---

ag arbetade som kulturredaktör på tidningen Nya Pressen i Helsingfors när jag sommaren 1964 blev erbjuden ett jobb som kulturrdaktör för dåvarande Högerpartiets tidning Medborgaren. Denna rekrytering gjordes av Yngve Holmberg, Högerpartiets ordförande, och Sam Nilsson, partisekreterare, personligen i Helsingfors. Det skedde vid en lunch, där jag till min förvåning fick ta hand om notan – jag borde då ha dragit öronen åt mig.

Rekryteringen var ett led i deras försök att vinna riksdagsvalet i september 1964. Jag tillträdde den 1 augusti. Jag förstod egentligen ingenting om de politiska motsättningarna i Sverige. Jag var inte så mycket höger som det skulle ha krävts av mig. Jag lyckades inte bidra till kampanjen.

Valet blev ett nederlag för Högerpartiet. Yngve Holmberg måste avgå. Det tvingades även Sam Nilsson till men han fick som ”belöning” ett fint jobb som chef för Sveriges Television. Tidningen Medborgaren fick knackig ekonomi, så chefredaktören sade upp alla kulturtidskrifter som jag prenumererat på utan att bekväma sig med att meddela mig. Utan tillgång till kulturtidskrifterna har man ingen kunskap om vad som pågår i kulturlivet och kan alltså inte att sköta jobbet som kulturredaktör. Jag kände mig övergiven och lurad. Jag sade upp mig.

Men upplevelsen av att vara delaktig av ett nederlag i politiska val fick mig att skriva en dikt, som jag sedan fick publicerad i samlingen Politiska dikter. Dikten lyder så här:

Så sitter vi här, bröder och systrar,
tar en sillbit från det framdukade bordet,
noterar siffrorna på stora block i famnen
och sköljer ner distrikten med whisky.

Kvällen marscherar fram, kolumnerna fylls,
trenderna framstår i allt klarare dager.
'Det är ett pålitligt distrikt, det brukar vara vårt.'
'Vem hade trott att att norr skulle försvagas...'

Telefonen ringer: 'Det är dåligt också här!'
Bilden är klar nu. Vår man har åkt till studion.
Vi pratar ännu en stund med bibehållna masker.
Sedan flyr vi befriat från varandra.

Jag har efteråt funderat över om alla involverade i Högerpartiets valkampanj 1964 visste eller anade att det skulle bli ett nederlag. Många av de engagerade försvann åt olika håll dagarna efter valet som om de haft en B-plan – åtminstone Sam Nilsson, som dagligen hade varit med i arbetet på redaktionen, tycks åtminstone ha haft det.

Men det är särskilt några minnen av mitt liv i Sverige från hösten 1964 som fastnat. Det ena var att jag upptäckte jag visste mindre om världen när jag bara läste svenska dagstidningar – i Finland hade jag läst både svenska och finska tidningar. Svenska journalister anser sig vara bäst i Norden, men de kan i själva verket vara de okunnigaste av tidningsmän. Det andra minnet var ett samtal från skatteverket. Tjänstemannen ville veta vad jag kände till om en viss person, vars namn han nämnde. Denne person brukade vinna i korsordstävlingar men uppgav inte vinsterna i sin skattedeklaration. Hade han inkasserat inkomster från Medborgarens korsord?

Det var första gången jag stötte på de svenska myndigheternas formella nit, ett drag som inte stämde överens med den mycket positiva bilden av Sverige som jag hade. Men svenskarna kan vara mycket mera fanatiska än vad troligen är fallet i övriga Norden och i politiken kan de ta ut svängarna ofta mest extremt. Till exempel statsrådet Sven Mobergs reformer av undervisningen i Sverige under åren 1967-73 var motiverade. Men sedan tog Ingvar Carlsson över. Han bekämpade adjunkterna i skolorna och ”knäckte dem”, som han själv uppgav i sin memoarer. Det öppnade för skolideologerna och den kris i den svenska skolan som pågick efter det och verkar fortgå än idag!

Hos Vilhelm Moberg

Författaren Vilhelm Moberg köpte detta hus i Tomta i Väddö i Norrtälje kommun år 1940 och bodde där till sin död 1973. Huset brann ned 2009. Foto från Internet.

Hösten 1964 organiserade Vilhelm Mobergs förläggare en journalistresa till Mobergs villa, Söderäng i Tomta i Väddö. Det var en buss full med journalister som åkte den långa vägen till nordligaste delen av Norrtälje kommun. Såvitt jag minns var det en mysig resa. Men Vilhelm Moberg var spänd över detta företag att bjuda en hord journalister till sitt hem. Mot slutet av tillställningen frågade han mig vad jag ansåg: Tyckte jag verkligen det var en lyckad fest?

