hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Alla kulturers moder

Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år

En arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

2. Den kosmiska hjälten

Den natufiska kulturen hade inte bara en enbent och enögd solgud utan också en kosmisk hjälte som blev förebild för sumerernas hjälte Gilgamesh och hos grekerna hjältarna Akilles och Odysseus.
Essän Alla kulturers moder är uppdelad i två filer:

En enbent solgud – har en sådan någonsin funnits? När människorna blev fast bosatta började de att göra iakttagelser av sin omgivning på ett delvis nytt sätt. Därvid bearbetade de tankegodset från jägarstenåldern. Men ett av problemen med den natufiska kulturen är att vi vet mycket lite om jägarstenålderns föreställningar om världens uppbyggnad. Den föregående kulturen i Levanten, kebarien kulturen (c. 18 000-12 500 f Kr), har inte lämnat efter sig någon dokumentation. Så tyvärr går det inte att säga säkert att detta utvecklade natufierna, medan de i detta åter skulle ha traderat ett äldre arv.

10 000 år gammal siksak-linje

I slutet på den natufiska tiden i Palestina växte fram små jordbrukssamhällen i idag uttorkade flodraviner i Jordanien. I ett av dem uppfördes en byggnad som verkar ha varit såväl rådssal som festhall och tempel. Längs väggarna byggdes rader av bänkar. Dessa dekorerades med siksak-linjer, en symbol för måncykeln. Foto efter Finlayson et al 2011.

Men med en viss säkerhet kan vi hävda att kulten av den fruktbarhetsgivande mångudinnan var generell och att någon form av månkalender utvecklades och följdes. Detta går att se av de siksak-linjer som började användas som dekorationer i olika sammanhang. Siksak-linjen avbildade nämligen månens faser. Natufierna tycks också ha varit först med att se himlen som ett valv – en illusion som dock skulle gå förlorad. Under dagen gick sedan solen också i en båge börjande i öster och slutande i väster. Natufierna skulle ha gett den antropomorf form som en enögd, enbent, svart (alltså osynlig) jätte som förmådde hoppa från horisont till horisont under dagens gång.

Kunskapen om den yttre omgivningen, miljön, måste ett barn inhämta. Det har visserligen en mängd anlag för detta kunskapsinhämtande, men själva kunskapen måste tas in och registreras. Men eftersom vi glömmer det mesta från småbarnsstadiet, så kan detta inte alltid upplevas som självklart. Ännu mindre självklart tycks vara detta även gällde mänskligheten från ett tidigt stadium, från åtminsone Homo erectus, kanske rentav tidigare. Att med språkets hjälp få ihop den inhämtade kunskapen till ett förklarande sammanhang var mycket svårt och tog en oerhörd tid, åtminstone en halv miljon år, kanske mera. De tidiga försöken till världsförklaring var följaktligen mycket naiva, ibland rentav bisarra i vår ögon.

Det intressanta är att dagens människor har svårt att acceptera att deras förfäder skulle ha kunnat tänka enormt naivt, ibland t o m så naivt att det är svårt att förstå (vilket gett upphov till en myt om mänsklighetens tidiga djupa, men förlorade visdom). Dagens arkeologi har utvecklat utgrävningsmetoder som står naturvetenskap mycket nära. Detta ställer till problem nu när det åter blivit på modet bland arkeologer att försöka rekonstruera människans tänkande i forna tider. Den tidiga naiviteten låter sig inte riktigt återges på ett naturvetenskapligt språk. Man tvingas uppfinna nya vetenskapligt klingande termer som ”liminal agent” för en båt (Westerdahl 2007). I denna anda skulle man kunna kalla natufiernas solgud för ”en metaforisk celest agent i en delvis antropomorf form”. Detta är kanske nödvändigt för att höja statusen på den gamla tänkandet.

Å andra sidan är det värt att påminna om att mycket som vi tror på kunskapsmässigt i dag kommer att framstå som naivt om 100 år. Så jag ser inte ner på den gamla kunskapen. Under sin utveckling hade den att övervinna enorma svårigheter av språkligt och socialt slag som vi endast delvis kan förstå i dag. Utan de misstag de gjorde skulle vi inte stå där vi befinner oss i dag!

Den märkliga Gargantua

Den förklaring jag i det följande föreslår kan verka sökt, kanske t o m osannolikt, men vi får se vad en framtida forskning har att säga om det. När den franska folklivsforskaren Henri Dontenville (1888-1981) samlade in fransmännens gamla berättelser kom han över ett omfattande material om en enbent och enögd jätte till solgud. Den var därtill svart eftersom den uppfattades som osynlig. I ett väldigt hopp tog han sig från syndrand till synrand under dagen. (Dontenville 1973).

Men Dontenville var inte den första som upptäckte denne jätte. Den franska 1500-talsförfattaren François Rabelais (1494-1553) kom över en gammal folkbok, som han utnyttjade som underlag för sina burleska och satiriska romaner om jätten Gargantua och hans son Pantagruel. Litteraturhistorikerna har trott att Gargantua byggde på medeltidslegender, men Dontenville kunde visa att Gargantua var en betydligt äldre solgud. Men när?

Efter fyndet av den natufiska häxan går det att komma med ett förslag. Någon gång efter 5000 f Kr kom Gargantua från Levanten till Västeuropa. Megalitkulturen i dess första skede har daterats börjande kring 4800 f Kr. Arkeologerna trodde länge att den kommit från Medelhavet, men så ett tag var man av den uppfattningen att den vuxit fram på egen hand från den postglaciala jägarkulturen. Men nu var man åter börjat luta mot östra Medelhavet. Det finns numera också ett ovanligt språkhistoriskt argument till stöd för att den kom från Levanten eller däromkring.

