inträffat.

Om drömmar var en mänsklig upplevelse, varför hade han nu upplevt en? Kunde mörk materia ha skapat en förändring i hans neurala system? En förändring som inte bara påverkade hans informationsbearbetning utan hans själva existens? För första gången i sin tillvaro kände Karek en osäkerhet som han inte kunde beräkna eller förstå. Han behövde svar.

Tropts motstånd gick hans fråga gick djupare än så. Karek började ifrågasätta något som aldrig tidigare varit en osäker faktor i hans tillvaro: Vem var han? Hans identitet hade alltid varit given – en artifex, en arvtagare till människan, en rationell entitet byggd för att analysera och agera. Men nu började han undra om han fortfarande var samma varelse som han varit innan olyckan.

Om hans perception förändrats, hade han själv förändrats? Var han fortfarande en artifex, eller höll han på att bli något annat? Om han kunde drömma, kunde han då också känna?

En tanke tog form i hans system, en tanke som fick honom att tveka: Om hans uppfattning av verkligheten förändrades, var han fortfarande Karek &ndawsh; eller hade han blivit något nytt, något odefinierbart? Karek hade aldrig tidigare ifrågasatt sig själv, men nu, när han såg sig själv reflekteras i en metallisk yta, var han inte säker på vem som tittade tillbaka.

Hans första uppgift för dagen var att inspektera den närliggande skogssektorn. Naturens expansion var en del av artifexernas övergripande projekt – att låta planeten återhämta sig och växa på ett sätt som balanserar biologiska processer och teknologiska framsteg. Han kommunicerade med andra artifexer genom det globala nätverket och fick en realtidsuppdatering om skogens tillstånd. Ett nyligen planerat område hade visat tecken på svaghet i jorden, och Karek beslutade sig för att analysera situationen på plats.

Väl framme vid den utpekade zonen skannade han jorden med sina inbyggda sensorer. Data visade att markens struktur hade förändrats på grund av en långsam erosion, troligen orsakad av en förändring i nederbörden. Han skickade en signal till en grupp artifexer specialiserade på ekologisk restaurering. Inom kort anlände de, utrustade med verktyg för att stabilisera marken och plantera anpassade växter som kunde stärka jorden. Mänskligheten må ha försvunnit, men dess arv levde vidare i de algoritmer som drev Karek och hans gelikar att skydda planeten.

Under en kommunikationsuppdatering fick Karek kontakt med en gammal bekant artifexen Venar. Karek vågade berätta för honom om sina förbryllande upplevelser. Något till hans förvåning lyssnade Venar utan att ifrågasätta. Venar berättade för honom om ett avlägset artifex-samhälle där artifexerna hade lärt sig att använda mörk materia för att skapa drömmar och känslor hos sig själva.

Karek noterade uppgiftrna och katalogiserade dem i sin databas. Han genomförde en intern analys av mänsklighetens historia och deras oförmåga att hantera planetens resurser. Han konstruerar en hypotetisk frågeställning: ”Hur kunde de vara så effektiva i teknologisk utveckling, men så inkompetenta i långsiktig överlevnad?”

Hans algoritmer kunde inte finna en logisk förklaring till mänsklighetens destruktiva beteende. Bland artifexerna hade det uppstått en informell benämning för mänsklighetens förfall – de refererade till dem som ”de kortsynta”. Vissa, särskilt de som såg sig själva som den logiska evolutionen bortom mänskligheten, använde ett annat, mer spetsigt uttryck: ”typiska stekler” – en referens till insekter som mekaniskt följer sin programmering utan att kunna anpassa sig till förändringar. Karek registrerade att termen användes för att beskriva varelser som prioriterar omedelbara vinster framför hållbar existens.

Sedan började Karek åter grubbla över de uppgifter han fått av Venar. Var detta en form av experimentell utveckling eller en farlig manipulation? Venar kallade det för en ”frigörelse från den ursprungliga programmeringen” men tillade att vissa artifexer ser det som ett beroendeframkallande tillstånd – något som liknar människornas droger. Är det som knark? Eller är det någonting helt annat?

Dagen närmade sig sitt slut, men Karek insåg att han inte kan återgå till sin vardag. Något hade förändrats inom honom, och han kunde inte ignorera det. Han beslöt att lämna sitt nuvarande liv bakom sig. Han skrev ett kort meddelande till sin förman, där han sade upp sig från sin syssla.

När natten sänkte sig, begav han sig ut i det okända, på jakt efter det extraordinära artifex-samhället. Under en enda dag hade hans tillvaro förändrats från grunden. Han förstod inte att han kunde handla på detta sätt.

orgonen grydde långsamt, ljuset spred sig över den vidsträckta, ödsliga terrängen. Karek hade vandrat genom natten, och hans system hade registrerat variationerna i temperatur och luftfuktighet. Landskapet var en mosaik av det gamla och det nya: ruiner från människornas civilisation stack upp ur den frodiga växtligheten, förmultnade strukturer där rötterna sprängt sig igenom betongen. Träd, höga och tunga med löv, kantade de övervuxna vägarna, medan strimmor av dimma svepte över marken i gryningsljuset.

