Du är här: >> Avdelning >> Betraktelser

Publicerad 20-12-19


Sjuk i Helsingfors

Ett minne av Birgitta Schulman

V

intern 1944 var vintern med de stora bombardemangen i Helsingfors. Med tio dagars intervaller vällde de tunga ryska planen in över staden och fällde sin dödsbringande last. Vi bodde i en villa utanför Helsingfors invid järnvägen i Hoplaks-Haga och cirka 10 km från Strömbergs fabriker i Sockenbacka, där det tillverkades krigsmaterial; ett attraktivt mål för de ryska bombarna. Mina föräldrar hade inrett ett bombskydd i vår källare, där värmepannan tör husets centralvärmesystem fanns. Där fanns nu sandsäckar, sovplatser, leksaker och litet proviant. Dessutom bodde där 3-4 höns och deras tupp, den grannt bruna Holofernes. Pappa hade gjort det så tryggt och säkert som möjligt för sin familj.

En dag i mars blev stora syster Birgitta, just 9 år, sjuk. Hög feber, huvudvärk, ont i halsen. Så kom det småröda prickar på bröst och hals. Föräldrarna var mycket oroliga, bäst att få Doktorn på besök. Doktorn kom, en bastant dam med rött hår. Nattskjortan lyftes av barnet. Doktorn hade genast sin diagnos klar: scharlakansfeber eller scarlatina. Detta betydde vistelse i isolering på Epidemisjukhuset i Helsingfors (i dag Aurorasjukhuset). Mitt under brinnande krig. Pappa försökte visserligen kontakta överläkaren för Kyrkslätts sjukhus, dr Aschan, men byråkratin satte stopp för det. Vi hörde till Helsingforsdistriktet, punkt och slut!

Hur komma till Epidemisjukhuset? Ambulanser var till bara för sårade soldater och ingen hade privatbil mera. Mamma fick tag i en taxichaufför. Han var inte rädd för smitta utan körde Mamma och mig ända fram till ett av de stora vita husens breda entré för ”tulirokko och scharlakan”.

En ny värld

Min blivande hemvist låg i andra våningen. Vi gick upp för typiska stentrappor från Jugend-tiden, kala väggar, mycket ljus, våra steg och andras steg ekade, dörrar öppnade och stängdes. En helt ny värld; kal, kall och suckande tyst, men trots det inte skrämmande för mig. Jag kände närmast nyfikenhet.

Vi kom in till avdelningens omklädningsrum och hjälptes av en finskspråkig sjuksköterska. Jag ikläddes en vit flanellskjorta och långa vita bomullsstrumpor, som bara hasade ner.

Mamma stod kvar vid dörren till den stora sjuksalen, leende och vinkande. Jag ville ropa till henne ”kom hit, vi hann ju inte kramas, vi hann ju inte säga adjö” men avskedets dörr stängdes. Det var då jag kände den tyngd i hjärtat, som jag känt bara några gånger i livet, då jag förlorat nära anhöriga.

Nu är det bäst att berätta (för de yngre generationerna) att penicillinet, som nuförtiden botar scharlakansfeber, ännu inte vintern 1944 kommit till Finland. Den första användningen av den nya ”undermedicinen” kom till Finland först kring 1946.

Och jag blev bara sjukare de närmaste dagarna. Matlusten försvann, det värkte i hela kroppen, febern var hög och jag drömde otäcka feberdrörnmar. När jag vaknade fanns där ingen Mamma eller Pappa som höll om mig och tröstade mig.

Besökstiderna på Epidemisjukhuset var rena cirkusen. Utanför de stora fönstren fanns en lång balkong och från marken gick det en smal järnsmidestrappa upp till balkongen. Dit klättrade besökarna, stod där och vinkade och försökte göra sig hörda genom fönsterrutorna. Besökstiderna var begränsade. Jag vet inte om det var alla dagar ens.

Ytterligare en komplikation tillstötte. Jag fick ledinflammation i höft-, knä- och fotleder. Benen värkte fruktansvärt. Som bot mot detta lindade man idealbindor längs benen så att jag såg ut som en mumie. Benen höll inte att gå på. Jag minns den smärtsamma dag, då det var besökstid utanför fönstret och jag klev upp ur sängen och försökte på mina mumieben gå fram till fönstret. Men benen bar inte. Jag föll handlöst ner på golvet. Då var det första gången mina föräldrar inte orkade behålla den glada masken. Jag såg att Pappa försökte hålla tårarna borta och att Mamma tyckte oändligt synd om mig.