Megalitkulturen
Megalitkulturens utbredning i Västeuropa

Tre språkhistoriker har under tre tillfällen under 1900-talet hävdat att dagens engelska språk har en semitisk substruktur. Det första gjordes av engelsmannen Morris Jones år 1900, det andra av tysken Julius Pokorny åren 1927-30 och det tredje av amerikanen Orin David Gensler år 1993. Den tyske språkhistorikerna Theo Vennemann har utvecklat de framlagda iakttagelserna till följande hypotes: Efter istiden talades en arkaisk form av baskiska, som han kallar vasconiska, i Väst- och Centraleuropa. Ett stort antal flodnamn eller hydronymer och ortnamn eller toponymer stöder detta påstående (Vennemann 2004). Sedan efter 5000 f Kr kom ett semitiskt språk till Västeuropa. Det bredde ut sig först i Bretagne, sydvästra England och södra Irland (se kartan t h; den är efter Wikipedia). Småningom kom den att omfatta allt större område. När sedan under järnålderns det keltiska språket med en växande handel spreds från Böhmen kom detta språk att få en annorlunda karaktär på de brittiska öarna eftersom den semitiska grammatikaliska strukturen bevarades där. Man talade keltiska på öarna på arabiskt vis, om man så vill. När anglosaxiskan bredde ut sig från 500-talet e Kr inträffade detsamma, ordförrådet byttes ut men inte den gramatikaliska strukturen. Med normanderna och katolska kyrkan ökades ordförrådet så att dagens engelska språk uppstod, men den semitiska substrukturen bestod. Detta bidrar att det engelska språket skiljer sig så mycket från övriga germanska språk (ibid).

Vennemanns hypotes har nästan enhälligt avvisats språkhistorikerna, men historiskt sett betyder det inte så mycket eftersom de i många avseenden arbetar från en starkt föråldrad bild av det förgångna. Flera engelska arkeologerna har också vägrat godta hypotesen hänvisande till den relativt nyvunna övertygelsen att megalitkulturen växte fram på egen hand. Ändå finns åtminstone ett arkeologiskt bevis som stöder Vennemann, de s k long barrows-gravarna. De är alla avbildningar av den natufiska sittande gudinnan med sin långa hals.

Emellertid är gravarna konstruerade enligt ett perspektivtänkande som är rent västeuropeiskt. Högarna är bredast i öster, där gravkamrarna också finns, för att sträcka ut och bli alltmer avsmalnande mot väster.

Det är samma perspektivtänkande som först uppträdde i de s k alignementen i Karnac i Morbihan i sydöstra Bretagne (de är troligen från 7000-talet f Kr). Det är frågan om ett slags stengärden där 10-12 rader av resta stenar sträcker i en kilometer eller mer genom landskapet. I väster är stenarna tre-fyra meter höga bumlingar. Sedan minskar de kontinuerligt i höjd för att vara omkring en halv meter höga i den östra änden. Genom att bygga så förstärktes perspektiveffekten: slutet på stenraden verkar ligga längre bort än fallet är.

Stengärderna är en gestaltning av den kraft som troddes nedstiga från himlen och finns avbildad som rader av svarta fläckar i istidens grottor (t ex bilden från El Castillo-grottan längre ned i essän). Genom att förstärka perspektivet trodde man sig nå himlen. Vi är fixerade vid tanken att himlen ligger upptill, i ett vertikalt tänkande. Att nå himlen kräver berg eller torn. Men före det slog igenom föreställde människorna sig att även genom en horitsontell gestaltning var möjlig för att uppnå det himmelska målet. Samma idé tycks ha väglett byggarna av long barrows. Megalitkulturen förnyade det västeuropeiska jägartidens tänkande, men man knöt ändå an till den föregående traditionens mest avancerade tankar.

West Kenneth Long Barrow
Plan över West Kenneth Long Barrow

Schematisk bild av West Kenneth Long Barrow enligt Stuart Piggot. Längden har inte gått att fastställa exakt, annat än att den är över 100 meter. Det har att göra med att den byggdes så att dess avslutning skulle försvinna i fjärran som om den uppgått i himlen. Sarsenstenen hämtades från Wales (liksom senare till Stonehenge). Själva högen skottades upp från de två omgivande dikena. Observera att spaden ännu inte uppfunnits på denna tid utan arbetet utfördes med skulderblad från hjort.

Den längsta av dessa högar är West Kenneth Long Barrow vid ceremonicentrat Avebury i Wilthsire i England. Den är över 100 meter lång, liggande i öst-västlig riktning. Ett system av stora stenar, avbildande den sittande gudinnans utbredda ben, markerar ingången i öster. Det inre är byggt av sten och beskriver figuren av gudinnan med stor bak, stora bröst och ett huvud eller troligare början på halsen (som tänktes fortsätta genom högens hela längd ända till himlen). I utrymmena som markerar baken fanns två platser för gravsättningar på var sin sida av mittgången. Detsamma är fallet med brösten. Med huvudet/halsen finns det alltså fem gravplatser.

Enligt den engelska kulturgeografen Michael Dames kallades den i landskapet gestaltade gudinnan för Cyhiraeth på keltiska eller Vintergudinnan på svenska. Liksom hösten tar bort bladen från träden så karvade hon bort köttet från de avlidna människornas kroppar (Dames 1977:31). Det finns en sumerisk myt som berättar om gudinnan Inanna under ett besök i underjorden måste lägga av sig alla sina kläder inklusive det köttsliga höljet så att hon trädde endast i sitt skelettet inför underjordens herre. Ursprunget till föreställningen står rimligtvis att finna hos natufierna (vilket även bekräftas av skelettfynden).