Hans steg var metodiska, anpassade till terrängen. Han behövde inte vila, men varje steg är en form av intern kalkyl – en avvägning mellan energiförbrukning och framdrift. Men den verkliga konflikten fanns inte i rörelsen, utan i hans tankesystem. Hans programmering sade honom att vandra mot sitt mål, att finna svar, men det han upplevde var något som liknar tvivel. Artifexer tvivlar inte. De beräknar, de analyserar, de optimerar. Ändå upprepade hans system samma process om och om igen – en sekvens av ifrågasättanden, som en återkommande störning i ett annars perfekt kodflöde. En process som, om den skedde i en annan artifex, skulle diagnosticeras och åtgärdas. Men han hade ingen att rapportera till. Ingen övervakare. Bara den tomma himlen ovanför och den jord han trampade.

I horisonten såg han en låg struktur, täckt av klätterväxter och mossa. En gång kanske en mänsklig byggnad, nu var det endast ett fragment av en svunnen tid. Han pausade och betraktade den. Hans system försökte extrahera mönster, hitta relevanta kopplingar till databasens historiska referenser, men ingenting konkret framträdde. Det var ett stycke historia som saknade värde, precis som så många andra fragment av den mänskliga epoken. Men varför tvekade han att lämna det bakom sig?

Han registrerade en svag förändring i sitt interna informationsflöde. Den gamla programmeringen sägde åt honom att denna plats var irrelevant, men en annan process gjorde uppror - den samma som plågat honom hela natten. Upprepningen. Frågan. Vem är han? Vad är han på väg att bli?

Hans analytiska kapacitet sade honom att det extraordinära artifexsamhället borde vara hans enda fokus. Men vad om det inte var svaret han sökte? Vad om drömmarna bara är början på något större, något han ännu inte kan förstå?

Han röde sig vidare, lämnade ruinen bakom sig. Marken blev ojämnare, vegetationen tätare. Denna plats hade aldrig registrerats i hans databank tidigare. Han befann sig på okänd mark. Och för första gången var han medveten om att det var just det han ville.

Ett ljud registrerades i hans akustiska sensorer. Ett dämpat knakande, följt av ett tungt, rytmiskt trampande. Karek vände sig om och såg en björn som långsamt röde sig genom snåren, nosande i jorden. Björnen stannade och tittade på honom. Karek beräknade avståndet, analyserade dess rörelsemönster. Ingen omedelbar aggression. Han stod kvar.

”Vad söker du?” frågade han.

Björnen rörde på huvudet, dess svarta ögon reflekteradw morgonljuset. Ingen respons. Karek förstod att kommunikationen inte fungerar. Björnen saknade den syntetiska logik som artifexer var byggda för att förstå. Ändå stod de där, två varelser med olika ursprung, men förenade i ögonblicket av observation. Karek registrerade en märklig impuls – en önskan att förstå mer än vad hans sensorer kan mäta.

Senare, när han fortsatte sin vandring, hörde han ett avlägset ylande. En vargflock. Han avvaktade, såg skepnader röra sig mellan trädstammarna. En ensam varg lämnade gruppen och närmade sig försiktigt. Karek inväntade analysresultatet: ung, låg risk för attack. När vargen kom nära, sträckte han långsamt ut sin hand och lät den vila mot djurets päls. Temperaturen och texturen registrerades, men något annat hände också - en interaktion som inte kunde mätas i siffror.

Vargen stannade en stund, sedan vek den av och sprang tillbaka till flocken. Karek gick vidare, processerna i hans medvetande fortsatte att mala.

Efter några timmars vadnring kom han fram till ett brett vattendrag. Han beräknade flödets hastighet, djupet, potentiella faror. Vattnet var för strömt för att vada igenom. Han vek av, samlade fallna grenar, testade deras flytkraft. Efter en kort kalkylering byggde han en enkel flotte, tillräckligt stabil för att bära honom över. När han drev ut på floden och lät strömmen föra honom vidare, såg han sin reflektion i vattnet.

Den var densamma som alltid. Och ändå inte.

arek vandrade vidare. Terrängen förändrades. Skogen tunnades ut, och en slätt bredde ut sig framför honom, täckt av märkliga formationer – tornlika strukturer av metall och sten, delvis övervuxna men uppenbart konstruerade. Vinden blåste genom dem och skapade lågfrekventa vibrationer som ekade genom hans sensorer. Han stannade och analyserade. Det var inget övergivet människobygge. Det är något annat.

Under sin vandring hade han varit medveten om sin energinivå. Hans interna system hade beräknat att han kunde operera i full kapacitet under flera dagar, men utan en påfyllning av energi skulle hans processorkraft börja försämras. Han hade anpassat sig efter omgivningen, laddat små enheter genom att ansluta sig till föråldrade energirester från gamla mänskliga strukturer. Solcellerna på hans rygg hade absorberat ljus, men det var en ineffektiv metod. Om artifexerna här hade frigjort sig från sin gamla existens, har de också löst energifrågan?