Aurorasjukhus4

Aurorasjukhuset i Helsingfors invigdes 1914 och var ritad i jugendstil men med ovanligt stora fönster. Det fungerade som epidemisjukhus tills moderna mediciner gjorde epidemierna ovanliga. Bild från Internet.

Själv skämdes jag. Jag skämdes! Tänk att deras stora, starka Gitta som var lärd att alltid vara duktig, som alltid tog hand om sina små systrar, nu plötsligt skulle visa sig så svag att hon föll på golvet och måste lyftas upp av sköterskorna.

Dessa grälade förresten på mig efteråt, för att jag stigit upp utan lov. De förstod inte alls, att jag var van att handla självständigt, utan att fråga om lov hitåt eller ditåt - och att jag längtade så oändligt efter Mamma och Pappa.

I sjuksalen låg det en anonym massa av gamla tanter, men bland dem fanns en ung flicka. Hon hette Ulla. Hon var kanske tretton år och pratade finska, men vi förstod varandra bra i alla fall. Efter någon vecka började läkarna göra täta besök hos Ulla. Man lyssnade på hennes hjärta och lungor och det togs blodprov. Då grät Ulla. Snart flyttades Ulla bort, då grät hon också. Hennes mamma hade sedermera berättat för mina föräldrar att Ulla fått hjärtmuskelinflammation som följdsjukdom och flyttats till någon specialistenhet och nog blivit frisk småningom.

Nåja, min ledinflammation gav med sig, men mera besvär skulle komma. Jag fick öronvärk. Sjukhusets öronspecialist, Fjalar Leiri, som råkade vara vår släkting kom och tittade mig i öronen. Han var ganska hårdhänt (han hade själv inga barn) och plötsligt stack det till i örat. Jag trodde hela huvudet skulle sprängas i luften och något varmt vällde ut ur örat. Det var varet som rann ut.

Sedan behandlades öroninfektionen med någon svidande vätska som sprutades in och med en varm ”hiekkapussi” (sandpåse). Som sagt, det här hände år 1944 och det välsignelsebringande penicillinet hade ännu inte nått oss. Omsider flyttades jag till en barnavdelning i ett envåningshus. Mitt öra fortsattes att behandlas med ”hiekkapussi” och Farbror Fjalar kom åtminstone en gång till och stack upp mitt öra.

Finsk Knutby-historia

Här flätades också mitt hår i två råttsvansar och jag ville inte alls ha dem så. I rummet var vi bara tre barn. En flicka något år yngre än jag, som hette Marbel och hennes lilla bror. Marbel talade en dialekt som jag hade svårt att förstå. Långt senare kom jag underfund med att det var ”Kokkola-språket”, d v s den dialekt som talades i Karleby i Österbotten. Marbel fick aldrig besök. En enda gång kom hennes mamma, stod där utanför fönstret och Marbel grät. Hennes mamma grälade hela tiden på henne. Hennes mamma som sett förskrämd och jagad ut hela tiden, försvann lika plötsligt som hon kommit. När jag frågade Marbel var hon bodde, svarade hon ”i Mejlans”. Mera fick jag inte ur henne.

Förklaringen till hennes hemlighet fick jag när jag kommit hem från sjukhuset och visade hennes adress för mina föräldrar och min farmor. Det var Mejlans 2 eller något liknande, ”Men det är ju hos Maria Åkerblom” utropade de bestörta föräldrarna. Farmor berättade med skräckblandad förtjusning hela historien om Maria Åkerbloms eskapader. Hon hade ju bland annat fått godtrogna människor i Karlebynejden att sälja allt vad de ägde och följa sin profetissa till Helsingfors där det byggdes ett palats åt hennes ”trogna”. Hon bestämde allt för dem, också vad barnen skulle heta. Därav det underliga namnet Marbel. Långt, långt senare (kanske på grund av Gustav Björkstrands forskningar om Maria Åkerblom-rörelsen) läste jag någon gång i början på 2000-talet en artikel i Hufvudstadsbladet om de sista spillrorna av Maria Åkerbloms imperium. Några bodde ännu kvar där. En av dem var en kvinna som hette Marbel. Hon hade varit någon slags hemhjälp där hela sitt liv. Det var hon, min lilla kamrat från sjukhuset.

Till Livsåskådning
Till Första sidan.

Välkommen att kommentera studien

Var snäll och skriv in i formen ditt namn, e-mailadress och kommentar. Tryck sedan på Submit för att sända din kommentar. För att tömma formen tryck Reset.







      

Upp till nästa spalt



© 2020 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.