West Kenneth Long Barrow grävdes ut åren 1955-56 av den på sin tid mycket kända engelska arkeologen Stuart Piggot (1910-1996). Han påträffade benrester från ett 50-tal individer. Alla saknade skallar men också en del andra ben.

På natufiskt vis togs alltså skallarna till vara för en förfädersdyrkan. Det var en sedvänja som skulle bestå i Västeuropa t o m genom keltisk tid för att försvinna först med den romerska ockupationen och romarnas kväsande av de keltiska prästerna, kallade druider. Som ovan framhävdes hör förfädersdyrkan och solkult ihop. Den enbenta Gargantua kom med utvandrarna från östra Medelhavsområdet. Den avhuggna foten i den natufiska häxans grav i Hilazon Tachtit-grottan i norra Isarel kan därför med stor sannolikhet sägas symbolisera den natufiska Gargantua (som vi i övrigt inte tycks veta någonting om).

Bilderna från Antalya
Natufiskt bildchiffer från Antalya

Bildframställning ristad på en vägg i en grotta i Antalya-området vid kusten i södra Anatolien i dagens Turkiet. Den är daterad till epipaleolitikum, d v s ungefär 8000 f Kr. Bilderna utgör grafitti i grottan. De är utspridda ungefär i ögonhöjd där de var enklast att rista in. Den engelska arkeologen James Mellaart kopierade dem varvid ordnade dem i den ordning som återges i bilden ovan (Mellaart 1975: 96). Han konstruerade därmed ett förslag till tolkning, vilket är viktigt att känna till.

Vissa av figurerna på bildchiffret är lätta att identifiera tack vare av sin universella karaktär. Detta gäller inte minst de två korsen. Universellt symboliserar de världens mitt eller i en vidare mening hela den värld som en människa kan se och förnimma från den plats han eller hon bebor. Figuren med två utskott på huvudet överst till vänster föreställer sannolikt månguden med nymånens skära på sitt huvud.

Sedan kan man undra varför det finns ett mindre kors strax till höger om det stora. Varför verkar det som om månguden skulle vara ritad tre gånger i fallande linje upptill på bilden? Sådana här upprepningar gör att man vid första anblicken kan misstänka att det bara skulle vara frågan om stenåldersklotter, grafitti.
Natufiernas bild av skapelsen

Men tittar man noggrannare verkar det mindre korset, triangeln och den underliga tvåbenta svampfiguren höra ihop. Vad kan de betyda? Korset innebar som vi sett världens mitt, hela världen. Triangeln känner vi från de egyptiska pyramiderna. Där symboliserade deras form den första kullen som steg upp ur kaoshavet (Wilson 1946:50). I samma veva uppträdde skaparguden (ibid). Uppenbarligen är det nere till höger som läsningen ska inledas – den semitiska traditionen med att skriva och läsa från höger till vänster inspirerade sannolikt Mellaart att arrangera grafittin på detta sätt.

Den underliga figuren t v om skapelseberget skulle då kunna vara den första guden, skaparen. Just förekomsten av denna gestalt pekar på ett afrikanskt usprung för den natufiska tankevärlden (Eliade 1958) – i tanketraditionen före jordbruket i Europa tycks det inte gå att hitta en manlig skapargud.

Han ser så underlig ut därför att i hans gestalt också avbildats jordens och himlens rum med sina nattliga och dagliga aspekter. Eftersom dag och natt var till synes så fullständigt olika trodde man länge att de var två olika rum. Uformningen av skaparguden tyder troligen också på att den mest uppfattades som ande. Denna vacklan mellan ett animistiskt och antropomorft uppfattat gudaväsen återfinns ännu i Gamla testamentet, Genesis 1:1 och 1:2.

Notera att delen ovanför skapargudens ben smalnar av till en välvd himmel. Upptäckten av illusionen att himlen bildar en kupol var en av natufiernas stora bidrag. Tyvärr verkar det som om världen för 10 000 år sedan inte var villig att lära sig se himlen på detta sätt som vi alla i dag finner vara självklart. På denna tid och ända fram till slutet av bondestenåldern och i en del fall till början av bronsåldern betraktades himlen i den andra möjliga illusionen, nämligen som platt (Niel 1976).

Vi har själva blivit uppfostrade och uppfostrar i vår tur våra barn i illusionen att himlen är välvd. Det gör att vi har så svårt att förstå att himlen också kan uppfattas som platt. I själva verket kräver det en ganska stor ansträngning av kunna se himlen annorlunda än man blivit uppfostrad till.

Men ett jämnt molntäcke bildar oavvisligt en flat yta i våra mänskliga ögon (även om det i själva verket följer jordklotets böjning, liksom havsytan). Om man sedan föreställer sig att den egentliga blåa himlen ligger strax ovanför molnen, vilket ju verkar vara fallet när molnen börjar spricka upp, blir den rimliga slutsatsen att den också är flat. Uppfostras man med denna illusion, kommer man att hålla fast vid den genom hela livet. Till exempel de tidiga sydmesopotamierna vägrade att överge sin illusion av en platt himmel utan fann den natufiska illusionen vara helt felaktig.

Ingen underjord

Om vi en gång till betrakter bildgruppen nere till höger på bildframställningen kan vi läsa den så att världen (korset) föddes genom att ett berg (triangeln) reste sig och i samband med det trädde skapelseguden eller -anden (svampfiguren) fram. Han skapade himmel och jord, natt och dag.

Det är viktigt att notera att denna världsuppfattning inte hade någon föreställning om en underjord. Det hade inte heller den fornegyptiska teologin förrän någon gång på bronsåldern. På samma sätt skapas en värld med två våningsplan i Genesis. Däremot kände den mesopotamiska teologin till en underjord liksom européerna under istiden.