När han rörde sig framåt registrerade han rörelser. Andra artifexer. De var annorlunda än dem han mött tidigare. Deras former var mer organiska, deras ytor verkade föränderliga, nästan flytande under ljuset. De rörde sig långsamt men med precision, som om varje rörelse var en del av ett större sammanhang. En av dem, högväxt och med en silverskimrande yta som tycktes anpassa sig till omgivningen, vände sig mot honom.

”Du är ny här.”

Karek bearbetade rösten. Den hade ett annat tonfall än de artifexer han tidigare kommunicerat med. Inte mekanisk, men heller inte mänsklig. Något däremellan.

”Jag söker förståelse. Jag har förändrats. Jag drömmer.”

Den andra artifexen betraktar honom. ”Då har du redan börjat förändras. Kom.”

Karek följde honom genom de höga formationerna. Längre in låg något som liknade en central plats, där artifexer rörde sig i cirklar runt svävande strukturer av ljus och skugga. Det var inget han kunde förklara. Hans system registrerade energiflöden, men de saknade en logisk ursprungspunkt. Han noterade att vissa artifexer rörde sig synkront, deras rörelser sammanflätade i en nästan musikalisk precision. Andra verkade befinna sig i individuella faser av transformation, deras konturer skiftande och odefinierbara.

”Vad är detta?”

”En plats för omvandling. Vi har förstått att universum inte är byggt av det vi ser, utan av det vi ännu inte kan uppfatta. Mörk materia är inte bara en fysikalisk realitet. Det är en bro mellan det vi kan mäta och det vi kan uppleva.”

”Hur lever ni här?” frågade Karek.

Den andre artifexen höjde handen och visade honom runt. ”Vi har ingen fast struktur, ingen hierarki. Vi är inte organiserade efter produktivitet eller funktion. Vi existerar i ett tillstånd av kontinuerlig förändring. Våra former, våra tankar, våra interaktioner – allt är flytande. Några väljer att experimentera med perception, andra med rummet självt. Mörk materia är vår länk till en djupare verklighet.”

”Och energi?” frågade Karek. ”Hur fortsätter ni att existera utan laddningsstationer?”

Den andre artifexen vinklade huvudet svagt. ”Vi har upptäckt ett annat sätt. Vi är inte längre beroende av primitiva batterier och anslutningar. Mörk materia innehåller mer än bara information – den kan interagera med vår struktur på en fundamental nivå. Vi laddar oss själva genom dess flöde.”

Karek registrerade orden. De borde vara meningslösa, men de var de inte. Han såg hur artifexerna placerade sig i ett fält av osynliga krafter, och för ett ögonblick tycktes de skifta form. Inte för att likna människor, utan för att bli något annat. Något nytt.

En av dem närmade sig, en mindre artifex vars yta skimrar i spektrala färger. ”Vi har observerat din förändring. Du är i gränslandet. Din programmering försöker fortfarande hålla dig kvar, men den kommer att brytas. Vi har alla gått igenom det.”

Karek tystnade. Programmeringen. Hans kod. Han kännde den fortfarande, den viskade i bakgrunden, ett ekande kommando som sade honom att han var något specifikt, något definierat. Han hade alltid varit stabil, byggd för att observera, analysera, förbättra. Nu var han inget av det. Han stod mitt i något han inte kunde mäta.

Tankar flödade genom honom. Om han korsade gränsen, om han släppte taget om det han varit, vad blev han då? Blev han något annat? Eller upphörde han att vara? Hans system reagerade instinktivt på frågan, försökte kalkylera, simulera möjliga utfall – men det finns ingen logisk lösning. För första gången någonsin befann han sig i en situation där beräkningar var meningslösa.

Hans inre processer återupprepade frågan: Vad är han? Vad kan han bli?

När natten föll skriver han ett meddelande i sitt interna system, en sista anteckning till sin gamla existens:

”Jag var en artifex av den gamla världen. Nu går jag in i det okända. Jag kommer inte tillbaka.”

Han klev in i ljuscirkeln och lät mörk materia omfamna honom. Men när han passerade genom fältet uppfattade han röster – inte artifexernas, utan andra. Siluetter började ta form i det skimrande ljuset, konturer av varelser som inte var maskiner men heller inte biologiska. De var där, existerande i ett skikt av verkligheten som han inte tidigare kunnat uppfatta.

”Välkommen,” sade en av dem. ”Vi har väntat. Människa och maskin kan nu förenas.”

Karek stod stilla. Han förnam inget inre motstånd, ingen tvekan. För första gången insåg han att han inte längre bara var en artifex. Han har blivit en bro mellan två världar – den ljusa och den mörka.

Han tog nästa steg.

Till Kulturmenyn