Han frågade mig för att jag var icke-svensk och finne. I hans och svenskarnas föreställningsvärld var finländare personer som var ovanligt hederliga och sade rent ut vad de tyckte. Det har hänt mig senare att jag blivit tillfrågad av arrangörer av en pressträff i min egenskap av finne. Svenskarna undviker ju konflikt och förmodas därför alltid svara positivt, vare sig det är sant eller inte.

Men det som jag särskilt kommer ihåg var Vilhelm Mobergs liksom plågade ansikte när han frågade mig. Han var påverkad av alkohol, men inte berusad. Någonstans inom honom bubblade dock det tvivel, som jag senare förstod alltid förtog för honom glädjen i alla hans framgångar. Jag sade att det var en fin fest, men det var som om han inte ville nöja sig.

Men det som sedan hände på hemresan i bussen chockerade mig. Jag satt framtill och Aftonbladets dåvarande redaktion som skötte Nöjessidan längre bak. Jag ville säga dem att jag gillade deras absurda humor. Så efter en bit av hemresan reste jag mig från min plats och gick bakåt i bussen. Då började journalistkollegerna som satt närmast gången viska bakåt: ”Finnen kommer! Finnen kommer!” Jag var en farlig finsk person som det måste varnas för! Dessa journalister skulle ju föreställa bildade personer! Otroligt!

Han är finne, måste vara tjuv

När jag kom till Sverige bodde jag först hos bekanta. Men så ordnades att jag fick hyra en av de små villorna i Ängby i Bromma. Den hade en liten trädgård med ett plommonträd, som om höstarna gav rikligt med plommon, och en häck med planterade hallon, som gav frukt under högsommaren. Vår häck gick parallellt med grannens motsvarande. Efter vi bott där i tre år kom grannen från andra sidan hallonhäcken och beskyllde mig för att stjäla hans hallon. Jag blev förstummad som jag oftast blir när jag blir orättvist beskylld för något. Jag borde ha sagt honom att varför skulle jag ta hans hallon när jag hade egna i överflöd eller riktigare, det borde han kunna själv inse. Men jag var finne, alltså var jag skyldig (det visade sid sedan att det var en svensk pojke som kom och plockade grannens hallon).

Efter de tre åren köpte vi ett nybyggt kedjehus på Ekerö, även denna gamla ö med sin långa rad av fina herrgårdar hade börjat förändras under trycket från Stockholm. Där var det förstås ganska långt från huvudstaden med först buss, sedan byte till tunnelbana. Men som född förortsbo, generade de långa resorna mig inte. Allt skulle ha varit lyckat där om det inte varit för en annan granne.

Livet i Ekerö

Det hela började vänligt. Våra radhus låg utmed en hård trafikerad gata. Gemensamt beslöt ägarna av fem hus det berörde att uppföra ett plank mot gatan. Jag föreslog vår granne att inte bygga ett inre plank mellan våra tomter. Han gick med på det. Men jag ville ha en port ut mot gatan i mitt plank. Så när planket byggdes det uppstod ett hål. Det tog ett tag innan jag fick porten uppsatt. Då hände det olyckliga att någon kommit in genom öppningen och tydligen skrämt slag i grannfrun. Så grannen uppförde ett plank mellan våra tomter, så det skulle bara var möjligt att komma på vår tomt genom öppningen.

Sedan hände det fascinerande att grannen beskyllde mig för att inte tvätta mig. Jag duschade och rakade mig varje morgon. Men bara en okunnig person kunde beskylla en person från Finland, där ju den urgamla seden att bada bastu bevarats, för att inte tvätta sig. Jag blev så häpen att jag åter en gång blev stum. Först flera decennier senare förstod jag hur grov förolämpningen var. Det var i Sverige bara samhällets absoluta bottenskrap som inte tvättade sig.

Grannen med denna uppfattning om mig sålde till slut sitt radhus och köpte ett annat i en annan del av Ekerö. Därmed blev det möjligt för oss att umgås med grannarna utan bråk. De som inte flyttade visade sig alla ha vara utlänningar eller ha en anknytning till något utland. Vi umgicks utan ”de svenska” problemen.

Denne granne som inte stod ut med att ha en finländare som granne var direktör i musikbranschen och underkunnig i svensk populärmusik. Han körde med en ny firmabil varje nyår. I övrigt saknade han boklig bildning för att inte tala om kunskap om andra länder. Okunskapen kompenserade han med fördomar.

När den politiska vinden svängde i Sverige och de borgerliga partierna tog över efter socialdemokraterna så ändrades också attityderna mot de finska invandrarna. Vi fick t ex den svenska statens stöd att grunda det finskspråkiga bokförlaget Finn-Kirja. Det blev mera odramatiskt leva som finne i Sverige.

Till nästa betraktelse Sjuk i Helsingfors
Till menyn för Livsåskådning
Till Första sidan.

Välkommen att kommentera studien

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.

Kontakta oss Hanveden Hypertexter Huvudmenyn Skicka bidrag

© 2020 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.