Konstruktionen av en värld i två våningar i natufiernas tänkande är av allt att döma också ett arv från den äldre afrikansk traditionen.
Kosmiska monstrets födelse

Sedan har vi den gåtfulla figuren till vänster om skapelsegruppen längst nere i bildbeskrivningen. Den verkar att springa fram underifrån ur skapelseberget. Det framgår av det upp och nedvända v:et ovanför platsen för dess huvud. Av de fyra fötterna att döma är det frågan om ett djur av något slag.

Det ksomiska monstret hos natufierna

Staty av kalksten från grottan Umm es-Zuitina i Judeiska öknen i dagens Israel. Statyn har daterats till natufisk tid. Foto Israelian Antiquities.

Ett statyfynd i en grotta i Judeiska öknen i Israel kastar emellertid förklarande ljus på ristningen. Den märkliga statyn (bilden ovan), huggen i kalksten, utfördes en gång av natufier. Dess kropp ser ut som ett mellanting mellan björn och vildsvin eller kanske liknar den mest en flodhäst. Men djuret saknar ögon och har en stor rund, liksom sugande mun.

Statyns bakdel är i det närmaste identiskt med det konstiga figuren på bildbeskrivningen från Antalya. Men framdelen saknas där. Kanske har den eroderat bort, kanske har ristaren inte klarat av att återge det speciella huvudet. Men troligen har huvudet hackats bort ty varelsen var allmänt fruktad. Likheten mellan kalkstensskulpturen och det ristade djuret är emellertid så påfallande att de inte kan vara frågan om annat än samma varelse. Detta utgör därmed ett bevis för att bildbeskrivningen är natufisk. Måhända återgår berättelsen om monstret Behemot i Jobs bok i Bibeln på en efterhand alltmer bearbetad muntlig tradition från natufiernas tid (Job 14).

Statyn ger ett intryck av ett fantasidjur, närmast ett monster. Nu finns det i de tidiga religionerna världen runt ofta ett kosmiskt monster med vilket sol- och månförmörkelser förklarades med. Detta kosmiska monster slukar solen och månen (Eliade 1958). Den märkliga formen på munnen hos statyn ska sannolikt uppfattas som så att monstret troddes kunna suga i sig solen och månen.

Monstrets bekämpare

En annan figur som tydligt också springer ut ur skapelseberget är den kosmiska hjälten — den gudom som besegrar det kosmiska monstret eller i varje fall tvingar det att åter spotta ut solen och månen när det slukat dem.
Natufiernas kosmiska hjälte

Att vi kan förstå att det förhåller sig så beror på att denna hjälte fördes vidare till sydmesopotamierna under deras omfattande handelskontakter med anatolierna under El-Ubaid-perioden. Det finns hos dem bevarade bildframställningar av denna semidivina hjälte (Groenewegen-Frankfort 1951). Sedan när skriftspråket uppfanns i den sydmesopotamiska högkulturen nedskrevs berättelserna om denna hjälte och fick småningom formen av ett epos. Därvid fick hjälten namnet Gilgamesh. Ännu senare gjorde grekerna de mytiska hjältarna Achilles och Odysseus utgående från olika apsekter på Gilgamesh.

Nu kan man givetvis invända att det inte finns några handfasta bevis för att detta samband föreligger. Men så länge tvivlaren inte kan visa upp en annan föregångare till Gilgmesh-gestalten, så är natufiernas kosmiska hjälte den sannolika förebilden.

Vad man emellertid kan fråga sig är varför hjälten på bildbeskrivningen från Antalya beskrivs som världen med fyra rum. Jag menar att det är på detta sätt som hans kosmiska karaktär framställs.

I och för sig skulle det kunna vara frågan om samma gudom som avbildas nere vid skapelseberget, men figuren har en prick i varje rum. Det understryker att han inte är identisk med skaparguden. Beaktande natufiernas intresse för stjärnhimlen är det möjligt att prickarna också avbildar en stjärnbild, kanske bestående av fyra stjärnor som stod ungefär i en fyrkant på natthimlen för 10 000 år sedan. Det kan inte uteslutas att det var frågan om den stjärnkonstellation som vi i dag kallar Orion.

Den konstiga Skiftaren

Nästa rad börjar till höger något ovanför korsets mittarm. Figuren föreställer månguden. Det är möjligt att han haft på sitt huvud en rund skiva avbildande fullmånen, men här har erosionen vanställt figuren. Natufiernas mångud Men kanske har ristaren bara tecknat en liggande månskära. Det viktiga är att lägga märke till att gudomens penis sticker ut: Han är potent. Det stärker misstankarna att figuren föreställer fullmånen. Men vad detta riktigt innebar hos natufierna vet vi inte.
Månguden skadad

Nästa figur befinner sig rakt ovanför korset. Den är antingen slarvigt gjord eller svårt eroderad. I alla fall är det tydligt att figuren inte befinner i balans. Han lutar åt vänster. I vänstra handen tycks han ha ett föremål, ett attribut av något slag, men det går inte att urskilja. Förslagsvis är det frågan om månguden som utsatts för en attack av det kosmiska monstret. Men han överlever och kan återuppstå som triufmerande nymåne (t v raden överst).
Månen, Skiftaren och Solen

Den sista raden i berättelsen återfinns överst på bildbeskrivningen. Den består av tre figurer. Den till vänster är lätt att identifera tack vare nymånens skära på hans huvud. Det är månguden. Han står som sagt till vänster vilket i det gamla tänkande symboliserade väster, solnedgång och natt. Då är det logiskt att tänka sig att figuren till höger är dagens eller dagsljusets gudom gudom ty höger symboliserade öster och morgon. Men vad står figuren i mitten för?

