nder Afrikas heta himmel för omkring 1,6 miljoner år sedan samlades grupper av Homo ergaster vid säsongsmässiga mötesplatser. De bar inte bara med sig sina kroppar, sina barn och sin föda, utan också ett föremål som vi idag betraktar som ett redskap: handyxan. Men vad om den hade en djupare innebörd – en innebörd som vi idag nästan glömt att läsa? Vad om handyxan i vissa sammanhang inte var verktyg, utan tecken?

En anatomisk revolution

Turkanapojken – ett unikt skelett av en ung Homo ergaster – visar tydligt att denna art hade en kropp med mänskliga proportioner: långa ben, smalt bäcken, anpassning för vandring och löpning. Men såväl bröstkorgen som ryggrad och skallbas antyder något mer: kontroll över andningen. Detta, i kombination med ökade nervförbindelser till läppar, tunga och struphuvud, innebär att Homo ergaster mycket väl kunde ha haft förmåga till artikulerat tal. Inte ett komplext språk, men ett protospråk – ett språk för gester, redskap, handlingar och roller.

Den minskade dimorfismens betydelse

Homo ergaster visar ovanligt liten könsdimorfism. Kvinnor och män hade likartad kroppsstorlek. Detta talar för att könsrollerna var mindre polariserade än hos tidigare arter. Både kvinnor och män kan ha jagat, samlat, burit barn och tillverkat verktyg. Sådan jämlikhet i struktur förutsetter ett samspel bortom ren instinkt – ett begynnande socialt medvetande. Och kanske även något annat: viljan att markera tillhörighet.

Handyxan som signatur

Vid platser som Olorgesailie i Kenya har arkeologer grävt fram hundratals, ibland tusentals handyxor – många av dem symmetriska, eleganta, men helt oanvända. De ligger ibland i tydliga grupper, till och med i rader. Den traditionella tolkningen har varit att detta speglar organiserad verktygsproduktion. Men vad om vi i stället ser ett mönster av medveten avlämning?

Vi kan föreställa oss ett möte där varje individ bär med sig sin egen yxa – kanske nysmidd, kanske särskilt vacker – och lägger ned den i kretsen som en gest: jag var här, jag deltar, jag erkänner er. En sådan handling kräver att det finns ett gemensamt förståelsefält, en protosymbolik, där föremål får betydelse genom sin placering och kontext. Det är en överenskommelse, inte ett verktyg.

Samlingsplatser och social skala

En viktig aspekt är antalet individer som kan ha deltagit. Forskare som Robin Dunbar har visat att det finns en kognitiv gräns för hur många individer en hjärna kan hålla reda på socialt: ungefär 150. Om Homo ergaster nådde detta steg – vilket ansamlingarna av handyxor antyder – så befinner vi oss vid tröskeln till mer omfattande sociala formationer. Det är möjligt att varje yxa representerade en individ, ett hushåll eller en grupp, och att platsen där yxorna samlades var laddad med social betydelse, kanske till och med ett slags minnesfunktion.

Ett brott mot vetenskaplig konformism

Denna tolkning strider mot den gängse vetenskapliga uppfattningen, som betonar redskapens praktiska funktion. Men det är kanske dags att våga se annorlunda. Vi måste fråga oss: varför tillverkar man hundratals yxor på samma plats? Varför används inte många av dem? Varför denna formella likhet, denna symmetri, denna upprepning?

Kanske är det för att redskapet i sig blivit bärare av mening. En praktisk yxa förvandlas till ett budskap. Och då har vi överskridit tröskeln från verktyg till symbol, från kroppsrörelse till mening, från instinkt till språk.

Protosymbolikens födslosteg

Om vi antar att Homo ergaster använde ett protospråk för att samordna handlingar, följa rörelser och markera roller, blir det rimligt att några av dessa ljud, gester och objekt successivt kom att förbindas med mer än sin omedelbara funktion. En yxa kunde både vara ett redskap och ett minne. En placering i sanden kunde både vara praktisk och rituell. Vi ser då ett mönster där mening börjar ackumuleras – där kulturen spirar ur kroppen och stenens konturer börjar tala.

Kanske var det Homo ergaster som först förstod vad en annan förstod. Det vore i så fall mänsklighetens första verkliga tanke.

Valda källor

Potts, R. (1994). Variables versus models of early Pleistocene hominid land use. Journal of Human Evolution, 27(1-3), 7-24.
Mithen, S. (1996). The Prehistory of the Mind: A Search for the Origins of Art, Religion and Science. London: Thames & Hudson.
Dunbar, R. (1992). Neocortex size as a constraint on group size in primates. Journal of Human Evolution, 22(6), 469-493.
Shipton, C. (2013). A million years of technique and symmetry: Acheulean handaxes and the origins of the human mind. In: Symmetry, 5(3), 342-361.
Wynn, T. (2002). Archaeology and cognitive evolution. Behavioral and Brain Sciences, 25(3), 389-402.
Isaac, G. (1977). Olorgesailie: Archaeological Studies of a Middle Pleistocene Site in Africa. University of Chicago Press.

Till studien av hur Homo ergaster förlorade pälsen.
Till Historiemenyn.