Hittills har jag inte lyckats till hundra procent fastställa vad den symboliserar. Men det har gått att finna ett antal ganska starka indicier. En av dem finns i El Castillo-grottan i Spanien. Det är en geometrisk grottmålning från det senaste istida maximumet.

Den geometriska målningen i grottan El Castillo

Geometrisk målning i El Castillo-grottan i Spanien. Detalj av fotografi i Leroi-Gourhan 1971.

Denna målning verkar helt obegriplig. Jag grubblade över den i flera år. Men det gick att tolka den utgående från det förhållande att de två bildelementen till höger är målade i mörkare färg än de i mitten och till vänster. Eftersom övriga grottmålningar i Spanien och sydvästra Frankrike från samma tid tydde på en huvudsaklig inriktning på den omgivande verkligheten, ett konkret men mest naivt direkt tänkande, är det sannolikt att klippmålningen avbildar någonting som man trodde var reellt existerande. Då kunde de två mörkare figurerna föreställa natten och de två likartade vänstra figurerna dagen.

Strömmen av prickar kan ha sin motsvarighet i de rader av stora prickar som målats i taket på flera grottor från mynningen inåt. Det var troligen gudinnans kraft som från himlen gick osynlig genom det jordiska rummet ned i underjorden. Fältet av ljusa prickar skulle då föreställa dagens himmelska kraft, den mörkare nattens motsvarande kraft.
Väderkvarnen i grottan El Castillo

Rektangeln skulle då avbilda dagens värld bestående av tre rum: himmel, jord och underjord. Observera att under gravettienkulturen i Europa före det senaste istida maximumet, hade man en uppfattning om underjord, vilket inte var fallet på många andra håll. På motsvarande sätt skulle rektangeln till höger beskriva nattens värld. Som framgår av en annan klippmålning i El Castillo-grottan, tänkte man sig att de två rektangulära figurerna låg på varandra i ett kryss (se bilden t v som är en digitaliserad teckning av fotografi på sidan 376 i Leroi-Gourhan 1971). Notera här och på fotot upptill att dagens värld har någonsorts bärande konstruktion, ett slags pelare, eventuellt en världsaxel, som tänks gå igenom den. Lägg också märke till prickarna som markerats i det himmelska rummet uppe i armen t h.

På teckningen är inte de tre rummen utmärkta. Men om man i fantasin lägger till dem bildas centrum på krysset av jordens rum. Låter man kryssets två rektangulära världar byta plats i en växling av armarna, kan man föreställa sig att dagens rum att skiftar med nattens. Detta skulle således ha varit istidsmänniskans invecklade sätt att förklara dygnets rytm.

På fotografiet finns mellan de två världarna en figur som ser ut som en spinnaker eller ett böjt fönster med sex rutor. Var och en av rutraderna är en upprepning av de två världarna med sina respektive tre rum. Det viktiga här är böjningen. Den utgör en konvention som kan spåras 400 000 år tillbaka i Europa. Den är tecknet eller metaforen för skiftningen mellan natt och dag. Bakom denna metafor står att finna en ande, senare en gudom, som vi kan kalla för Skiftaren.

Från Homo heidelbergensis tid, alltså för omkring 400 000 år sedan, finns det i centrala Europa ett antal ristningar på ben. Av särskilt intresse är den mycket stora fyndplatsen Bilzingsbleben i Türingen i Tyskland, som grävts ut sedan 1970-talet. Den användes som samlingsplats för jägare för mellan 412 000 och 320 000 år sedan. Det arkeosofiskt kanske mest sensationella fyndet i Bilzingsleben var ett stenlagt område, närmast cirkelformat med en diameter på 9 meter. Det kan vara det äldsta fyndet av en markering som symboliserade världsaxeln, alltså den figur som sträcker sig genom dagens rektangulära värld i den geometriska klippmålningen i El Castillo-grottan. Religionhistoriskt kallas idén omfalos, ett grekiskt ord sin betyder navel.

Här kan det vara motiverat att minnas tornet i Gamla Jeriko. Det var tio meter i genomskärning, men det var också 8,5 meter högt. Det var synligt inom hela stadsområdet och även långt utanför. En mera tydlig omfalos är det svårt att tänka sig.

Heidelbergnas världsbild

Bland fynden i Bilzingsleben finns också ristningar på ben, ofta ben från elefanter. En sådan inristad figur har den amerikanska religionshistorikern James B Harrod ritat rent för analys i sin studie av Homo heidelbergensis efterlämnade ristningar. Vad vi här intresserar oss för är figuren t v hämtad från Harrods essä (Harrod 2007). Den visar, enligt min tolkning, jordens rum, varvid himmel och själva jordytan är markerad med dubbla linjer. De två chevron-tecknena markerar morgon och kväll eller Skiftaren i aktion.

En intressant detalj är de dubbla strecken. Även på andra ristningar i Bilzingsleben går dubbelstrecket igen. Se biten av ett elefantben nedan, som renritats så strecken blir klart synliga (ristningen gjordes på ett färskt ben; medan det torkade uppstod sprickor, som markerats med horisontell prickig linje). Vad en heidelbergare ristat på benen är hans bild av världen, inte något planlöst dragande av streck.
Ristning på elefantben

Det mest anmärkningsvärda med dubbelstrecken är de framstår som varande en konvention, en överenskommelse om att en idé om verkligheten ska återges på ett visst sätt. Denna konvention verkar att ha levt bland heidelbergarna och neandertalarna i flera 100 000 år. Ty som framgår av grottmålningen i El Castillo är även konturerna av istidsjägarnas bild av världen framställd med dubbla streck.

Schamanismens uppkomst

Om vi nu återvänder till den natufiska bildberättelsen skulle figuren mellan månen och solen överst sannolikt vara Skiftaren. Det går förstås inte att bevisa till hundra procent, men har en hög sannolikhet eftersom det är ett ackumulerande förslag. Skiftaren skulle ha varit uttänkt av Homo heidelbergensis i Afrika för kanske halv miljon år sedan. Den kom sedan att utvecklas olika i Europa och i södra och östra Afrika. I Europa togs fram som symbol för den i den böjda linjen, som till slut blev det vertikala chevron-tecknent. I Afrika verkar han ha utvecklats på ett annat sätt, hur går ännu inte riktigt att säga.

Så länge man trodde att dag och natt var skilda rum behövdes en förklaring till att de regelbundet kunde byta plats två gånger i dygnet. I den animistiska traditionen använde man en godvillig eller illvilliga ande som förklaringen till händelser där man inte kunde finna en synlig orsak till. Mycket tidigt tycks människan ha uppfunnit Skiftar-anden som såg till att bytet mellan nattens och dagens rum ägde rum.

Som föreslagits skulle figuren mellan månen och solen i bildberättelsen från Antalya kunna vara Skiftaren. I motsats till skaparguden, som återgavs nere till vänster med fyra rum, alltså bestående av både himmel och jord, framställs Skiftaren bara omfattande en våning av världen, den översta eller himlen. Alltså, natufierna uppfattade egentligen det jordiska rummet som ett och samma, men det ändrade karaktär som en följd av att det himmelska rummet skiftade mellan två aspekter, mörker och ljus. Om denna tolkning är riktig visar den att natufiernas tänkande var för sin tid ovanligt avancerat.

Rummets två våningar

Från ristningarna i Bilzingsleben och fynden i Atapuerca i Spanien verkar det som om man i Europa till en början trodde att världen bestod av två våningar: jorden och underjorden. I Afrika åter utvecklades föreställningen att världen byggdes upp av himmelsrummet och det jordiska rummet.

När den anatomiskt moderna människan med sitt ursprung i Afrika kom i kontakt med neandertalarna i Europa lärde sig de förstnämnda av de senare föreställningen om underjorden. Därför hade istidsmänniskorna två världar bestående av tre rum, som bytte plats med varandra tack vare Skiftarens påpassliga och pålitliga arbete.

När jag per e-brev diskuterade Skiftaren med den amerikanska mythistorikern James Harrod föreslog han att det skulle ha varit med denna idé som schamanismens tradition uppstod. Men schamanism, som en teknik att förflytta sig i anden utanför kroppen (Ehrsson 2007) verkar att ha uppträtt bland indianerna i Nordamerika förrän den nådde västra delarna av Eurasien. Det är troligt att schamanismen uppfanns i nordöstra Asien under senaste istida maximum, kanske i dyuktaikulturen (35 000-10 500 år före nuet; Kiriyak 2006). Före det handlade det om en medicinmanstradition av afrikansk typ.

Den kan ha sin upprinnelse i Homo heidelbergensis utveckling. I och med hennes sociala grupper blev relativt sett alltmer sofistikerade, behövdes det en medlare vid konflikter mellan människor (d v s tidiga domare, som sedan också blev en medlare mellan människorna och andevärlden (d v s läkare och präster)). I och med medicinmannen blev ett bestående socialt inslag kan det tänkas att också Skiftarens idé växte fram. Vi vet inte hur det gick till men detta är ett förslag till den första hypotesen om medicinmanstradtionens uppkomst och dess påverkan på tänkandet för kanske en halv miljon år sedan.

Himlen som fast substans

Men låt oss återvända till de två illusionerna om himlen. Föreställningen att himlen bildar en kupol förutsätter att man har klart för sig att horisonten formar en cirkel. Himlen börjar då vid horisonten och går i ett valv över himlen för att möta horisonten på andra sidan. Detta kunde man iakttaga från t ex Gamla Jerikos torn. Men detta är inte självklart, särskilt om man bor i en dal mellan berg. I denna situation är det lätt att tro att himlen är platt och vilar på bergstopparna.

Himlen räknades länge som ett femte element. Tror man på den som en fast substans, vare sig den är välvd eller flat, uppstår en del komplikationer. Till exempel regn kommer oavvisligt fallande uppifrån. Detsamma gäller också oftast för daggen. En logisk slutsats vore att det är frågan om himmelskt vatten. Under åtminstone PPNA, men troligen redan hos naturfierna, troddes det, som vi har sett, komma från himmelsgudinnans bröst. Kanske föreställde man sig rentav ett tag inom den natufiska kvinnokulturen att stjärnorna även var himmelsgudinnans bröstvårtor.

I Bibelns skapelseberättelse finns fortfarande en version av den platta himlen. Gud skiljer där det jordiska och himmelska vattnet åt med ”ett fäste”, som översättarna skrivit, ty de visste inte om att människan en gång trott på en platt (och hård) himmel.

Natufiernas runda hus

Natufiernas intresse för himlen och himmelska fenomen medförde att de upptäckte illusionen med den välvda himlen. Vad mera, de insåg att skiftningen mellan natt och dag var ett himmelskt fenomen (medan man i Europa tycktes tro att det var två jordiska rum, som växlande med varandra). De var uppenbarligen också de första som såg figurer i myllret av stjärnor och utvecklade historier om dessa figurer.

Natufierna uppfattade världen som rund på samma sätt som horisonten ger detta intryck och att himlen av välvd. Utifrån dessa uppfattningar byggde man sina hus: runda med kupolformade tak. Nu säger kanske någon att detta samband inte kan bevisas. Men det förhåller sig så att forntidens människor på många håll utgick från sina världsföreställningar även vid konstruktionen av sina gravar: De mykenska kungagravarnas falska valv är ett försök att återge återupptäckten av himlen som ett valv. Genom en magisk analogi mellan världsföreställning och grav trodde mykerna att deras döde kung kunde föras till himlen. Men före gravarna var det bostäderna och husen som gestaltade världsbilden. Det berodde hos natufierna på deras dödsföreställningar: de konserverade gärna sina dödas huvuden och trodde att de dödas andar levde bland dem i deras hus, som just avbildade deras föreställningar om världens uppbyggnad. De döda levde bland dem i världen.

Liksom vi, som är uppfostrade med illusionen av en kupig himmel, har svårt att förstå tanken med den platta illusionen, så gäller också motsatsen. De tidiga sydmesopotamierna avvisade föreställningen om en kupig himmel. I stället utgick de från en abstraktion, som visserligen kanske var intellektuellt mera avancerad än natufiernas föreställningar men defintivt mindre empirisk och inte byggd på mera långvariga iakttagelser. Det jordiska rummet var rektangulärt enligt dem. Det har samband med illusionen av en platt himmel. Den verkar att svagt stiga i den riktning man ser. Det medför en annan illusion, nämligen att det omgivande rummet framstår som rektangulärt.

I Syrien kom utvandrade natufier att bygga en bondby, som utgrävarna under ledning av bl a fransmannen Jacques Cauvin döpt till Mureybet. I början var husen där runda. Men sedan troligen som en följd av det sydmesopotamiska inflytandet började man bygga rektangulära hus, först uthus, sedan bostäder (McClellan 1997). Natufierna i Mureybet övertog den mesopotamiska världsföreställningen. Sedan började rektangulära huskonstruktioner uppfattas som enklare och mera praktiska att bygga än runda hus. Därmed uppstod det rektangulära husens tradition, den vi ännu lever i.

Det sydmesopotamiska inflytandet, med ett troligt ursprung i Gulf Oasis-kulturen i Persiska viken under senaste istida maximum, påverkade också den sociala uppbyggnaden av samhället. Det är möjligt, som tidigare påpekats, att äktenskapet som social institution kom från södra Mesopotamien. Den sociala förändringen medverkade till att människorna i Mureybet tog fram delvis nya former åt sitt natufiska arv. Det ena var en stående gudinnan, som genom sina bröst gav fruktbarhet, och den andra en sittande gudinna som var onaturligt långsträckt. Hon symboliserade världens mitt och världsaxeln, den som uppbar världens rum (se illustrationen ovan i mittspalten). Den förstnämnda var associerad till natten, den senare till dagen.

Den himmelska tjuren

I Mindre Asien förvandlades natufiernas kosmiska monster till himmelstjuren. Det kan ha att göra med att denna befolkning inte accepterade natufiernas matrilineära arvssystem i förening med de polygama inslag som fanns i denna kultur. Anatolierna verkar att ha valt äktenskapet som social institution och ett patrilineärt arvssystem, som förmodligen utvecklades till patriarkalism.

Kulten av himmelstjuren verkar i varje fall att återspegla en patriarkalism. Kulten spred sig med jordbruket vida från Anatolien. Av klippristningar på klippor söder om Kaukasus nådde denna kult till södra Azerbadjan i öster. I väster kom den fram till England, där man har påträffat på kultplatser två stenar, som förmodligen en gång lagts ned i en skinnpåse, symboliserande himmeltjurens fruktbarhetsgivande pungar (Burl 1981).

Himmelstjuren hade två aspekter. Å ena sidan var den en befruktare (och därmed fruktbarhetsgivare) och å den andra en förstörare. Natufiernas kosmiska hjälte tycks hos indoeuropéerna ha blivit en jägare som kämpade med den onda aspekten på himmelstjuren. På bronsåldern gjordes hjältens kamp med tjuren till rit, som efterhand förvandlades till skådespel och lever kvar i spanjorernas tjurfäktningar.

Förd till Mesopotamien kring 3500 f Kr utvecklades hjältegestalten så att den som Gilgamesh till slut kom att brottas med huvudsakligen existentiella problem. Eftersom Illiaden och Odyssén numera tros ha inspirerats av Gilgamesheposet, är det inte för djärvt att hävda att en viktig skönlitteratär tradition har sitt ursprung i natufiernas kosmiska hjälte.

Få, om än någon, arkeologisk kultur har lika djupgående, omfattande och långvarigt lyckats påverka kulturutvecklingen som den natufiska. Det kan verka märkligt att trots att den natufiska kulturens varit känd i över 70 år, tycks det inte finnas någon bok om natufiernas imponerande andliga insats. Men det beror på att den natufiska kulturen verkade länge att vara bara en del av den stora förändring som pågick ungefär samtidigt i hela Västasien. Därtill var natufierna kraftigt nedvärderade. På 1930-talet tolkades de tidiga fynden på ett kolonialistiskt och rasistiskt sätt. Man påstod att den negroid stam plötsligt och oförklarligt slagit sig ned i Palestina cirka 6000 f Kr. Men särskilt de israeliska arkeologernas ihärdiga arbete har steg för steg påvisat den natufiska kulturens unika och banbrytande karaktär. Denna kulturs anmärkningsvärda storhet börjar framträda allt tydligare. Så sannolikt är att en idéhistorisk studie som denna inte blir ensam i sitt slag så länge till.

Välkommen att sända en kommentar till essän!

Tillbaka till essäns första del.
Tillbaka till första sidan.




Källhänvisningar

Artle 2007: Kay Artle: Från kameler till kabaréer. En bok om orientalisk dans. Opublicerat manus.
Balter 2005: Michael Balter: The Goddess and the Bull.
Bar-Yosef 1996: Ofer Bar-Yosef: The Natufian Culture in the Levant, Threshold to the Origins of Agriculture. Evolutionary Anthropology, nr 5/1996. http://www.columbia.edu/itc/anthropology/v1007/baryo.pdf
Bar-Yosef 1997: Ofer Bar-Yosef: Prehistoric Palestine i The Oxford Encyclopedia of Archeology in Near East, red Eric M Meyers.
Berg 2005: Lasse Berg: Gryning över Kalahari.
Burenhult 1981: Göran Burenhult: Stenåldersbilder.
Burl 1981: Anthony Burl: Rites of Gods.
Burney 1977: Charles Burney: From Village to Empire.
Dames 1977: Michael Dames: The Avebury Cycle.
Dennis 2007: Geoff Dennis: Jewish Exorcism I: Defeating Demons. http://ejmmm2007.blogspot.com/2007/03/jewish-exorcism-i-defeating-demons.html
Dontenville 1973: Henri Dontenville: Mytologie française.
Ehrsson 2007: H Henrik Ehrsson: The Experimental Induction of Out-of-Body Experiences. Science, 24 August 2007, Vol 317.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Finlayson et al 2011: Bill Finlayson, Steven J. Mithen, Mohammad Najjar, Sam Smith, Darko Maricevic, Nick Pankhurst and Lisa Yeomans: Architecture, sedentism, and social complexity at Pre-Pottery Neolithic A WF16, Southern Jordan. PNAS, May 17, 2011, vol. 108, no. 20.
Galili & al 1997: E Galili, D J Stanley, J Sharvit och M Weinstein-Evron: Evidence for earliest olive oil production in submerged settlements off the Carmel coast, Israel. Journal of Archaeological Science 24.
Groenewegen-Frankfort 1951: H A Groenewegen-Frankfort: Arrest and Movement: Space and Time in the Art of Ancient Near East.
Hoffman 1980: Michael A Hoffman: Egypt before the Pharaohs.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Frangipane 1997: Marcella Frangipane: Arslantepe i The Oxford Encyclopedia of Archeology in the Near East, red Eric M Meyers.
Grosman 2008: Leore Grosman, Natalie D. Munroc och Anna Belfer-Cohena: A 12,000-year-old shaman burial from the southern Levant (Israel). PNAS November 3, 2008.
Harrod 2007: James B Harrod:Deciphering Later Acheulian Period Marking Motifs (LAmrk): Impressions of the Later Acheulian Mind. http://www.originsnet.org/LAmrk%20v3%20836k.pdf Första versionen utlagd 2004, updaterad 25/11 2007.
Holland 1997: Thomas A Holland under uppslagsordet Jericho i The Oxford Encyclopedia of Archeology of the Near East, 1997, redaktör Eric M. Meyers.
Kenyon 1957: Kathleen Kenyon: Jerikos murar. översatt till svenska Kerstin Karling.
Kiriyak 2006: Margarita A. Kiriyak: Archaeological Complexes of the Pleistocene-Holocene Boundary in Western Chukotka (Tytyl’vaam River Valley). Kapitel 2 i boken Archaeology in Northeast Asia. Redaktörer Don E. Dumond och Richard L. Bland. University of Oregon, Anthropological Papers.
Kislev 2006: Mordechai E. Kislev, Anat Hartmann och Ofer Bar-Yosef: Early Domesticated Fig in the Jordan Valley. Science 2 June 2006: Vol. 312. no. 5778.
Leroi-Gourhan 1971: André Leroi-Gourhan: Préhistoire de l'art occidental.
Lindgren 1992: Sören G Lindgren: Problemet Kalvsvik - en undersökning av bortglömda gudar.
Lindgren 2007: Sören G Lindgren: Den spetsiga kaukasoida näsan. http://www.hypertezxter.se/Historia/eurasiatisk3.htm
McClellan 1997: Thomas L McClellan: Mureybet i The Oxford Encyclopedia of Archeology of the Near East, 1997, redaktör Eric M. Meyers.
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East.
Nissen 1988: Hans J. Nissen: The Early History of the Ancient Near East - 9000-2000 B.C.
Rollefson & Kafafi: Gary Rollefson och Zeidan Kafafi: The Town of 'Ain Ghazal. http://menic.utexas.edu/ghazal/intro/int.html
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language.
Schmandt-Besserat 1998: Denise Schmandt-Besserat: Ain Ghazal monumental figures: a stylistic analysis. The Bulletin of the American School of Oriental Research, Vol. 310, 1998.
Trigger 1983: G. B. Trigger: The Rise of Egyptian Civilization i boken A Social History of Ancient Egypt.
Venneman 2004: Theo Vennemann: Languages in prehistoric Europe north of the Alps i boken Languages i Prehistoric Europe, red Alfred Bammesberger och Theo Vennemann.
Wendorf & Close 1997: Fred Wendorf and Angela E Close: Prehistoric Egypt under uppslagsordet Egypt i volym 2 av The Oxford Encyclopedia of Archeology in the Near East, red Eric M Meyers.
Westerdahl 2007: Christer Westerdahl: Cosmology at Sea and Maritime Archaeology. Nordic Underwater Archaeology: http://www.abc.se/~pa/publ/cosmology.htm
Wilson 1946: John A Wilson: Egypt i antologin The Intellectual Adventure of Ancient Man.


Publiceringshistoria: Ursprungligen utlagd 2008-01-23. Omarbetad och uppdaterad 2014-08-25.



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.